Monday, June 29, 2015

urtidsflykt

gratistidningarnas spydiga läppglans gestaltar naturupplevelser
 
där beväpnade märkeskläders unkenhet doftar starkt av sötma
 
där en bidé faller fylld av ormbunkars grågula giftkärlsträngar
 
där ett grällt körverk för hägerns urtidsflykt blir en dödsmässa
 
där badenbadenstolen under sotapeln väntar på tiden då tiden
 
retirerar och gräsmattan rör sig ner i djupet till blåmesens drill
 
 
Ur Hord (2012)
 
 

 

Sunday, June 28, 2015

internet

Vad är internet. Vad gör man på internet. Jag loggade in på internet. Och så glömde jag bort allting. Jag försvann på internet. Man föds i ett skrik och sedan är det igång. Förundran. De stora fönstren. Det kanske flyger förbi någonting och sedan är det borta. Tankarna är som små ofarliga explosioner. Poff. Poff. Poff. Man lär sig skriva. Man börjar gå. Man äter för mycket. Man står mitt i en skogsglänta med blommor i handen och ljuset skjuter sönder verkligheten. Men. Vad var det jag skulle göra här. Jag vet inte. Inte en susning. Och det är ju en befrielse, trots allt.
 
 


Friday, June 26, 2015

det riktigt fasansfulla

Jorden brinner långsamt upp. Det riktigt fasansfulla är att alla prognoser visar sig stämma. Alla förutsägelser och all vederhäftig forskning visar sig hela tiden ha rätt. Det här är det varmaste året hittills, sedan man började mäta. Ovädren och naturkatastroferna blir allt starkare. Torkan breder ut sig. Glaciärer och de kvarvarande inlandsisarna smälter. Temperaturen ökar år från år. Tvågradersmålet pratar man numera mest om i mungipan; istället är det fyra grader som börjar synas i flödet. Och fyra grader är en enorm, knappast gripbar, förändring. Snart kommer permafrosten släppa och släppa ut metangasmoln i atmosfären. Och samtidigt: jakten på nya oljefyndigheter pågår. Och samtidigt: resebyråerna lockar med billigare och billigare flygresor. Och samtidigt: vi äter alltmer kött per person och år. Och samtidigt: djurarter försvinner snabbt från jorden och regnskogar - jordklotets lungor - skövlas. Och samtidigt: vi gör i stort sett ingenting åt saken. Är det ett slags förnekelse, är det apati, är det bara det att en sådan här enorm maskin, lastångare, Titanic, tar sådan tid att få att byta riktning, att vi inte kommer att hinna med.

Thursday, June 25, 2015

blomma

Jag är en blomma. Det är skönt att bli vattnad. Det är fint när någon vrider på krukan och blad som förut varit i skugga hamnar i solen. Det gör inte ont när man rycker bort de torra, gamla bladen. Varje säsong har sin charm och sina särskilda sinnestillstånd. Varje dag har sin prägel. Sina tankar. Sina moln som passerar. Nu tycker jag om att stå på balkongen och öppna mina kronblad för humlorna. Vi hjälper varandra, vi som alla är en del i det stora kretsloppet.
 
 

samhälle

Hur bygger man ett samhälle. För vem. De värnlösa. De som inte tar sig upp. De som inte syns. De som gör vad de kan för att ta sig fram, men det går inte. För de som de starka kallar 'de svaga'. För de som inte hör hemma här. För de som har rätt att vara hemma här. För de som är längst nere, för de som har en röst som inte hörs. För rösten. Det finns inga floskler, det finns bara altruism, medkänsla, givmildhet, rättvisa. Det finns bara en slags text som verkligen river: den uppriktiga. För de utdömda. Hopplösa. För att hoppet är meningslöst. Det är bara den utsträckta handen som syns. Gemenskapen. Hjälp.
 

