måndag, mars 31, 2014

tweets 3

Varje text är ett rum.

      
Det faller ett lätt regn av tusch mot nattens ljusgrå skrivpapper.
 
      
Vi sjunger in natten.
 
 
Ur det overkliga. En dagsljus natt utan skuggor: trapphus och stränder fulla av fåglar, blommande träd. Vattnet som stiger mot din dörr.
 

Glöm jaget.


Natten sänks ned i dagen som en hummertina. Mörkret kryper långsamt ut.



Jag bär in vatten i textrummet. Och slår kannan i väggen.


En blomma är ett människohuvud.
 
 
Beskär bokstäver. Blomstrar.
 
 
Jagets era övergår i duets.
 
 
Rea på samhörighet! Utförsäljning av medkänsla!
 
 
Vad gör vi här.
 
 
Skriv enkelt. Och svårt.
 
      
Dikt-gps. Här är jag. Väg. Slätt. Himmel. Klippa. Solljus. Orden strövar långt nedanför, lyfter huvudena. Och sjunger.


Jag är en alldeles unik tweet. Jag är en sjöstjärna.

      
Den här texten är så liten. Jag vattnar den med läsart efter läsart. Men den vill inte spira, blomma. Då inser jag, att den är klar såhär.
 
 
Jag ger upp. Orden tar aldrig slut.

      
Gå in i zonen. Dra igen den långa svarta dragkedjan - horisonten. Vik ihop himlen som ett skrivark. Låt månen - den är bara ett ord - somna.
 
      
Revolutionen kan bara ske i slowmotion. Tålamod.


Hur skriver man? Åh det är så enkelt. Med en penna.


Går och handlar. Köper solljus.

      
Till natten: en sked ord.
 
 
Dikt. Var lika ogenomtänkt självklar som en struts som lyfter huvudet från betet och lystrar. Människa. Var som en dikt. Eller struts.


Solen är en droppe ljus.


Jag har inga åsikter.

             
I drömmen klättrar jag över en svart blank glaciär.
 
 
Jag är en kolväteatom. En solpöl.


Det är mycket mer spännande att skriva sönder en text, än göra den uppbygglig. Slå på den, på versen, som på en enorm vindruta. Det sjunger.


https://twitter.com/MagnusCarlbring

torsdag, mars 27, 2014

tweets 2

Ifrågasätt allt.

      
Jag bjuder in natten. Mörkret fyller rummen som en blå vätska. Orden fyller mörkret; ljusa flak av text och drömbilder.


Hyacinternas blommor. Doftcrescendo. Sommarhimmelscymbaler. Vintermorgonsång.


Alla dessa egon. Vem är då jag?


Jag är Ingen, sa Odyssevs i jakten på och flykten från sig själv. Det gäller än. Vi är Ingen. Vi är tusenden, vi är geminiderna, stjärnregn.


Det finns liv i rymden. Här är bevisen. Löpsedlarna. Skriken från de nyfödda. Giraffer som rör sig över savannen. Dikten som blir till.


Kära dagbok. Att skapa är att göra motstånd.


Att skriva i sömnen är den verkliga konsten. Ljusa ord på mörkt skrivark.


Om man byter ut alla människor mot stolar! Och? Tänk en ny tanke nån gång. Om man släcker solen med en stor hjälm! Bättre. Solen en rymdfyr.

      
Om natten skiner solen mörk och alla våra skuggor är ljusa som månen.
 
 
Solen ryms i en enkel liten versrad; här är den ju!
 
      
Hur jag än tänker på människans framtid, så tänker jag mig den som en blomsteräng. Fri från missunnsamhet fri från fördomar fri från rädsla.


Allt är yta.
 
 
Månen. Det ligger en mörk hand mot dess vänstra kind.


Den högsta livsformen är stenen. Den runda tysta tänkande havsslipade stenen. Stenen twittrar inte. Den är from.

      
Det fräser om verben.

      
Ord.

  
Havet är språk; hela havet stormar. Stranden är en textrad. Plockar strandgods.
 
 
Vi är solspeglar.
 
 
Natten är ett skrivbräde, blankt.
 
      
Skriv om verkligheten. Gör den bättre.
 
 
Skriver inifrån fyren.

      
En strandlinje av ord.
 
      
Att skriva är absolut fritt. Du kan hamna på en blomsteräng. I en pool. Utanför dig själv. Ibland kan du hamna i helvetet.
 
 
Att skriva är en akt av absolut självförakt. Spotta på spegeln!


Nattens måsar - svarta, silverögon, blanka fjäderpennor - sitter på vägbanan. De natriumgula bilkarosserna kör rakt igenom dem, som ljus.


Morgonen sjunger. En grå - kall - regntung sång. Men, det är en sång!


Poesi. Att skicka en stråle ljus genom samhällskroppen.
 
 
 

onsdag, mars 26, 2014

tweets

Natten. Vi begraver den i ljus.


Vi rymmer. Vi rymmer i en diktrad.


Ord. Kolrester. Diamantspår. Hela planeter av ädelsten i det oskrivna mörkret.


Natten. Ett spökskepp. Skönt att kliva iland. Solen skiner.


Verkligheten är svår; dikten lyfter verkligheten som en osynlig hand. Lyft in mig i dikten med en osynlig hand.


Hur skriver man poesi? Utan att döma.


Textens tillfälle innan dess tillblivelse. Det sköna vita skrivarket. Allt är möjligt. Allt är omöjligt.


Att skriva som sömnad. Svart nål i vit mantilj.


Månen är Lorcas ● Vi stjäl in den i texten.


Att skriva är att oavbrutet ta risker.


Världen glider bort i samma takt som du läser. Böcker är livets mening.


Poesi är ingenting. Som ett solsken.


Årstabron upphängd i vårsolens nät av ljus.


Drömmen är en road movie.


Skriv aldrig för att bli omtyckt.


Jag är ett radfall, ett ord i sömnen, en vers som lyfter och trycker sig upp genom molnen. Jag är en dikt som är klar när jag vaknar.


Skriv kort. Det är då det bits.


