Saturday, October 31, 2009

tintomaraprojektet 5

Skriver i stort sett live. Märker att jag behöver ligga något kapitel före mig själv, plöjer textsjoken framför mig som en snövall; då hinner jag se igenom och redigera innan jag lägger ut det. Det är som att lägga ut stenarna till en bro samtidigt som man ska över den. Att - verkligen - skriva i steget.

Det är omöjligt att göra på vanligt sätt nu, gå tillbaka, ändra, byta namn, platser, stryka skeenden eller fixa till anakronismer och kasta om. Tillåter mig att korra felstavningar och justera stycken, men det ska var minimalt. Edera och skriva och skicka ut det på nätet i en faslig, men metodisk, fart. Avsnitt för avsnitt för avsnitt. Från 0 till 100 på 100 dagar.

Idag nummer 4.

Jobbmusik. Hittade Bottle Rockets på Spotify. En av Uncle Tupelos (de som blev Wilco och Son Volt) roadisar. Vassast: gitarren på Radar gun.

Apropå gitarrsolon och Wilco: Impossible Germany.

bänkbok 10


1 2 3 4 5 6 7 8 9

Friday, October 30, 2009

tintomaraprojektet 4

Vardag. Mot Allhelgonahelg. Är det så att de döda kommer närmare oss nu, eller är vi bara så bra på att suggerera deras närvaro - eftersom: de är oåterkallerligen borta, det är för alltid.

Jobbmusik. Det är något med det här: Prefab Sprout - trots allt det veckotidningsglättade och liksom smått storstadsjazzigt töntiga - som inte kan släppa. Jag har låten i huvudet hela tiden. Jag antar att det är uppriktigheten i både budskap och stomp. Såhär enkelt kan det också vara. Att vara hängiven sitt ärende. Den milda musiken är också möjlig att arbeta - åtminstone redigera och nätagera - till. Den största musiken att jobba till är dock tystnaden. Och trafiken där ute som en aldrig avslutad sömn.

Tredje kapitlet iväg.

Snart betalar jag in till Spotifys Premiumkonto. Kan omöjligt höra reklamen för det där byggvaruhuset en gång till. Då kommer jag också att hamna i de dödas sällskap. It is killing me.

Thursday, October 29, 2009

tintomaraprojektet 3

Nu är det sjösatt. Jag vet alltså inte från dag till dag hur det ska gå. Jag är på det sättet med fullt ut i skapandeprocessen, liksom förlorad i den; texten får släpa med mig genom sina korridorer och öppna dörrar till nya kapitel. Jag bara anar skepnader och repliker där bakom.

Tillblivelsen är en del av projektet. Analysen utförs parallellt med skrivandet. Men det är vad som sker på den andra sidan som är det väsentliga. Här bara strössel över bildskärmen. Bloggrus. Igår, efter uppstarten, mycket trött. Bokstäverna började krypa ut ur huvudet som iglar; man kan se på sig så: som ett försöksdjur som har stängt in sig själv i en box fylld av ord, fraser, bisatser, radbrott. Men det är också en sådan vecka, folk går på knäna.

Då jag har sprungit en del maratonlopp vid det här laget, är den här arbetsinsatsen jämförbar med uppladdningen inför ett sådant. All koncentration vid löppassen, ingenting får störa eller stå i vägen. Ambitionen påminner på andra sätt också, då man vid en maratonsatsning alltid räknar med att loppet ska genomföras, att man ska vara i form och färdig just den dagen loppet går av stapeln och klara av att bryta mållinjen som planerat. Men maratonloppet har den givna tjusningen att man aldrig egentligen vet. Det kan gå åt fanders. Man kan bli sjuk. Den sista milen är ohygglig. Vädret kan förstöra alla förberedelser. Även om man har tränat och fyllt på vätske- och energidepåerna maximalt, så kan kroppen ge vika. Det gäller att vara mentalt fulladdad.

Den gamle Europamästaren Baldini sa, och detta vet varje löpare - från motionär till yppersta elit -, att hälften sitter i benen, hälften i huvudet. Man måste vara både fysiskt i trim och ha förmågan att koncentrera sig. Den japanske författaren och maratonlöparen Haruki Murakami skriver i sin lilla pärla What I Talk About When I Talk About Running att de tre viktigaste komponenterna till att bli romanförfattare är: talent, focus och endurance. Han menar att hur mycket talang man än har, måste man kunna fokusera och vara uthållig. Samma gäller vid löpning. Att vara både i momentet och hålla distansen ut.

Wednesday, October 28, 2009

tintomaraprojektet 2

Embryo har varit en märklig resa. Det började här. Vandrade hit. Och nu står vi här; det har gått några år. Jag tänker nu - det ligger i tiden - försöka få någon form av inkomst via nätskrivandet. Jag vet att det är svårt och vägarna är fortfarande inte bekväma att gå. Jag har alltid valt bort reklamen; dels ger den väldigt lite - mot vad den tar av utrymme och intresse för textens/bloggens verkliga budskap - dels förlorar det skrivna trovärdighet av reklamsponsringen. Man är, enkelt uttryckt, köpt.

Nätet är redan en plats där mänsklighetens största fiende - the greed - frodas. Embryo vill inte vara en del av det. Samtidigt, det gäller oss alla, man måste leva.

Jag tänkte - först - testa donationsmetoden. Men. Jag har värjt mig även för detta. Gåvor och välgörenhet i all ära, men jobb ska betalas med lön. Tjänst - att skriva - ersätts med inkomst och betalningar. Att be om donationer är att tigga. Och donationer ger man till frivilligorganisationer och fredsrörelser. Inte embryon.

Men då har jag lärt mig att man via epostadressen - magnus.carlbring@hotmail.com - kan betala in till Paypal, som en transaktion. Det är en väg att gå. En tjuga. En femtilapp. För att följa Embryos metamorfoser.

