Tuesday, May 31, 2016

att skriva dikt

Jag tycker om att skriva dikt
på bara någon minut sådär
Utan egentligen eftertanke
Det ska påminna om
att släntra genom stan
eller jogga långsamt
längsmed vattnet: änder
flyger upp och solskenet
brister och svalornas skrin
- det där höga pliiir pliiir -
bryter igenom hela tiden


Foto: Magnus Carlbring 2016


den här dagen

Vi börjar den här dagen
med att dra upp solskenet
ur mörkret
Det ser bra ut, därute: banvallen
darrar i ljuset och de första fjärrtågen
söderifrån rullar in mot City
Vi hör inga fåglar, bara tung
fordonstrafik
Vi hör inte barnen som passerar
en bit bort i gröna reflexvästar
Men vi ser hur de låter: armarna
som lyfts, hur de pekar, pratar
Ord flyter ut som smält päronglass
över de grå betongplattorna
Övergångsstället
bländvitt med skuggorna av häggen
från andra sidan gatan: trädet
rör sig som en kropp
över vägbanan
En man i kostym och vit skjorta
med en turkos sittvagn framför sig
och en dam med axelremsväska
möts när ljuset slår om
Sedan trafikströmmen igen
Jag räknar bilarna, de är mina
stavelser i versen: en två tre - kort
cesur när en lastbil
oväntat långsamt passerar
och bildar en kö - bilar
per sekund
Jag räknar på fingrarna
Går ett varv i rummen
Tre per sekund: gånger sextio
Hundraåtti bilar i minuten
Över tietusen bilar i timman
Jag sitter och stirrar på orden
Det är inte ofta en versrad förvånar
eller förskräcker: här sitter jag
i trafikkaoset och gör poesi
av ingenting

Foto: Magnus Carlbring 2016

Sunday, May 29, 2016

jag vattnar blommor

Jag vattnar blommor. Jag
tjuvar några sidoskott från tomatplantan,
duschar av chilin ordentligt, ger
näring extra åt luktärterna och orkidén.
Vad ska jag göra med de enorma
aloe veraplantorna - de växer över
sina bräddar, svämmar ut ur krukan
och ner mot marken, vill liksom kravla ur
jorden och kräla bort, lämnande
sina blanka geléspår efter sig.
Och syrenen, den från Gotland,
som har klarat sig genom vintern igen,
och nu vägrar blomma. Inte en knopp.
Är det krukan som är för liten. Eller
längtar den hem. Eller blommar den
senare i år; det blåser lite där den står
och har varit svalt. Vi får vänta: bladen
är fina, som de ska vara och den skjuter
skott överallt. Mera. Pelargonerna,
sådana där billiga från Willys, hämtade
sig fint efter chocken att hamna
utomhus när det bara vara fem grader
och snorregnblåst. De växer. Blommar.
Sjunger för trafikströmmen. Äter
av koldioxiden. Kämpar emot. Vi
är ihop i den där kampen: vägrar ge upp.
På den lilla balkongen frodas det;
här pågår ett tyst samtal mellan
våra växter och trädgårdarna söderut.
Och fåglarna som sträcker ut.
Och fåglarna som har kommit hem.
Svalorna i helgkvällens vitklara
skimmer. De tunga måsarna
som idogt kör sina stråk
förbi småfåglarnas bon
och människosoporna på marken.
Igår såg vi en duvhök högt upp,
björkvitsvartfladdrande, ryttlade
kort innan den drog bort
mot motionsspåren, skogarna,
harstackarna, mössen, de andra
fåglarna. Jag sitter mitt ibland allt
det här. Jordgubbsmyntan: en frasig doft
som klättrar uppåt. Klematisen, den
växer tio, tjugo centimeter per dygn,
stora händer av blad som stretar.
Den vanliga myntan, redan knähög, vi
nyper blad och lägger i kokhett
vatten. Vi dricker varandra. Och sist
lavendeln, de fjärilsstora vipporna
som niger och hoppar och strör doft
omkring sig över räcket. Snart
hoppas jag ett en humla anländer
och hugger sig fast i blomklockorna
och äter, och äter, och äter.