Dikten glider undan som en skugga. Du läser den igen. Och igen. Och igen. Alltid är den ny, förändrad.


En versrad passerar. En fasanfamilj som skimrar tyst. Trafiken stannar upp. Nu finns vi här.


Det patetiska är på riktigt.


Rita en röd stjärna över den mörka blanka natthimlen. Låt spetsarna nudda pennstrecken.


Skriv ditt namn nederst på det vita arket som är ditt liv.


Varje ord är nytt.


Att läsa är att smita in i drömvärlden. Boken är en ljus dörr.


Natten är en oskriven dikt. Och vice versa.


Vi måste leva för de döda.
 
 
Vardagen är allt.
 
 
Lägg allt åt sidan. Sitt tyst. Ordlös. Så skönt det är att vara inuti inuti.


https://twitter.com/MagnusCarlbring

poesin överlever

Håll dikten fri från kommersiell korruption

fredag, mars 21, 2014

poesin

                                hur gick det för dig
det kommer larmrapporter jag känner oro
eller är det rytmen den förbannade aningen
om ett stundande oväder: och att man skiter
i det                          i snöfallet envetna
gestalter rör sig genom marsdagen
tills allt evaporerar
                                 bergen är mörka
och det doftar kallt regn kallt solsken
vädret är vansinnigt tydligt och texten
ofta vill man ge sig av från sig själv
jag skriver en hel del dikt eller
vad kallar du ditt liv
poesi vad är det: anemisk frågesport
eller om det är bara så här: skriv ut döden
skriv ut radioaktivitet ur ett glödande
ansikte
                               allt är ändå rytm, rytm
och falluckor
kan inte göra någonting annat än att göra det
vad ska vi med dikter till                 jobba vidare
det är ingen kamp                        helvetesvardag
skön som en is som sträcker ut sig sträck ut dig
gestalta diktarens vardag: kaffebryggaren
brinner blodröd i snön
mejl om ingenting
bekräftelsebehov ur ingenting: ordströmmar
som en hinna av is eller plastfolie över ansiktet
kräkas eller arbeta
                                        på bibliotekstjänst
sa de att de inte recenserar poesi
så mycket längre
eftersom biblioteken ogärna köper in poesi
dikter är alltid ammunition: har jag tänkt
ingenting kan ta död på ord
men titta ut över det långsamma havet
åh poesin dör: men den måste ju få liv först
hjärtlungmaskinen är en dikt
jag känner ingenting särskilt för poesin
det är som med människor: jag känner dem inte
förrän jag har läst dem: är du en dikt
                                                     tanke
släpp allt
om dikterna: att jaget måste rymma
att vi kliver bakom
varandra och att rösterna inte hörs
att vi äh jag är bara ett embryo till människa
när vågorna slår in över texten blå eller svart
dör tiden: det är tjugohundrafjorton
karin boyes dikt säljer ett bilmärke fröding
ett annat: allt är till salu det är härligt
                      min dikt är dyr som stenar
snart är all poesi helt fri: sent på jorden
går för ett par bitcoin och inrimmen säljer
färdiglagad mikromat: vi börjar om
idag firar vi världspoesidagen
jag firar i tvättstugan: i dofter och skit
hur skriver man poesi, frågar skatorna
                                  som långsamt
enträget bygger sitt bo till april till maj
i den stora björken som jag skymtar ovanför
källarfönstret: hur skriver man poesi
                                  och det ska ni fråga
med pinnar i näbben och panik i blicken
                         ett svar: utan att döma
den största diktresan är in i tystnaden
jag ser gunnar ekelöf kliva ombord
på ett charterplan till solkusten jag hör edith
södergran sjunga skogsbolagens lov
här kommer en aspenströmdikt, blank
som reklam för bomullstops
en sonja åkessonsång - huden är texten -
som säljer in tobak och vin: poesin
                                   säljer mitt hjärta
innan det bränns
dikten är ingenting, som ett solsken
varje diktare har egenartade personlighetsdrag
som när de syns i dikten föröder allt
skriv med ödmjuk hybris: en noshörning
som blind rusar över textens savann
obegripligt begriplig världskatastrofen
ett reklamfinansierat och ett urbankat
köttstycke på marmorbänk: hata senmodernismen
byt tempus byt liv: föreställ dig en diktare
som sitter bakom ratten i en bmw
och ersättningen för det skrivna tickar in
som aktiehack: en dollar per sekund
                                      diktarna dör ensamma
utfattiga och oomtyckta: förbannelsen
i att välja sitt eget liv att livet väljer åt dig
jag står i träslöjdsalen med en rubank
damm genom de höga fönstren
en motortrafikled utanför
en bräda att hyvla: och allt som sker
är att jag långt senare viker in stunden
i en dikt: det här är inte den dikten
det är den här: ett kinderegg
du håller i dina osynliga händer
dikten är tågräls och revolt
jag tycker om när man känner doften
av andedräkt             hjälplöshet: textens blick
genom väntsalar och korridorångest
innan tillkomstögonblicket: bländande
                                    tomhet
var inte överlägsen: skriv så att människor hör
men utan att synas: hata pekpinnar älska
förmaningar ha inga åsikter och förakta allt
överheter orättvisor ickesolidaritet utanförskap
ensamhet                            allt kan vara poesi
allt kan inte vara poesi
jag har svårt för esteticism eller snobbism
som ofta är ett annat namn på rädsla: jag tycker
om att äta vetebröd och läsa vadsomhelst
vi är mest rädda för oss själva
jaget är inte längre diktrekvisita: vi är relativa
berätta för mig dina minnen av dikter: vladimir
majakovskijs PRA ETA är det första minnet
av en dikt som bär mig
sjutton år      räcker upp handen    frågar: får jag
skriva dikter           förnekelsen sliter isär
                                    texten: fragment
av klippor och sprängda trädstammar: bröte
som faller in i andras bilder som faller in
i mina bilder som faller
viljan att teckna tydligt: en vas svarta tulpaner
sylvia plath i sjuksängen i de vita lakanen
                                        när du själv blir ett ord
är du förlorad
vi släpar ut den här jutesäcken med idiom
på den snöblöta gatan: vräk mig
om jag kommer med skrivråd: pissa på mig
                                                var aldrig rolig
koncentratet av ditt resonemang är förödande
framtiden är idiotiskt förutsägbar: dikten är dess
                                     fingertopp mot halspulsådern
den högsta dikten är en plastkasse fylld med kött
det är det dekonstruktiva som är mest konstruktivt
det är det fega: att inte slå blod ur orden
du är övertydlig och tråkig: skäms aldrig
det går åt helvete för poesin
                         där lera rinner i blekt solsken
sitter två barn och leker med: ingenting
deras föräldrar är borta: himlen är molngrå
var det lennart sjögren som skrev så vasst
om att vara nära döden eller minns jag fel: sonnevi
som lägger en blomma till sin mor     sånger
sjunger inuti sånger
diktens skyltfönster och ängen som slaktar ord
helvetet befinner sig alltid på jorden gestalta det
samtidigt som semantiska gräl föröder konstarten
allt som hugger hugger allt lamt är lamt
sluta läs här
du vill att allt ska rymmas i ordet kvalitet
jag ger upp det sista jag skriver är starkt