Hur gör man annars? Tips emottages tacksamt; jag vet att bloggosfären är full av kreativa innovatörer. Hur kan man exempelvis skriva en följetong som betalda prenumerationer (det är ett möjligt och spännande nästasteg)?

Men för nu - även om det inte är optimalt - väljer jag att skriva öppet, dag för dag, och hoppas att de som verkligen vill följa nätromanen betalar in en skärv. Säg att man pröjsar 100:- en gång. Som att köpa en hyfsat billig bok. Skillnaden är nu att den inte är klar och att man på det viset ställer ett krav på mig att prestera. Embryo har fans därute, det vet vi ju.

Det här är en ohygglig utmaning. Nervkittlande. Kreativ. Lite vansinnig. Det gillar jag; skrivandet blir aktivt och dumdristigt på ett intressant sätt. Jag antar att Carl Jonas Love Almqvist ande gick ner i mig natten mellan sommar- och vintertid och gav mig det här galna uppdraget.

3 A4 om dagen, i format och i snitt. Ledigt under vissa feriedagar och med en influensaklausul. Men, sammanlagt 100 dagar. Gånger 3 sidor.

Här, igen, bloggadressen för projektet: tintomara2punktnoll.blogspot.com.

Tuesday, October 27, 2009

tintomaraprojektet 1

Efter Embryo syndafloden. Han kliver in i en garderob och kommer ut: som tjej. Nu, snart vuxen, har han och hans kompisar gjort sitt på den här sidan cyberspace. Men på den andra sidan händelsehorisonten väntar nya prövningar.

Jag ska skriva en roman på 100 dagar. 3 sidor om dagen. Jag kallar den Tintomara 2.0.

Jag vet inte hur det kommer att gå. Jag vet inte vad som ska hända. Varje dag kommer att bli ett nytt skriväventyr. Det här är värre än bungyjump (och det skulle jag aldrig göra).

I morgon onsdag startar den expanderande romanen på bloggadressen tintomara2punktnoll.blogspot.com. Följ med igenom det svarta hålet och ut på andra sidan. Ingen vet vad som kommer att ske. Jo. Någon kommer förstås att dö. Maskeraden döljer alla ansikten. Berättelsen kommer att stjälas. Manuskriptet brinner innanför hans rock, den flyende tjyven. Eller inte. Inga förbehåll; blyfoten på och full gas genom tidsvarpen. I cyberrymden kan alla höra dig skriva.

Monday, October 26, 2009

litteraturen äger

Vem äger texten? Från att ha varit bly och grafit och lackade plåtar och papper på vals transformeras den till ettor och nollor och elektroniskt bläck.

Världens scannrar går varma, glasskivorna och digitalkamerorna fylls av ord ord ord. Och samtidigt pågår någon slags batalj om vem som äger rätt till dessa ord.

För mig som författare är svaret ganska givet. Jag. Och - när de har gjort dikterna romanerna prosastyckena bloggposterna fragmenten till sina egna upplevelser - de som läser mig. Resten är bizniz, mellanled, diskussion, produktion och distribution.

Att man, som Sigge Eklund gör i DN, ber om att få sänkt royalty på grund av digitaliseringen, är yrkesmässigt harakiri. Typ: Vem går in till sin arbetsgivare och ber om sänkt lön? Varför ska vi som lägger grunden till allt detta som produceras, trycks, distribueras, tankas hem, googlas upp, kopieras, stryka på foten? Det här handlar om litteraturen i stort. När en författare går ut offentligt och säger sig vara beredd - för branschens skull - att diminuera sina inkomstmöjligheter, bereder han knappast en väg för nya starka författarskap. Han skadskjuter istället en hel yrkesgrupp. Utan författare inga texter. Utan texter ingen bransch.

I SvD skriver samma dag Kjell Bohlund om Googleavtalet. Och menar att det bryter mot grundlagen. Jag är inte så säker; till en början betedde de sig uruselt och scannade utan vett och sans. Men i USA har man nu - efter stämningar - resonerat sig fram till lösningar. Och förhandlingarna fortgår. Det är så det måste göras - breda och gedigna samförståndslösningar, noggrant skrivna avtal efter reko förhandlingar där alla parter är ungefär lika nöjda/missnöjda. Google Books skriver, trots allt, på sina sidor: "Vi respekterar upphovsrättslagarna och det enorma kreativa arbete som författarna lägger ned på sina verk."

Såväl Bohlund som Eklund missar dessutom att Google Books inte får ensamrätt på de böcker de scannar; även efter Googles aktion kan man ge ut verken digitalt via andra kanaler. Pelle Snickars från KB hejar på Google i sin understreckare i SvD. Men borde inte biblioteket varit långt före Google? Borde inte staten - vilken myndighet det nu är som skulle göra det här jobbet - se till att kulturarvet, i stort, digitaliseras på fullt allvar?

Om upphovsmännen erbjöds en - försvarlig och solidariskt framförhandlad - summa av statliga medel, för att deras verk scannades in av biblioteken själva; det skulle både ge ett ordentligt kulturstöd och nya arbetstillfällen och öka möjligheten att söka på text och material på nätet och på bibblorna. Både forskare och nöjesläsare skulle hitta nya trådar att nysta i, nya alster och gamla texter, utgångna böcker skulle få nytt liv. En bok för alla i den digitala tidsåldern.

Men. Aldrig att vi som sitter längst ned i ordgruvan och hackar i den svarta bokstavsgrafiten ska ge upp våra rättigheter. Det är ur det skrivande djupet som allt detta skum på ytan - vem som ska distribuera vad och på vilket sätt och till vilket pris - härstammar. Därför är det - för den enskilde upphovsmannens möjligheter att klara sig i digitaliseringens tidevarv - av största vikt också att upphovsrätten skyddas och stärks.

