Wednesday, December 23, 2015

hordjubileum

På julafton fyller Hord 3 år

de små fingrarna de små tårna de små förväntningarna: näsan
som man borrar in i allt det där man förtränger: håriga spyboll
vi är på dagis: vi ligger i mänsklighetens kuvös: vi är embryon
utan chans att hitta exakt rätt i livet: vem är jag vem är jag inte
den stora svarta sopsäcken fylls snabbt av mjölke närhet svett
se: en neonvit fläck där döda fiskar kastas in i en virvel av rop
nattängens hundkäx och vildmorot brinner inuti de medvetna
varelser som hårt koncentrerar sig på att jorden ska överleva
månens deodorantstick bortvräker eftervärlden som en fjäder
som ändå ska förloras i barnens regn: det blir inga fler somrar
inre glimtar av dödsrikets bronsvatten och svarta lerjord ryms
i de bilder som projiceras under fn-delegatens idoga arbetsdag
en knappnål begår hor genom en gräslig fågelklippas fettfyllda
hjärta där det blankbrutna skeppets oljade buk stinker droger
snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar

                                                                           Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2015

Monday, December 21, 2015

ljus

Djupt inne
i kuvösen
Hjärnan
kokar sakta
av vemod
December
är öppet
Mörkret här
fyllt av ljus

Foto: Magnus Carlbring 2015

Wednesday, December 16, 2015

geminiderna

Allt fryser fast i vintermörkret.
Geminiderna störtar genom kroppen
som neutriner. Vi är i rymdstormens
fångstnät. Min skugga faller silverblå
genom frostängeln som tunn skrapas fram
i vindrutan. Trafikljusen bultar som hjärtan
inuti blicken. Det är äntligen varmt
mitt i det kylslagna och nattsvarta.


Foto: Magnus Carlbring 2015



 


Monday, December 14, 2015

sång inuti

De som inte gör stor sak. De som inte framhäver. De som bara. Som inte överdriver, men ändå: går mjukt fram med stor famn som inte fångar in allt. De som är mer du än jag. De som är vi, eller snarare: som är inuti de andra. Som kan se med dem. Lyssna av oss. De som inte har profilbild. Inte tar en selfie. Inte skriver autofiktion. Inte är i vägen. De som inte tar. De som inte breder. De som helt enkelt. De som är vid ängens kant. De som står till midjan. De som gör drakar och mäter vinden med ett blött finger. De som blandar ut det starka med så mycket svagt att det svaga riktigt lyser. De som är utanför. De som inte sjunger. De som har en sång inuti sig. De som målar med händerna, eller med tanken bara. De som är förtvivlade. De som inte skrattar åt andra. De som gråter ofta. De som kan ro och långsamt pilka upp det vackra ur det skimrande. De som inte är här. De som byggs upp av främmande ord och som kan försvinna i en text eller en bild som vore de en del av vad som fanns före och som kommer efter. De som är här. Som vi.

Foto: Magnus Carlbring 2015

Friday, December 11, 2015

vad gör du just nu

Vad gör du just nu. Vad ska du bli när du blir liten. Vad är en människa. Hur många gånger ska du behöva ställa dig frågor. Hur ser en dag i ditt liv ut. Hur mycket är ett människoliv värt. Vad gör du för andra. Hur behandlar du dig själv. Vad är livets mening. Varför blir somliga människor religiösa, och många inte alls. Tror djur på Gud. Är månen en metafor, trots att den är en reell företeelse: denna kalla sten täckt av damm som är solens bleka spegel. Hur mycket energi finns det i en frågeställning. Är ett ord materia. Kan man få liv i det stillastående, genom att skriva om det. Är det helt enkelt så att skriva innebär att skapa liv. Orden rör sig som boskap, eller vilda djur över en savann, på det vita digitala skrivarket. Vad är du just nu. Jag är en varelse; det är en samling av Ungarettis dikter i svensk tolkning, jag har den alltid nära. Vad är en varelse. Vi andas. Vi skriver. Vi äter upp varandra. Månen faller ned över oss som ett varmt klot, det studsar i öknen och ut i havet och allting fräser. Vi kommer att sjunga, tills jorden går under. Vad är en text. Vad skriver du just nu. Vad skrev Ungaretti: “Jag drömde/i natt/om/en slätt/med strimmor/av svalka”. Han skrev från skyttegravarna. Det blöta blocket. Pennstumpen. Lik omkring honom. Och månen, iskall och varm (som metafor, som längtan kan den vara varm). Vad gör månen just nu. Vad gör texten just nu, med oss. För oss samman, eller slår oss isär. Ord är tunga. De lyser i handen. Släpp.
 