 
Foto: Magnus Carlbring 2015

Tuesday, June 23, 2015

allt

Sommaren passerar. Det är som ett glest ljus som skapar bleka skuggor över de alltmer folktomma gatorna. Det enda som sker är att jorden sakta torkar ut. Vi blir mer och mer törstiga; vattnet vrids ur de mörka trasorna och på många ställen - inte här, aldrig här - dör människor och djur av torkan. Temperaturen stiger. Vi bidar vår tid. Vänder blad i den tysta boken. Ansiktet är torrt. Gräset är torrt. Anledningen att agera blir starkare för varje stund. Men vad kan vi göra. Allt. Vi kan göra allt.


Monday, June 22, 2015

kaffe

Brygger kaffe. Behövs ett par liter för att få styrfart på den här sommarveckan. Varje vuxen individ i Sverige har druckit sin egen kroppsvikt i kaffe en miljard gånger. Naturen består till 99% av kaffeplantor och 1% vatten. Den svenska importen av kaffe var år 2014 lika stor som exporten av järnmalm, och vetemjöl, och timmer, och popmusik. Allt kaffe är återvinningsbart. Kaffe är dyrare än guld. Solen består av kaffe och gräddmjölk. Mitt liv är bryggt genom miljömärkta filter. Varje av sommarens stackmoln innehåller tusentals liter nybryggt kaffe. Det regnar kaffe och i blåsten forsar miljarder kaffepartiklar. Allt är kaffe. Kaffe är frihet och diktatur i ett. Jag är en livegen kaffebrukare med en liten täppa där kaffebönorna sväller och exploderar. Fräls min själ från kaffe. Döp mig i kaffe.

 
 
Foto: Magnus Carlbring 2015

miljöaktivist

Påven är miljöaktivist. Det var på tiden. Fler måste följa. Faktum är att alla måste följa. Världen vi lever i bryts sönder under oss, och det är vårt levnadssätt som gör det. Men vi bara fortsätter. Vi kan inte bromsa, vi är inte sådana som gör det. Men. Det behövs tre, fyra, fem jordklot till, för att människor ska kunna leva som vi gör. Vi äter upp jordklotets innanmäte och bränner det samtidigt. Jag med. Mycket av det vi gör dagligdags måste göras annorlunda, förändras. Vad vi äter. Hur vi förflyttar oss. Vad vi klär oss i. Hur allting tillverkas och hur vi tar hand om avfallet efter oss. Samtidigt är vi en överlevande art, vi människor. Eller. Är vi inte det. Är vi unika i rymden, hur vi tänker, läser, resonerar, utvecklas, beter oss, uppfinner, hur vi sliter ... hur vi sliter sönder världen, har ihjäl varandra, föröder vårt eget habitat. Är vi kanske toppen på hela universums näringskedja. Det blir inte värre än så här, och: det blir aldrig bättre. Kanske är det så att varje civilisation, varje värld där tänkande, konstruerande, kreativa varelser finns, är dömd att gå under. Liksom alla imperier har fallit, faller det globala samhället. Eller. Eller hur ska vi ha det. Ska vi vara undergångsromantiker, fatalister, uppgivna, romantiska ignoranta korkskallar. Eller ska vi fixa det här. Ska det bara vara påven som står och höjer sin hand och säger stopp, tillsammans med de som verkligen - redan nu - erfar vad som håller på att ske. Öbefolkningarna. Inuiterna. Ursprungsfolken. Vilka är vi. Vi är miljöaktivister, det var så vi började; vi är allihop födda att ta hand om den värld vi bebor.



Foto: Magnus Carlbring 2015

Tuesday, June 16, 2015

mig själv

Injicerar mig själv i mig själv. Kanylen är varm och blodröd. Och när jag kliver ut i eftermiddagsljuset är jag klar att möta andra. Det är en fin, lätt blåsig dag, sommaren kommer insmygande, den är alltmer försiktig. Att arbeta i juni är som en föraning av något kommande som vi inte vet så mycket mer om än att: det blir som det blir. Varje dag har sin rytm, den här är så väldigt lätt, så smärtfri.