Risktagandet man gör som skrivande person är enormt. Det är en satsning för livet. Och det är inget man kan skryta med eller framhålla, det är självvalt. Men man ska inte behöva stå och bocka och be om att få en mindre del av kakan, på grund av alla tekniska framsteg. Litteraturen är längre än så. Författarna ska givetvis använda sig av tekniken för att komma närmare dem för vilka vi skriver. Läsarna.

Friday, October 23, 2009

verkliga nyheter

hurra

hurra

grottbokens folk

Längst ner under allting - under underst - sitter bokstavsträlarna och knåpar ihop bokstav för bokstav. Det blir en enda lång aldrig avslutad berättelse som vandrar från det urtida Persien och genom det antika Grekland och Bysans och runt jordklotsen genom det ryska artonhundratalet och den europeiska realismen och över den latinamerikanska sjungande kontinenten och över prärien i Amerika och de korthuggna prosaisterna och flaxande upp i den senmodernistiska himlen med sina trasor av text och hem hit. Bildskärmen lyser av ord. Det går ett lod rakt ner genom litteraturhistorien, ner i orterna djupt i ordgruvan där varje ord byggs samman, tuggas och spottas och fejas och ansas och yxas och slipas och skickas till slut upp som gnistrande ädelstenar eller som svarta bitar av renaste kol. Nu är de här. Nu sprider vi ut dem över internet.

Thursday, October 22, 2009

teleapati

vad gör du embryo det undrar jag nu yo

läser

vad läser du det undrar jag nu

bröderna kramarmassov

men du har ju ingen brok

nej men jag har ett chips: vill du smakra

ett chips

yep: i hjärnbarken mitt i roten: här inne

där inne: under helikoptermössan

yep: orden sprutar jag in här: jag bara kropplar usbpinnen till kroppen: här nere

där?

yep

men är det inte lite obekvämt att ha usbpinnen: där?

jo man får sitta försiktigt det säjer jag nu: men vad gör man inte för en grod bok det säjer jag nu

yo

text

Vad gör du Embryo det undrar jag nu.

Skriver.

Jamen det ser jag: Vad skriver du?

Text.

Åhå. Går det bra?

Så kan man inte fråga.

Kan man inte.

Nej. Eller jo. Men man kan inte svara. Man kan inte använda slika begrepp. Bra. Dåligt. Det går ibland långsamt ibland fort. Ibland går det uppför. Ibland nedför. Ibland går det igenom ett svårt hål. Ibland går det rakt upp i rymden, i tomma intet. Ibland går det hit och dit. Ibland går det i cirklar. Ibland går det ...

Ja ja. Jag ska inte störa då.

Så kan man inte säga.

Kan man inte.

Jo det kan man. Jag bara skojade.

Jaha.

Jag bara skrev en grej.

Vaddå?

Det här.

Wednesday, October 21, 2009

internet

Sverkcers farra kommer vinglande nedför gatan på sin krångliga cykel med fickorna fulla av silvermynt och guld. Han skrattar högt, kastar en hatt i luften. Kastar en till. Och ännu en. Flera!

- Jag har hur många hattar som helst! Jag är galet rik.

Embryo och Farran står vid staketet och försöker sparka igång en gammal ihjälskrämd Zündapp.

- Vad är det som händer det undrar jag nu.

Och Sverkcers farra bromsar in och kastar cykeln ifrån sig. Och en till. Ännu en. Han har hela rocken full av cyklar.

- Jag har hur många cyklar som helst!

- Vad är det som har hänt?

- Internet!

- Jaha. Och.

- Jag fick epost från en gammal kollega jag inte har kommit ihåg någonsin. Och det visade sej att en massa för mej lagom okända personer är skyldiga mej en miljard dollar.

- Oj.

- Och sen fick jag femhundra dollar av en pokerspelare och vann gång på gång. Det bara sprutade sedlar ur usbporten.

- Oj.

- Internet! Det är gratis och vansinnigt!

Och Sverkcers farra plockar fram en bärbar dator ur rocken och kastar iväg. Och en till. Och ännu en. Till slut skruvar han av sej huvudet och kastar iväg.

- Jag har hur många som helst!

ekumenik

Sverkcer och Embryo och Abuabu står som så ofta förr med varsitt dvdkonvolut i händerna och försvarar sina val.

"Alltså Huset som Gud drömde är den obsalut läbbrigaste som finns."

"Alltså prästident Nixon är den obsalut läbbrigaste som finns."

"Alltså Djungelboken 2 ... den har vi ju inte ens sett mer än tio gånger."

Till slut slår Sverkcer ut med armarna.

"Vi hyr allihop."

Och Abuabu: "Vi hyr ingen alls."

Embryo ställer tillbaks sitt förslag och drar ut ett nytt, ett trumfkort.

"Långbens Olympiska spel."

"Isses."

"Det säger jag nu. Yo."

Och de andra lägger armarna om hans axlar och gnuggar honom i helikoptermössan.

"Eftersom hemmagrymmet. Eftersom boxningsfinalen."

Och med chipspåsar och läskeblask tågar de ut ur det skimrande dvdtemplet. Ovanför dem brinner oktoberhimlens skärvor och månen lutar sig över världen med ett milt, enande leende. Vi hör allihop ihop.

Tuesday, October 20, 2009

helpless

neil young live at massey hall 1971

ordbro

läs

lyssna

tolerans

medförståelse

inlevelse

kunskap

samtal

insikt

bro

Vad gör du Embryo det undrar jag nu yo.

Brygger en bro.

En bro? Vardå?

Här.

En ordbro.

Yep. Herregudrun här står folk på varsin sida av allting alltid och bara kastar allt elände på varandra sen urminnes tider och in i framtiden. Nån gång måste vi hitta en ny gång att gå på.

retro

Skruvat, knäppt och alldeles underbart

"Det är en närmast oupphörligt underhållande historia — vilket inte säger lite med tanke på att boken är på över 470 sidor.
Både det svenska medie- och kulturlivet utsätts för groteska parodier. Satiren är sällan subtil men alltid skarp och vansinnigt rolig. Magnus Carlbrings kritik av kommersialismen och populismen i kulturlivet är drastisk och slår ofta till från oväntat håll."