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

Thursday, December 10, 2015

hord

Jag debuterade för 30 år sedan. Eller. Jag gjorde en del smågrejer före, var med i antologin Grupp 83, skrev i lite tidningar, publicerade noveller. Men min första egna bok kom 1985. Min senaste bok är Hord, den långa dikten som kom ut på julafton 2012. Jag arbetade med den länge, jag ville få fram en känsla av instängdhet och kantigt flöde, i samma sekvens. En orytm. En tsunami av ord som både förebådar det vi inte vet ska komma och slungar upp det som nyss har skett. Jag använde massor av ord ur det flöde som samtiden erbjöd, och jag arbetade hela tiden ner rytmen, tempot, det sköna. Ur det söndermalda skulle en annan sång komma. Ibland behöver du bryta ned din text och börja om. Under versen och inuti den kom ett slags självklart tema - som nog har följt mig hela tiden - fram. Att skydda de skyddslösa. Att en värld där barn dör - i krig, av svält, av våld, i armod - inte är en civiliserad värld. Och samtidigt: det ska alltid finnas en tröst i det oförklarligt enkla, i molnformationer och fågelsång. Det här är slutet, den eskalerande sången:

      som en dröm utskuren ur sitt drömkött: en relief av måsfåglar
      skiktade som döda hudar - plåtskrällen - som nu bara ramlar
      omkull: vi planterar genomskinliga isträd där de en gång levde
      förtvivlat mörk materia vindlar ur nejlikans grälla lysmaskljus
      graven är en enkelt sådd rad av rädisor som aldrig kommer att
      förenas med mysteriet kring sin egen tillblivelse: solens revolt
      en skärva försommar antyder lövsprickningen: sedan slutrakat
      dova andetag och djurögon bakom ett poröst berg av lintyger
      vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
      vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
      vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
      de enorma planetballongerna rensar kvällen på neonlila slöjor
      rädslans motorcyklar parkerar i själens förgemak: korpar lyfter
      och vi hör till slut bara lärkan lärkan lärkan: sången är eldgul
      kyrktornen öppnar ljuset och de ockrafärgade kolonistugorna
      ber om en nåd som inte finns innan de skjuts i miljarder bitar
      livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
      en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
      innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
      i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer


 

Monday, December 07, 2015

sidensvansar

       En flock sidensvansar
       drog förbi ovanför oss
       med sin kvillrande glaslätta sång
       Silhuetterna mörka mot mörk himmel
       Men när de vänder upp
       mot ljuset ser vi de skimrande
       kropparna; iväg igen rastlösa
       till nästa trädkrona och nästa
       och nästa

allt är högupplöst

      allt är högupplöst - varje detalj exakt som i ett snöfall som du
      inte anade skulle komma: stillheten vädjan det paniska - och
      alldeles osynligt: det efterlämnade är som ett saffransfält: tyst
      en väldig lunga som inte rör sig men alltid kommer att finnas
      som en reklamfilmsvåg aldrig påbörjad aldrig avslutad ett svar
      på det svarslösa: tonerna utsläppta i stjärnfältet som vingbrus

                                                                               ur Hord, 2012
 
Foto: Magnus Carlbring 2015
 

Thursday, December 03, 2015

december

Livet är ett fuskbygge. Det bara rasar stöttor omkring dig. Allt flagnar till slut. Man står där med kistbottnen rutten under sig och himlen som ett vitt täcke av tomhet. Då gäller det att ha gott om nubb. Och en hammare. Och sedan får man börja om. Här ska brytas rader. Här ska skyfflas ord. Här ska vi resa en julgran som lyser inifrån sitt mörka urskogshjärta. Stjärnan i toppen är en måne. Det är ett rött paketsnöre kring dess tunna kropp. Tänk om det alltid var december. Värmen som kryper under frosten. Stormen fylld av lugn.

Foto: Magnus Carlbring 2015


dödens lilla bok

2005 kom Dödens lilla bok, en diktsamling om sorgearbete till viss del men om livet och det omedelbara omkring oss till större del. Jag ville ha en liten, inbunden bok, som man kunde bära med sig i fickan och som kunde ge tröst eller bara ge bilder. Här finns en dikt med julmotiv, dessutom: Röd hyacint.

      Det lackar mot jul och man bär in blommor
      Här kommer du med en påse i handen, en brun
      pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
      Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
      och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
      i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
      katastrofbilderna katastrofbilderna
      Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
      måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
      av varmt glas, tankar som orkar
      ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
      Zero utan att förtvina, utan att ge upp
      Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
      till varandra, det gäller att få samtalet att gro
      i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
      det måste finnas framåtrörelse och motstånd
      Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
      är mest en flod av skräp,
                                                och vi tystnar
      Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
      Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                                kronbladshopp
      Inuti blomfriden, i en doft därifrån
      Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
      än till bilden av blommor, just de här
      är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
      Det brinner från mörkret och ned i oss, det
      rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
      hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
      all                                      Flower Power
     
   

Wednesday, December 02, 2015

arbetar oavbrutet

Arbetar oavbrutet med min dikt
och inser nu att jag måste skriva den
precis som den faller, vartenda radbrott
är en självklar rörelse, det finns ingen
möjlighet att återkalla det som har skett
När den här texten träffar dig
är jag sedan länge försvunnen ur den


Foto: Magnus Carlbring 2015

decemberstjärnan

Decemberstjärnan
är glasklar
och obegriplig. Det enda
vi känner till är isen
som vi lägger handen mot.
Det enda som finns
är vi just nu.


Foto: Magnus Carlbring 2015