Foto: Magnus Carlbring 2015

Friday, May 27, 2016

bussen

En buss blixtrar till. Vindrutan. Jag vet
inte: jag tänker på Göran Palm. Han berättade
en gång om en dikt han började på, skrev en bit, kanske
ett halvt A4 eller sådär. Och sen visste han inte
hur det skulle sluta. Sjutton år efteråt kom han på
det, när en buss körde förbi. Kanske var det
någon ombord. Kanske var det en solreflex.
En buss som blixtrar till.

Foto: Magnus Carlbring 2016

Wednesday, May 18, 2016

hordsommar

alla ska få säga precis vad de känner eller vara fria att hålla tyst
en storslagen arapapegoja och en hederlig människa är bägge 
hänsynslöst skvaller i ett bladverk av begär och sommardagar
blomsterängen lapar i sig kapselns frökors och det övergivna 
vägpartiet är en spricka av sand som rinner genom järngallret
bomben under silverkupan exploderar när de inbjudna lyssnar 
till politikerns kvava röst av nervgas som pressas in i porerna
                                                                                    
 
Hord 2012
 

Foto: Magnus Carlbring 2016

 

Monday, May 16, 2016

den där texten

Tänk om du skrev den där texten som du har gått och väntat på; den där texten som rör sig i dig hela tiden, den är som din ryggrad Som om din ryggrad är en orm som är en text Nu tänker du på Majakovskij, på Ryggradsflöjten Att spela på en människa Men det var inte alls så du tänkte: ingen megafontext Din text var mer som ett virus, inombords En benmärgstext, en spilloljetext, en rest av allt annat Det där, som när du skriver det, öppnar tomrummen: och där är nya, djupa tomrum Den där texten som är med dig alltid Den är med på alla löppass, den är med i sömnen, på pendeltåget, inuti all annan text Den där texten som du skriver när du läser Jag hade inte alls tänkt skriva det här Jag stod och hackade kapris och rödlök och blandade det med sötstark senap till en fyllning till mina oxrulader, kanske var det lite tråkigt göra: eller inspirerande Ofta när man gör något med händerna rör sig minnen erfarenheter möjligheter förtvivlan oro planer utkast oskrivna rader ord bara, inuti Det var något om att berätta allt, att det är omöjligt Eller att det inte är själva anledningen Att anledningen är mycket mörkare: att den ger ljus Du kan aldrig skriva en text som gör världen bättre Men du kan skriva en text - den kan vara mörk som i helvetet - som gör att du klarnar Att skriva är som att spegla sig i mörkret Jag hade tänkt skriva om döden, eller om en märklig fest Om livskrisen det innebär att leva Att livet skulle vara som en fest, där både vi är med som lever, och de döda: men det är svårt att arrangera fester; en fest kräver en väldig energi både innan och under och efter: livet är inte den typen av tilldragelse, det är mer ett kontinuum Den där texten som river i bröstkorgen Ibland bör man inte sätta sig ned för att skriva Det finns något uppriktigt i det här: ordströmmen eller blodflödet, eller ryggraden som skriver sig själv; den där texten är egentligen undertexten, eller det oskrivna Texten som ligger stilla i gräset och glänser Ryggens kalla mönster: ormfjäll, skinn som ska ömsas, det gula ögat med det svarta strecket som ett hugg rakt igenom stroferna Glappet mellan det verkliga och det påhittade Det möjliga och det otänkbara Hjärtslaget och infarkten: stillheten och den aldrig avslutade rytmen: festen bara fortsätter och fortsätter, helst utan text Lika bra att återgå till matlagningen: leta fram tandpetare och slå smöret i den heta stekpannan Doften av buljong av hur det fräser av små rumsvarma körsbärstomater som jag nyss har plockat ur den lilla plantan i det stora fönstret vid balkongen Hård blåser vinden mot rutan nu när du snabbt skriver dig fram dit du skulle

Foto: Magnus Carlbring 2015

bokbytardagen

Idag är det Stora Bokbytardagen. Ta med en bok ut, få med en bok hem. Byt böcker!

