Friday, September 24, 2010

Wednesday, September 22, 2010

Monday, September 20, 2010

ljus

Vad är det som har hänt? I Embryos valstuga är det nermörkt, utblåst, råkallt. Det är en isande hemsk vind som från dödsriket som viner i mörkret. Våra röster hörs inte. Vi syns inte i svärtan. Kylan går in i benet, in i huvudet. Man får svårt att tänka riktigt klart.

Abstraktioner blir konkreta. Rädslan får namn. Fascism. Egoism. Allt det där är hemskt. De som har tryckts ned, ska tryckas ned ännu mer. Mörkret kommer att bli så tätt att det blir svårt att tala, att andas.

Tills någon - längst inne i mörkrets mörker - tänder ett ljus. Det rispar av en tändsticka mot fuktigt plån. Och till slut, en liten låga. Ett ljus som börjar brinna. Ett till. Nu hörs viskningar och rop. Ansikten lyser. Vi är här, fortfarande. Vi ger oss inte. Vi tänder flera ljus. En väldig eld ska brinna. Flammorna ska verkligt synas. Vi är alltid här. Vi ger inte upp.

Tangentbord som smattrar, bildskärmen glöder. Vita ark som fylls av ord i eldskrift. Skriv. Skriv. Skriv. Det ger tröst - det behöver vi - och styrka.

Saturday, September 18, 2010

vi

I Embryos valstuga finns inget dom. Bara vi. Alla vi. Hela jordklotets skränande hord av ungar. Galonisar. Finniga fjortisar. Inte en enda unge ska piskas med betygsjakt eller stressas av lönsamhetskrav från en oviss framtid. Inte en enda unge ska behöva ta hand om vårt gamla kärnavfall eller vår nedsmutsade jordklots. Vi hör ihop allihop, från Danderyd till Bagdad, från Bagdad till New York. Från New York till Rinkeby.

barnen

I Embryos valstuga pågår barnens revolt. Den sker med krita och papper och ballonger och smutsiga knän och små händer som sträcks upp mot maktens boningar.

mitt sommarlov

I Embryos valstuga är det alltid sommarlov. Ta av dig dojorna och kom in.

Wednesday, September 15, 2010

individualism

Jag har förverkligat mig själv. Nu är jag alldeles ensam.

vapenfri zon

Till Embryos valstuga får man inte ta med sig någonting in, mer än sin egen nyfikenhet. Alla vapen lämnas utanför: fördomar, lögner, överdrifter, personliga påhopp, okunskap. Här inne blir man omedelbart upplyst: vi ska kämpa tillsammans mot ett gemensamt mål.

Sedan få man plugga på. Läsa gamla klassiker, från antiken och framåt. Man får skaffa sig ett lexikon, en världshistoria, en atlas. Man får resa jorden runt. Man får jobba i kalkbrott och gruvor. Man får bli barnskötare och verkställande direktör. Man får skura toaletter och spela tennis på världstouren. I Embryos valstuga upplöses alla gränser, alla skrank mellan människor. Här behöver man inte skaka hand. Här får man klä sig i burka eller hockeymask. Här får man svära rakt ut eller sitta tyst. Här delar vi allting lika. Bröd och vin. Vatten och jordar. Ingen - alla våra olikheter till trots - har mer rätt till något än någon annan.

Det kan låta som en dröm. Men i Embryos valstuga är alla klarvakna. Det blixtrar av idéer. Ord.

Ingen som träder in i Embryos valstuga kommer ut oförändrad. Vi har inga väckarklockor på nattduksbordet. Vi är alla väckarklockor. Tickande. Alarmknappen lyser.

egoismen

I Embryos valstuga sitter en lapp på väggen: "Det kunde lika gärna varit jag". Den måste man läsa innan man fattar ett enda beslut. Innan varje politiskt beslut måste man läsa den gula Postit-lappen: "Det kunde lika gärna varit jag".

Mannen i korridoren, han som irrar iväg ensam i blöja om natten där på långvården. Mannen som står i det bruna lervattnet i Pakistan och vaktar sin dränkta bondgård. Undersköterskan på teve som säger att hon vill inte ha de där extrapengarna i sänkt skatt, hon vill att pengarna ska gå till vården. Kvinnan i niqab på tunnelbanan, hon som faktiskt kommer där med sin barnvagn, på riktigt. Den mobbade pojken som förvägras hemspråksundervisning. Den utslagne mannen på parkbänken, han som lyfter sin flaska och pekar upp i himlen och fyllemumlar något ingen begriper. Han kunde lika gärna varit jag. Vi är alla utbytbara. Alla kan falla. Hon som skickades ut för att torka upp skiten i det där glimrande trapphuset. Hon som strök herrskapets skjortor i den där källaren. Han som hoppade av sitt partiuppdrag eftersom han såg hur alla ideal sveks, och alla löften. Han kunde lika gärna varit jag.

