Monday, November 30, 2009

människoskärvor

mitt i rymden: oändligt eländigt novembermörker

och där bror vi: astronauterna människoskärvorna

gnistrar

adventsskärvor

skärvorna hänger i mörkret

mörkret hänger i skärvornas

ljus

schwäms

schweiz borde schwämmas det schwäjzeir jag nu

yo

love all: heja en värld där vi bygger vad vi vill hur högt vi vill: pariserhjul och kyrktorn och minareter och skyskrapor

och låter allt stå och peka som hopplösa utropstecken mot en himmel som är tom men ändlös och ändlöst vacker

torn

och bön

är bara torn och bön

[har alltid ansett minareten med den ensamme böneutroparen med sitt hesa sjungande utrop som något särdeles vackert; spetsen mot den tomma himlen och den ensamma människan som gör vad hon kan för att nå något någonstans någon gång]

Sunday, November 29, 2009

nya gamla idéer

Nya program på teve: unga mödrar berättar om hur de blev mördare. Nej. Unga mördare berättar om hur de mördade mödrar. Nej. Unga mördade berättar om hur de blev mödrar. Nej. Unga mördar mördare som mördar sina mödrar. Du kan ringa in och rösta. Nej. Du kan ringa in och bli mördare. Rösta på din mördares mördare. Ring in och berätta hur du röstade. Rösta på den du ringde. Ringde du din egen röst. Barn erkänner direkt i teve: vi är inte vuxna. Ring in och rösta ut dem. Rösta fram en mördare: ring in ditt barn. Mörda din teve. Ring. Ring inte din mördare. Rösta in din teve i barnet. Barnen ringer mördare direkt i teve. Teven mördar barn.

Wednesday, November 25, 2009

tintomaraprojektet 13

En kvarts maraton sprungen nu. Det går bitvis lätt, bitvis känningar i rygg och nacke. Musarm. Stel blick. Behov av vätska, främst kaffe men börjar dagen med blåbärsdryck (för synen) och gojibär (för den tibetanska feelingens skull, det lätt bedrägligt upphöjda). Bitvis känner jag igen - anar att det kan komma - det där töcknet som man alltid ska in i - det kommer på allvar efter 25-26 kilometer (vilket borde innebära ett 60-tal kapitel) och exploderar under sista milen.

Men, det behöver alls inte ske. Man kan hitta det lätta steget och hålla den exakta, jämna farten och på det sättet ta sig hela vägen fram.

Det är dock aldrig intressant för mig, att springa jämnt, att lunka. Jag startar alltid för snabbt, vill nå mitt yttersta tidigt. Samtidigt kommer jag i mål och kan till och med sträcka ut och lyfta knäna i spurten. Det ska gå fort och det ska bulta i tinningar och muskler.

Kort resumé: Embryo har nu - efter eskapader i ett dåtida Stockholm och bland isbjörnsjägare i norr - varit med om att spränga Nordpolen i luften, lämnat sina tillfälliga resekamrater bakom sig och vandrat över Atlanten, het som brännplåt och svart som olja. Nu har han - på ett ödsligt köpcentrum utkastat som en ö i Intet - kommit i slang med Tomtefaen själv, önskat sig en påse goda knappar och att allting får förbli och samtidigt förändras.

29 kapitel skrivna.

read this

"Global ice-sheets are melting at an increased rate; Arctic sea-ice is disappearing much faster than recently projected, and future sea-level rise is now expected to be much higher than previously forecast, according to a new global scientific synthesis prepared by some of the world’s top climate scientists."

The Copenhagen Diagnosis

Wednesday, November 18, 2009

influensavirus

och på gatorna och på torgen grår dom nedsmittrade omkring med kablarna hängande överallt och bildskärmarna heta av feber

hårddiskarna släpar sej döende till jobbet: ett sista minne en sista tjänst

usbpinnarna raglar ut i novembermörkret: dom spyr ur sej data: töms fullständigt

portföljdatorer skickar sina signaler ut i tomma intet innan dom försvinner in i feberdimman: alla är nedbäddade under snabelatäcken

och sakta men säkert raderas all cybernetisk verklighet ut från nethinnan

i himlen kan man se dom sedan tändas som skärvor: alla ettor alla nollor

tintomaraprojektet 12

Detta har hänt: Embryo har klivit igenom en toalett och kommit ut på andra sidan - som tjej. Efter en tripp till 1700-talet har han - via ett starkt och märkligt manuskript - hamnat i ismönja och snöstormar i Arktis och han och hans kumpaner - Madame Mandelbröd och den lille dockpojken Ormsaltare Långe - har givits uppdraget att, för att stoppa rovdriften av olja där uppe, spränga Nordpolen i luften. Detta tycks dock den gode Embryo vägra.