                                                                       Världspoesidagen 2014

onsdag, mars 19, 2014

bökcer

vad gör du embryo det undrar jag nu yo

jag skriver

vad skriver du embryo

en blok

en blok

yo: en brok

vad handlar den om

universums uppkomst: slaget vid little big bang

bra ämne det säjer jag nu

ofta: okcså vad som skedde precis före före: innan innan uppfanns: innan allt var mörkct okcså ljust

vad hände då det undrar jag nu

det får du läsa i blokbroken om: den blir ganskca så fet

hurpass

å den blir åtminstone arton miljarder sidor mellan tummen okcså pekfingret det säljer jag nu lätt

måndag, mars 17, 2014

embryoperioden

Sen har vi embryoperioden, en tid då jag skrev rakt ut på nätet i ortografisk ordskrud och alltihopa fick löpa fritt – ja nästan amok. Jag var anonym men mig själv; det var viktig att testa hur långt ett nytt sätt att skriva kunde nå, på en spelplats där betingelserna hela tiden är nya. Och det gick bra. Embryo blev läst; han fick motståndare – man kan inte stava hursomhelst (jo det kan man!) och man får inte vara hur naiv som helst (jo det får man!) – och han fick många supportrar och blev intervjuad av pressen och hamnade, det var väl ett slags slutpunkt, i Lyrikvännen. Embryo visar hur styrda vi är av förväntningar om form och uttryck i våra läsarter. Säger man att texten är ’en dikt’ eller – ännu värre – ’ett prosapoetiskt experiment’, då lämnar de flesta av och går till sin kvällstidning eller sin underhållningsroman. Men alla kunde vi få med oss; poesin får ett helt annat liv i det digitala samhället; här finns plats för spontana skrivsätt och vidöppen läsning. Man kan hitta in i skrubbar som annars håll stängda av allehanda fördomar om vad poesi ska vara och hur poesi, eller text (och ljud och bild) överhuvud, ska se ut och låta.

Läs mer här.








fredag, mars 14, 2014

trabantdikt

min bil kör genom drömmarna
i anonym kostym och sotade glas

någonstans i himlens vilda hav
parkerar jag min motorlängtan

och kliver ut i en hemlig stad
vägarna bakom oss är sorgset grå

men himlen, och himlens poesi
är svindlande hög, metalliskt blå

i nedsuttet säte av östtysk nylon
skriver jag min roadmoviedikt

den hugger lika starkt och sant
som däcken river på min gamla
                                    trabant


hommage à la genre lyrisme de la voiture

allt är i färg

Universum börjar här. Allt exploderar. Det är i mitten av mars. Det är en afton i början av maj. Det är snart jul. Hösten har kommit. Nu lider vi av ljusbrist, midvintern skär oss med sin kyla. Vi förlorar fotfästet. Vi lämnar den här världen. Vi bor i djungeln. Vi är storstadsoffer. Allt öppnar sig, som en vak eller en spricka i jordklotet. Civilisationen faller in i sig själv.

Hur hamnade vi här. I den embryonala fasen. Det är snart dags, att se en film. Klockan är just efter fem på eftermiddagen, det är tidig tidig vår. Embryo kommer strosande nedför gatan. I ryggen solnedgångens brandröda himmel, framför honom dvdbutikens blodfärgade affischer:

SÅGMÄNNISKORNAS AVKAPADE KROPPSDELAR IV. VAMPYRDJÄVLARNAS DÖDSFILM II. BLODÄCKLIGA LIKÄTARFILMEN SOM ÄR SJÄLVUPPLEVD.

Embryo blundar, knuffar upp dörren och kliver in. Vid racket med filmer står redan Sverkcer och Abuabu. Bägge med varsitt konvolut i handen. Embryo blippar med sin smartphone, har just chattat med dom där bägge - Disneydvdklubben - och klickar bort dom.

Yo.

Vi flundrerar på Törnrosa.

Törnrosa det undrar jag nu. Är inte den lite för taggig för oss. Jag grillar inte häxor alls.

Det är ingen häxa, det är en elak fe.

Ja du ser - man kan inte lita på dom där alls.

Men tänk på sömnen i hundratusentals år. Det är en himmelens bra proppkornpaus.

Ska vi inte drämma till med Robin Hord. För noshörningarnas skull. Och hodiladiladihodiladilej.

Jag tröstar på Djungelbroken. Den ger sådan tröst när man är som vi: lessna över sakernas tillstånd. Bråken. Våldet överallt. När gamarna sjunger: Du ska vänner ha. Och Sherekahn den jäkeln!

Den brinnande svansen. Den brinnande världen. Dom brinnande orden.

Vi fattar. Vi fattar eld.

Och med filmen som ett litet nyfött barn mellan sig går dom hem till Sverkcers grillerstuga och sjunker ned i varsin soffla med proppkornskålarna hägrande som vitblåa berg på dom brunblanka borden.

