Monday, November 30, 2015

en fågel

Jag ska från nu
aldrig ändra i en dikt
Allt som skrivs
är omedelbart
och omisskännligt
En fågel som lyfter


Foto: Magnus Carlbring 2015

Thursday, November 26, 2015

paul exodus propp

2004 kom min roman Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien. Det är en pikaresk, om en ung och ganska usel men uppriktig poets öden och äventyr i ett pseudolitterärt Stockholm, månaderna kring millennieskiftet. För mig var boken i förstone ett skriväventyr, ett lustjobb, och i andra hand en exposé över skrivandets konst, ett slags bortskummande av allt möjligt och omöjligt som försöken till ett författarskap kan innefatta. Det pretentiösa skulle ner till marken, och samtidigt sättas främst. Höga anspråk, med skitig bakgrund. Samtidssatir och skrivkarta i samma paket. Jag tänkte Röda rummet. Jag tänkte Ulysses. Jag tänkte Don Quijote. Och allt nerpulat i innerfickan på en sjavig poetkavaj. Det blev en äkta tegelsten. Tio kapitel, där Propp misslyckas inom en skrivgenre i varje. Att skriva är en härlig dualistisk kamp. Bästa bemötandet fick jag av dem som fick en skrattfest, märkligast kanske av dem som trodde att boken var en självbiografi; den inleds med att den förtvivlade Propp kastar sig ut från Kulturhusets tak på nyårsnatten 99. Det gjorde aldrig jag.

Ur Sjätte kapitlet, Den stora romanen:

"Ibland hamnar man på villovägar. Ibland är det inte den rakaste vägen som leder till det största målet. Ibland, som när man ägnar sig åt stort och avgörande konstnärligt skapande, måste man gå varv efter varv efter varv i skogen innan man hittar ut i ljuset. Paul Propp var djupt inne i skogen, alldeles vilsen och samtidigt alldeles uppslukad. Han skrev som en eld. Han skrev och rev och strök och skrev och strök och rev och strök och skrev. Sida upp och sida ned. Timme efter timme. Tio kollegieblock. Åttiofem spänn. Han fyllde dem, ilade iväg och köpte en bunt nya, åttiofem spänn. Stryk och skriv. Nytt blad. Ny story. Ny vändning. Han var som en törstig vandrare vid en fjällbäck, han drack och drack och blev aldrig otörstig, bäcken rann in i honom och växte, hans törst blev större och större. Och han hällde i sig kaffe. Ekologiskt odlat afrikanskt mörkrostat starkt kaffe. En bunt pennor. Det var såhär han skulle göra det. För hand. Det satte sig nu. Det rann ned i honom som lava och ljus. Han hade valt ett fik – Krök å Kök – på Södermalm som han tyckte var lagom sunkigt och inrökt och soft att författa en stor roman på; han skulle sitta här tills han blev färdig med utkastet. Från morgon till kväll. Han räknade med att sitta här i en vecka, max två. Och sedan skulle han fixa en dator och någon som visste hur en dator fungerade och som kunde hjälpa honom att Öppna Dörren."


I år kom Propp i nyutgåva, som e-bok. Här att köpa. Här att låna.

Thursday, November 19, 2015

utsikten från mitt hjärta

Utsikten från mitt hjärta. Dikten skriver sig
rakt igenom nattljuset. Eller tvärtom. Natten
skriver sig ut ur hjärtat. Det som inte känns,
känns inte. Jag fotograferar texten som drar
igenom texten. Orden är fria och sönder.

Foto: Magnus Carlbring 2015

#tbt propp

Propp. BTJ. 2004.

 

Propp finns som e-bok. Låna här!

när vi somnar tillsammans

I år är det trettio år sedan jag debuterade. 2002 kom min sjunde bok, När vi somnar tillsammans. Det är en diktsamling i tre sviter, en triptyk över en kärleksnatt och ett liv. Kväll. Natt. Morgon.

      Här

      Det känns att du är här
      Det känns i fingrarna
      att du är här, det sträva
      vid dina ögonbryn
      Att det är dina läppar
      som mjukt och dina tänder
      som hårt gnider sig
      mot fingrarna
      Med en smekning
      över din panna
      och kind, känner jag
      hur nära du är, att du
      är här, det känns lätt nu,
      att skriva det höga
      och just lika låga: Jag
      älskar dig för att du är
      här hos mig nu



Wednesday, November 18, 2015

poesin


      Poesin är inte alltid
      så stark. Men den är alltid
      en motkraft.


