nyår

vinterfåglarna är hål i gryningens ånga
skriken efter: fisk bröd vatten, hörs ej

mellandag

ett värmeljus rör sig långsamt genom rymden: lågan
är rostbrun som en döende hyacint, hej då blomma

djurkort

det är ingen ko på isen

halvtid

Jag jobbar bara halvtid, så jag är ingen hel människa, jag är bara en menisk.

julkort

Jag är så julkort att jag måste äta lite långa.

julkort

god jul önskar embryo

midvinter

vintern sover snön sover natten har somnat
endast månen blodgul är vaken och sjunger

privatisera allting

eller inte

vilken är skillnaden: på mitt bibliotek och på vårt bibliotek
vilken är skillnaden på min värld och på vår gemensamma värld

sankta lucia

svart tjockt blod pumpas ur det färska såret
ur den vita munnen forsar ord och vintereld

december

öppnar ögonen mot mörkerkylan
vargen av silver i det svarta ljuset

fyller skuggorna med ljus mjuk snö
en förbiflimrande skog: isregnväg

advent

ljus över den mörka snön: en neutronstjärna
dånar av tystnad: nattrymd vidrör stillheten

november

mörkret, en handpolerad sten
som du gnider mjukt i fickan

poetry on war

This poem is a gun
And words are ammunition

Maxamed Xaashi Dhamac ‘Gaarriye’

*

“It’s always difficult to write freely. There is always a kind of censorship — even without laws. It’s hard for poets to write. People read between the lines. It is impossible to deceive them. All my life, I have tried to get around that; but you have to sacrifice many things, to put yourself in danger. I left many countries to keep free.”

There is a little silence in our conversation, a pause for more than just breath. “It is a hard job to be a poet,” he (Saadi Yousef) says.

Sunday Times, 8 aug 2009

bob dylans akustiska gitarr

Vänder en kikare med linserna hitåt: jag är en kamel och världen är ett hål och hålet är ett öga och ögat är en vulkanmynning och mynningen är en revolvers och revolvern är en best och besten är en käft och käften är ett hål som står vidöppet upp mot himlen och himlen är ett hål utan slut och slutet är en öppning in i det undermedvetna och det undermedvetna är en tom dröm som fylls av ansikten med munnar och munnarna skriker ur sig ord och orden är tomma hål som sluter sig kring mynningen på en revolver och revolvern är en förskräcklig varelse med ett iskallt huvud av stål och huvudet är en liten blank bil på en ödslig landsväg och landsvägen är ett streck genom hjärnan och hjärnan är fylld av håligheter som gapar svarta och ekande som hålet på Bob Dylans akustiska gitarr och Bob Dylans akustiska gitarr är en kniv som ligger på världshistoriens middagsbord bland druvor och vinglas och sönderslitna kroppar och kropparna är stumma lik som staplas på varandra som bilder i en tät och obegriplig dröm och drömmen är en kamel som vandrar över en svartvit öken och solen lyser över himlen som ett osynligt hål ett öga rakt in i universums inre och universums inre är ett tomrum som ekar som Bob Dylans akustiska gitarr.

oktober

i universums svarta matta
gnistrar en tunn liten tråd

september

i september tunnas ljuset ut
inuti
man lyser lite svagare
men man lyser
inuti

rymden

finns det liv i rymden

de bor ju här

rymden

det finns liv i rymden

vi bor ju här

tack!

Embryo tackar Annika Bryn för utmärkelsen - Beautiful Blogger Award!

Bidrar med 7 viktiga länkar, hit kan man alltid surfa:

unicef

human rights watch

on poetry

mot rasism

om naturen

ut i universum

alliansfritt

ljus

Vad är det som har hänt? I Embryos valstuga är det nermörkt, utblåst, råkallt. Det är en isande hemsk vind som från dödsriket som viner i mörkret. Våra röster hörs inte. Vi syns inte i svärtan. Kylan går in i benet, in i huvudet. Man får svårt att tänka riktigt klart.

Abstraktioner blir konkreta. Rädslan får namn. Fascism. Egoism. Allt det där är hemskt. De som har tryckts ned, ska tryckas ned ännu mer. Mörkret kommer att bli så tätt att det blir svårt att tala, att andas.