Det kunde lika gärna varit jag.

Han som inte vill ha en extra 500-lapp i plånboken. Han som vill att den ska gå till det allmänna, till det gemensamma. Han som vill att den där slanten ska gå till dem som bättre behöver. Han som vill att skattemedlen ska se till att vår omtalade välfärd blir likvärdig, för alla. Eftersom det kunde lika gärna ha varit jag, alltihop, allihop. Han som ser hur egoismen delar landet. Hur tvåtredjedelssamhället blir verklighet; hur en skärv av folket tjänar en annan. Hur tillräckligt många lever gott på de andra, för att kunna rösta fram sig själva igen, och igen. Han som med sorg ser hur girighet och konsumism sakta - men säkert - urholkar människovärdet. Han kunde lika gärna ha varit jag.

Riv ner lappen. Klistra den över hjärtat. Det kunde lika gärna varit jag.

barnen

I Embryos valstuga vågar man tala allvar om det riktigt allvarliga. Var sjätte sekund dör ett barn i världen på grund av undernäring.

Ett.

Två.

Tre.

Fyra.

Fem.

Sex.

Vi gör sådana pauser i samtalet, och räknar sekunderna tyst, och sedan sätter vi oss ned igen och planerar våra aktioner. Vi är övertygade om att vi ska göra något åt det här. Vi måste det, det är vår skyldighet. Vi börjar med att dra upp varsin 500-lapp ur plånboken och sedan går vi till Rosenbad och lägger den på trappen och säger: Vi vill inte ha den här. Vi vill att barnen i världen ska ha den.

Rösta solidariskt.

1billionhungry

skriv på

Friday, September 10, 2010

embryos hjärta

I Embryos valstuga sitter en grupp dagisbarn och ritar. De flesta ritar solsken och ett hus och sånt där. Kossor. Någon ritar en robot, den har typ antenner och metallröst.

Embryo ritar också, eller målar snarare. Han jobbar med tempera och apmycket vatten, det liksom stänker och rinner och blir nästan lerigt i papperet. Allting går sönder och blöder.

Vad är det du målar Embryo det undrar jag nu?

Yo.

Han kan inte prata, tungan kommer ut och ögonen vindar och han hittar en tub med blodrött som han sprutar ut över all färg. Mer färg. Nu jobbar han med händerna, bägge. Det liksom pulserar om papperet, bultar.

Men Embryo vad är det du målar?

Ett hjärta. Det sitter till vänster.

alliansfritt

I Embryos valstuga finns minnen kvar. Historiska minnen. Det är viktigt att bevara dem, men utan nostalgi och utan vemod. Embryo har tapetserat en vägg med bilder från förr: enorma schabrak till patronbilar, gossar med mössan i hand som ler mot godsherrens betjänts lådkamera, herrgårdens alla tjänstehjon: pigor och husa och stalldräng och servitörer och chaufförer och skoputsare, en punschveranda där den kostymklädde kapitalisten och hans bekanta dricker grogg och röker vassa cigarretter och talar gott om Nazityskland (där gjorde man jädrigt bra affärer).

Och på en annan vägg: de stumma industriarbetarna med masugnarna brinnande i fonden, de tysta livegna bönderna med lungorna fyllda av damm, skocken av människor som trängs vid köpcentrat (hur de håller sina kundvagnar som zombies på väg in i kryptan), de dementa patienterna utan personal på långvården som irrar runt i blöjor i nattljuset, de utförsäkrade cancerpatienterna som står med droppställningen bredvid sig på kö på Arbetsförmedlingen. Barnen som ser hur motorvägarna byggs upp omkring dem och - samtidigt - hur larmrapporterna rullar in via all världens media: katastrofklimat och översvämningar, ett jordklot som inte räcker för att försörja oss, ett överflöd som är så orättvist fördelat att hälften av jordens befolkning lever i fattigdom och tusentals barn dör varje dag p g a vattenbrist.

embryos valstuga

Den ser inte exakt ut som alla andra. Den är inte träfärgad och doftar urskog. Den är inte fylld av pamfletter och flygblad eller små knappar med blommor på eller mintkarameller eller gratis spetspennor. I Embryos valstuga finns ingenting.

Mer än ord.