Foto: Magnus Carlbring 2015

Thursday, June 11, 2015

throwback thursday

Throwback Thursday. Vi minns bara det bästa. Vi tar stora tuggor av himlen och sväljer ned med solljus. Vi hade det så bra. Allting var så skört och så skirt. Det är den varmaste dagen i juni hittills och grönskan är så kraftig att det gör ont att se på den. Vi ser tillbaka istället. Båten som ger sig av ur ditt inre. Det är ditt jag som sover i hytten djupt nere nära motorns hjärtrytm. På bildäck den starka doften av petroleum, en kort hallucinatorisk kick medan du ser bogvisiret fällas upp och värmen flyter in genom kupén. Vi ska iland här. Vad gör man med sina minnen. Penslar dem med vax, sprejar dem med fixativ. Stryk handen över grafiten, det svarta suddet. Jag hänger negativen på det tunna snöret och öppnar dörren till mörkrummet och låter det svidande högsommarljuset bleka ut alltihop. Lev nu.

Tuesday, June 09, 2015

alltings tomhet

Ljuset som sträcker sig som en revbensrad över ett skummande hav som skummar som ett ansikte över en nedfrusen text som öppnar sig som en hand mot himlen som sluter sig som ett öga som öppnar sig mot sin egen genomskinlighet som öppnar sig mot alltings tomhet som är en enda våg som tar oss och tar oss och tar oss igen.


Monday, June 08, 2015

allt skrivs nu

Planen - att skriva ut all sand ur det inre och låta in vatten och låta in solhetta och låta det stelna och bli - att göra dikt av ett ben och ett mått blod, står kvar. Allt skrivs nu.

 
Foto: Magnus Carlbring 2015


tar mig in i mig själv

Tar mig in i mig själv. Det är inget mysterium därinne, bara ord och märkliga drömbilder som jag måste sortera i. Jag klättrar allt högre upp i ett hus som jag aldrig har bott i. Vid horisonten kommer en flodvåg, den närmar sig genom hela natten. Jag vet att det är Antarktis allt vatten som kommer framvällande och samtidigt vet jag det inte. Himlen är grå som rök från sommarens alla kolgrillar. Vi måste ta hand om varandra. Vi klättrar på varandras ryggar. Vi måste ha luft, alla samtidigt, ur det lilla vädringsfönstret just under taket. Huset välter ned i vågorna; det är fantastiskt och fruktansvärt samtidigt. Vi sitter på våra händer och skriver med våra munnar. Jag sover med öppna ögon. Allting sker i verkligheten, det är vårt ansvar och det är våra barns och deras barns framtid. Det är alls ingen dröm men det är otäckt som i en dröm. Vaknar vi aldrig.


 
Foto: Magnus Carlbring 2015


Sunday, June 07, 2015

kvickhuvuden

"Så jag tror att världen kommer att gå under till applåderna av kvickhuvuden, som tror att det hela är ett lustigt upptåg." Sören Kirkegaard

Thursday, June 04, 2015

självporträtt

Alla bilder är självporträtt. Varje kameravinkel är ett ställningstagande. Allt är politik. Dikt är fixerad frånvaro: läs alltid det som inte står i texten. Påståenden kan antingen vara faktagrundade eller komma ur intuitionen, eller - varför inte? - galenskapen. Vi lever vid det yttersta. Klimatet är hotat. Uppgivelsen är inte total, men förödande. I det iskalla vattnet samlas tankarna som ett stim förädlade fiskar som har lyckats rymma ur den stora mörka bassängen. Kroppar är ord. Ord är bilder. Alla bilder är självporträtt. Vad skriver Ekelöf: Det är inte konstverket man gör / Det är sig själv. Det är ju så. Det här är havet. Det är sig själv. Jag tar en bild av det. Vi måste rädda oss själva. Och havet. Det stiger upp i oss som en väldig oro.

 
Foto: Magnus Carlbring 2015