Thursday, February 11, 2010

embryos matblogg: fikapausen

en liten kropp kaffe en smörgrås med sparlami eller paketost eller raketost: hjärna något spårlägg med fibrer typ bröd

Wednesday, February 10, 2010

upphovsrätt och yttrandefrihet

Ja, de går samman. Upphovsrätten garanterar och skyddar den yttrandefrihet som gör vårt språk fritt och våra uttrycksmöjligheter fria.

"Yttrandefriheten ger oss rätt att säga vad vi tycker, upphovsrätten skyddar det vi sagt så att ingen ska kunna ändra det och få det att se ut som om vi tycker något annat än vi tycker. Upphovsrätt är censur, sägs det ibland i debatten, men upphovsrätten skulle knappast ha kunnat uppstå utan att censuren avskaffades och gjorde författarna ansvariga för sina skriverier efter publicering."

slowfox

"För upphovsmännen är yttrandefriheten helt grundläggande och nödvändig för allt nyskapande. Omvänt är yttrandefriheten i praktiken beroende av upphovsrätten. En förutsättning för att en stor del av den fria samhällsdebatten är att den som skapar detta, exempelvis en journalist, får betalt för sitt arbete. Genom en fungerande upphovsrätt garanteras dessutom upphovsmannen att få sitt namn kopplat till verket vilket fungerar som en kvalitetssignal för användaren samt skapar ”cred” för upphovsmannen"

antipiratbyråns blogg

För det fria ordets skull: Värna upphovsrätten.

Sunday, February 07, 2010

språkvår

Snart kommer dom. Sopbilarna. Snart smälter snön bort. Snart har alla istappar tappat fästet. Snart dammar det från dom vita gatorna. Snart ställer man ut bokstavskrukorna på balkongen. Snart hänger man upp lådorna på räcket: snart spirar nya rader upp ur myllan. Snart lossar ordisen från de svarta klippstränderna. Snart öppnas berättelsernas hav. Snart fångar man ord i näten nere vid stationerna på de öppna markerna, på uddarna och öarna. Alla ska märkas och mätas och inordnas. Snart är texten ny igen och tjälen har lossnat och det doftar sump och jord och näring och must om varje ny formulering som med späda små gemener tittar upp ur skrivarket.

Friday, February 05, 2010

herregudrun

Embryo har en granne som är präst. Han är en riktigt trevlig prick. Embryos farra - Frank Foster - har många högljudda men framåtblickande meningsutbyten med sagde pastor.

"Herregudrun!" kan Frank skrika och peka finger åt Prästen; vi kallar honom så, det blir enklast: Prästen.

Frank kallar honom - inom parentes - för helt andra saker: Kvacksalvare, hycklare, lögnhals, ja ibland kallar han honom till och med, och det är inte helt logiskt (men det är sällan Frank, om man ska vara frank): Din lilla djävul.

Det gjorde han idag.

"Din lilla djävul!" skrek Frank där han stod med dagstidningen och viftade.

"Men", sa Prästen och höll upp sina mjuka händer. "Vad har jag gjort?"

"Du! Du har inte gjort någonting!" vrålade Frank. "Men dina gelikar. Människor som tar din boss namn i sin mun och och tror att de på det viset är något, blir något, kan vara något."

"Jag förstår inte helt hur du menar nu Frank", sa Prästen. Han la huvudet på sned och försökte med en liten avledande manöver; han nickade bort mot trädgården och sa: "Matar du fåglarna med frukt?"

"Va?!" skrek Frank. Han stod fortfarande med tidningen och var blossande röd.

"De behöver frukt såhär års. Stararna. Koltrastarna."

"Jaha?!"

Frank vände sig om, såg på sitt fågelbord. Högen av brödkanter och ostskalkar och gamla julnötter. Han muttrade.

"Jag ska lägga dit ett äpple."

Och sedan tog han ny fart. Skrek från tårna. Öronen liksom fladdrade i vintersolskenet, röda som segel i motljus.

"Den här centerledaren. Är hon inte klok?"

Prästen sa: "Vem?"

"Hon!" sa Frank och pekade i artikeln. "Läs själv! Här!"

Och Prästen läste: "– När det var som stökigast kring Saab och Vattenfall lyssnade jag på en intervju med den finländske skidåkaren Juha Mieto. Frågan var hur det kändes att han blev tvåa så ofta, om han blev knäckt av det. Då sa han: ”Min inställning är att Gud ger prövningar till dem som klarar det.”

Och du är en av dem?

– Ja, jag tror nog det, det känns så."

Frank stod och bligade ilsket på Prästen. Väntade. Trummade med fingrarna mot staketet som löpte mellan dem.

"Vad säger du?" sa han till slut.

"Jag vet inte riktigt", sa Prästen. "Vad jag ska säga."

"Hon tror att hon är utvald det är vad hon säger."

Frank blåste ut snörök. Det stod ett moln omkring honom. Han växte och växte. Prästen blev allt mindre.

"Nja", sa Prästen. "Vi är väl alla lite utvalda, till mans."

"Inte fan jag", sa Frank. Och ur bakfickan slet han upp en ny blaska: "Titta här då!"

Prästen läste: "– Jag vill inte vara någon domedagsprofet på något sätt men det överraskar inte oss troende att det sker katastrofer och krig.

Vad menar du?

– Jag tror på Guds ord som säger att det kommer att ske i tidens slut."

Frank började nu att hovra. Fötterna lyfte ur snön. Snöröken pyste ur öronen. Han var tvungen att andas ut, det blev en ohygglig suck, för att inte explodera.

"Vad säger du nu då?!"

"Jag vet inte jag", sa Prästen. "Vad jag ska säga."

"Men inte fan", sa Frank. Han var tvungen att pausera, ta ny luft.

"Inte fan", sa han, "kan man gå omkring och tro på undergången och släta ut den skit vi får över oss vi människor. I Guds namn?""

Prästen vek ihop tidningen och gav tillbaks den. Han stack händerna i jackfickorna och såg upp mot himlen.

"Du har en poäng Frank", sa han.

Och Frank växlade humör, bums. Han lutade sig fram och gav Prästen en lätt knuff i bröstkorgen med sitt väldiga pekfinger.

"Ja jävlar", sa han. "Jag visste det."

Han såg också upp i den tomma vita himlen.

"Det var det jag visste", sa han. Och: "Nu ska jag gå in och hämta ett äpple åt de frusna små stackarna."

Wednesday, February 03, 2010

ny

Det viktigaste är inte vad man gör. Utan att det man gör är nytt. Titta, jag har en ny frisyr. Har du köpt nya skor. Är det där en ny slags frukt. Ska ni börja om på nytt. Jag känner mig verkligen ny idag. Fräsch. Det här är en ny text om en ny människa. Eller en ny slags människa. Ja det är nog riktigare. Någonstans i grunden ändras vi aldrig. Vi föds inte tomma. Ingen människa är ny; vi är mer som frön, som embryon, som innehåller förutsättningarna till vad vi ska bli. Så är det: det finns ingenting nytt, det finns ingen som är ny. Det här är bara en illusion. Egentligen är all text gammal, återanvänd. Ifylld på nytt. Allt man skriver är som läsk som man fyller på i en grådaskig sliten petflaska. Jag är en petflaska. Ny. Ibland måste det in en ny i kretsloppet, då den gamla är sliten, förbrukad, omöjlig att se formen på, omöjlig att försluta, omöjlig att hälla ur.

Så är det. Att skriva är ett återbruk. En liten text - en bloggpost eller en prosalyrisk strof - är inte mycket mer än en pantflaska värd.