Följ fortsättningen i morgon. Nu har vi 22 kapitel gjorda.

Friday, November 13, 2009

tintomaraprojektet 11

Läsart: Tintin, Douglas Adams, Candide ... och sedan en hel skeppslast litteraturhistoria och samtidshistoria - plus någon slags språklig frihetstanke som rör sig i det mesta av allvarligt syftande diktning som vägrar vara fullständigt allvarlig.

Men jag har inget tolkningsföreträde, egentligen. Texten är ett tvåspann, jag bara far och flänger i en soptunna där bakom.

Nittonde stolen kommenterar.

Nu 17 kapitel.

Thursday, November 12, 2009

det här

vad hänger embryo det undrar jag nu

åh: ingenting jag bara hänger här utanför dvdbutiken och hänger mej åt det här

åt vad

det här

men vad är det: det där det här

det här: att jag hänger här och hänger mej åt det här här

frihet

Vad vill du vara på nätet. Fri eller fluga. Fast eller lössläppt. Att inordna sig. Att följa ett mönster. Att vara en nätvarelse. Att länka sig ihop. Det är svårt när man är en sax. När man är en vithaj. En varg. Ett ensamdjur.

Det uniforma är livsfarligt; det likriktade, det som när ett inneboende krav på att vara en del av en större väv, en stickling, ett utskott, inympad och fastgjord vid marken. Låst. Avbockad. På kö. Bräkande. Människan som flockdjur. De där som väller in på planen, bindgalna.

Hur står man emot?

Ska man logga ut, stänga av. Tjacka en blyertspenna och en packe kollegieblock. Skriva.

Det är först i språket som den egentliga friheten kan uppnås, och den mest skrämmande. Den gäckande.

På nätet följer åsikterna varandra som nickande dockor, varje nyhet och varje rykte - allt detta skvaller och all denna häxjakt - ska vaskas i otaliga tråg, bara för att bli mer och mer fadda och ointressanta och begagnade.

Det är lätt att bli trött på det. Blicken blir grumlad och till slut ser man bara just allt det tjatiga, just det där ämnet för dagen som alla bara måste ha en åsikt om: förakta eller hylla.

Heja tystnaden. Heja det aparta och det som går åt fel håll och det som vrider sig ur likriktningens och enfaldens grepp.

Wednesday, November 11, 2009

tintomaraprojektet 10

Resan är påbörjad. Anslaget avslutat. Formen - i sin flyktighet och i sin möjlighet till variation - är färdig. Det finns en snickrad gjutform som ordbetongen hälls ned i, för att antingen stelna och anta en skepnad eller för att spricka, spränga sin egen ram och anta oväntade, nya skepnader. Former byggs upp utanför formen. En självgenererande text. Expanderande.

Triaden utskickat på sitt uppdrag och sitt äventyr och världen reser sig framför dem som en filmduk. Ta dem igenom den. Ut på andra sidan. Nu 15 kapitel.

Saturday, November 07, 2009

tintomaraprojektet 9

Nu 11 kapitel.

Detta har hänt:

Embryo - den ohängde ynglingen, Frank och Mariella Fosters son - har vid ett studiebesök på Operan i Stockholm förvillat sig genom ridåer, klosetter, garderober och kulisser och hamnat på den andra sidan av verkligheten. Vi är i det dåtida Stockholm, sent 1700-tal, revolutionen ångar i luften och Embryo hamnar på flykt med ett livsviktigt manuskript instucket i sin rock. Till slut hamnar han på en lönnkrog på det skumma Kungsholmen och invigs nu i sitt öde av Madame Mandelbröd och hennes lille kompanjon, dockpojken Ormsaltare Långe.

