Saturday, September 27, 2014

skönhet




telefonslavarna raglar ut i det medvetslösa regnet och sliter itu
det sista hoppet när himlens slidmynning öppnar orgasmsåret
mardrömmarnas mardröm: den sömnlöses sömn gryningsraid
över nejden: de genomskinligas genomskinlighet böljar fram
trådlösa soldater i uniformslösa munderingar: vattenlösligt liv
och hud som ramlar av dem när de kratsar mot fönsterbrädet
barndomen komposterad: giftträskets stank och småsvampars
eldsken: höstoväder projicerat genom skallrande radhusrutor
mamma och pappa dog i sömnen medan de små tyst väntade
kring benporslinsservisen och med rödgirlanderna klangfyllda
vi övergavs i upphörandet som leende skräckfilmslegogubbar
allt det här yttre är inuti allt inuti är utanför vår kontroll: oron
över livskrisen – vad gör vi med barnen? – är meningslös: oro
är själva livsbetingelsen: det finns en skönhet i att ge upp allt

Hord Remix3 © Magnus Carlbring 2014

Friday, September 26, 2014

barn




ingen av de överlevande kommer att överleva anklagelseakten
vi såg inte vi anade inte vi kunde inte veta: marken var täckt
av barn och av vitsippor och februarimossan hjärtängselgrön
vi bar dit en bomb och sprängde upp spermieoljan ur jorden
och ungarna sprang ihjäl varandra skrikande med sina händer
medan världen mycket långsamt tog emot dem i fågelfamnen
och mitt i attacken som ska bli ett livstrauma: åh våra minnen
åh vår längtan åh våra uppbrott försök vår strävan vår utflykt
allt det där vi gjorde tillsammans alla guldröster vi lyssnade till
och alla små porslinsvarelser som kom in i våra liv med skratt
logistikföretagen dyker ned i informationsfloden för att fånga
nya kunder där man minst anar dem: hos de mördade djuren

Hord Remix2 © Magnus Carlbring 2014

Thursday, September 25, 2014

hallå




jesus vilar i hallåets vita knä medan den lilla svulsten drar en
silverkrets kring den exploderande månbåten och själen finns
det ska göra ont annars finns det ingen mening: klippbrantens
mjukhet är dess hårdhet: ett blads innanmäte är dess tunnhet
de döda skränar i grenverket: trädens motorer brinner oerhört
att liksom nå sitt inre slem en liten smula och återfödas lagom
allt vad man kan önska sig har grisat ner i katakomberna och
när bläckstrålarna klättrar in i den febriga natten blommar jag
mitt i din livskris en punkt av oroande stabilitet: som att sväva
på toppen av en roterande vinsch innan allt havererar av blåst
 

Hord Remix1 © Magnus Carlbring 2014

Thursday, September 18, 2014

glödlampor

Nu har jag nyss bytt ut ett par glödlampor. Det är de små händelserna i tillvaron som kan orsaka de stora förändringarna. Typ om en fjäril blir uppäten av en jättesalamander på en lavasvart atoll utanför den japanska östkusten, så skapas, när groddjuret sväljer, en lätt darrning i den omgivande luften och den svaga vågrörelse som på havsytan sedan förflyttar sig alldeles osynlig över oceanen (nej det blir ingen jordbävning den här gången) når den amerikanska kontinenten och träffar, som en andedräkt från det hinsides, en rollerbladeåkande före detta neurokirurg som efter sitt pass längsmed sandstrandens boulevarder kliver in i sin condo med utsikt över alla hav och alla himlar (han tänker så, eftersom han är alltid i total harmoni med kropp och omvärld (eftersom rullskridsokåkandet kreerar en närmast exakt stimulans åt balanskristallerna i innerörat) när han har skejtat) och plockar upp fjärrkontrollen och slår på nyheterna - ingenting har egentligen hänt - och den mikroström av elektroner som sedan forsar genom kabelnätet samlas som en förflugen tanke hos en nyss avskedad teleoperatör som har bestämt sig - äntligen - för att ge sig i kast med sin fritidssyssla på allvar (hen bygger kinesiska pappersdrakar och flyger med dem den där stunden just mellan ebb och flod då vinden liksom suger luftströmmarna inåt/nedåt, det får gärna ske i månsken om vindarna bär) och därför kliver ut i garaget för att projektera och limma samman ett nytt bygge och när garageporten dras uppåt fångas vinden igen, den där lilla resten från salamanderns struphuvudsrörelse och nu, nu går det fort, nu far idéerna i etern - lätt synbara, som stoft, glittrande dammkorn i sensommardagern som just i detta ögonblick (ett uppsamlande nu) övergår i höst och mörkret bara faller och faller och du märker ju hur lugubert och skumt det blir i rummen om kvällarna och du tänder upp och - poff poff poff - lamporna ger upp. Dags att byta med andra ord. Lågenergi. Långlivade. Starkt lysande. Det är en ny tid nu: allt omkring oss skimrar av lumen och ampere. Vi ser varandra bra.