Catrin Ormestad, UNT, 040909

Gammal länk återfunnen

Propp på Bokus

lästips

Hatet mot muslimer av Andreas Malm. Igår klev vardagsverkligheten alldeles för snabbt in i texten. Men Malm såg allt det där komma; i boken dras linjerna tydligt bakåt och framåt och varningsklockorna ringer överallt. Han skriver i förordet: "Fascismen har nu även i Sverige ett hav att simma i."

Ja. Vi vet det nu. Det man bara anade flöt upp till ytan. Vi måste skyndsamt minska polariseringen, öka medförståelsen och skapa dialoger - överallt - om vilka vi människor är och vad vi gör här.

Monday, October 19, 2009

ibn al arabi

"The movement which is the existence of the universe is the movement of love."

Ibn 'Arabi, Fusûs al-Hikam

Friday, October 16, 2009

förbjud allting

Förbjud maskerader. Förbjud hockeymålvakter. Förbjud Sverkcers farra att ha en pappåse på huvudet då och då (eftersom det är hans egna grej). Förbjud biodlare. Förbjud smink. Förbjud clownnäsor, peruker, bredbrättade hattar, sorgflor. Förbjud alltför stora toppluvor, huvtröjor, parkas, dufflar, björnskinnsmössor. Förbjud spegelglasögon och alla andra solglasögon. Äh förbjud folk att bära glasögon överhuvudtaget. Förbjud folk att bära på nånting alls. Förbjud bijouterier, skor, jeans, kappor, halsdukar, underkläder, pjäxor, sandaler, strumpbyxor, pushupbehåar, badbrallor, hawaiikalsonger. Förbjud rutiga kläder. Förbjud randigt. Förbjud mångfald, olikheter, blomsteruppsättningar, dyra kravatter, smokingpartyn, arbetsoveraller, förbjud integralhjälmar, prästkappor, poetmantlar, lagdräkter. Förbjud teatrar. Förbjud biografvaktmästarkostymer. Förbjud kirurgmasker, gasmasker. Förbjud all form av förställning, inbillning, fantasi. Förbjud litteratur. Förbjud internet. Pseudonymer. Förbjud yrkesroller och myndighetspersoner och förbjud politiker. Förbjud glass, när ni ändå håller på. Ja förbjud precis allting. Utom mig.

Thursday, October 15, 2009

world wide web

Det ringer på dörren. Morran släpar sej in i brakrummet och låser om sej. Farran glömmer sej bakom tevetofflan. Brollan börjar genast försvinna in i väggen. Kvar blir Embryo. Det ringer på dörren förtvivlat.

Då Embryo är en vänlig själ öppnar han till slut.

Där står deras kusin, Kapitalistsvinet. I handen har han en mobiltelefon. Han strålar av vansinnig glädje.

- Hallon!

- Yo. Kliv på rakt in och dräll överallt det säjer jag nu.

Och Kapitalistsvinet kliver på och hänger inte av sej någonstans utan börjar genast berätta allting om ingenting.

- Inuti i den här, säjer han. Och pekar på den lysande displayen. Inuti den här har jag allting.

- Oj.

- Precis allting.

- Oj oj oj.

- Om jag trycker på den här lilla knappen som knappt syns hamnar jag mitt i alltings mitt. Alla kan nå mej alltid.

- Kul. För dom.

- Och jag kan nå alla alltid. Jag är världens mitt.

- Wow.

- Och nu kan du - Embryo - hamna där också.

- Var då?

- Mitt i prick i mitten.

- Wow.

- Om du köper den här för nästan ingenting - då ligger världen för dina fötter.

- Men ...

- Inga protester! Du vill väl hamna i händelsernas centrum?

- Nej.

- Jodå. Det vill alla. Du vill vara i mitten av mitten.

- Nej.

- Sluta larva dej. Alla vill vara där.

- Inte jag.

- Men kom igen. Alla vill synas.

- Nej.

- Embryo.

- Ja.

- Det är gratis. Nästan. Ett knapptryck bara. Från allt.

- Tryck du.

Och Kapitalistsvinet trycker. Och i ett nu är han försvunnen. Dörren svänger efter honom. Dagsljuset i en vit bård över hallgolvet. Himlen utanför är grå som entropi. Det råder frid på jorden.

tvättvisa

tvätta din kalsong
och sjung en sång

orättvisa

Struttsministern har de här idéerna om orättvisa. Därför inför han vissa regler. Om exempelvis skolkministern inte är närvarande på ett möte, då får han ett litet straff. Ingen bulle till kaffet: "Oj tog dom slut?!". En lapp på ryggen där det står: Sparka mej. Gliringar. Tjyvnyp. Allt är tillåtet.

Och om någon av ministrarna råkar bli sjuk, då blir straffet högre. Ju sjukare man blir, desto högre straff. Frilansministern har hjälpt till och gjort en liten skala. 1. Förkylning: avdrag på lönen. 2. Kroppsskada (typ benbrott): ingen semester. 3. Grisinfluensa: indragna lunchkuponger, samt inga fikapauser någonsin mer. 4. Livshotande sjukdomar: ingen pension, samt ingen julgåva.

Och nu sitter de där, struttsministern i sin säng och frilansministern i sin. Bägge apsjuka. Febertermometrarna glöder. Ögonen brinner. Näsan rinner.

Skolkministern sms:ar alla andra: TJI FICK DOM SÅ SPRACK DOM.

rättvisa

Farran har de här idéerna om rättvisa. Allt ska delas lika. Bördor som välgång.

Nu ska de ut i skogen. Morran tar ryggsäcken. Farran svampkorgen. Brollan får bära det lilla husljuset Mysko. Embryo får dra vagnen med all ved.

