Saturday, January 30, 2016

sprickan

Världen gick sönder, såg du det där,
sprickan
som uppstod: ett märkligt ljus
sipprade ner; hela Stockholm blev
cerisevarmt - eller magnetröntgenvitt -
innan januarimörkret återkom
med sina speglingar
i regnet, det enda ljuset nu


Foto: Magnus Carlbring 2015

hjärtan

Det är som om människor inte har några hjärtan längre 

Foto: Magnus Carlbring 2015

Monday, January 25, 2016

texten är varm

Jag minns inte vad jag gör
när jag skriver. Vi är våra minnen.
Vi är inte just nu. Vi är inte utanför
minnet men minnet är utanför oss.
Det är som på teve: de fiktiva
gestalterna efterliknar
vårt eget liv. Eller är det tvärtom.
Sprängd text. Utväxt text. Jag
svär. Jag kan inte komma ihåg
att jag har skrivit det jag har
skrivit. Det måste vara livsfarligt.
Texten är varm, nyss skjuten.
Jägaren är försvunnen. Det ryker
ur munnen. Överallt tyst av snö.



Foto: Magnus Carlbring 2016

omdurman

Blodröda getingar klättrar ner i hjälmen
där frityrsmeten kokar, vi bränner kläder
och oljeklumpar i sanden, röken dansar 
mot det vita: himlen öknen det hopplösa
Guldbrodyr vid horisonten: stridsvagnar
med flaggorna smattrande mot eldridåer
Vi äter våra baklavas, det dryper fett
och sötma om dem, ur lågorna stanken,
du och jag och våra minnen: skallen
spräcks av en spark, betongblocken,
skrämda ansikten som åker snålskjuts
på brinnande vagnar, mardrömsgrönt
missilregn, skärmsläckarhallucinationer
där ett spädbarn ligger i din hand och
drar sitt sista andetag, allt är insmort
av febrig saliv, baklavafyllning: slavkött,
smaksatt med kamelpiss och utarmat
uran: dö och återfödas vid varje tugga;
varje dag ett liv: här kommer min fru,
hon är till salu, hennes händer brinner
av myriader gravljus, dervischer springer
in i regnstormar av dumdumkulor, ett
glas anislikör och en nyoljad revolver
skimrar i sommarhettan, från fronten
hörs dova granatkrevader, pulsslag,
ett äkta nackskott är som en avbiten
snaps och saltgurka doppad i kyssmjuk
honung, en trött kind mot en varm
gevärskolv, man dunkar in ett färskt
magasin och med full stridsmundering
skjuter man sig ut i öknen, man skjuter
sig in i oblivion, så skönt det är när
döden slungas mot bröstet som en näve
sand och eld, som socker och blod
Det är härligt att förintas tillsammans

Ur Dödens lilla bok, Magnus Carlbring, 2005


Foto: Magnus Carlbring 2015

barbarer

Apropå Omdurman, 1898. Så här beskrev den unge löjtnanten Winston Churchill, som var med och ledde striderna, bedriften att utplåna dervischerna med hjälp av överlägsen vapenmakt: kulsprutor, dum-dumkulor, kanoner: "Thus ended the Battle of Omdurman – the most signal triumph ever gained by the arms of science over barbarians. Within the space of five hours the strongest and best-armed savage army yet arrayed against a modern European Power had been destroyed and dispersed, with hardly any difficulty, comparatively small risk, and insignificant loss to the victors." Effektiv utrotningsmilitarism, ledd av en man som sedermera skulle leda britterna under andra världskriget och dessutom erhålla nobelpriset i litteratur. En representant för det som har blivit den västerländska kulturen. Vilka är vi. Vilka är barbarer. Vilka är människorna på den här planeten. Hur gör man oss fredliga. Hinner vi det.

civilisation

Vad är en kultur. Finns det goda kulturer. Lägre och högre stående. Vad är Europa. Eller västvärlden. En postkolonial maktordning eller en plats för fria människor. Hur blev vi så här rika: var kom stålet och kulorna från. Var började allt. Hos den belgiske kung Leopold i Kongo, där miljoner människor utrotades. Vid slaget i Omdurman, då britterna testade dum-dum-kulor mot dervischerna. Folkmorden i Australien. Förintelsen. Atombomberna över Nagasaki och Hiroshima. Apartheid. Vad är kultur. Vad utgör det vi kallar civilisation. Är USA en civilisation, där över 30 000 människor dödas årligen av handeldvapen, i ett land som dessutom för krig i flera delar av världen samtidigt. Ett land som dessutom stals från ursprungsbefolkningen och vars välstånd grundlades med hjälp av slavarbete. Är Sverige ett civiliserat land, vi som konstruerar vapen och döper dem till Bamse och Carl Gustaf. Sverige som nekade många tyska judar inresetillstånd under andra världskriget, eller som skickade tillbaks norska motståndsmän till det ockuperade Norge. Som stänger gränserna för människor som söker asyl, människor som flyr för sina liv. Är det ett kulturellt beteende, eller är ordet kultur bara något som definierar oss gentemot oss själva och inför andra. Vilka är de andra. Är det rentav vi. Är vi här. Ser vi oss själva. Törs vi det.