Monday, September 15, 2014

the sell out

Såhär gör vi. Vi kapar en ideologi och en folkrörelse. Vi tar hedern ifrån dem. Vi snor deras namn. Vi blir deras inre tvilling. Vi är det nya arbetarpartiet. Vi säljer allting som är fast och rörligt: lokaler vårdcentraler sjukhus inventarier personal patienter skolor järnvägar kollektivtrafik militärbaracker apotek. Vi säljer allt vi hinner med och samtidigt kapar vi arbetsrätten och arbetslöshetskassan och destruerar fackförbunden och ser till att de besuttna får tillbaks privilegier från urtiden (rut och rot och skatteavdrag) så att klasskillnaderna blir tydliga. Vi säljer allt som är tänkbart och allt som är otänkbart och - det är det viktigaste - vi säljer det till våra kompisar, till våra sponsorer och svågrar och bröder och systrar. Vi är kapitalet. Vi är makteliten. Vi är skuggorna på väggen. Och när vi är klara med detta, the sell out, och landet vi har rånat är satt på undantag och klyvt på mitten, då tackar vi för oss. Ring oss inte. Skicka inga mejl. Ni hittar oss aldrig på nätet.

Thursday, September 11, 2014

solidaritet

Egoismens bredkäftade ansikte stirrar ner på dig från valaffischerna. Individualismen har tagit oss så långt från vett och sans att vi tror att valfrihet innebär att bli utkastad i otrygghet. Vi kryper från vaggan till graven med tindrande blick: du dog men du var åtminstone fri, ingen annan än du själv styrde ditt liv. Till slut sitter vi med en katalog fylld av äldreboenden i famnen - var ska du bo? hur ska du ha det i ditt liv? - medan demensen är så stark att tankarna knappt kan fastna på vardagens ritpapper. Här målar vi en äng med kor och gamla landsvägar. Solen går upp över Sverige, en blek och ängslig sol. I skolan töms plötsligt en klass på missnöjda elever och en lärarlön lyfts ut ur budgeten och hyran höjs eftersom lokalerna är sålda på marknaden till underpris och när någonting är sålt måste någon gå med vinst och när någon går med vinst måste någon förlora: så ser spelet ut. Huset där du har bott i hela ditt liv går på auktion och du följer med, du är bara ett inventarium som man kan ställa ut på gatan. Hur har du det nu? Åh jag hankar mig fram. Det är synd, att klaga. Du står i en stum och oändlig kö och när du nästan är framme vid vårdcentralen är den såld och tömd på personal och instrument och du får ställa dig sist i kön igen. Men så ser ju marknaden ut: behov och efterfrågan prövar oss dagligen. Vem har behov av dig. Vem efterfrågar dig. Hur mycket är du värd. Du har ett litet sedeltryckeri inombords, en liten datamaskin som kalkylerar hur världen kommer att te sig - en dag när du till slut är lyckliggjord. I det sönderindividualiserade samhället är ensamheten som allra störst. Exkluderingen har blivit en ynnest, den yttersta exkluderingen är solipsistisk och därmed fullkomligt innesluten i sig själv. Vi har köpt allt vi behöver. Jag har köpt en kuvös som jag kan flyta i i ljummet saltvatten. Vi är foster i ett hermetiskt tillslutet akvarium av bortglömdhet och unicitet. Det här är jag, det kan ingen ta ifrån mig. Men snälla: prova att ta varandra ifrån varandra. Bli tillsammans. Kollektivisera. Äg ihop. Beskatta och fördela. Det finns bara en rättvisa och den är absolut. Jag tycker om tanken på att kvotera, eftersom det finns ingenting som motsäger den. Solidaritet är en blomma. Plocka hela famnen full. Dela ut.

Thursday, September 04, 2014

1964

1964. Världen som skakar sina galler. Historien som alltid riskerar att upprepa sig. Kärleken som väller över nationsgränserna och fascismen som stänger gränserna. Vilket år är det nu. Vart ska vi ta vägen. Det här går åt helvete. Det här går framåt. Vi vrider oss på den blanka kapitalismens krok. Det är inte du som bestämmer, det är storbolagen, oligarkerna, det är teknokraterna, vapenleverantörerna, det är i de mörka salongerna som besluten fattas. Vad är min röst värd. Ett liv. Det patetiska är det enda sanna. Solskenet är barmhärtigt. Havet svalkar oss ännu. Om Grönlandsisen smälter - den kommer att göra det - stiger havsnivån världen runt med sju meter. Vi flyr allt det här. Vi står och stirrar på hyllraden med varor och förundras över all denna ... müsli, alla dessa kaffepaket, all denna tandkräm. Vi gnistrar. Vi kommer att implodera. Vi är ljusfläckarna mot konserthusets sönderskjutna fasad. Vi river vårt inres fängelse och släpper ut orden. Vi kan inte göra mer än att sjunga och att glömma. Om det fanns något att be till, skulle jag be om förändring. Jag skulle be om femtioen procent, och mer, om kunskap åt dem som rymmer ut i mörkret, om att det förtvivlat enkla ska räcka åt oss alla: mat för dagen, några strofer ur en dikt, att få hålla om varandra, att tillfälligt njuta. Att kunna gå ut i det storslagna och erfara sin litenhet och under långliga tider finna frid; frid eller tomhet. Tror du att förbifarten leder till lycka, eller tror du att infarten - kabeln mot det uttunnade blodet - leder dig hem. Politik är folkets enda vapen. Ord är ammunition. Allt vi har att göra är att skriva och att skrika. Inuti är vi starka. Inuti är allt. Jag extraherar jaget ur mig själv och går med tungt hjärta till floristen och beställer buketter i vitt i rött och i svart. Sorg och uppgivenhet är startsträckan, det är nu det lyfter: ett väldigt rymdfartyg i solnedgångsfärger - ni vet hur vackra de är och hur omöjliga att beskriva - som drar oss upp och iväg, iväg som underbara spjut av ljus och av värme.