- Ja man får inte bryta kvistar, säger Farran med ett finger i luften. Allemansreträtten ni vet.

- Men ... klagar Embryo.

- Inga men.

- Men. Mysko väger ingenting.

- Åjo, säger Farran. Det där lilla krypet kan vara nog så krångligt att holland reda på.

- Men all den här veden ... det är ett ton. Jag kommer att dö.

- Ånä. Vi ska bara plocka lite svamp herregudrun. Ingen har dött av en skogspromenix. Upp med hakarn.

- Men ...

- Äpp äpp äpp. Nu tar vi ut kompassriktningen Morran.

Och Morran hukar sig över kartan och kompassen och vädrar i luften och ser hur lavan växer på stammarna och åt vilket håll myrorna kryper och i vilket väderstreck grodorna kväker.

- Hitåt, säger hon och pekar med hela handen.

Och det lilla tåget tar fart. Slingrar sig över daggstänkta berg. Farran småsjunger på en stump ingen förut har hört. Brollan släpper ned Mysko och dom leker tafatt i snåren. Och sist kommer Embryo med vagnen proppfull; det är som att släpa en pråm i en flod utan vatten. Svetten forsar. Blicken är vild av utmattning och törst. Till slut måste man ändå säga ifrån på allvar.

- Herregudrun, stönar Embryo. Hjälp mig. Hjälp mig.

Och Morran gör halt och håller upp en hand och ser sig omkring.

- Här är det, säger hon och kavar av sig ryggsäcken och plockar upp matsäcken och Farran staplar av all ved och gör en väldig brasa och efter någon timma har alla ätit allting och ligger i mossan och rapar och suckar och till slut är det dags att bege sig hemåt. Farran stönar och suckar; svampkorgen är full av kremlor och kringlor och väger sina modiga kilon. Mysko är apmätt och dödstrött och Brollan får kånka djuret medvetslöst på ryggen. Morran går längst fram med blicken sömnigt pejlande i kompass och karta.

Och sist kommer Embryo, med vedvagnen tom och lätt under armen och på starka, nyväckta ben. Ingenting väger ett jota. Livet är alldeles för enkelt, för välfungerande, för okomplicerat. Embryo skriver en vers i sitt huvud. Solen skiner ännu en stund, innan den sakta sjunker bakom villaområdet som de nu träder in i som hobbitar rakt ur en sagoroman.

Wednesday, October 14, 2009

sälsafari

Nä nu ger vi den i det här.

Farran och Embryo och Brollan och Morran och det lilla heliga ljuset Mysko packar allt dom äger och har - en korg ananas en flaska franskt - i en gisten eka och Morran sätter sig vid årorna och Farran i aktern med megafonen och sen bara ror dom rakt ut mot havsbranden havsbandet havsbranten och när natten kommer fortsätter dom att ro - byts av och bryts av och svär och flämtar under årorna och nu är det Brollan som gormar dom framåt: "Galärslavar!" - och till slut stiger solen som en väldig brinnande blomma framför dom och dom låter båten bara glida in i soluppgången som en rymdskyttel över händelsehorisonten och in i nästa dimension.

okcså där svimmrar bråkstäverna
under bråten som flimrande skimrande
punkter: ...

okcså där tittrar sälarna upp ur vattnet
som nyfikna telefonjakc:

..

..

innan dom dykrer upp okcså ner igen
okcså bokstäverna stävar utåt
bortåt
okcså bror dom hemåt
långsamt: årtag
för årtag år för år eon för eon
tills dom strår på tröskeln
till värkligheten igen

- poff! -

Hemma. Villagatan. Himlen som skymmer. Teven som susar. Det är vilken vardag som helst ånyo. Farran bläddrar igenom gomorrontidningen: allting har redan hänt och passerat. Morran hukar över en algoritm. Brollan står med händerna i akvariet. Embryo vid sitt tangentbord med självlysande ansikte. Det lilla husljuset Mysko sitter i fönstret och tittar upp mot skärvhimlen. Skärvorna ser tillbaks på honom, tysta och tomma i mörkret.

upp till kramp

vad är det du skriver embryo det undrar jag nu yo

bråkstäver

åsiktspolis

Mitt i mediaströmmen står en liten åsiktspolis och skäller: Andra ska inte få klandra andra för deras klander av andra. Den enda som får klandra andra för deras klander av varandra eller av andra, det är jag.

Tuesday, October 13, 2009

verklighetens folktribunal

Gillar du Så ska det låta?

Nej. (Overklig)

Gillar du fredagsmys?

Ja. (Verklig)

Har du vänstersympatier?

Åjovars. (Overklig)

Gillar du Anna Odells installation?

Absolut; den var stark. (Mycket overklig)

Och graffiti?

Jomenvisst; det är folkets egen röst. (Extremt overklig)

Ogillar du köphysteri?

Ja. (Verklig)

Kan du tänka dig shoppingfria söndagar?

Ja. (Verklig) Jag kan tänka mig shoppingfria vardagar också. (Overklig) Och bilfria. (Ännu mer overklig)

Läser du böcker?

Ja. (Verklig)

Läser du mycket böcker?

Ja. (Ganska overklig)

För mycket?

Det kan man inte. (Overklig)

Läser du hellre böcker än ser på Så ska det låta?

Ja. (Helt overklig)

Har du familj?

Ja. (Verklig)

Åker du på semester?

Ja. (Verklig)

Arbetar du?

Ja. (Verklig)

Har du en teori om hur livet ska levas?

Ja. (Verklig)

Är det en märklig teori?

Kanske för dig, jag vet inte. (Overklig)

Abstrakt konst, är det verkligt eller overkligt?

Verkligt. (Overklig)

Monty Python, är deras humor kul?

Ja. (Overklig)

Är konstigheter normalt?

Ja. (Overklig)

Är det normala konstigt?

