Friday, October 28, 2016

domedarerna

välkommen till domkyrkcan

här har vi dom tre vissna männen: de dem okcså dom

ah dom där domherrarna som dömer

okcså här bortland har vi dromedarerna

så hetrer dom väl inte det säjer jag nu: dom hetrer väl domedarer

är du dom i huvudet det undrar jag nu

så hetrer det väl inte det säjer jag nu: de heter väl dem i huvudet

fast de där är väl kaneler det säjer jag nu de har ju två puckar det ser man på dem

är du helt puckad dom där andra domedarerna heter ju kaneler det ser man på dem: de har puckar överallt: D D

om vi grår vidare hittar vi en del andra ben: repliker från förr i små skrin: här har vi en: ”di där kanelkalvarna diar di där kanelerna”

okcså jag duar dom där dumedarerna eftrersom de förtjänar det det kan du hälsa dem

okcså du kan hälsa hem till dom därhemma det säjer jag nu

yo

musiken

Inuti musiken
är musikens inre brus
Inuti drömmen är
de oskrivna orden
Drömmen arbetar fram
den här korta raden
Och den där tonen som nu
tonar ut: tona ut


Foto: Magnus Carlbring 2016


jag var alltså en flöjt

Är en flöjt. Det finns ju några stycken. Man kan tänka på Göran Sonnevi; jag vill minnas att diktjaget kliver ut på alvaret och spelar i flera dikter; en flöjt som lika gärna kan ryttla som en enkelbeckasin - alla flöjtblad surrar och viner - eller bara väsa fram, en vind i vinden. Jag sliter ut Majakovskijs ryggradsflöjt och springer genom betongstäderna. Trampflöjt; en stor maskinell orgelflöjt som det kommer rök ur. En flöjt kan verkligen tjuta och viska samtidigt. Waterboys: "On the summer wind rose the sound of a flute". I den nybyggda pendeltågstationen står en man i mössa och spelar klarinett; ganska lågmält och sorgligt. Tåget är självt en jäkla flöjt; det sitter tusentals flöjter ombord med hål i ansiktet och låter. Världen sjunger. Om man lägger örat till fullmånen som snart spränger natten, då har den nog tamejfasiken också någon slags baston som ljuder. Mitt i minnet vandrar en liten ljus blockflöjt som spelar hest och falskt och illa och är typ bara sju år; det är kanske den finaste flöjten av alla.

28 oktober 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

Thursday, October 27, 2016

ur hord 4


vi – tillvarons småkakor – drar de tunnslitna filtarna över oss

vi har så ljusfyllda mjölkbefriade kranier och ingen sömnlust

doft av virke och benmärg når kryssningsturisterna när de tar

en paus vid den av ihopsamlade trampminor fyllda bassängen

betala ränta på din själs tunna kapital och ta dig till valurnan

skuldfri som en inhuman brandfara med utslocknat samvete

smittorisken ökar något dygn efter att de sista resterna hämtas

in i trålar som sveper genom kosmos som enorma ansiktsljus

den förväntade slutscenen blir precis lika stark och förfalskad

som tänkt: en blodsvettande apokalyps som luktar hudlotion

och samtidigt: varje människa är en storstad med starkt hjärta

eller en omedveten paus, ett glitch, i glittret nära strandkanten

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

ur hord 3


inuti skogssjön: abborrstimmets bronsbruna blänk: de simmar

igenom två ansikten som dubbleras när jordklotet imploderar

magman är fylld av blanka äppelkärnor samtidigt som gälarna

spricker i eldskenet: sand och kött och oljepalmernas hjärtan

den blodiga machetesolen störtar in i solpanelernas glasryggar

skördetröskorna välter ut i rapsfältet och tuggar luft och sorg

tänderna krossas nackkotan krossas salivkörtelns citrusfärger

smetas ut över all världens sönderslagna trappljus som i feber

vi står i marmorvestibulen när glasregnet kommer: gud hjälpe

den fladdrande papperslågan i fönstret till samvetets prylbod

och tingens sälta: vi borde ha förseglat alla dessa små stunder

i musik: björkalléer täckta av flimrande zebraskuggor vi knöar

oss fram i snöblasket och ut i grusljuset: skolgårdens glaskulor

gnistrar i himmelsblått: man kan minnas vartenda handklapp

Ur Hord, 2012


Foto: Magnus Carlbring 2016

Wednesday, October 26, 2016

ur hord 2


det här är den sista defragmenteringen: glaciären och stäppen

sjunger högt och med vindgiljotinerad röst: allt slickar natten

höstmurklans psykolog är djupt insjunken i avidentifieringens

alfabet: en bärgningsbåt lägger ut i tid och otid: läs bort havet!

