embryo

hela trädgården är full av marmeladburkar

folk kommer från hela landet med sina olika sorter och den som skriker högst skriker högst: BABBELSIN SKJORTRON PLINGON

sverkcers farra har ett helt eget recept: DYNGMARMELAD KOM Å SMAKRA PÅ

dyng

jajemen

det undrar jag nu: som i dyngdynga

jajemen: twittra vilkcen färg: jordbunden jordnära

men det ser ut som rena ...

jajemen: det här är det nyttrigaste du kan stoppa i dej på en skalad banan: tio av tio

men det luktar ju rena ...

jajemen: färskc och nysläppt som en koblajja

vad kostar en burk det undrar jag nu

en melon

ajdå: jag har bara en annan ananas

lägg på en klase brananer så är det bra så

takcar

skaplig måltid det säjer jag nu

yo

sverkcers farra och farran och morran står och dillar och grillar: dom här kabakolosserna är fansinnigt groda

ja okcså dom här hotrodsen: provra med chilesås okcså keppchupp

har ni grillrat smakaroner nån gång

nej

nej

det smakar inte så durumt

flying burrito brothers

rick danko

emmylou harris

dwight yoakam

hank thompson

willie nelson

costello

embryo okcså farran sittrer på bryggan och bryr sej om: myggror

varför stikcs dom det undrar jag nu

åh lille vän det ska jag förklarna för dej: eftersom det är deras jobb

jobbrar dom

jajemensan: det hör du väl: dom surrnar överallt

vad jobbrar dom med det undrar jag nu

åh: det är ingenting att bryggra sej om

inte

nej nej: det suger deras jobb det säjer jag nu

yo

Apropå det immateriella, igen.

Dikten är materia och mer: den är ren energi.

“Jag skulle vilja begagna den liknelsen att en god, en verklig dikt äger en radioaktivitet som först efter sekler, kanske årtusenden försvagas och går förlorad. Denna utstrålning, dessa radiovågor har den fått mindre genom innehållet än genom spänningsförhållandet mellan orden som utgör innehållet, genom diktarens förmåga att sätta orden och betydelserna i ett sådant brytnings- och nyansförhållande till varandra att tomheten fortfarande skälver, lever, ger utslag, “sänder”, än ett slags magnetisk vävnad av osynliga trådar, kraftlinjer som attraherar eller repellerar varann.”

ur Från en lyrikers verkstad av Gunnar Ekelöf.

Ordet är kött och värre: det är ett slags alldeles ofarlig livsfarlig osynlig synlig kärnkraft och det driver oss mot framtiden.

Det hävdas - med vilken bäring då? - att man inte kan äga (handlar det om att äga? handlar det inte om att omhanda, förvalta?) det immateriella.

Men, vad är det där. Det immateriella.

Är det en text.

Är inte en text materiell. Är inte orden om inte kött så åtminstone tegel? Om jag skriver ett hus här: ett tegelhus med nyputsade rutor som blixtrar i sommarsolskenet.

Finns det inte då?

Ser ni det inte? Kan man nästan inte ta på det. På trädgårdsmöblerna utanför. På familjen som sitter där och ... fikar. Gör de inte det? Känner ni inte doften av kaffe, av nyvärmda kanelbullar. Man kan känna, ja faktiskt, smaken av de där bullarna.

Jag har varit inuti och utanpå det här nätet sen det dök upp (eller nåja: jag är en nätmjukis: en kommunikatör, en litteratör, ingen etta-nolla-nolla-etta, ingen operatör, ingen invigd i det som nuförtiden kallas "svärmen").

Men jag visste det här: nätet är gott. Nätet är en oöverträffad plats/arena för utbyte av idéer, för snabb kommunikation, för snabb respons: forskning och privat kommunikation underlättas och som författare trivs jag.

Eller: jag trivdes. Tiden kom ur led.

Eftersom: allt var gott, tills: den illegala fildelningen exploderade. Jag tror att det som - för teknokrater, för programmerare, för spelnördar, för netbums - var ett Klondyke, ett nybyggarsamhälle, fritt och anarkistiskt och vidöppet ... det blev alldeles för stort. Och det där gick väldigt fort. Alla fick tillgång och möjlighet. Och det var bra: tillgång och möjlighet är bra. Men, till vad? Och hur? Allt gick helt snett, det kapsejsade. Man laddade ned, utan urskillning och utan vetskap. Folk begrep inte (det kan dom inte ha gjort? man gör väl inte sånt: medvetet?) att man bröt mot upphovsrätten, att man kränkte alla dom som hade skapat allt det goda man laddade ned.

Men faktum var att allt hade blivit för stort; om alla skulle ladda ned allting, då skulle ingenting bli kvar i botten; upphovsmännen skulle inte kunna arbeta längre. Det var ett Moment 22, helt genuint. Om du fortsätter att ladda ned, kommer det du laddar ned att upphöra. Ändå fortsatte man. Och fortsatte.

Och hårdare lagar tvingades fram.

Och upphovsmännen - som försvarade sina lagstadgade och framkämpade rättigheter, det var man tvungen till: shit, det här är vårt JOBB man missbrukar - trakasserades.

Man nätmobbade författare och musiker som försvarade sitt yrke och sin grundlagsstadgade rätt att uttrycka sej. Man hånade, bespottade. Man skulle ordna bokbål. Man skulle bojkotta. Man ville att hela Hollywood skulle självdö. Men man såg inte att i botten av allt, längst ned, befann sej upphovsrättsinnehavarna, författarna, konstnärerna, dom fria tänkarna; musiker, kompositörer, regissörer, kulturarbetarnas alla kreti och pleti. Man knuffade - eller försökte knuffa omkull - en hel värld. Det kunde inte gå.

Man knuffade. Och bespottade. Och samtidigt: laddade ned. Man bara fortsatte. Och samtidigt hänvisade man till - när lagarna hårdnade, när kontrollen hotade att öka - "den personliga integriteten". Att ingen fick ta sej in i någons dator, att ingen hade rätt att avsöka nätet, att ingen hade rätt till ... någon annan.

Samtidigt som man: tog sej rätten att ta andras verk och tjyvkopiera och distribuera, fritt.

Förstod man aldrig att det var just "den personliga integriteten" man attackerade och ruinerade?