Tills någon - längst inne i mörkrets mörker - tänder ett ljus. Det rispar av en tändsticka mot fuktigt plån. Och till slut, en liten låga. Ett ljus som börjar brinna. Ett till. Nu hörs viskningar och rop. Ansikten lyser. Vi är här, fortfarande. Vi ger oss inte. Vi tänder flera ljus. En väldig eld ska brinna. Flammorna ska verkligt synas. Vi är alltid här. Vi ger inte upp.

Tangentbord som smattrar, bildskärmen glöder. Vita ark som fylls av ord i eldskrift. Skriv. Skriv. Skriv. Det ger tröst - det behöver vi - och styrka.

vi

I Embryos valstuga finns inget dom. Bara vi. Alla vi. Hela jordklotets skränande hord av ungar. Galonisar. Finniga fjortisar. Inte en enda unge ska piskas med betygsjakt eller stressas av lönsamhetskrav från en oviss framtid. Inte en enda unge ska behöva ta hand om vårt gamla kärnavfall eller vår nedsmutsade jordklots. Vi hör ihop allihop, från Danderyd till Bagdad, från Bagdad till New York. Från New York till Rinkeby.

barnen

I Embryos valstuga pågår barnens revolt. Den sker med krita och papper och ballonger och smutsiga knän och små händer som sträcks upp mot maktens boningar.

mitt sommarlov

I Embryos valstuga är det alltid sommarlov. Ta av dig dojorna och kom in.

sveket

läs

individualism

Jag har förverkligat mig själv. Nu är jag alldeles ensam.

vapenfri zon

Till Embryos valstuga får man inte ta med sig någonting in, mer än sin egen nyfikenhet. Alla vapen lämnas utanför: fördomar, lögner, överdrifter, personliga påhopp, okunskap. Här inne blir man omedelbart upplyst: vi ska kämpa tillsammans mot ett gemensamt mål.

Sedan få man plugga på. Läsa gamla klassiker, från antiken och framåt. Man får skaffa sig ett lexikon, en världshistoria, en atlas. Man får resa jorden runt. Man får jobba i kalkbrott och gruvor. Man får bli barnskötare och verkställande direktör. Man får skura toaletter och spela tennis på världstouren. I Embryos valstuga upplöses alla gränser, alla skrank mellan människor. Här behöver man inte skaka hand. Här får man klä sig i burka eller hockeymask. Här får man svära rakt ut eller sitta tyst. Här delar vi allting lika. Bröd och vin. Vatten och jordar. Ingen - alla våra olikheter till trots - har mer rätt till något än någon annan.

Det kan låta som en dröm. Men i Embryos valstuga är alla klarvakna. Det blixtrar av idéer. Ord.

Ingen som träder in i Embryos valstuga kommer ut oförändrad. Vi har inga väckarklockor på nattduksbordet. Vi är alla väckarklockor. Tickande. Alarmknappen lyser.

egoismen

I Embryos valstuga sitter en lapp på väggen: "Det kunde lika gärna varit jag". Den måste man läsa innan man fattar ett enda beslut. Innan varje politiskt beslut måste man läsa den gula Postit-lappen: "Det kunde lika gärna varit jag".

Mannen i korridoren, han som irrar iväg ensam i blöja om natten där på långvården. Mannen som står i det bruna lervattnet i Pakistan och vaktar sin dränkta bondgård. Undersköterskan på teve som säger att hon vill inte ha de där extrapengarna i sänkt skatt, hon vill att pengarna ska gå till vården. Kvinnan i niqab på tunnelbanan, hon som faktiskt kommer där med sin barnvagn, på riktigt. Den mobbade pojken som förvägras hemspråksundervisning. Den utslagne mannen på parkbänken, han som lyfter sin flaska och pekar upp i himlen och fyllemumlar något ingen begriper. Han kunde lika gärna varit jag. Vi är alla utbytbara. Alla kan falla. Hon som skickades ut för att torka upp skiten i det där glimrande trapphuset. Hon som strök herrskapets skjortor i den där källaren. Han som hoppade av sitt partiuppdrag eftersom han såg hur alla ideal sveks, och alla löften. Han kunde lika gärna varit jag.

Det kunde lika gärna varit jag.

