Monday, February 29, 2016

ett berg av rosor

Jag har inga minnen som är exakta. Mer än att det var kallt, det var mulet och grått. Tystnaden på tåget in till Hötorget. Det är lite som om människor är förvandlade helt och hållet, och ändå inte. När stora saker sker som vi inte rår över men som vi samtidigt drabbas av, då är känslan av att vi hör ihop som störst. Det där uppstår ofta vid attentat. Terrorattacker. Palmemordet var ett sådant tillfälle. Världen är en svart kub som blir tillfälligt omskakad. Och detta: de applåderade dödsbudet på Café Opera; de där applåderna ekar fortfarande i samhället, det kommer mörker ur dem. Jag gick upp på Sveavägen och det var lite snömoddigt, eller bara is, brunsörja, svinkallt. Mordplatsen var liten, inhägnad. Ett berg av rosor. Poliser tog emot rosor och la dem på högen. Det var både tystnad och vidöppna frågor och tårar. Hur kunde det ske. Här. Nu. Människan. Politiken. Friheten. Jämlikheten. Solidariteten. Motståndet. Tryggheten. Hur kan man skjuta en människa på öppen gata, en fri civiliserad vänlig människa med starka åsikter och ett driv i sig till förändring, en människa i rörelse. När kollektivet är skottskadat ekar sorgen länge. Frustrationen över det olösta mordet ingår som numera en given del av traumat; den där osårbarheten och tryggheten som sköts sönder. Det fortsätter tyvärr. Svårast i alla minnesbilder i media är - förutom alla omtagningar av själva mordet, vittnesmålen, platsen - när Anna Lindh håller sitt tal på Olof Palmes begravning. Helga Henschens dikt: tala / du som ännu har läppar.

Friday, February 26, 2016

lyrikfredag

Det är #lyrikfredag och dikterna skriver sig därmed själva
Bara att luta sig tillbaks, koppla i hörlurarna, brygga
en kopp te och hälla i en skugga mjölk, kika ut
över gatan där eftermiddagstrafiken oavbrutet flödar
Titta - jag skriver utan att hålla i mig
Det är som det digitala strömverket, vattenfallet
som tränger ut smuts och sörja och de första issjoken
ner i Mälaren, som generar ord till hjärtat: det fungerar
som alla andra kraftverk: ju mer styrka i smältvattnet
desto mer energi i textraderna; det är först
när du inte alls tänker på vad du gör som någonting
verkligt overkligt händer; jag skriver ofta om ljusets
rörelse inuti och utanför det som vi benämner
verkligheten - tillvaron - livet - whatever, fast jag vet
att det finns en förbannelse fastetsad i ordet 'ljus'
Kunde lika gärna kvitta lika; tänk att du sicksackar
genom dikten precis som genom ditt liv
Eller - det är mer hisnande - någon annans liv
Eller - ännu mer oregerligt - varandras liv
Vi skriver det här tillsammans
medan skymningen knyter sin stora hand
över flygplanen jag ser lyfta från Bromma
och kryssa sig genom det sammetsblå
När man freewheelar blir det för mycket småord
som blandar upp det beständiga; dikten i sig
får ändå något slags liv av det där smolket
Varje ord, hur lätt det än är att stryka undan, kan
vara viktigt, det är viktigt, just nu är det viktigt
Om en stund är alltihop ändå bortglömt och upplyft
av fredagsnattens brölande ordlösa - vad ska vi kalla
det utan att spontandikten slutar helt fladdrigt - party

Thursday, February 25, 2016

det där du nyss skrev

Tänk om just det där du nyss skrev. Att det var det. Att det var liksom - din rad - den där raden som är: oförglömlig. Din TO BE OR NOT TO. Det var nu du stämplade in, i texthimlen. Du skrev fast en stjärna i mörkret. Ingen kommer att kunna gå förbi den där textraden, utan att minnas den. Utom du. Du har ju glömt den. Jävlars. Den lämnade hjärnan och kroppen, innan den han komma ut ur händerna och sippra ner - sådär som ord sipprar ner - i tangentbordet och genom ... vaddå? hur funkar det här? kiseldiodkontakterna? transformatorelementbatteriet? drivrutinerna? sladden? ... var är orden? Vart tog de vägen? Var är min textrad. Hjälp till och leta. Den som hittar den odödliga formuleringen får ett evigt liv i bonus. Om det nu är en bonus: oändligheten är ett begrepp som mest får en att tänka på Aniara och bilden - den där ångestladdade - av hur skeppet liksom förvandlas till ett utdraget spjut av ljus, en enda tonlös ton, ett mörker som far genom mörkret. Vi är bara entropiskt skum. Rörelser i rörelse mot absolut stillhet.

