Thursday, May 27, 2010

bestskräller

embryo sitter i skrällaren och skriver så att hela jordklotsen skakar omkring honom: vi kikar ner i mörkret och kollar på honom där han sitter i ljuset från bildskärmen

hallon embryo

han hör ingenting: han bara skriver och skriver det fullkomligt sprutar ord och jord ur honom: tangenbordet slamrar under händerna

hallon embryo

HALLON HALLON

vad är det du skriver embryo det undrar jag nu yo

JAG SKRIVER INTE JAG SKRIKER

vad är det du skriker det undrar jag nu

EN BEST NÅGOT SOM SKRÄLLER EN BESTSKRÄLLER

åh: häftigt: vad handlar den om

den handlar om ett embryo som växer upp till en hel människa och sedan dör och återgår till kosmos: det är en gudomlig komedi

wow: hur lång ska den bli det undrar jag nu

ingen aning: den tar aldrig slut förrän den tar slut

och sedan kastar han sej över tangentbordet igen med orden sprutande ur huvudet som ur en isländsk vulkan som ur berättelsernas brinnande brunn: hela himlen fylls av trycksvärta

Monday, May 10, 2010

mefisto

Farran sitter i bradagsrummet och sover. Teven lyser spökvit. Natten är långt gången. Världen är orolig där utanför.

Nu blåser en storm upp, snabb och försvinnande. Ett fönster slås upp och går igen. Farran vaknar. Satan står i rummet, han är som alltid klädd i sina lite slappt eleganta kläder och har sin ledigt elaka stil. Man retar sig alltid lite på Satan. Samtidigt gillar man honom, attraheras på något obehagligt vis. Vi är alla lite småonda, det är väl själva grejen.

"Va ere som händer?"

Farran försöker resa sig, men kroppen är tung som en sopsäck.

"Va ere som händer?"

Satan sätter sig på fåtöljkarmen, drar lite i Farrans örsnibb, gnider hans tredagarsstubb med baksidan av handen. Det hettar till. Farran vill mest spy och dö och upphöra; det här är en jädra läbbig situation.

"Du ska få tre val", säger Satan.

"Näh", säger Farran. "Jag vill inte. Jag vill gå å lägga mej."

"Du ska få välja mellan tre saker. Tre ting."

Och Satan kliver ut på golvet och håller upp ett finger. Pekfingret.

"Vad skulle du sälja, om du var tvungen?"

"Äeh jag vet inte jag vill inte."

"Ett. En spritfabrik."

"Njaäeh."

Nu håller Satan upp ett andra finger. Ringfingret.

"Två. Ditt bröllop."

"Njaäeh. Jag vet faktiskt inte jag."

Finger nummer tre. Långfingret.

"Tre. Din själ."

Det blir tyst. Satan står och väntar. Fingret höjt. Farran vet inte vad han ska säga. Han börjar sakta komma till sans. Fatta var han är. Vad är det som har hänt? Hur slutade matchen? Vad är klockan? Vad ska man välja?

Han chansar.

"Min själ."

Satan skrumpnar ihop, lägger armarna i kors, han ser apbesviken ut.

"Trist", muttrar han. "Vad ska jag göra med din tråkiga själ? Du är ju bara intresserad idrott."

"Inte bara", försöker Farran.

"Säj nåt mer då", muttrar Satan, "som du gillar."

"Åh", säger Farran. "Mat. Pizzor. Spaghetti. Hammaburjare. Dessutom grillar jag korv."

"Äh", säger Satan. "Jag drar. Hade du sagt spritfabrik åtminstone. En sån kan man ju ha lite kul med."

Och i ett nu är han borta, Hin Onde. Rummet ljusnar. Dagen gryr. Godmorgonsoffan ställs fram i teverutan och plötsligt känner Farran doften av kaffe. Bryggaren är igång. Familjen vaknar. Det är en god dag på jordklotsen.

Friday, May 07, 2010

ingenting

ingenting är gratis

men det är också det enda

ordyssevs återkomst

Vid roderåran står han. Båten är flatbottnad och mer lik en flotte. Seglet är grått och slitet. Själv är han också sliten, men alls inte grå. Han är äldre nu. Men blicken brinner med stadig låga. Han kommer hem till sin ö, till Ikeathaka. Han kliver i land i gryningen. Människorna han möter, de är alla klädda i reflexvästar och cykelhjälmar, tror att han är antingen en zombie eller en lodis, eller både och. Någon sticker ut huvudet ur sin nervevade bilruta och skriker: Åk hem någonstans din jävla jävel!