valsedeln av stål förblir skönt placerad mellan revbenens tak

där kondorskuggan sveper över de älskandes avbitna artärer

afrika är ett vitt ark: jerusalem en stapel bokstäver där barnets

minne av en vagn fylld av blodig frukt glider bort ur dammet

kaos är egentligen ett stort lugn: som när ett idiom har sjunkit

likt ett nät i en svart insjö och tysta moln skingrar fågelskriken


Ur Hord, 2012


Foto: Magnus Carlbring 2016

Monday, October 24, 2016

oktoberljuset

Oktoberljuset
är så skimrande
mörkt


Foto: Magnus Carlbring 2016


ur hord


när all given egoism leder till att varje individ bygger sitt eget

utanförskap rämnar den kollektiva möjligheten och vi förintas

i hettan: tinningens floddelta fräts sönder tills skinnet spräcks

fält efter fält täcks av vattnet som speglar himlens stjärngrafer

det välklädda nyhetsankarets oaptitliga dödstankar projiceras

över bildströmsingressen där furstarna slits i stycken: ordlösa

akuta kejsarsnitt: spillror: vi vet hur du ser ut inuti klä av dig

sommarvärmen: tillbaks inuti handens mörkerrum igen: trygg

vår lilla vrå sjunker i minnet medan rymdängens liljekonvaljer

kommenterar skeendet med sin gröna tystnad: trädpelarsalen

läser sönder oss med sitt enorma tryck av ljuskroppar och luft

en sista pennteckning: några springande barn som gapflabbar

en svampkorg som snurras runt runt sin egen axel en spretsol

som klättrar uppför kollegieblockets spindeltrådslinjer och ut

i verkligheten: verkligheten klädd i röd arbetsoverall av skiffer

sliter av sig sina gymnastikskor och står på marmorskivan tyst

innan – som i en tanke i trappen utan slut – en kastrull kastas

rungande i sandstensgolvet och det blir all historias sista ljud

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

Thursday, October 13, 2016

dikten är ett rop

Dikten
kommer
inifrån
som regn
drar sakta
genom
kroppen
som regn
över landet
Öppnar
långsamt
dagen
som regn
faller
in i natten
Jag är
här


Dikten
vrider
sig ut
ur mig
som
en val
vrider sig
ut ur
havet
Kastar
sig in
i ljuset
Högt
Vilt
Blicken
iskall
av havsdjup
och
längtan


Dikten är
ett första
andetag
rakt in
i dagen
gjord av
järn
och fukt
Skogen
klättrar
ner
i orden
som ljus
ur brunnen
av kött
och saknad


Dikten
Ägget
Ljuset
Handen
Natten
Det grå
inuti
ljuset
öppnar
ägget
inuti
dikten
snabbt
Handen
lyfter
ordet
in i
ägget
av natt
Jag är
grå


Dikten
är avgas
ur munnen
som öppnar
dagen
Släpp ut
allting
långsamt
som ljus
ur en ask
mörker
Trafiken
strömmar
tung
Medvetslös
ur kroppen


Dikten rev
ner trädkronan
Upp rötterna
In himlen
i dikten
Dikten drev
in i sitt språk
som blad
i himlen
Språket
skrev
sprickan
till dikt


Dikten
är inte
här
hos
mig
Jag
rusar
ord
genom
löv
och åska
Dikten
rör sig
utåt
Dit
där
vi
är
Outforskade
Vidöppna
Förbjudna
att skriva


Dikten
förlorad
i spelet
mellan
två ljus
fladdrar
i mörkret
Det grå
lyfter
ihop oss
Här är
lugnet
orden
gör
Lyssna
långsamt
när ord
vrids