Ja. Lite. (Overklig)

Nä nu får det räcka. Vi vet nog. Vi dömer dig härmed - med en tydlig röstmajoritet - till att tillhöra overklighetens folk. Ditt straff blir att i tid och evighet rulla uppför en backe i en gammal folkvagn och på den uråldriga bilradion ständigt återhöra örhängen från förr som du inte visste att du kunde vare sig texten eller melodin till. Egentligen borde vi ju säga grattis. Det där låter ju kul.

publikum

Och i publiken sitter en massa äggplantor - embryon - med glosögda blickar och vidöppna käftar och applåderar hela skådespelet. Där kan vemsomhelst räknas in: bildad som obildad. Alla ska med. Det enda som är viktigt är vad man har i popcornskålen (proppcorn) och vem som har kontroll över fjärrkontrollen.

domarjäveln

Ja och i mitten har vi domarjäveln. Det är en välkammad och dumdryg och bredkäftad typ som aldrig har rätt men alltid fel och vars främsta egenskap är att räkna in sina egna självmål som goda meriter. Domarjäveln är värre än en vindflöjel; han är en bromskloss som man kan flytta allt eftersom.

så ska det låta

I ena laget har vi eliten: det är ett slags överutbildade intellektuella robotar som ser ner på allt och alla. De är vältränade och vet för mycket och kan för mycket och har för många insikter om människans skörhet och felbarhet. Och de är alltid fruktansvärt olyckliga.

I det andra laget har vi verklighetens folk: det är ett slags underutbildade amöbor som knappt orkar släpa sig till tevesoffan utan att få vällevnadssjukdomar. De kan ingenting om någonting och sköter sig själva och skiter i andra. Och de är alltid fruktansvärt aplyckliga.

åsiktselit

Farran har alltid åsikter om allting. Om vilket avsnitt av Seinfeld som är det bästa (Marinbiologen). Om vem som ska bli nästa förbundskapten (Svennis och Grip med Henke som tredjetränare ute på gräset). Om årets Idol (måste bli den där mini-Van Morrison). Om årets nya glassar (vem ÄR den där Ben & Jerry; ta hit dom så ska jag lära dom vad man INTE kan stoppa i glass). Om semikolonets användande (det är den perfekta knäleden mellan två fullständiga satser; ett slags språkets internkommunikation, en osynlig våg, en handrörelse som vispar om i rytm och meningars rörelser; samtidigt är tecknet friare än så, det är nästan omöjligt att helt definiera, en grammatikens libero, satsdelarnas zlatan). Om skattepolitik (ju rättvisare desto mer rättvist - är det svårt eller?). Om samhällsbygget (lägg grunden för de svagaste; låt ingen klättra på någon annan). Om vädret (det duger). Om kaffepauser (livets mening). Om Gud (ett inre falsarium som kan skapa en - bedräglig men säkert betryggande - trygghet). Om hur andra människor lever sitt liv (bara dom inte trampar på någon så). Om åsiktsfrihet (trodde inte man skulle behöva försvara något sådant, idag). Om åsiktselit (absolut: vi är alla bäst).

Sunday, October 11, 2009

fel rätt

vad är det du äter embryo det undrar jag nu yo

bokstavssoppa

störtregn

Sverkcers farra är alltid först på plats. Står där med ansiktet vänt upp mot den gråsvarta himlen och tar emot alltihop. Det smattrar mot pannan och kinderna och det händer att han öppnar munnen och låter det skölja runt. Bäst är oktoberregnet, det kalla, nästan underkylda, som verkligen känns mot huden och blöter ner kläderna ordentligt. Man ska känna att man har varit där, i regnet.

Efter Sverkcers farra kommer de andra. Hela samhället ger sig ut. Alla står med ansiktena vända upp mot mörkret. Tar emot. Låt det regna bara. Ös på.

Saturday, October 10, 2009

vmkval

Farran gör korstecknet och kysser tröskeln som vore den en sidlinje och kliver in i bradagsrummet i sina blågula kläder och hälsar på publiken som sitter i tevesoffan med händerna djupt nere i popcornskålarna och han joggar ett varv först runt soffbordet och skakar loss lederna och stretchar nacken och sen ställer han sej mitt på golvet och kickar med en osynlig trasa i luften och låter den liksom studsa upp mot taket innan han tar emot den på ryggen och får den att rulla ned på vristen och sedan tjongar han den med full kraft rakt upp plasmaskärmens svarta ramkryss och sträcker armarna i luften för att ta emot folkets totala jubel: Farran Farran Farran!

utmaningen

"Skriv någonting om [a] den fria viljans begränsningar och möjligheter, om [b] vad man kan leva utan och inte, om [c] vad som är möjligt att förhålla sig med distans till och inte." david074

okej

på a svarar vi: det blir som en malström ett svart hål som att stå vid en händelsehorisont och inse att allt och ingenting är mögligt

på b svarar vi: varandra: och inte

på c svarar vi: allt och ingenting: men man ska akta sej för att trampa på dom som är mindre

retro

mac

Friday, October 09, 2009

paradox

Redan de gamla grekerna hade sina Bellmanhistorier. Men då hette han inte Bellman.

andras idéer

Embryos kusin - Kapitalistsvinet - har fått en lidnersk knäpp. Eller inte bara en. Ett par hundra tusen, som det verkar. Han springer omkring och köper och säljer precis allting som går och står och sitter och ligger och som man kan flytta. Eller inte.

"Vad kostar den här gatan?"

"Men, snälla lilla vän, det här är inte Monopol. Det här är verkligheten."

"Vill du köpa min själ?"

"Vad tror du om mig, att jag är Hin håle själv?

"Jag köper er teve. Vad ska ni ha för den?"

"Men det går inte. Det är match på gång."

"Just därför. Ni får ett par tusen. Vad ska ni ha för köksmöblerna? Frysskåpet? Vad kostar hela garaget? Hur mycket tycker ni att himlen här ovanför är värd? Månen, vad ska jag ge för den?"