Han som inte vill ha en extra 500-lapp i plånboken. Han som vill att den ska gå till det allmänna, till det gemensamma. Han som vill att den där slanten ska gå till dem som bättre behöver. Han som vill att skattemedlen ska se till att vår omtalade välfärd blir likvärdig, för alla. Eftersom det kunde lika gärna ha varit jag, alltihop, allihop. Han som ser hur egoismen delar landet. Hur tvåtredjedelssamhället blir verklighet; hur en skärv av folket tjänar en annan. Hur tillräckligt många lever gott på de andra, för att kunna rösta fram sig själva igen, och igen. Han som med sorg ser hur girighet och konsumism sakta - men säkert - urholkar människovärdet. Han kunde lika gärna ha varit jag.

Riv ner lappen. Klistra den över hjärtat. Det kunde lika gärna varit jag.

barnen

I Embryos valstuga vågar man tala allvar om det riktigt allvarliga. Var sjätte sekund dör ett barn i världen på grund av undernäring.

Ett.

Två.

Tre.

Fyra.

Fem.

Sex.

Vi gör sådana pauser i samtalet, och räknar sekunderna tyst, och sedan sätter vi oss ned igen och planerar våra aktioner. Vi är övertygade om att vi ska göra något åt det här. Vi måste det, det är vår skyldighet. Vi börjar med att dra upp varsin 500-lapp ur plånboken och sedan går vi till Rosenbad och lägger den på trappen och säger: Vi vill inte ha den här. Vi vill att barnen i världen ska ha den.

Rösta solidariskt.

1billionhungry

skriv på

embryos hjärta

I Embryos valstuga sitter en grupp dagisbarn och ritar. De flesta ritar solsken och ett hus och sånt där. Kossor. Någon ritar en robot, den har typ antenner och metallröst.

Embryo ritar också, eller målar snarare. Han jobbar med tempera och apmycket vatten, det liksom stänker och rinner och blir nästan lerigt i papperet. Allting går sönder och blöder.

Vad är det du målar Embryo det undrar jag nu?

Yo.

Han kan inte prata, tungan kommer ut och ögonen vindar och han hittar en tub med blodrött som han sprutar ut över all färg. Mer färg. Nu jobbar han med händerna, bägge. Det liksom pulserar om papperet, bultar.

Men Embryo vad är det du målar?

Ett hjärta. Det sitter till vänster.

alliansfritt

I Embryos valstuga finns minnen kvar. Historiska minnen. Det är viktigt att bevara dem, men utan nostalgi och utan vemod. Embryo har tapetserat en vägg med bilder från förr: enorma schabrak till patronbilar, gossar med mössan i hand som ler mot godsherrens betjänts lådkamera, herrgårdens alla tjänstehjon: pigor och husa och stalldräng och servitörer och chaufförer och skoputsare, en punschveranda där den kostymklädde kapitalisten och hans bekanta dricker grogg och röker vassa cigarretter och talar gott om Nazityskland (där gjorde man jädrigt bra affärer).

Och på en annan vägg: de stumma industriarbetarna med masugnarna brinnande i fonden, de tysta livegna bönderna med lungorna fyllda av damm, skocken av människor som trängs vid köpcentrat (hur de håller sina kundvagnar som zombies på väg in i kryptan), de dementa patienterna utan personal på långvården som irrar runt i blöjor i nattljuset, de utförsäkrade cancerpatienterna som står med droppställningen bredvid sig på kö på Arbetsförmedlingen. Barnen som ser hur motorvägarna byggs upp omkring dem och - samtidigt - hur larmrapporterna rullar in via all världens media: katastrofklimat och översvämningar, ett jordklot som inte räcker för att försörja oss, ett överflöd som är så orättvist fördelat att hälften av jordens befolkning lever i fattigdom och tusentals barn dör varje dag p g a vattenbrist.

embryos valstuga

Den ser inte exakt ut som alla andra. Den är inte träfärgad och doftar urskog. Den är inte fylld av pamfletter och flygblad eller små knappar med blommor på eller mintkarameller eller gratis spetspennor. I Embryos valstuga finns ingenting.

Mer än ord.

diogenes

Jag söker en politiker, sa Embryo och kröp upp ur sandlådan där han bodde under broarna. Han gick genom höstmörkret med en lampa i handen. Han vandrade från parti till parti och lyste upp ansikte efter ansikte.

Jag letar efter en politiker, sa han.

Jag letar efter en idealist och en ideolog.

Någon som säger: Jag tror på dig, människa. Och samtidigt: Jag är här för din skull.

Någon som säger: Jag tror att vi kan ta oss igenom det här livet och den här världen, vi människor, på ett värdigt och solidariskt vis. Att vi ska ska ta hand om varandra. På riktigt. Och om vår jordklots.