Foto: Magnus Carlbring 2015

novembernatten


      novembernatten
      sluter sin hand
      omkring oss


Foto: Magnus Carlbring 2015

Thursday, November 12, 2015

skriver

 
         Plötsligt skriver du
         den där dikten
         du har väntat på
         så länge nu
 

Foto: Magnus Carlbring 2015
 

dikten

 
          Dikten
          är ett inre
          öga
 
 
 
Foto: Magnus Carlbring 2015
 

att vara människa

Medmänsklighetens inre gränskontroll. Var börjar ditt lidande. Inom dig eller utom dig. Vid kusten till ett livsfarligt hav. I ett utbombat hus. Med dina barn i famnen. Det finns ingen text som kan läka samman människor. Det finns bara människor. Asylrätten gäller alla. I en annan tid kan det vara du. I en annan tid var det du. Vi är alla migranter. Vi har rört oss över de här jordklotet i miljoner år. Ingen gräns kan någonsin stoppa den frihet det innebär att vara människa. Vem minns Raoul Wallenberg. Vem minns Stéphane Hessel. Vem kommer att minnas sig själv. Vem minns framtiden.

Foto: Magnus Carlbring 2015
 

sånger vid E4:ans avfart

1999 kom Sånger vid E4:ans avfart. En narrativ diktsamling som utspelar sig i förorten, i bruset av trafik och fågelsång. Den fick tidningen Vi:s litteraturpris, med motiveringen: "Magnus Carlbring får Vi:s litterära pris 1999 för sin diktsamling Sånger vid E4:ans avfart. Med stor bildfantasi och djup respekt för människan sätter han ord på en livskänsla som kan finnas i alla stämningslägen mellan självmordet och kärleksscenen i köket och var som helst mellan en motorvägskant och en mälarstrand. Livet är stort, men det ryms i förorten."

      Den första sången

      Varm urin späds i lervatten från pölarna i den osynliga parkleken,
      går från mun till mun i en vass, frostkall cocacolaburk
      I gårdens skymningsmörker offras spottloskor i en kritcirkel
      Mohammad drar svarta streck över läpparna, tecknar blodkors
      i pannorna
      Drömskallarna beväpnar sig med käppar och sten, de smyger
      i en mörkgrå flock inpå den gemensamma fienden, Skuggmannen,
      vars rock slukas av Håligheter i nattgrönskan
      Ögonen glöder i vintermörkret
      Tillsammans rör sig flocken, i täckjackor, i ljuskäglorna
      mellan hyreshusen
      Nattens och orons budbärare följer dem i ryggen: Rådjuren, Den
      Vithåriga Änglaväkterskan, Ljusknippet som strålar i Natriumsilver
      ur Det Okända Grenverket, Strimmorna av sprucket gatljus
      mot badrumsväggen, Köksfläktens ljus, milt, som sveper som inre
      virvlar, hur det sjunger fram drömmar, härifrån
      tar drömmarna vid här är bara drömmar,
      glasljus, lätta
      klockspelsklanger, ett snöoväder som drar förbi, asfaltskameler
      i sakta karavan genom norrskensöknen, tussilago, ofantliga, som i
      himlen slår ut och med kraftig doft, som ur ett förfärligt minne,
      växer in i dem: Mohammad, Fatima, Sancho P, Lille Norm,
      och Jag och Du

      Du och jag ser genom förstadsljuset hur rörelser
      och företeelser kryper ur ett nästan ingenting

      Drömtråden rusar, vass och glödande, genom lägenheternas tunna
      raster: alla hör vi ihop, samma mörka uppgift binder oss
      vid gårdarnas stängsel, vi bekämpar samma gudom: skingra oss inte,
      ta inte rädslan ifrån oss, inte grusplanen, dungarna av träd
      som flockas kring avfallsbrunnarna, de
      gråa, spröda gräsfälten som vi jagar över, groteska
      betongfundament som sväller som båtskrov
      ur marken, bleka syrenbuskage som darrar i värmeverkets
      iskalla ljus, svagt nynnande parkeringshus som vilar
      under vitsprakande lyktor
      genom natt efter natt: låt Sovstaden vara
      inom oss, drömd
      och förskrämd
      Slut oss till mörkret
      som löften

Monday, November 09, 2015

november

Vad gör november med oss. Äter upp våra hjärnor. Det är så mörkt att natten känns ljusare än dagsljuset. Inverterad höst. Det går inte att sova bort den. Man får vaka. Skönskriv tomheten. Finn en fin mening i det meningslösa.