Dikten
Dess egg
Hopplösheten
Närheten
Stupet
Ordet
Kedjan
av ljus
Glidningen
mellan oss
som
är
här
nu
En vass
linje
stål
nära
strupen
lyser


Dikten är
sorg
på allvar
Nedräkning
i hjärtat
med tvång
Trösten
finns här
Grå
Vindfylld
Nära
som andedräkt
händer
röst
Det här är
bara
ord


Dikten är
ett rop
i tystnad
Hör du
alltid
din
röst
inifrån
rummet
du är
Dina
väggar
böjs
tänjs
Nu öppnar
du ljus
in
i
ordet
som blod
i mun


Diktens klippa
faller
mot orden
så snabbt
att meningen
förloras
som du
förlorar dikten
när dikten
är här
och klar

Läs: en färdig dikt


Diktens
sicksackmönster
Skuggornas
galler
i lyckliga
kroppar
Faller ut
i sanden
Faller mot
havet
Våra stengolv
lyssnar
till oss
Vi andas


Dikten
Gropen
i hjärtat
du fyller
med ord
du aldrig
tänkt
Bara
skrivit
på nytt
på nytt
som isregn
som törst
Bilder
du arbetar
sönder


De grå
orden
ramlar
ut ur
de grå
ansiktena
i de grå
husen
där de
grå
biter sig
fast
i kylan
som går
in i
väggen
kroppen
munnen
Grå ord


Dikten
leker
aldrig
med dig
Lika skör
är dikten
som is
i ljus
i vintern
inuti
de som
är i
sorg
Sorg
bryter ned
dikten
långsamt
långsamt


Dikten uppgrävd
ur ingenting
Nu ligger orden
där och lyser
som döda
fiskar
på bryggan
av ljus
Mörkret
strilar upp
ur
gallret
Smärta


Dissekera
dikten aldrig
Möt
texten
i ett modigt
fritt samtal
Riv sönder
allting
innan det dör
Och skriv
något
nytt
underifrån
som lyser


Dikten
en röd
sorg
som äter
höst
som moln
äter
sin flykt
genom
skymningen
när den går
i uppgivet
grönt

Minns ni
alla barndomens
färger


De första
av nattens
fåglar
kommer nu
in i din
dröm
med oerhörda
minnen
som växer
och växer
Du ska vakna
omedveten
om att du
flög
ensam


Gryning
sönderäten
av hårt ljus
Strömmen
av ord
sönderslagen
tills du vaknar
Ensam
i det grå
innanmätet
av jord
och sorg

Kom nu solsken


Dikten krymper
som hud
krymper
Innanför
ditt hjärta
en ton
av gul färg
rinner
ut ur systemet
Ett svart blad
spyr hav
i sin dröm
av bladnerv


Faller snabbt
under
orden
Handen
sträckt
i svart ljus
Stjärna
Nattens all oro
inbyggd
i versraden
av kalk
och damm
Jag skriver
fram en sten


Dikten
är kvar
inuti
dikten
Ett spår
sot
mot ryggen
av de döda
du skriver
allt till
Lyssna
mot sten
Hör hav
innanför
handen
Rör vid
rörelsen


Riv ner
texten
i livet
Riv ner
livet
Det är det som skär djupast
som syns minst
En hand
täcker
ögat
Ögat
tomt på ljus
Allt fyllt
av tomhet


Dammet
lyfter
i en ljus
båge
upp ur
minnet
En kropp
av ingenting
bildas
ur flödet
och rör sig
ner i fallet
Där är jag
Där är dikten
utsuddad


Grå och gul
oktoberdag
Regn
Bly
Trasor av tyg
lindade
inuti hjärtat
som döda
husdjur
Vi bär
varandra
hem
i pappkassar
fyllda av
blöt sorg


12 - 13 okt 2016

Tuesday, October 11, 2016

dikten

När allt är borta
Näthat och klickbeten
och floden av reklam
och propaganda och bilder
på gulliga djur

Står dikten kvar

En sten i vattnet



Foto: Magnus Carlbring 2016



Monday, October 03, 2016

för varje rad

För varje rad jag skriver, skriver jag mig ut ur mig själv. Till slut är jag bara ett naket streck. En horisont. Till slut är jag inte ens jag.

                                                              Foto: Magnus Carlbring 2016