kultur

Vad är en människa. Vad är kultur. Är vi en värld. Ett jordklot. Var kommer vi ifrån. Hur hamnade vi här. Är det skillnad på människor och människor. När tar den här eran slut, då vi förgör varandra och förvisar varandra. Finns det en högre nivå, eller är allt detta livet. Varför reser vi minnesmärken över allt vi ödelägger. Är det skillnaderna som gör oss till människor. Eller är det likheterna. Vem är du. Är loppet kört. Cynism, leder det framåt. Eller kärlek. Borde vi riva alla kyrkor. Är himlen nära. Andas vi ur varandras munnar. Finns jämlikhet. Föds vi dödsdömda. Gör vi den här världen rättvisa. Vad säger våra tysta bröder och systrar: schimpanserna, orangutangerna, jättepandorna, koalorna. Hur gick det för deras kusin, den nakna primaten. Är det meningsfullt att jämföra människor med varandra. Finns det någon som står högre än någon annan. Vad är kultur. Vad är det vi släpar med oss, inuti våra kroppar: ett hjärta eller en stenkross. Hur förvaltar vi vårt sociala arv. Finns det könsskillnader. Är allt kulturellt betingat; vad är en kultur. Hur gör vi för att vända oss om och se oss själva i andra. Vad innebär en kram. Vad är självsyn. Vad är en människa. Är jag en människa. Vilket är mitt ansvar. Hur ska vi rädda den här världen. Hur ska vi på allvar rädda den här världen. Vem börjar.

Saturday, January 23, 2016

diktens blankrader

Sorg kan vara så olika. Någon nära dig dör, och du blir stum och tom och står på begravningen ihålig som ett träd. Någon du knappt känner dör, och du bryts sönder som en kvist och det rinner tårar och oförlöst ur dig. En artist dör, Lord Byron dör, någon som skrev den där låten eller textraden som darrade inom dig. Du dör, en del av dig, din inre röst. Något slits ur dig. En hund dör, och du klarar det knappt. Dina föräldrar dör, och du faller ner i din barndom innan du reser dig, tubbad och förminskad och samtidigt mer vuxen på ett ofattbart vis. Sorg kräver respekt. Tystnad. Att man lyssnar. Jag vet inte hur sorgen riktigt fungerar, jag söker i den ofta; den är diktens blankrader. Sorgen är omutlig. Musiken är så oerhört viktigt när människor sörjer. Hur vi sjunger inom oss.

Foto: Magnus Carlbring 2015

Friday, January 15, 2016

död och liv

Dikten måste alltid vara fri. Det kämpigaste att följa är strider om ord eller åsiktsstormar som drar åt det där hållet att dikt inte kan vara låg eller skitig eller alltför högtravande eller för söt eller sliskig eller politisk eller subjektiv eller ens objektiv (som om det inte vore möjligt) eller innehålla - eller inte innehålla - metaforer eller köra med slutrim korsrim stavelseräkning explodera inifrån, eller bara vara bildfri eller textlös eller klättra över ryggen som en giftig förut helt okänd spindel som snart sticker sin gadd i din hjärnas mitt och får dig att glömma allt du tidigare har läst eller upplevt. Poesi är både köttbenteleskop och blomsterhattsuppenbarelse och något plötsligt utspytt i knäet. Död och liv.