Men han är ju hemma. Här bor jag. Här bodde jag. Han andas in luften. Den är sval och mättad. Han känner igen sig. Men ändå är allting annorlunda. Nytt. Han går förbi parkeringslandskap. Han går igenom städer som tycks ha växt upp ur ingenting: allt är av glas och plast och blixtrande metall och överallt hörs mobiltelefoner som piper och sjunger. Det finns inga fåglar, knappt, längre. Han tänker att något mörkt och farligt har dragit genom världen. När han kommer nära staden ser han äntligen dess fåglar, trots allt. Kråkor. Skator. Kajor. Svarta duvor.

Han tänker på jakt. Han tänker på hämnd. Han tänker på sin familj. Han tänker på mänskligheten. Han tänker - allra mest - på mat. Grillkött. Frukter som dryper av mognad. Varmt bröd. Yoghurt. Ostar.

Han går in på ett snabbköp, roffar åt sig en kundkorg och går bredbent och bestämd längsmed hyllraderna. Mjölk, det minns han att han har druckit. Konserver, sådana har han öppnat. Glass. Han väger ett paket i handen. Trycker det mot den av solljus och havsvind sargade kinden. Glass har han aldrig ätit. Han lägger ned tio paket. Han vill ha Coca cola också. Tre liter minst. Chips. Skumtomtar. Skumtomtar. Skumtomtar.

Han hittar inga skumtomtar. Det är som poesin inom honom dör. Som om oceanen bedarrar. Som om natten sköljer in likt en ljudlös dimma. Som om tiden stannar. I alla dessa år, ett par decennier nu, som han har varit borta - i krig och på drift - har han saknat just skumtomtar. Ska man inte kunna hitta en påse?

Han går fram till en expedit. Bugar tyst, håller fram sin överfulla korg. Öppnar munnen. Säger sitt ärende.

"Tyvärr", säger expediten. "Det är fel årstid."

Ordyssevs biter ihop. Han vet att vara härdad. Han vet att stå ut. Han vet att bida sin tid. Han överväger att kasta sina varor ifrån sig och lämna butiken i vredesmod. Men då. Ljuset fyller lokalen. Stengolvet gnistrar. Det är som en våg som klyvs och mitt i raden av hyllor skimrar en monter, fylld av ljusa kartonger, pastellfärgade, milda, inbjudande.

"Men vad är detta?"

"Bokstavskex."

Och Ordyssevs öppnar genast en låda, plockar upp en näve. Håller fram dem i ljuset. De är som små beiga ädelstenar, starkt doftande av socker, smör och mjöl. En hel famn full av bokstäver, av embryon till ord, till satsdelar, berättelser. Han lägger ut en hexameterrad på det skimrande stengolvet och läser den tyst för sig själv. Framkommen var hjälten Ordyssevs till Konsum en fredagsförmiddag, i maj.

Han betalar, med sand och med små mumlande verser, och försvinner sedan bort mot hyreshusen som glittrar i fjärran. Nu ska han hem. Äntligen hem.

Tidigare äventyr:

ordskällaren

arken

ilijaderna

Wednesday, May 05, 2010

novell

brevnoveller.se

ros

jag är en ros

jag är den enda riktiga
röda rosen i hela rosornas värld

jag är en död ros eller en ros
som spricker upp

en nyutsprungen ros

en ros som förvandlas: en ros
inuti rosen som blir en ros: rosornas ros

jag är ingen ros: jag är en röd uppenbarelse en vision ett insteg i en annan värld: i rosvärlden

i rosvärlden är alla rosor: jag är en ros

internets slut

det är som ett svart hål: en tidsvarp som man försvinner i hel och hållen och kommer ut på andra sidan: där är alla bokstäver

änglarna

nu kommer de

på sina osynliga motorcyklar i sina osynliga skinnställ med sina osynliga integralhjälmar: webbens fartdårar

susar fram i överljusfart genom gränssnitt efter gränssnitt: blicken exploderar händerna som sveper över tangentbordet exploderar: den digitala solnedgången

exploderar i ljus

internet

över de elyséiska fälten strövar anonymosuarierna och betar: ord

ord

på jordklotsens hjässa en vulkan
och inuti mexikanska golfens mage: eruptioner

hålet vidöppet: blodet och magman och sotet och oljan sprutar ut: ord

fläckar himlen fläckar havet