Och just ja, Embryo har - i klivet mellan verkligheter - blivit en flicka.

Jobbmusik.

Thursday, November 05, 2009

pennan

"Jag tänker huvudsakligen med pennan, ty huvudet mitt vet ofta ingenting av det som min hand skriver."

Ludwig Wittgenstein


Det är alltid dit man ska. Tangentbordet som en extra mun som sprutar ur sig bokstäver.

tintomaraprojektet 8


"Mandelbröd hade lagt en hand över manuskriptbunten, bläddrade med en tumme, man kunde höra rappet från papper mot papper. Ormsaltare hade böjt sig ned över sina skrivdon och fjäderpennan böljade nu i snirkliga rörelser. Embryo kunde se en liten figur uppenbara sig i papperet. En bok. Små ben. Vinklade små armar. Käck uppsyn. Kolsvart och intensiv - men nyfiken - blick. Den lille dockpojken var duktig på att rita."

Ur kapitel nio: Dockpojken.

vitt vitt vitt

det lilla husljuset mysko kastar sej rakt ut i alltihopa

och borrar sin svarta nos igenom allt: svansen
som en flagga: huvudet kommer upp

det nöar det nöar: the now is falling

Wednesday, November 04, 2009

paus

gammal favvo

tintomaraprojektet 7

Men vad är det för slags berättelse? Vad blir det? Vilken genre (måste vi ha genrer?). Ta ett steg tillbaks. Ta av glasögonen och gnid näsroten. Titta igen. Annika Bryn kallar det spontanroman. Och så är det ju, här kommer infallen mitt i publiceringen. I elden. Jag skriver: expanderande. Jag vet inte varför, men jag ser hela tiden en groda framför mig som kväker: den där blåsbälgen under hakan och de förskräckliga och tomma ögonen som speglar månljus och vatten.

Är den expanderande romanen en groda alltså som kväker? En japansk haikugroda kanske, ett koncentrat som kommer att - plaskande - hoppa iväg ut i natten till slut.

Pikaresk är det också, i viss mån; den intertextuella road movien, att vandra från situation till situation utan avsikt och utan inre konfliktutveckling - den grunda gestaltens dilemma - men med ett givet uppdrag. Rädda jordklotsen. Rädda orden. Bekämpa ondskan. Dumheten. Eller bara se människan i människan.

Lika utskickad som pikareskhjälten (men jag vill vrida texten ur det berättargreppet, få den att slingra sig djupare ner i ordgropen) är jag. Vad händer i morgon? Ingen av oss vet. Inte läsaren heller. Men vi är liksom inga offer, vi är hjältar.

Tuesday, November 03, 2009

november

farran sitter i dvdportföljen med fjärrisen okcså glor in i ingenting: plasmaskärmen är bara full av: plasma

morran sitter i tofflan med sin virkning och stroppar stumpar: hennes ansikte är som en tom vägg: tomt

brollan sitter i embryos rum okcså glor på den nedsläckta datorn som bara glor tillbaks på honom: kommer han någonsin tillbaks

eftersom: han har grymt till den andra sidan det säjer jag nu

tintomaraprojektet 6

Om formen. Den följer arbetsmetoden: en våg som brottar sig fram över havet. Att vara mitt i vågen, och ovanpå, ibland under och ibland inuti, förlorad i strömmarna och turbulensen. Ordens centrifug. Det som vill uttryckas följer i sin tur formen: varje kapitel en mindre våg i den större.

Det blir ibland som ett äldre sätt att berätta. "Nu ska ni få höra om Embryo ... " Men samtida kilar sprängs in, det måste hela tiden ruskas om; försöker avhålla mig från blandform - än så länge. Men jag vet att det kommer att bli stråk som vränger iväg. Nätet kräver dock vissa format, för läsbarheten. Mindre stycken. Prosasjoken kan aldrig bli till longörer. Här piskar jag bara på en story. Nästa vrå. Nästa krök.

Men. Under ordströmmen den större idén, resonemanget, manuskriptet - orden - som bultar under den flyendes rock.

Nu är vi uppe i sju kapitel. 93 kvar.