Dvdspelarens alla blåa siffror lyser som rymdsignaler. Vi är här nu. Vi har landat.

Play it again, Embryo.

Och allting börjar om. Natten kommer, som en flod av ljus. Himlen exploderar av fyrverkeri och stjärnfall över det magiska slottet. Där kommer Baloo, björnen. Där kommer Mowgli. Där kommer Embryo. Universum börjar här. Allt exploderar. Allt sjunger. Allt är i färg.

måndag, mars 10, 2014

boota om

långsam
omstart
boota om
världen
långsamt
som en dikt
som öppnas
långsamt
som fåglar
i en film
som flyger
långsamt

(händer som öppnas och fågeln som lyfter ur händerna och händerna blir kvar i bilden / dikten
blir kvar i ditt medvetande som ett minne det här glömmer du aldrig: skriv ner det någonstans)

 

fredag, mars 07, 2014

MARDRÖMSTUMMEN

en novell av Embryo Foster

Tillägnad Mästaren Ma

Allt du gjorde igår har du glömt. Embryo, vakna. Igår kväll satt du och skrev, du skrev en berättelse; den handlade om en stor pulsande tumme som tryckte sig genom människors verklighet som en skräckfigur, allt var mörkt och kallt och otäckt. Minns du inte. Tummen som segade sig genom gränder och över motorvägar, trafiken som hamnade i kaos, allt löpte amok. Tummen bara växte och växte, blev till ett vandrande berg. Himlen blev mörk och i takt med att tummen vred sina leder över världen, gav människor upp. Man började bejaka tummen. Gilla den. Man försökte omfamna tummen, ge den kärlek, kramar. Men tummen var obeveklig, iskall, den var bara en metod, ett medel, ett vapen att förtrycka, uppfunnet av sig självt, en självgenererande världsförgörare, det var en riktig mardrömstumme.

Väckarklockan ringer. Yo. Hela huset skakar. Det är en skir dag, det är mars, vårsolen är disträ men effektiv. På Embryos lilla villagata rör sig människorna, som alltid, som ljusa och mörka skuggor över en grå fond. Vi kan se dem framför oss, deras konturer och deras gester. Där sitter Farran, en stor kraftig karl i snickarbrallor och rutig skjorta. Han luktar lite svett, han luktar kaffe, sötebröd. Morran – vi vill inte ha några schabloner men försöker inte undvika det, vi skildrar tillvaron som den är, vi analyserar inte, det här är nuet – står i köket och lagar en rabarberpaj. När pajen väl är i ugnen, sätter hon sig i bradagsrummet och läser. Hon läser alltid poesi, blandformer: allt från långa episka verser och skapelseberättelser, tafatt tolkade av språkprofessorer (som ej har den där äkta känslan för rytm, för närvaro, presens i texten), till senmoderna experiment (smula sönder dikten som müsli över livets yoghurt) och över ren rå kärlekslyrik, eller dikter som faller samman, skaver, är på ytan oläsliga. Morran gillar när de finns sår i det hon läser och upplever; ibland sätter hon på sig hörlurarna och lyssnar på Eminem istället – bara för att. I den lilla hundkorgen ligger husljuset Mysko och slumrar, klipper med ögonen och de små ludna öronen vippar i förmiddagsljuset som strömmar in. Familjens äldsta barn, Brollan, är ute på resa. Världen är hans tummelplats, hans dröm. Ibland kommer det ett vykort. Taj Mahal var så överskattat. Idag simmade vi med valhaj. Har ni ätit en levande bläckfisk, en arm som sprattlar i munnen? Embryo, den yngste, är på sitt rum. Han vaknar som i chock. Var är jag. Vem är jag. Åh visst fasen. Han kravlar upp ur sig själv, kastar väckarklockan i väggen. Gäspar. Sväljer en ocean av luft. Tiden rör sig i oss som en genomlyst manet. Klockan är nu elva. I sitt rum sitter han och skriver, Embryo, han har gjort några statusuppdateringar, virriga, slöa, inkongruenta. Allt han gör är medvetet ometodiskt och med bara en, liksom dovt sjungande, underton: det måste få liv, det måste få en chans att leva. Nu skriver han den här novellen, han börjar minnas: skuggorna och jakten, människors förtvivlan, kraftverk som havererar, en våg slår upp, tummen kravlar över isen. Vi är varandras spegelbilder. Tänk dig att du sitter på ett kafé, det är vid kusten, det är en liten hamn, en bukt, utanför. Havet är grått som papper. Du läser från din mobiltelefon, samma text som Embryo nu genomlever, kreerar. Han vrålar, suckar, kastar sig fram och åter vid sin bildskärm. Herregudrun, fräls mig, hjälp mig. Alla dessa ord. Dessa tankar. Rörelser. All denna rytm. Meningar som brinner. Det kastas spjut av ljus mellan människor. Embryo reser sig, går ett varv i rummet, lägger sig på sängen, på det ljusgula överkastet, ser upp i taket. Där är en himmel, där sveper en stormfågel förbi, ett minne. Ur det självklara kommer det ofattbara: tankar som inte är uttänkta, de blir till i samma tempo som Embryo finns till. Långsamt. Idogt. Hur skriver man en berättelse? Ord för ord för ord. Nu river han åt sig papper och penna, kratsar ned några rader, kavar sig upp, sätter sig vid arbetsbordet igen, datorn lyser upp hans ansikte som en ljusblå sköld. Här möter vi varandra. Det är oss det handlar om. Vi lyssnar på vad han skriver, hör hur tangentbordet mjukt rasslar.