Och folk ger upp. Man orkar inte med allt tjat. Köp. Sälj. Köp. Sälj. Konsumismen står dem upp i halsen. Ta det då. Du får allt billigt, din gaphals. Till slut har han köpt allting. Hela verkligheten. Och blir sittande där, mitt i skiten.

"Vad ska jag med allt det här det undrar jag nu."

"Njut av det. Du äger."

"Men det är lite ensamt. Tomt liksom."

"Äh. Du är the boss."

"Vill du ha någonting? En bro."

"Nej tack."

"Men kom igen. Nånting. En snabbmatsrestaurang; jag har på tok för många."

"Nej det är bra. Jag behöver ingenting."

"Är det ingen som vill ha någonting?"

"Nej tack."

"INGENTING ALLS?"

"NEJ BEHÅLL ALLTING SJÄLV DU."

"Men. Vad ska jag med det till då. Om ingen annan vill ha det? Va? Hallå? Hallå?"

Och vi lämnar honom där, med sitt habegär tillfredsställt för all framtid och i all tid och evighet. Amen.

sprock

Embryo och Abuabu och Sverkcer sitter utanför dvdbutiken och äter varsin krokusboll. Plötsligt inträffar det oväntade. Ett Ufo landar mitt i rondellen. Ut kliver en massa rymdvarelser. De är stora och plufsiga och klädda i grymma overaller. Rymdtjejerna i silveroveraller. Rymdkillarna i guldoveraller. Eller om det är tvärtom, det är inte så lätt att avgöra. Nu kommer de över till grabbarna.

- Hrlgfrpr.

Sverkcer plockar fram sin mobil, kopplar upp sig på nätet och översätter alltihopa.

Embryo och Abuabu kollar ner i den lysande displayen.

- Vad står det? Vad sa han?

- Hrlgfrpr.

- Men vad betyder det?

- Ingen aning.

Strax därpå skakar de hand allihop. Rymdvarelserna går in i butiken och hyr hela hyllan med sciencefiction. Betalar med ett ganska underligt kort. Kliver ombord på sitt Ufo igen och försvinner med en vissling mot solen. Dvdmannen kommer ut och drar av sig kepsen och kliar sig i skulten och muttrar något om astronomiska förseningsavgifter.

Thursday, October 08, 2009

nya idéer

Man kunde tänka sig ett teveprogram där man låser in en massa människor som inte känner varandra. Och så får de laga mat tills de dör.

Man kunde tänka sig ett teveprogram där man låser in en massa människor. Och så får de äta upp varandra.

Man kunde tänka sig en massa mat. Och så får man låsa in den.

Man kunde tänka sig ett teveprogram där någon gör allting. Och så får man låsa in den som gör allt det där.

Man kunde tänka sig ett inlåst teveprogram. Som ingen fick se.

Man kunde tänka sig ett teveprogram som alla fick se tills de dog.

Man kunde tänka sig döden.

Nej det kunde man inte.

spårk

Här sitter folk överallt och hukar över sina tangentbord: det är som en öken. Man hör bara smattrandet från fingrarna som sveper över bokstäverna: det låter som regn eller som vågor eller som regn i vågor.

Man borde ge dem en spårk i själva härligheten.

Och.

Och få ut dem i friska luften: tänk dig en armada av vinglande tangentbordszombies som med bildskärmsansikten och usb-kablar hängande ur fickorna kommer raglande in på Coop Konsum. Ge oss mat ge oss tröst. Eller som söker jobb. Behöver ni ett oändligt antal ettor och nollor? Eller som demonstrerar mot någonting vadsomhelst. Eller för något: a) fred på jordklotsen b) spårka loss språket från sitt fängelse: kommatecken punkter grymmatik radbrott och andra kriminaliteter.

roky

apropå bermuda

abuabu shakespeare

Farran: (in från höger) Var är min skriftnyckel?

Brollan: (uppifrån andra våningen) Var är min bryrsejpenna?

Morran: (från tevesoffan) Var är min kulturspetspenna?

Embryo: (inifrån sitt rum) Var är mitt tangentord?

Det bultar på dörren. Det lilla husljuset Mysko pinnar iväg och öppnar. Kulissen svajar. I dörren står Abuabu. Han har ett manuskript under armen, det liksom dräller ner ord på farstutrappen och över hans fötter.

Morran: (med sopborste) Herregudrun.

Abuabu: Jag har skrivit en pjäs.

Embryo: Aha! Det är alltså du som har snott alla skrivdon.

Farran: Aha!

Brollan: Aha!

Morran: Det ska han få för den lille dramatikern.

Och sedan ger de sig på honom allihop. Smack. Tjoff. Tills papper och ord ligger utspridda över golvet. Väggarna är nedsmetade av regianvisningar, scenerier, staffage, rekvisita, repliker som skriker ut sitt budskap. Allt är dumt. Övertydligt. Illa skrivet. Till slut kravlar Abuabu mot utgången. Farran kastar en ridå efter honom.

Farran: Grå i kloster!

Wednesday, October 07, 2009

spelar roll

hallon embryo

yo

vad hänger

åh: inte mycket: jag pluggar in den här rollen

åh: ska du spela teater

nej nej: det här är på riktigt

på riktigt

yep

vad ska du spela för roll: på riktigt

embryo

jag vet jag vet: men vilken roll är det

embryo

ska du spela: dig själv?

yep

okej: vad händer: får jag läsa

visst: först kommer du in från vänster

där borta

yep

okej: och då säger jag: hallon embryo

yep: och jag svarar: (i rollen som embryo) yo

och jag: (i rollen som mig själv) vad hänger

embryo: åh: inte mycket: jag pluggar in den här rollen

jag: åh: ska du spela teater

embryo: nej nej: det här är på riktigt

jag: på riktigt

okej: och så håller vi på sådär: sida upp och sida ner

yep: dag ut och dag in

men: har vi roligt det undrar jag nu

obsalut

jag: (skrattar)

embryo: (likadant)

bermuda


ithaka!



allihopa i alla a i asien


ä en ö


är vi i extas eller texas det undrar jag nu


på gatorna i ystad


paris!