Bänkbok

Friday, May 06, 2016

pilotavsnittet

Skriver pilotavsnittet till en teveserie där alla huvudpersoner är snälla och sitter och fikar. Ibland kommer det in en ny person. Hen är också snäll, och har med sig fikabröd. De andra blir glada. De berättar om sina liv. Det är spännande berättelser; alla har varit med om någonting som de andra inte har upplevt, och alla har också gemensamma upplevelser, eller snarare upplevelser som påminner om varandras. De för en dialog. Det är ett gott samtal. Tevepubliken kan också vara med. Det finns ingen gräns. Man kan kliva in i tevebilden och ställa sig kring bordet och lyssna. Ibland blir en stol ledig, då kan man slå sig ned. Alla fikar. Det finns både te och kaffe. Ja och saft, hemkokt och god, exakt rätt sötma och syrlighet. Pilotavsnittet pågår i tio år. Nästa avsnitt är lite längre, kanske femton. Alltihop är en prequel; det visar sig att handlingen redan har hänt. Och i den nya säsongen börjar därför allting om: någon måttar i kaffe i bryggaren, någon sätter en vetedeg. Det finns bullar så att det räcker till alla. Det är alltid en finfin försommardag.


Thursday, May 05, 2016

paul propp

"Paul lutade sig tillbaka. Han la ned pennan. Det fanns något här, det var något i det här nya tonfallet som han onekligen tyckte om. Han kände att han började finna sin egen röst, att romanförfattaren i honom började andas i rätt rytm. Nu gällde det att hålla repet spänt och balansera ut över bråddjupen med all den finess och erfarenhet han trodde sig besitta. Det var ett enormt arbete som låg framför honom, det förstod han. Här skulle det inte räcka med någon veckas plockande i gamla notiser och enkla stölder ur gamla bortglömda diktsamlingar; för att kunna klippa ihop sin debut hade han tillbringat några slöa timmar på storbibblan på Sveavägen – ah detta ljusbruna ljus från kupolen där oppe som fångade alla gestalter som i ultrarapid, hur de knäböjde vid hyllor och böcker och mikrofilm, här bodde myrdrottningen någonstans i en arkivlåda, det var här människan hade sitt fäste, sin utgångspunkt, här ruvade startögonblicket i något bortglömt register, i någon bok som alla letade efter men aldrig fann; han skulle skriva den tillbaka till dem, han skulle skriva dem en ny historia, The People – där han knyckte friskt ur böcker som yrde av damm eftersom ingen någonsin lånade eller läste dem. Jag menar. Vem orkar läsa BÖCKER nu för tiden? När skulle man ha tid med sånt? Jesus Kristus man måste ju för sjutton ha tid att LEVA, tid att ÄLSKA och tid att bläddra sig igenom kvällstidningarnas samlevnadsbilagor och balkonglådetips, tid att laga jättegod mat och titta på matlagningsprogram på teve och surfa ut på nätet och – typ – chatta om allt man har sett å hört senaste kvarten; livet går för fort för att man ska ödsla bort det på att läsa – aw fuck – böcker."

Ur Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien

Låna och läs: https://biblioteket.stockholm.se/titel/986655



 
 

Tuesday, May 03, 2016

koltrasten

 
Koltrasten sjunger igenom hela den långa majgryningen.
 
 
Sjunger. 
 
 
Sjunger.
 
 
Sjunger.
 
 
 
Jordens lyckligaste varelse.
 
 
 
Foto: Magnus Carlbring 2015