Foto: Magnus Carlbring 2015

Thursday, November 05, 2015

ord

Ord är inte delbara som atomer. Ord trampar man i stora emaljerade kar och äter upp, råa och blanka och sura och sprickfärdiga. En del ord torkar man i det vassa solskenet och spar till en annan gång. En del ord jäser man. Dekanterar. Luftar. Blåser upp och släpper iväg. De fladdrar som bara ord kan göra, i vinden. Ord är jättefina. Jättefula. Jag tycker hemskt mycket om skitord. Och vackra ord: sådana där ord man har när man leker potatisleken; lägger dem på en sked och stoppar skeden i munnen och springer med viftande armar över en väldig gräsmatta. Och känner hur orden trillar ut. Hela världen är fylld av sådana där utspillda hopplösa ord. Bara att plocka upp dem och bära hem dem och sätta igång. Trampa på. Käka upp. Ord.

Foto: Magnus Carlbring 2015

sandslott

1997 kom Sandslott. En diktsamling i fyra sviter, från barndom och framåt, om skrivandet, om valfrändskap. Om att riva dikten fort, och bygga upp den igen. Att livet är så, att växa upp, att skriva: "Kupolen växer och växer under dina händer. Våta skuggor lyser. En minaret reser sig, blå av sand, med måsar cirklande inuti sitt torn, och ljusa öppningar i alla väderstreck."

      Jag skulle kunna skriva
      en äktsvensk barndomsskildring där det onda och vassa
      sakta skär ned blommorna, förmörkar de blodröda
      junidagarna
      Men jag minns det inte
      Jag hör istället ljudet av kritan
      mot den svarta tavlan och känner stanken av bänken,
      av frågan: Vem är detta projekt de arbetar på allihop
      vad vill de mig vad är detta jag?


Wednesday, November 04, 2015

arbetar

Arbetar: drar en rak linje
från det undermedvetna upp
i himlen där allting försvinner

Älskar entropi, bejakar ingenting
mer än det sköna i att existera
just nu: som en sista aster i hösten


Vi sjunger oss högt in i det tomma
Så att det tomma sjunger inom oss


Foto: Magnus Carlbring 2015


språket

Gör språket inte ont, så känns
det inte. Bit ihop hårt kring orden.
Och svälj.

Foto: Magnus Carlbring 2015

katharsis

Det är alltid fritt att skriva det är ingenting som kan binda dig vid något annat än friheten och det finns någonting som är mycket svårt och mycket lätt i det här som gör varje ansats så svag och resultatet så starkt: läs dig igenom dig själv och när du är färdig och tårarna eller skrattet eller likgiltigheten (det är en mörk och avgörande ton det också) får dig att se en ny sida av antingen dig eller det du har läst eller om det nu är samma sak så är det ändå här - i det direkta - som det sker som ingen kan styra över och (det finns ingen slutsats att dra av någon början mitt eller slut: är det här en motorväg eller en vindlande stig mot havsranden eller ut i gläntan bara där människor kan mötas: här) det är alltid i samtalet det tysta eller det omedelbara och i texten som vi möts på allvar och det är när det sker på samma nivå eller när det anpassas så att det är på en nivå (osäker på om nivå är rätt ord men osäkerheten är också giltig i det här sammanhanget, att våga ha fel, att tänka större eller mindre än sig själv eller utanför sig själv och/eller det sammanhang som man är satt att vara i) där alla parter kan mötas - eller inte - eller när det som man behöver ta sig igenom bryts ner till minsta beståndsdel och det inte längre spelar någon roll hur vi tar oss framåt för att nå samförstånd och medförståelse om att det viktiga är inte alltid att vi begriper varandra men att vi lyssnar och att vi är mer som träd (alltså det ödmjuka i att vara en del av något man inte helt kan omfatta) eller mellanrummen mellan träden eller det som fyller ut allt som om vi vore antimaterien som skapar motsatsen till det vi redan känner till och därmed höjer vår egen kunskap eller fördjupar den snarare så att vi alla är på samma plan eller samma plats för det är vi ju bara det att somliga tror att de är förmer än andra när det är precis tvärtom vill säga att ingen är förmer alla är exakt lika mycket värda och det är nu och det är inte i tolkningen av det skrivna utan i dess motsats som det reella uppstår och man kan plötsligt upptäcka sitt eget ansikte i det oskrivna  och samtidigt inse att det är lika utbytbart som unikt eller som den gamla zenmästaren sa: "Om du vill veta något om träd, gå till skogen".

Foto: Magnus Carlbring 2015

Monday, November 02, 2015

för rådjuren

För rådjuren
har civilisationen
aldrig funnits

Inbäddad bildlänk
Foto: Magnus Carlbring 2015