Jag letar, sa Embryo, efter den som kan säga: Jag tycker att mitt politiska uppdrag är en gåva, en ynnest. Jag vill verkligen tjäna människorna, jag vill dem väl.

Vem säger, och menar det: Jag tror på den goda människan och jag tror på att vi måste bygga ett samhälle som sätter de som - just nu - är minst och svagast i samhället främst, att vi tänker att: han och hon - de där två nyanlända med sina kappsäckar fyllda av förlust och av hopp, eller den nyfödda bebisen med ryggmärgsbråck, eller den där ensamma gubben som knatar förbi Coop Konsum med sin rollator framför sig och blicken skum av ålder - ska klara sig, det är dem vi ska bygga allting för. Om vi bygger samhället på det viset, och inte sätter de som redan kan och redan orkar och redan förmår främst, då närmar vi oss ett gott samhälle.

Vem vill - egentligen - vara del av något som skiljer del från del från del? Vad är det för slags tårta? Varför måste skillnaderna mellan människor synas: i status, i livskvalitet, i sjukdom, i vård, i bostad, i komfort, i standard? Varför betyder inte ordet rättvisa längre just: rättvisa (att ingen åsidosätts, att alla - på riktigt - ska med).

Jag letar efter ett samhälle som vi kan kalla gott. Vi ska kunna gå till sängs med lätt samvete och en känsla av att: Jädrar, idag har vi verkligen gjort goda gärningar, allesammans. Vi har gjort så gott vi kan, och mer. Vi bor i en värld som är reko, i ett samhälle där vi tar hand om dem som sover i krus och i sandlådor under broar. Vi bor i en värld där vi alla är utbytbara. Jag kunde varit din boss, och du kunde varit min. Men nu utplånar vi de där skillnaderna. Vi är alla jämlika. Solidaritet is the shit.

itratt

Farran är tillbaks, lite ledbruten och öm överallt efter att ha testat alla I-grejer. Värst var I-boxning och I-höjdhoppsarena. Han kom inte över en och tie, och landade brutalt hårt i betongplattan på andra sidan.

Nu har han skaffat en I-tratt. Det är en variant av den gamla tratthatten. Bara så mycket bättre, bara så mycket mera, bara så mycket mera tjugohundratal, så mycket mera finish, yta, utseende, nyhet.

Farran stoltserar med den på förstutrappen. Vrider och vänder på huvudet. Liksom bugar och niger. Man kan se hålet i toppen. Embryo och Brollan tar kort med sina gamla I-phones.

Man kan ha den bråde när man har brådis när man simmar lugnt, säger Farran.

Men bäst är den när man går hemma brafota och klipper gräset.

Och med dessa ord går han ut i garaget och drar fram den gamla I-gräsklipparen och drar igång den och med I-röken bolmande ur motorn tuffar han nu omkring på den eviga gräsmattan med gräset sprutande om fötterna och den väldiga I-himlen brinnande som en ljus skiva ovanför oss alla.

I-men.

sommarsträngt

Lista över sommarens uppgifter:

1. Man ska ta allting på fullaste allvar. Även om det är något man bara gör för nöjes skull.

2. Man ska inte gräla om sommaren. Den är ju så himla fin.

3. Man ska lära sig att skilja på etik och moral. Och sedan ge fasen i bägge, då och då.

on poetry

det skenbart enkla och det uppenbart

kryptiska: nu är det dags att skriva en osann sanning att hitta ut ur allt detta

inåt, mot poesins e=mc2

vi mäter upp alltihopa med badtermometer, vi befolkar

strändernas stränder: den vita dödsbården med röd rand

av allt blod alla människors blod som befolkar

orden

on running

1. Tim Noakes - Lore of Running

Bibeln. Här finns allt: från träningsprogram - från grunden till allt snabbare kilometertider - till texter om muskelvävnader och kolhydratladdning till hur du fokuserar på ett lopp (från 10 km till maraton och ultra) och återhämtar dig efteråt. Över 900 sidor totalfakta. Citat: "Even in the most crowded races, the point is reached when fatigue drives us back into ourselves, into those secluded parts of our souls that we discover only under times of such duress and from which we emerge with a clearer perspective of the people we truly are."