Vi sa aldrig att det var vi. Vi sa alltid att det var de andra. Vi gick alltid tillsammans till kaféerna och ned till kajerna och vi sa aldrig att det var vårt fel, det var alltid de andras fel. De andra var en grå punkt av människor, ett kluster av idéer och utseenden och kläder och förvillelser som vi vägrade att såväl förhålla oss till som att acceptera. Vi såg bara deras fel och brister, och inte ens det: allt vi såg var fel och brister. Vi gömde oss i våra egna föreställningar, i vår jargong, i vår upplevelse om att det bara fanns ett sätt att förhålla sig till världen, nämligen vårt. I en text behövs idéer om något utanför själva texten, ett slags brist som är invävd – utan att vara dold – i det osynliga mönster som det underliggande utgör. Allt som sker här, kan samtidigt ske någon annanstans. Alla ord, säger man, är redan utsagda. Men inte i samma ordning. Allting är nyskapt. Ingenting förändras. Minns min historia. Den dagen allt det här utspelar sig hade jag köpt en ny bil, en tvåsitsig sportbil med suflett. Jag var gjord av pengar, jag var fri. Klockan var just efter elva på förmiddagen då jag rullade ut ur den enorma bilhallen. På den här tiden var världen full av bilhallar, av motorvägar, av trafikskyltar, av människoöden som samsades – och blev osams – i trafiknätet. Sommaren hade nyss anlänt. Jag såg syrener blomma. Jag såg de gröna gräsmattorna. Ratten till bilen var av brunt hårt träslag, inoljad, blank. I skuffen hade jag lagt min resväska. Allt jag hade med mig var ett ombyte och massvis av böcker. Det här var vid den tiden då böcker förlorade sitt värde; för var dag kom det ny alarmerande rapporter om hur böckerna deklinerade, försvann. Jag hade dock sparat mina, i alla fall de bästa, de jag bäst mindes. Min tanke var att läsa om dem under semestern.

Nu kör vi. Bilen skumpar. Färgerna är grälla och tydliga. Hör ni motorn, hur den spinner. Allting luktar nya plymåer och den där friska doften av tidig sommardag. Timjan. Blad som är färska. Syresatt luft. Jag plockar upp min vän på vägen, han har bara sin ryggsäck med sig och är klädd i blommiga shorts och t-tröja med ett märkligt tryck: en noshörning som skrattar. Hans namn är Sverkcer. Jag heter Embryo. Det här är mitt liv det här är min berättelse. När jag skriver bygger jag aldrig upp en ny värld, allt är en imitation av något som är föränderligt, av hur folk lever och tänker. Kruxet är att jag vet inte hur jag ska definiera just folk. Det är inte vi, inte du och jag som sitter i den blå bilen och är på väg ut på landsvägen, eller till en ny, annan värld. Vi är de som försvinner, som texten suddar ut. Vi vet aldrig var vi hamnar, det är vår enda destination. Folk är inte heller de andra, de som vi alltid betvivlar, ifrågasätter, kritiserar, visar vår avsky gentemot. Folk är istället en tredje kategori människor: de utvalda att vara just människor. Vi är inte utvalda alls, vi är bara bekymmer. Jag skulle vilja vara en människa. Jag försöker. Jag köper en bil. Nej det är ingen sportbil, det är ett litet vrak, en Fiat utan baksäte, den är trettio år gammal, gisten, överjävligt farlig att färdas i. Däcken är blankslitna. En fälgplåt skramlar någonstans. Motorn låter som en lungsjuk. Det luktar avgas härinne. Man tänker hela tiden på döden. Radion spelar musik från medeltiden. Vi kör genom ett regn av ljus. Inom oss rör sig bilder, föreställningar. Sverkcer räknar kilometer, mäter upp världen omkring oss. Jag berättar om vad de böcker jag just nu läser handlar om, ibland ifrågasätter både jag själv och Sverkcer själva texterna. Hur kan man försöka blåsa sådant vanvett in i sina läsare, hur orkar man ens försöka. Vad är meningen med livet. När vi sitter i bilen – här blir det ett break eftersom: nu bromsar vi in eftersom vår – min och Sverkcers – barndomsvän, Abuabu, står och liftar vid vägkanten. Jag säger till honom: ”Här finns bara plats för två.” Abuabu lutar sig fram mot oss och säger: ”Men jag är helt själv!” Och hoppar in mellan oss. Vi fortsätter. När vi sitter i bilen börjar jag återberätta min senaste story; jag har förvisso redan skrivit den och lagt ut den på nätet och både Sverkcer och Abuabu har läst den och de är fyllda av tvivel och, till viss del, bryderier. Måste vi höra allt det här. Embryo, vi undrar över vår egen roll i allt detta. Embryo, kan du förklara övergången mellan å ena sidan fiktion och verklighet, å andra sidan textdjup och textyta; det känns som om allting hänger ihop på ett sätt som ingen av oss kan förutsäga. Vilka är vi. Vad gör vi här.

Okej. Jag kallar storyn MARDRÖMSTUMMEN. Den handlar om en gigantisk blåvit tummen-upp-tumme som jagar en liten skyddslös människa genom en grå förort – förbi höghus, radhus, villor, köpcentrum – och sedan ut på landsbygden, ner mot havet och hamnen och över kajen till slut och ut i vattnet. Abuabu tycker hela idén är dum. ”Hur kan en tumme simma, det undrar jag nu, yo.” Men det kanske den inte kan, vem kan veta vad som händer. Sverkcer ifrågasätter trovärdigheten. ”Även om jag vet att litteratur kan bära oss vart som helst, så tvivlar jag på att folk kommer att köpa det här: en tumme som sätter skräck i folk.” Allt handlar om hur det gestaltas, inte vad det innehåller; eller snarare: det avgörande är att uttryck och form går samman. Texten är en kropp som rör sig, är vid liv. Känn min puls. Jag styr bilen, vi kör genom gula fält och under mörka trädkronor. Månen lyser. Solen lyser. Vi har färdats i oändliga tider. Berättelsen fortsätter, som en del av oss, ett spår inom oss. Jag vänder mig, mycket kort, mot Sverkcer och frågar: ”Vad menar du med folk, det undrar jag nu.” Sverkcer svarar inte, inte nu, inte direkt, inte förrän jag har stannat bilen, vridit av motorn och vi har klivit ut. Vi är vid de stora sjöarna. Vi är diktare. Vi är människor, just nu är vi det: i solljuset, vid sjöstranden. Vi hjälper varandra, kompletterar, faller isär. Vi är av den där typen som aldrig kommer att passa in, men vi är samtidigt inte bekymrade. Vi kan inget annat. Vi tar vårt bagage: jag min väska fylld med storys, Sverkcer sin ryggsäck – fylld med konservburkar och chipspåsar – och Abuabu tar bara med sig sitt glada, underliga humör. Vi är fria varelser, ingen kan komma åt oss här, ingen kan slå ned på oss.  Följ med. Vi går i de gamla diktarnas spår, vi går på de skimrande stigarna. Här växer vårblommor: liljor, krokus, tidiga tidiga rosor. Himlen är vit av dimma och solsken. Här är det väder och temperatur för att skriva, för att förändra vårt synsätt. Vad är det vi skriver. För vem. Vilka är vi.

