Friday, August 20, 2010

diogenes

Jag söker en politiker, sa Embryo och kröp upp ur sandlådan där han bodde under broarna. Han gick genom höstmörkret med en lampa i handen. Han vandrade från parti till parti och lyste upp ansikte efter ansikte.

Jag letar efter en politiker, sa han.

Jag letar efter en idealist och en ideolog.

Någon som säger: Jag tror på dig, människa. Och samtidigt: Jag är här för din skull.

Någon som säger: Jag tror att vi kan ta oss igenom det här livet och den här världen, vi människor, på ett värdigt och solidariskt vis. Att vi ska ska ta hand om varandra. På riktigt. Och om vår jordklots.

Jag letar, sa Embryo, efter den som kan säga: Jag tycker att mitt politiska uppdrag är en gåva, en ynnest. Jag vill verkligen tjäna människorna, jag vill dem väl.

Vem säger, och menar det: Jag tror på den goda människan och jag tror på att vi måste bygga ett samhälle som sätter de som - just nu - är minst och svagast i samhället främst, att vi tänker att: han och hon - de där två nyanlända med sina kappsäckar fyllda av förlust och av hopp, eller den nyfödda bebisen med ryggmärgsbråck, eller den där ensamma gubben som knatar förbi Coop Konsum med sin rollator framför sig och blicken skum av ålder - ska klara sig, det är dem vi ska bygga allting för. Om vi bygger samhället på det viset, och inte sätter de som redan kan och redan orkar och redan förmår främst, då närmar vi oss ett gott samhälle.

Vem vill - egentligen - vara del av något som skiljer del från del från del? Vad är det för slags tårta? Varför måste skillnaderna mellan människor synas: i status, i livskvalitet, i sjukdom, i vård, i bostad, i komfort, i standard? Varför betyder inte ordet rättvisa längre just: rättvisa (att ingen åsidosätts, att alla - på riktigt - ska med).

Jag letar efter ett samhälle som vi kan kalla gott. Vi ska kunna gå till sängs med lätt samvete och en känsla av att: Jädrar, idag har vi verkligen gjort goda gärningar, allesammans. Vi har gjort så gott vi kan, och mer. Vi bor i en värld som är reko, i ett samhälle där vi tar hand om dem som sover i krus och i sandlådor under broar. Vi bor i en värld där vi alla är utbytbara. Jag kunde varit din boss, och du kunde varit min. Men nu utplånar vi de där skillnaderna. Vi är alla jämlika. Solidaritet is the shit.

Monday, August 16, 2010

itratt

Farran är tillbaks, lite ledbruten och öm överallt efter att ha testat alla I-grejer. Värst var I-boxning och I-höjdhoppsarena. Han kom inte över en och tie, och landade brutalt hårt i betongplattan på andra sidan.

Nu har han skaffat en I-tratt. Det är en variant av den gamla tratthatten. Bara så mycket bättre, bara så mycket mera, bara så mycket mera tjugohundratal, så mycket mera finish, yta, utseende, nyhet.

Farran stoltserar med den på förstutrappen. Vrider och vänder på huvudet. Liksom bugar och niger. Man kan se hålet i toppen. Embryo och Brollan tar kort med sina gamla I-phones.

Man kan ha den bråde när man har brådis när man simmar lugnt, säger Farran.

Men bäst är den när man går hemma brafota och klipper gräset.

Och med dessa ord går han ut i garaget och drar fram den gamla I-gräsklipparen och drar igång den och med I-röken bolmande ur motorn tuffar han nu omkring på den eviga gräsmattan med gräset sprutande om fötterna och den väldiga I-himlen brinnande som en ljus skiva ovanför oss alla.

I-men.