Friday, December 30, 2016

det enda

Det enda jag
egentligen kan
är att skriva poesi
Och jag lär mig
det aldrig

Foto: Magnus Carlbring 2016

behöver vi mer

Behöver vi mer av allting
Behöver du mer vinst, en tusenlapp till
bara i månaden, eller i veckan
En miljon lajks om dagen
Behöver du inte en platinaspegel, kall
En självbild av grymt guld
Behöver du inte en äng som aldrig
svartnar, en sjö liksom
inuti: det häver sig
en bubbla som är ditt varma
jag
Jag behöver ingenting mer än ord
Och tid och rytm och löv
Och att det prasslar i löven
Och att det är frost
Att rytmen är mjuk och att det
inte gör ont (svårt att formulera utan
att fastna i väv efter väv efter
väv), att det lilla tillfället är
tillräckligt: blåmesen
som klättrar i det gröna nätet
och hackar i sig talg och solrosfrön
i förmiddagsljuset på den tysta
balkongen: att alltihopa skiner

Foto: Magnus Carlbring 2016



Thursday, December 29, 2016

små strofer om döden

Kilar upp och ner
i tvättstugan, skriver
små strofer
om döden, hur offentlig
den är - har blivit - som
är så egen, och nära,
och sällsam.


*


Döden är privat. Den gör
så ont och är så stor och innehåller
svaret på varför vi är här.


*

Låt döden vara
åt de döda (de är så
ensamma där ute) och de
sörjande (de behöver
varandra, och sig
själva, i sorgen).


*


Döden är
ett stort ointagligt
rum. Vänta. Vi ska alla
dit. Låt döden vara
privat.


*


Vi är
små tillfällen
av solljus
Atomerna
skiljs
Det naturvetenskapliga miraklet
är vi
Och fåglarna är större
Och blomsterfälten har all makt


Foto: Magnus Carlbring 2016

Tuesday, December 27, 2016

årets finaste

Vilken var årets finaste blomma
Vilken var årets finaste flykt
över vilken havsvik
Vilken var årets mildaste vind
Vilket var årets djupaste andetag
Vilken nattsömn var årets mest
välgörande, vilken stund
på jorden var årets stund, vilken
sång var årets sång, vilken versrad
satte sig allra hårdast, vilket ord
blev kvar i dig och mig
Vad är årets djup och årets
förhoppning, ser du årets ljus
någonstans i årets bleka mörker


Foto: Magnus Carlbring 2016

Friday, December 23, 2016

hord

som en dröm utskuren ur sitt drömkött: en relief av måsfåglar
skiktade som döda hudar – plåtskrällen – som nu bara ramlar
omkull: vi planterar genomskinliga isträd där de en gång levde
förtvivlat mörk materia vindlar ur nejlikans grälla lysmaskljus
graven är en enkelt sådd rad av rädisor som aldrig kommer att
förenas med mysteriet kring sin egen tillblivelse: solens revolt
en skärva försommar antyder lövsprickningen: sedan slutrakat
dova andetag och djurögon bakom ett poröst berg av lintyger
vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
de enorma planetballongerna rensar kvällen på neonlila slöjor
rädslans motorcyklar parkerar i själens förgemak: korpar lyfter
och vi hör till slut bara lärkan lärkan lärkan: sången är eldgul
kyrktornen öppnar ljuset och de ockrafärgade kolonistugorna
ber om en nåd som inte finns innan de skjuts i miljarder bitar
livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer

Ur Hord, julafton 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

Thursday, December 22, 2016

ingenting

I

Den som inte utför någon till synes vettig syssla alls, kanske gör det viktigaste av allt, i just den stunden. Det är oerhört svårt att inte uträtta något. Eftersom: vi vet inte vad det är. Det kräver en enorm koncentration att finnas till. Det är en balansakt. Vi vet aldrig hur det går till. Vi kommer att
ställa frågor, vi kommer
att fastna i dem: som i oss själva
Och till slut inse att det är frågan som är själva
förbryllelsen: att vi ens kan
Jag tänker på blåvalen, som sjunger en sång och avbryter den mitt i, mitt i flödet av toner och sedan - efter ett helt år - återupptar hen sången igen, mitt i tonen, mitt i samma flöde. Ingen vet varför. Och är det ens intressant. Det oviktiga är ju det viktiga: att blåvalen ens kan sjunga. Att vi ens kan.