Nu behöver vi ta en rast, våra fötter ömmar, vaderna är spända, sega. Jag sätter mig på en sten vid vattnet. Abuabu lutar sig mot en trädstam. ”Du riskerar att bli tjatig Embryo.” Sverkcer hänger av sig ryggsäcken och sträcker ut sig i gräset. Under en kort sekund erfar jag att allt detta skulle kunna vara en illusion, en vaken dröm, att  vi egentligen är hemma i Sverkcers gillestuga, i den nedsuttna tevesoffan med proppkornskålarna och cokelikolaburkarna framför oss och dvd:n står på och spelar Stjärnornas Krigfilmer och vi halvligger ned och tjafsar, som alltid, om vilken film i ordningen som är den bästa. Om det är den första trilogin, eller fortsättningen – som egentligen är en prequel – och huruvida de nya, kommande filmerna kan utmana alls. ”Allt är bara Disneyfejk nuförtiden”, fastslår jag och de andra nickar, faktiskt, tyst och instämmande. ”Det är en jävla värld vi lever i.” Men vi bedrar oss. Verkligheten är nära här. Jag känner doften från naturen, ser hur sjöytan rör sig, vattrad, av vind och långsamma strömmar. Det är föränderligheten, alltid, som är poängen. Textens öppningar. Det är som om sjön har en magmun, en hålighet. Är det ens en sjö? Kanske är det en fisk som slår därute. När jag skuggar blicken ser jag fåglar, mörka – ljudlösa – väldiga, som svävar över en mjuk bergskam. ”Ser ni örnarna”, säger Abuabu. Ingen svarar. Vi bara tittar. Till slut säger Svercker: ”Folk är som en hord av tummar, det är så jag ser på saken.” Vi andra två vet inte vad vi ska tycka. Jag ser det som ett angrepp på min berättelse; jag har noggrant gestaltat hur en blåvit enorm, liksom lufsig och obekväm tumme tar sig ut ur ett narrativt mörker och in i våra liv, jagar oss, sätter allt på spel. Vi måste antingen gilla, eller inte. Därefter kantrar jag in i vår gemensamma vardag. Sladdar. Tjackar en bil. River upp spår.

Här sitter jag med en arm hängande fri utanför dörren och en hand på ratten och styr. Jag skriver: jag kör bil och det är en fin sommardag. Vi har semester, visst? Mina vänner hänger på, de är passagerare. Lyssnar. Funderar. Vi är ovanliga människor, vi är mer som figurer i ett landskap. Min röst är instabil. Det är i den ibland långsamma ibland blixtsnabba skiftningen mellan natt och gryning som något oväntat sker. Vi kan inte fatta några andra beslut. Allt är mardrömstummens fel, den där symbolen för gränslös och obetänksam, grund och menlös – jasägarfilosofi. Vi blir som fåglar på en telefontråd. Sitter och guppar i blåsten. Upprepar det, dag efter dag efter dag. Vår sång är entonig. Himlen är grå. Vi arbetar på kontor, vi bygger om våra verandor. Ingen bryr sig egentligen om framtiden, vi äger en känsla av att allt redan har passerat. I bilhallarna doftar det bastmatta och diesel och fönsterputsmedel. Vi älskar att dra papperet av ostburgaren, att doppa de friterade kycklingbitarna i currysåsen. Att se solen gå upp. Vi skiljer oss inte från mängden, ändå är vi aldrig en del av mängden. Vi orkar inte lajka längre, vi ger kort sagt fan i det. Och i den stunden menar Sverkcer att folk, alla, är tummar. Han håller en utläggning, på sitt torra reflekterande vis, om hur vi alla går omkring i ett slags tumkostymer, att vi blir bilder av oss själva. Nickedockor. Oskarpa. Tanklösa. Han säger: ”Jag sympatiserar med din bild Embryo, av en enda skräckinjagande monstertumme.” Och jag nickar tacksamt. Men genast fortsätter Sverkcer: ”Vi måste dock inse att vi alla har en tumme inom oss själva. Vi bär alla ett ansvar.” Tiden är ett långsamt svängande äpple i ett träd som vrider sig omkring oss. Det blir eftermiddag, kväll, natt. Vi står vid sjön och allting – himmel berg solskiva våra utdragna kroppar – speglas i vattnet. Det är nu jag är tvingad att fråga. Vilka är vi. Vi säger alltid vi. Men vilka menar vi; det måste finnas några andra – de andra. Vilka är de, varför pratar vi aldrig om dem. Allt handlar om oss själva, medan det är de andra vi måste lära känna. Jag säger: ”Vilka är vi. Vilka är de andra?” Ingen av mina vänner svarar, de blir snarare fördömt tysta. Jag blir osäker på om jag egentligen har några vänner. Vi är ensamma under bilan. Abuabu grymtar något, blänger på mig, riktigt argt, jag blir rädd, han reser sig och börjar gå. Jag ser att han har fått en dikt – eller vad det kan vara, en ordstorm – i huvudet, fingret far upp i luften och han börjar deklamera, tyst, räkna stavelser, den inre sången stiger i honom. Vreden – eller vad det nu är – är snart bortglömd. Sverkcer kommer också på fötter, drar på sig ränseln och stegar iväg efter Abuabu. ”Kom nu Embryo, det är inte långt till natten och det är ännu långt kvar att gå.” Men vart ska vi. Vi har väl inget mål, det har vi aldrig haft, vi bara driver i tid och i ord som bråte, som debris. Vi är kronblad som har släppt taget om pulpan Sverkcer. Jag ropar, min röst ekar över sjöar och kullar. ”Vart ska vi … vart ska vi.” Sverkcer stannar upp, vänder sig om, hans ansikte är mörkt som ett moln. ”Till natten Embryo. Vi ska till natten och till drömmarna.”