å nu kom dom till en å



embryofamiljen på brrrilsemester



Tuesday, October 06, 2009

kinderegg

Scen: Rosenblad. Struttsministern samlar sina allierade kring förmiddagsfikat.

Struttsministern: Idag får alla presenter.

Alla: Åh!

Struttsministern: Eftersom vi har sänkt skratten igen och igen.

Alla: Åh!

Frilansministern: (stroppar ner hela huvudet i stroppskålen, det ekar där inne) Snart har vi ingen skratt kvar.

Specialministern: (stroppar ner handen i struttsministerns brakficka) Är det en jättebanan? Eller kanske pain riche?

Struttsministern: Nej nej.

Alla andra ministrar: (stroppar ner händerna i snyltburken) Är det extraarvoden specialbonusar reservtillägg?

Struttsministern: Nej nej. Det är tre grejer i ett.

Alla: Åh!

Struttsministern: (med en knuten näve) Det är det grötrörda alternativet.

Alla: (med viss tvekan) Åh.

Struttsministern: (med ett finger i luften) De tre bockarna Bruce.

Alla: Åh. Nä.

Struttsministern: (med tre fingrar i luften) En överraskning. En grodis. Och en kräksak.

Alla: Yacki.

Och alla ut åt höger. Ännu mer åt höger. Ja. Ut med dem bara.

Monday, October 05, 2009

specialaren

Specialministern håller ett litet anförande för de övriga på Rosenblad. Han står där framme i ljuset från den projicerade datorbilden. Det speglas i hans glasögon, ljuset och de andra. Ansiktena. Munnarna. Skedarna som blänker. Man äter gräddtårta. Man dricker påtår. Man lägger armarna i kors. Man nickar instämmande (utan att veta åt vad). Man hummar. Man kollar mobilen i smyg. Man tittar ut över verkligheten där utanför: den är blåtonad. Man anar en enorm plattskärmsteve inne på struttsministerns kontor. Zlatan gör ett inlägg därborta, drar en försvarare. Nu kommer en reklamsnutt.

Alla gäspar.

Specialministern har just lärt sig det här mer powerpoint. Han klickar och det kommer upp en bild på hans lilla hund, en terrier. Äsch då. Han klickar igen och det kommer upp en bild på hans fru, en liten terrier. Äsch då. Han klickar igen och det kommer upp en bild på honom själv. Det är under Palmedalsveckan. Han gör v-tecknet bakom nacken på en rauk. Nu börjar det på allvar; han bläddrar förbi en miljard bilder på ansikten. Äsch då. Äsch då.

- Det här är Facebook, säger han. Här bor verklighetens folk.

Nu kommer en bild på solen, en sån där nebulosalik närbild med eldstormar och tungor som spretar ut i rymden.

- Det här är solen som ni ser.

Nu gör han en paus och väntar på någon slags respons.

- Ser ni?

Ingen svarar. Alla dricker påtår, sörplar. Tar en bit tårta. Specialministern fortsätter att prata om allt och ingenting. Det är bara en massa ord. Det går en evighet. Nu kommer det in två vakter och bär ut honom som en pappskylt under armarna. De morsar åt de andra: struttsministern, frilansministern. Hela gänget reser sig och kollar sin mobiler, nu helt öppet.

Struttsministern sträcker på sig, kollar in på sitt kontor. Teven därborta. Ser hur Zlatan gör en kroppsfint, glider emellan två försvarare, tjongar till trasan och den smiter just över ribban.

- Grym han är ändå, den där.

Alla nickar instämmande.

Någon säger: - Vilken kanon.

- Nä, säger struttsministern. Nu tar vi långlunch eller vad säger ni?

- Kanon.

Friday, October 02, 2009

folk

Om man exempelvis skriver: jag är som folk är mest.

Hur är man då?

Thursday, October 01, 2009

då: det kan både vara då: när det nya kommer

och då: när det redan har blivit det som var nytt

nu

embryo

embryo

hallon embryo: vad gör du där inne

embryo

vakna

embryo vad gör du där inne

SKRIVER DET SÄJER JAG NU STÖR EJ STÅR DET PÅ SKYLTEN LÄS SJÄLV ALLTING: I den merkantila efterindustriella och snart postdigitala tidsåldern blir ofta individen kollektiviserad utan att han eller hon kan värja sig det är faran med att fösa samman i tysta majoriteter (som ej har yppat sin åsikt (eftersom de (vilka de nu är) är en just en tyst - eller snarare: tystad - majoritet)) som man kallar "verklighetens folk" eller "vanliga människor" eller inordnar i ytterst abstraherande begrepp som "som folk är" eller "folk i allmänhet"; därför är det självvalda kollektivet en så mycket starkare entitet och bildar en långsam utåtrörelse - mot periferin där man kan nå och till slut omfatta alla - där ord som solidaritet, jämlikhet, medförståelse och enande får en ny - och alldeles självklar - betydelse.

jaha: okcså vart ska det där ledra

vilkcet då

orden: ordhorden

herregudrun: jag vet inte: dom är som en flod i en flod

saknrar du inte ditt embryo: embryot till embryo

nej nej: inuti glödrer ännu ananananasen

det kan den väl inte göran

nähä: då glödrer någnonting annat: en krålrot en branan en skrattsumas det finskc en melon andra grejer som kan ta vid ta över fortsätta hållra på tjatra övergrå i någonting eller ingenting annat: om man går ner i floden blir man blört

blört

ja ellrer vårt

vårt

ja det är allt vi har: dykrer du djuprare blir du djup det säjer jag nu

yo

retro

aftonbladet 06