2. Haruki Murakami - What I talk About When I Talk About Running

En essäliknande minnesresa genom maraton- och skrivarlivet. Murakami skriver lika lätt som han springer - och vet vilken möda det ligger bakom detta att hitta det lätta steget och den glasklara formuleringen. Samtidigt finns det en livsnödvändig lättja i hans approach, ett slags insiktslöst allvar som man behöver för att låta bli att begripa hur långt ett lopp är (och att man kan tvingas bryta, att tiden kan bli usel, att man kan ta ut sig till den yttersta smärtgränsen) eller vad mycket tid det tar att skriva, skriva, skriva (utan att man vet hur resultatet blev, hur det kommer att gå). Titeln en parafras på en Raymond Carvernovell. Nyligen på svenska med titeln Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

3. Thor Gotaas - Löpning - en världshistoria

Titeln är tydlig; löpningens historia gås igenom från tidernas begynnelse tills nu och med blickar in i framtiden. Alla världsdelar fångas in och många kulturer och epoker; här lär man sig om inkaindianernas transport- och telegrafsystem (genom löpning) och om hur löpningen tidvis varit en del av gycklandet, tidvis ett jobb, tidvis ett tidsfördriv och - senare - något som var/är bra för hälsan. Slutsatsen är att löpningen är vad som gör oss till människor: "Biologerna menar att vi blev människor när vi började springa. Kanske måste vi fortsätta springa för att förbli människor /.../." Lärd och innehållsrik och ytterst välskriven och inspirerande; man vill läsa och springa och skriva mera. Let's do it.

poesin

Poesin är som en sko. Eller också är den barfota.

glädjen

Glädjen är som en sko. Man vill ta på sig den och gå ut i den och bara gå.

lidandet

Lidandet är som en sko. En jävligt liten en.

fotbolls-vm

Fotbolls-VM är som en sko. Många ömma tår.

döden

Döden är som en sko. Ett måste: trång och hemlig och med en lukt av allt och ingenting.

livet

Livet är som en sko. Det gäller att få plats med hela foten, och samtidigt ha utrymme att röra sig på.

dagen efter dagen efter

Embryos farra - Frank - sitter i brädgården i trädgården med en planka i knäet och en hammare i ena handen och munnen full av spik.

Nu spikar vi igen igen.

Sverkcers farra - glödlampsfabrikanten och idésprutan - cyklar förbi på sin vingliga tjugoåttatummare och ringer i klockan: Hallon Frank!

Hallon hallon.

Ska du spika igen igen, det undrar jag nu.

Yep. Nu är teven min.

Äntligen.

Det går mot slutspel i slutspelet och både Tyskland och Brasilien går vidare. Nu krävs det koncentration.

Äntligen, säger Sverkcers farra igen och hoppar upp i sadeln och trampar ner mot Coop Konsum. Han ropar: Jag ska bunkra upp med konserver jag!

Frank höjer en hand och knyter näven segervisst mot den midsommarblå himlen.

Jag ska spika igen igen.

Och med de orden reser han sig och knallar in i huset och bankar fast brädan i golvet och sedan spikar han fast tevefåtöljen i brädan och sedan spikar han fast sig själv - ena brallan - i fåtöljen och sedan ska han just sträcka sig efter fjärrisen när han märker att den är för långt borta. Han når den inte. Han gnyr. Han försöker slita sig loss, men sitter bra fast. Han ropar på Morran, på Brollan, på Embryo. Men de har glömt sig i skrällaren med karaokemaskinen och hör just ingenting.

Och där sitter han, Embryos farra, och glor in i tevens svarta hål. Tystnaden skriker. Skriken tystnar. Skymningen är ljus. Gryningen ljusnar. Midsommarveckan rullar in som en skimrande idrottsarena.

Hur går det för Tyskland. Hur går det för Brasilien. England. South Africa. Medan Frank sitter där med själen fylld av kval och oro, pågår turneringen i ett parallellt universum utan att han har en susning om hur resultaten blir.

Och. Men. Vad gör en människa i nöd.

Till slut nöjer han sig med detta. Han blir ett med sin fåtölj, med sina tankar.

Tomheten, tänker han, är fylld av ingenting. Och det är alltid något.

kärnkraften

1979 Harrisburg. Början till slutet. Vilket vansinne vi har kreerat. Kärnkraft är en livsfarlig energikälla och människans lek med storheter vi inte hanterar. Fugghedaboutit. Lägg ned. Vi ska rösta bort det. Vi ska vara vuxna. Vi ska göra det för vår egen framtid, och för barnens, för allt det kommande. Tage Danielssons lugna stämma med sin elegant vässade retorik: sannolikhetsläran som får politiker och makthavare att ljuga sig fram till påhittade sanningar.