II

Om alla koncentrerar sig exakt samtidigt på att verkligen inte göra någonting alls, då händer säkert någonting. Det regnar äpplen. Vintern vänds ut och in. Snön är varm. Fåglar flyger ut ur mörkret och landar inuti sig själva. Allting börjar sjunga. Hör du.


III

Jag gör absolut ingenting. Och då händer allt det här.


IV

Nu gör jag ingenting ännu mera. Ja jag gör ännu mindre än förut. Jag måste sluta med det här. Men det går ju inte. Hur gör man inte ingenting.


V

Jag gör absolut ingenting
annat än stirrar in i skärmen
och tänker att jag borde
lägga mig ned och blunda
eller glo upp i taket och försöka
göra ett omtag inuti mig själv
Hur man nu gör en sån grej:
liksom viker alla inre dukar
och lakan för att få känna doften
av lavendel och kyla som tyget
utsöndrar (det är inte rätt ord)
Och sedan få somna litegrann
Och sedan få vakna upp lite
Och det räcker med en kopp te
Och en beskedlig vintergryning
där ingenting mer händer
än detta


VI

Det är oerhört svårt att inte uträtta något. Eftersom: vi vet inte vad det är. Vad gör du? Ingenting. Bra. Men vad är det? En öppen tom hand.

VII

En frukt gör ingenting. Ändå det där märkliga i att den finns. Och fruktköttet. Och kärnorna. Och träden som bor, ett i varje blank kärna.

VIII

Ur ingenting föds allt.


IX

Vi är frön. Stjälkarna och bladen och alla fibrer och dofter. De är där, vi behöver bara hålla oss tillräckligt sysslolösa så sker det.


X

Ingenting.

Foto: Magnus Carlbring



Monday, December 19, 2016

himlen

Himlen är kartongblå.
Skatorna bygger på sitt bo, lite
lojt men alltid målmedvetet: pinne
för pinne för pinne.
Solljuset är lågt och hårt
Tågen passerar bakom min rygg.
Biltrafiken är konstant: och med sin höjd
nyss lyft: rusningen övergår
i någon slags fossilputtrande dagsmeja.
Jag dricker kaffe. Alla människor
som har tid till det tar rast nu.
Hyacinterna doftar starkt: honung,
ängssyra, alldeles grunda
vattendrag: känner du
hur solljuset har trängt in
i blomkorgarna, hur det fräser
av klorofyll i de saftiga
stjälkarna. Om en dikt var
en blomma, var den en snövit
hyacint som om bara någon dag
mörknar och ger med sig.

Foto: Magnus Carlbring 2016




Friday, December 16, 2016

tvättstugan

Går långsamt ned i tvättstugan som var det helvetet självt jag skulle ner till och jag tömmer maskin efter maskin som var det straffet jag har fått för att ha levat och jag går sedan upp för trapporna långsamt och knäande under IKEA-kassarnas tyngd som vore jag Sisyfos själv och jag häver av mig alltihop - sorg längtan förtvivlan hopplöshet bekymmer julhysteri arbete ord - på hallgolvet och rör mig långsammare än jag egentligen borde (varje rörelse är påtvingat stel försiktig avvaktande) fram till jobbdatorn och sätter mig med huvudet lite på sned och glor ner i dokumenten och ser hur de långsamt vecklar ihop sig och tar tre fyra tröga och trevande tag med vingarna innan de får fart på riktigt och nu, nu sker det, lyfter och flyger på sträckta vingar och med blicken fästad mot havsytan bortåt, bort från mig och iväg någon annanstans.

Foto: Magnus Carlbring 2016


embryo seriestrippen


Thursday, December 08, 2016

jag vill skriva

jag vill skriva lågt
jag vill skriva alldeles ensam
jag vill skriva det finns ingenting
i den här diktraden av värde
mer än dess tomhet
som inte är tomhet: begriper du
jag begriper det inte men det är
textens askes: töm varje ord
på innehåll eller tårar eller jag
vet inte det är som kött
som går sönder när orden
är det här


Foto: Magnus Carlbring 2016