Sagt och gjort. Vi traskar på, jag släpar min tunga väska, överväger då och då att stanna och öppna det gamla bruna läderlocket och lämpa av en trave världslitteratur. Dostojevskij. Virginia Wolf. Homeros. Varför ska vi släpa på allt detta gods? Ibland fylls jag å andra sidan av stolthet och värme. Jag är en förvaltare, en av dem som orkar släpa allt det gamla med mig – bara för att kunna göra sätta orden i ny jord. Se lökarna få stjälkar och knoppar och spränga upp genom papperet. Vi tycker om blommor, trots att de vissnar. Om allt det här resonerar jag inte med Svercker eller Abuabu. Vi bara går nu, stumma, hukande. Det är som i en film: scen för scen av tystnad. Vi går över en saltöken. Vi går genom en högrest skog. Vi vandrar över berg, förbi havsstränder, vi ser eldar om natten och hör djur yla och slåss. Allting är otäckt, tillvaron är livsfarlig. I huvudet rör sig alltihop: tankar om text. Tankar om pennor. Bildskärmar. Gränssnitt. Skrivark. Min värld är en kontaminerad zon, ett ingenmansland utan betydelser, riktning. Varken Sverkcer eller Abuabu vill vistas därinne. De bara går och går och går. Vi måste ut, vi måste vidare. Precis som jag. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka förstå hur Sverkcer bygger sina uppfinningar, gör sina uträkningar. Som Solbollen: ett nytt slags fordon som består av ett enda runt klot som man sitter inuti och där allting drivs av solljus. Eller hur han kunde komma fram till teorin om de dubbla identiteterna, att vi människor inte är en utan två – kanske flera, kanske ett oräkneligt antal – individer, att den här jakten vi begår på oss själva egentligen är en jakt på någon annan, någon annan som alltså är vi. Samma är det med Abuabu, han som kommer från en annan värld, eller en värld olik min, och som har sin familj och sina släktspår han hela tiden återvänder till. Han kan sitta länge och berätta om alla släktled, anfäder, nomader, vandrare, urbefolkning. Jag anar alltid i Abuabu en första människa, en som har klivit ur en ännu okänd kostym; han har ömsat skinn och tagit sig från slätterna och skogsdungarna ned till havsstränderna och snäckorna, musslorna, proteinet. I honom finns vi alla. Nu gör vi halt. Vi har nått fram till natten. Det är dags att slå läger. Här blir det bra, marken doftar starkt och varmt. Vi befinner oss på en höjd och när jag vänder mig om ser jag dagen bakom mig, och allt vi har lämnat. Våra platser. Hem. Staden. Villakvarteren. Höghusområdet. Vägarna. Där står min bil, nu övervuxen av djungelliknande vegetation, jag ser hur djur bebor den, däcken har ruttnat, allt är sönderrostat; mitt fordon är på väg tillbaks till naturen, på väg att bli uppslukat av sin härkomst. Jag ser vägen vi har vandrat. Stigarna. Sjöarna. De blågrönskimrande dalarna med sina tun och grindar och rösen; dagen blixtrar med sitt sista ljus över allt detta. Mörkret faller omkring oss och kylan kommer. Abuabu tänder lägerelden, lågorna springer upp mot himlen, vita mot det svarta. Sverkcer sitter som alltid hopkrupen med en ficklampa och läser i en kartbok eller ett litet uppslagsverk: en bok om hedens alla växter, en liten volym om spindlar eller ägg. Jag vill bara sova. Jag vill förflytta mig från den här världen, den där vi är i det förvirrade och föränderliga, till den varma färgupplysta drömvärlden. Och visst. Jag rör mig inåt. Det går snabbt den här gången. Jag påbörjar en dialog med Sverkcer, jag tror det är det gamla vanliga – ”Grillchips, för den råa sältan och lukten av rostad lök när man river upp påsen”, ”Nej! Saltade lövtunna vanliga potatischips, för smaken av enkelhet och elegans.” – och när jag har vänt och vridit på mina egna åsikter, försvinner plötsligt orden ur mig och jag somnar.