Foto: Magnus Carlbring 2016

Wednesday, February 17, 2016

litteraturen

Arbetar med litteraturen. Arbetar med att förändra min syn på litteraturen. Arbetar med att förändra litteraturen. Arbetar med att litteraturen ska förändra min syn på mig själv. Arbetar på att litteraturen ska få ut mig ur sig själv. Att litteraturen är ointresserad av jaget. Att all litteratur som vill vara någonting utanför sig själv är väsentlig. Att det inte är jag som är texten, utan du. Att läsa är det mest kreativa. Att arbeta med tomrummen mellan ord och textrader, det är det egentliga arbetet. Att inte säga någonting.
 
Att inte säga för mycket: och samtidigt ge tillräckligt många och tillräckligt tydliga bilder, så att läsarens text blir den egentliga, den större texten. Jag tänker att en text är en avfallskvarn. Jag sticker ner handen i avfallskvarnen, för att plocka upp någonting jag har förlorat. Och handen hackas sönder av de virvlande knivarna. Och det som är förlorat är borta för alltid. Vi skriver oss fria.
 
Arbetar med prosan. Prosa är ett grustag. Det kör in enorma hjullastare på området och kränger av sig nymald sten. Jag arbetar ensam på den här platsen. Dygnen passerar som vågor inuti kroppen. Allt jag vet om är ord. Varenda liten bokstav har en plats i det här oregerliga systemet. Vi klättrar upp på högarna och försöker andas den lite friskare luften. Granskogen omkring texten. Sjöarna nedanför: hur liknelserna drar sina kälkar på isen. De svarta skuggorna som hukar i skymningen.
 
Jag arbetar med anspråken. Varenda dag är det anspråken som är både din bästa vän och din livslånga fiende. Hur arbetar man med dem. Man arbetar bort dem. Eller låter dem vara försångare, och bakgrundsmusik. Mina anspråk spelar brölande undergångssaxofon. Jag bär in anspråken från verandan, de har suttit därute och frusit så länge nu. Vintern är min fond. Snön är som en ljusblå kuliss, och skuggorna i snön är blankrader mellan det som verkligen vill bli sagt; det är just det som jag inte skriver som är det verkliga. Texten är ett blodprov. Ta det utan att tveka men var hela tiden rädd för att svimma. Kollapsen och stabiliteten föder varandra. Isen öppnar sig för det iskalla vattnet.
 
Jag arbetar.
 


Foto: Magnus Carlbring 2016

 

Friday, February 05, 2016

brutaliteten

Brutaliteten i den här världen
lämnar oss ansvariga
för våra handlingar och framtiden
i våra egna händer
Rymden är tom och naken
Jag är tom och naken
Ge aldrig upp dig själv
och den du är för andra
Naturen är din enda trygghet
Det absoluta är ingenting
Vi är en del av den tysta
expansionen: det finns inga svar
Det finns inga svar utom oss



Foto: Magnus Carlbring 2016

Thursday, February 04, 2016

lista saker som nästan lyser

Noshörning
Ord
Medkänsla
Solidaritet
Öken
Kärlek
Bryggor
Fält
Substantiv

Rök
Fakta
Månsken
Vattenbärare
Stenkross
President
Destruktion
Solglimt
Sopbil
Människa
Landsväg
Sång
Dikt
Våld
Rop
Tystnad

Öppning
Puls
Fingrar
Mun
Människor
Människorna
Samtal
Röst
Det här är allt jag kan




Foto: Magnus Carlbring 2013


Wednesday, February 03, 2016

ordbrädan

Foto: Magnus Carlbring 2016
Jag spikar fast mig i skrivbordet. Jag bordar fast mig i skrivbrädet. Bränner fast jaget i brädfodret. Sparkar bort brädan från mitt jag. Blir mig själv. Är brandfarlig. Sprakar. Skaver fast orden i skrivbänken. Bänkar mig. Fast jag skriver. Jag skriver fast spikarna i brädan. Brakar ut ur språket. Bråkar. Jag blommar. Det är orden som är min jord. Jag är ordbrädan, fastspikad i mig.

dokumentera allt innan det försvinner


Foto: Magnus Carlbring

allt det oskrivna

De oskrivna arken. Den oändliga digitala rymden: allt det oskrivna flyter genom huvudet, bildar stora cirklar. Barriärrev som är täckta av sjunken aska. Stjärnkonstellationer som faller genom rymden. Planeters ojämna bågrörelser i en skälvande förmiddags tystnad. Genom treglasfönstren: snöglopp - trafikströmmen - de ljudlösa ambulanserna - gångtrafikanterna som sliter sig fram i blåsten - himlen går samman med marken och andedräkten: allt är entropi, i sitt försvinnande, det är skönt. Det enda som lyfter upp tystnaden ur det vardagsgrå är ljudet av den långsamt sörplande kaffebryggaren. Nu är det klart. Nu är dofterna här: dimman av kommande koffeinberusning. Nu kan arbetsdagen börja, ta ett spadtag i din själ och skyffla upp jorden på marken.

Foto: Magnus Carlbring 2016