1980 Jag är nitton år. Får rösta för första gången. Övertygelsen är självklar och stark. Den här världen ska inte vi människor med berått mod tå kål på, förgifta, bränna ut. Jag röstar nej. För framtidens skull. Majoriteten röstar nej. Kärnkraften är en parentes: den ska sakta avvecklas. Vi ska överleva, vi människor.

1986 Tjernobyl. Det är nästan så att man ser det där genomsläppliga, fluorescerande molnet av partiklar som sakta sakta faller över Sverige. Minns: de nödslaktade renarna i norr, ljudet av blod som sopas ned i gruset, bär och svampar och den mörka jorden som prickades av giftigt stoft. Dödens osynliga regn mot våra ansikten.

2010 No worries. Kärnkraften är bara en parentes. Vi förlääänger den bara. När man ljuger, det vet varje storfiskare och varje hycklare av avancerad art, då räcker armarna inte till. En parentes kan bli så utsträckt att mitt i hänger ord - lögner löften valfläsk som avfall i en sunkig sänkhåv - som dåliga samveten tills allting spricker och man står ensam kvar i en övergiven plenisal och inte ens tror på sig själv längre. Politik som sviker folket är alldeles meningslös.

Vi är nu tillbaks i framtiden. Och nejet står kvar, med radioaktivt lysande bokstäver, som ett historiskt minne. Ett nej har blivit ett ja. Skäms ingen?

bröllopet

Många var samlade. Både inbjudna och andra. Härskaror hade kommit från alla håll för att beskåda. Bara man fick se en skymt av dem. Bara man anade ett tygstycke, ett blänk från ett smycke. Bara man fick vara där, känna närvaron. Det skulle bli lite som att nudda vid något heligt: en relik en svepning en sten som någon av annan sort hade vandrat över eller lyft och kastat ifrån sig.

Embryo och hans kompisar Abuabu och Sverkcer hade fått de absolut bästa platserna, det insåg de nu. De hade köpt dem på OK-macken, i varsina olika färger. Embryos var bebisblå med gula fläckar; den hade också ett huvud med långa spröt eller antenner i gult som vippade. Ögonen var enorma, de stirrade tomt och nästan lite lömskt framför sig. Munnen bred och röd med flinande tandrad. Embryo hade döpt honom till Badis. Abuabu hade hittat en mer traditionell, anklik sak. Gul näbb. Ringen i orangegult. En liten röd stjärt där bak som gjorde att man kunde hålla balansen. Både Embryo och Abuabu flöt i sina på ett ganska lustigt, guppande vis. Ringarna var trånga och satt åt hårt om bröstkorgen. Men de hade god rörlighet i armar och ben och kunde parera strömvirvlar och vågkluck på ett ganska proffsigt vis.

"Vi äger", konstaterade Abuabu där han kavade fram i Stockholmsvattnet.

"Vi är som fiskar i vattnet", sa Embryo.

Sverkcer hade dock det verkliga lyxläget. Han hade köpt en klassisk, illgrön krokodil. Det fanns två handtag där framme, just bakom de vindande ögonen, att hålla sig i. Han kunde både sitta grensle och ligga på mage och kika.

Nu flöt de i Strömmen. De hade blåst upp dem borta vid Slussen och sedan glidit i försiktigt vid en låg kant och kajkat mjukt och varligt ut i sjön. Det enda orosmomentet var kylan. Vattnet hade sett inbjudande ut: sommarblått och glittrande. Men det isade kring benen och högre upp. Embryo var aldrig den som klagade, men nu kände han ett märkligt domnande, från tårna och uppåt, som han bara kunde likställa med ett segdraget döende. Kallbrand.

"Iskallt", sa Abuabu.

"Men friskt", sa Embryo.

Svercker dock, han bara låg där uppe på krokodilens rygg i solen och värmen, alldeles torr och med ett fint grepp om handtagen, och njöt.

"Nu ser jag något!"

"V-v-v-vaddå?" huttrade de andra två. De kunde inte se ett jota. Bara svallvågor och här och var en sjuklig gräsand som drev stum i vattnet. Jo, nu upptäckte Embryo ett hål. Pyspunka i badleksaksskallen. Den sommarfärgade dinosaurien krympte blixtsnabbt och hängde livlös och tråkig kring hans tunna bringa. Nu var Embryo lyckligtvis en fena på att simma och gjorde några snabba crawltag in till kajen, fick grepp om en järnring och höll tag.