Jag drömmer att jag står vid en kaj. Hamnen utanför är blank. Isen låg. Långt ute på redden är sjön öppen och jag kan skymta fartygssilhuetter. Jag sätter händerna i jackans djupa fickor och går in mot staden. Vem är jag. Var befinner jag mig. Jag bor kanske i Kanada, kanske i någon nordlig baltstat; överallt är granskog och mörker och stråk av silver och djurögon som glimmar omkring mig. Till slut hamnar jag utanför ett kafé. Väggarna därinne är röda och täckta av speglar. Ljus brinner och jag ser människor i mörka rockar och jackor. Några bär hatt. Kvinnorna har halvlångt hår, en del sprejat, blänkande, andra i hårda blonda knutar. Det är som en scen ur en film från krigsåren; jag kliver in i ljuset, kan höra projektorn skorra och hicka. När jag sätter mig vid ett bord kommer en man fram till mig med en serveringsbricka invikt under armen och ett litet block i handen. Just när jag ska beställa – jag har orden ’en människa’ på tungan – vräks dörrarna upp. Det smäller i rummet. Glas krossas. Kaféets alla gäster – alla utom jag som inte begriper, eller vill begripa, allvaret i detta – kastar sig undan och ut. In kommer så mardrömstummen. Igen. Och igen. Och igen. Gång efter annan upprepas samma scen: dörrarna slås upp, glas slås i bitar, människor försvinner, och den väldiga, knixande, blågråa näven med en stor degsjuk tumme klämmer sig in i lokalen. Och sätter fart mot mig. Skumpar. Fräser. Blänger. Åbäkar sig fram som en tvångstanke, ett hinder för allas vår frihet. Nu är det dags att handla. Jag tar spjärn i stolen där jag sitter, griper tag i bordsskivans kanter: det är ett runt litet kafébord i mörkt slitet trä och det känns som att hålla i en ratt, som att styra tag i något, en enorm kontroll som jag vrider än åt höger än åt vänster. Tummen fortsätter dock sin inmarsch mot mig, den kravlar och stönar, vrickar sig fram som en otålig snigel, det sjunger i trägolvet. Jag vrider bordsskivan upp mot mig, underredet med träfoten i svart pekar mot tummen som en antenn, en spretande klo. Jag ska nagla dig din stora drasut, din blaffa. Tummen segar sig närmare. Jag skriker i sömnen, det vet jag, det berättar mina vänner senare (allt detta sker i mitt eget sovrum, eller snarare: i bilden av mitt sovrum, i föreställningen om att vi – du och jag, drivande gestalter i strömmen – är på en plats där vi hör hemma, känner igen oss: mitt skrivbord, min dator, min nålfiltsmatta, min inre tomhet – där vi har samlats för att, såsom vi ofta gör, dikta fram en verklighet större än vår egen, ständigt krympande, och Abuabu och Sverkcer står ovanför mig där jag har tuppat av på min säng och de ser på mig och de ropar på mig, försöker få mig att komma till sans, att vakna), och mitt i skriket reser jag mig, lyfter bordet i mina händer och känner hur kraft kommer inifrån, som en ljuschock, en orkan av hetta, jag verkligen brinner. Och nu kommer effekten av min kraftansträngning. En blixt i blått och fosfor slår ut från kafébordets fot och träffar den stora, aggressiva tummen. ”Mäh!” Mitt i plytet sitter ljusskottet och den väldiga besten tvingas genast att stanna upp. Står och svajar. Jag griper tag i bordet allt hårdare, träet svider i mina händer, och nu följer monstertummen mina rörelser: när jag vrider åt höger, vickar tummen till åt samma håll. Likadant åt vänster. Åhej. Hur jag än vrider, följer varelsen min rörelse. Jag tar ett kliv framåt, alltjämt med bordet blixtrande och bånglande i mitt grepp, och mardrömstummen backar. Först långsamt, sedan allt snabbare. Vik hädan. Ge dig av. Odjur. Dåre. Jävla tumme. Och nu är den ute ur lokalen, står häpen ute på gatan och vickar förvirrat. Jag kommer efter, står i dörren i ljuset och jag drämmer till tummen igen med en vinande bågblixt. Där satt den. Nu ger du dig av, hör du vad jag säger! Och den vrider sig undan, krumbuktar. Men jag styr det här skeendet; kafébordet växer framför mig, slamrar och rör sig i den kalla luften och fungerar som en stor vild fjärrkontroll i mina händer och nu kan jag ta mig framåt med min fånge, fördömd är den, som vrider sig i mitt grepp. Jag hasar och kanar nedför backarna mot hamnen och kajerna. Väl därnere – is och natt vänder sig mot oss med sitt blänkande anlete – bromsar tummen upp, gör ett sista försök att lajka, att verkligen vifta, att synas: jag gillar allt, jag gör det, tro mig: allting är bra, allting är toppen. Men jag ger fan i våld och lyfter kafébordet på raka armar och i en enda rörelse kastar jag det ifrån mig. Och upp far bordet och ljuset som nyss höll tummen fången blir en väldig flamma, en eld av ord och önskningar, och nu ser jag allt brisera, falla, ge sig iväg över kajkanten och störta mot den svarta isen. Isen spricker, rämnar, och i brötet av vatten och mörker kan jag se mardrömstummen en sista gång, hur den flyter upp och sjunker, flyter upp och sjunker – gillar och inte – och till sist vänder den spetsen mot sin egen undergång och försvinner ned i djupet likt ett fräsande skeppsvrak.

Final. Jag vaknar. Abuabu sitter en bit bort, morgonljuset har nått ned till oss, och han värmer vatten i en liten panna över eldhärdens glöd. Natten ger sig av i sina mantlar och sin hatt. Vattnet glittrar under oss, stilla, illusoriskt. Himlen är brandröd. All kyla viker undan. Sverkcer står i ljuset, skuggar mig. Han har händerna i sidan och suckar djupt och lägger huvudet på sned. ”Vilken eländig diktare du är, Embryo.” Jag är ledsen. Allt förändras och ingenting blir kvar. Bara vi. Och våra minnen. Och vår vandring genom sjödistriktet, nedför kullarna och upp igen. Ord och meningar slår ut vid våra fötter, lyser ilsket gula och vita och vi kan böja oss ned och spegla oss i dem. Vi är också liljor, vi är också fallna. Vi återvänder till vår hemtrakt. Sätter oss i parken, på biblioteket, vi sitter mitt i kollektivtrafiken och läser och skriver och allt sker i hemlighet och leder ingenstans. Allting har redan hänt. Det är krig. Fartyg går i kvav under fruktansvärda vågor. Havet stiger och äter upp land efter land; stormarna tar kuststäderna först. Allt rasar samman. Värmen är outhärdlig och skogsbränderna otaliga. Allting sker hela tiden någon annanstans, alltid är det andra som är drabbade. Aldrig vi. Det är aldrig vi, vi är bara förmedlarna, skrivtecknen, rastret genom vilket man kan titta. Vad är en människa. Hur föreställer vi oss varandra. Hur ska vi ta oss vidare. Kan vi vrida tiden rätt. Till slut ger jag upp, lutar mig tillbaka, smäller ned skärmen i tangentbordet och gnider min näsrot. Ser upp. Tittar ut genom fönstret. Det är natt igen. Månen glider fram bakom molnens trasor. Ett öga av damm och ljus som ser på oss. Ett leende från ingenstans. Det är alltid nära till skrattet. Jag gör tummen upp. Lajka.