Foto: Magnus Carlbring 2016

migration

Vi flyttar oss långsamt
över jordklotet, vi är de ihärdiga
apollofjärilarnas efterkommande
Vi gråter aldrig över vad vi har
lämnat, vi försvinner aldrig
ur ditt minne: miljarder människor
har flyttat sig över landytorna
Och det kommer att fortsätta
Och det kommer att vara härligt
Och det finns ingenting
som kan stoppa förändringen

Foto: Magnus Carlbring 2016

Wednesday, January 13, 2016

jag går på ord

Jag går på ord jag skiter i konsekvenserna eftersom en text alltid är samvetslös där den ligger på en bädd av svarta blad och rinner: allt som kommer ur oss människor är att vi alla människor är brottslingar alla människor är brottsoffer: se hur tänderna blixtrar i det snöglittrande nattljuset där den här spruckna munnen som läcker ur sig gammalt dött blod fortsätter in i sociala media i sociala media äter vi upp varandras samveten strö ut lite hårt socker över det digitala torget här är jag kan du se mig här sliter vi upp struparna det är på riktigt det är inte på riktigt allt är förbrukat allt är utfört allt är fult det undersköna sipprar ur textraden det är spottet ur kroppen vi ligger som på öppna fält och speglar oss i öppna forum: jaget blöder ur sig sitt inre tills ingen längre ser dig och det som från början var du och jag är klichéer vi kan inte överträffa det ickereella mönstret i köttflödet som krossar oss under sin kraft av obehagligheter finns det ingenting längre utanför det som är innanför oss eller är det ett svartvitt altare där offret är enkelt: skriv sönder dig och bli bra utan att logga ut och lägg dig i ditt jag och bli till bland blommorna eller inuti din egen puls du är som ett djur nu glöm inte djuren att vi var hos dem: vi måste hitta tillbaks den fasta marken inuti oss här hör vi hemma vi hör hemma tillsammans är vi bergskedjor skogsområden är den här platsen till för människor.
Foto: Magnus Carlbring 2015

Tuesday, January 12, 2016

i som är

I som är utan synd
I som träder här in
I som är av glas
I som är poeter, I som är utrotade
                                      inuti
I som äro förjävliga
I som är huggna i sten
I som är av gammalt guld
I som bara kan älska er själva
I som är fyllda av mörker
inuti mörkret, I som förenen eder
                                    i varandra
I som är likadana som alla andra

I som är spår bara av ett språk
I som ingen längre begriper: I som är

stjärnfall och kött
I är här


Foto: Magnus Carlbring 2015

tänk om vi uppdaterade oss själva

Tänk om vi uppdaterade oss själva
och blev likadana som texten, att ord
var verklig materia: att jag kunde riva loss
den här textraden och sörpla den i mig
                                       som spaghetti
Men - det gick ju!

Foto: Magnus Carlbring 2015

måste skriva

Måste skriva. Det är som ett eksem som inte kliar fast det kliar. Det är som att tänka utan att tänka. Det är som att faktiskt ha vingar och släppa taget och - du har gjort det i drömmen - flyga. Jag tycker om när mina tunga kropp med vinterkängorna och den fladdriga rocken bara blir en del av lufthavet. Ingen av oss begriper hur det går till. Men nu flyger vi. Håll i här. Se hur snön och husen skenar under oss. Där sjunger tågen. Där seglar vi, i en flock av smutsgrå och lite vinterledsna måsar. Men nu blir de också glada. Så funkar en text, vad lätt man blir utan att veta om det. Tänk inte. Flyg. Skriv.

Foto: Magnus Carlbring 2015

Monday, January 11, 2016

ormskinn

I

Klipper sönder dikter
Det var det där de lärde mig
Att texten är en piska
Att det är det svarta som rinner ur oss
Att man kan äta rosor
Att det är när kärleken är inochutvänd
som den kränger i oss: att text
är av ormskinn

II

Döden är mycket närmare
än en sång
Kistorna vi har lagt handen på
Dörren öppen ut från kapellet
Nittonhundratalet ger sig av
En vind svart av is
Amen shit: allt dör till slut
Sorgens isblommor
Friheten dör
Romantiken
Anarkin dör: blodet
Till och med rytmen
Lust for Life: Iggys aggressivitet
Bowies kompositionsnerv
William S Burroughs sprängda text
Vid det yttersta finns de yttersta
Om det ändå fanns ljus
som var starkare
än mörkret


Foto: Magnus Carlbring 2015

Friday, January 08, 2016

kunskap

Kunskap är makt, eller: kunskap
är mer än makt, kunskap, förvaltad
på ett hyggligt sätt, desarmerar makten
och skapar samförstånd, samtal, sakta
upplockade erfarenheter som utbyts
eftertänksamt och lyhört, det här
är Utopia, Utopia är en plats där makten
har eroderat och utbytts mot jämlikhet
Riv gränser och ge varandra kärlek
Hur svårt kan det vara; måste vi
backa ner i ett historiskt mörker, igen
och igen, innan upplysningen fastnar
på romantikens tunna diktblad


Foto: Magnus Carlbring 2014