Sverkcer tjoade utifrån viken.

"Nu ser jag skiten! Nu ser jag skiten!"

Abuabu plaskade allt vad han kunde för att komma närmare.

"Vad är det du säger människa?"

"Nu ser jag skiten! Nu ser jag skiten!"

Sverkcer var som besatt, verkade närmast lycklig.

"Här", sa han.

Och han grävde i vattnet och fumlade och famlade och till slut höll han upp sina leriga händer. Det dröp om dem av gyttja, slem. Mitt i klägget syntes något annat. Plast kanske, ett uppblött pappersstycke, kanske ett tyg. Kalsipper. En strumpa. En multnad sko. Ingen vill egentligen veta.

"Yacki", sa Abuabu.

"Jamen eller hur", sa Sverkcer. "Och detta är vårt badvatten."

"Yacki."

"Detta vatten är vad vi brygger vårt te utav", sa Sverkcer. "Vad vi blandar saft utav."

"Yacki."

"Detta vatten är vad som forsar ur kranarna i alla våra hem och hus."

"Det räcker det räcker."

"Man borde faktiskt klaga."

Allt det orena rann genom Sverkcers händer, som sörja genom kungakronors tinnar, och till slut kastade han allt ifrån sig och de kavade sig upp på land, alla tre. Stod där nu. Lät kläderna torka i den tidiga junisolen. Bakom deras ryggar hördes fanfarer. Saluter. Men de tre hade blickarna mot sjön, mot vågorna som rörde sig och solljuset som brann i varje sådan topp. Plötsligt - mitt i all smuts och bedrövelse - såg de alla det vackra i tillvaron. Ljuset som slickar vågtoppar. Solbranden som kantrar i en stadsfjärd.

"Hel ägigt", sa Embryo.

"Ofta", sa Abuabu.

"Jamen eller hur", sa Sverkcer.

embryo

Man är slav under sig själv sitt uttrycksmedel sin värld sitt universum det embryo av skärvor och ljus

ur vilket allt emanerar

maraton

Du har en vägg framför dig som är av våld och vatten
Du har ett hav framför dig som är av blått grus och oro
Du har stegen i din röst som rytmen av vågor mot sten
Du har rösterna i dig som klapprar fram hjärtrytmen; du
har slutsträckan under dig som en skiva av ljus, den lyser

Den lyser O Sparta o smärta

prins embryo

Alla får ju lite av den där glansen, ett skvätt av guldet, en skänk med handen, en vinkning från en balkong eller en bild i en tidning.

Även embryo märker lite skillnad. När han kommer ner till dvdbutiken för att lämna tillbaks eller hyra, säger Dvdmannen: Tjena Prinsen!

Och embryo ba: Vaddå ba varför då varför jag ba vaddå?

Och Dvdmannen ba: Du är ju lik honom: samma stil.

Och embryo lutar sig mot dvddisken och ser på Dvdmannen med trött blick: I hellskottland heller. Jag har hawaiikalsipper och världens största t-tröja. Och han är kostymerad i kostym.

Nja nja. Men ni har samma stil. Samma sätt.

Och embryo igen: Nej det är omögligt, jag är en disträ och ganska håglös ung gammal man i mina sämsta år. Och han har allting bonat framför sig: hela livet som en förgylld spegelsal med välstoppade dynor.

Nejmen ni har samma hållning, samma sätt att gå, samma lite pillemariska stil. Man vet aldrig vad ni tänker på, det är det.

Och nu går det upp ett ljus.

Aha, säger embryo. Det är tomheten du menar.

Exakt.

Det svarta hålet.

Precis.

Det där bottenlösa innehållslösa som jag aldrig vet vad det ska fyllas med: ord eller inte.

Nu fattar du, prins embryo.

Välan Ers Höghet, säger sålunda embryo och bugar mjukt innan han går bort till racket och plockar ned Lejonkungen. Han tar ettan, det alltid lika säkra kortet. Simba, susar det igenom honom. Himlen med alla sina skärvor och ljus. Det är där vi alla hamnar till slut. Alla vi människor är ett slags kungligheter.

inför vm

en tillbakablikc

bestskräller

embryo sitter i skrällaren och skriver så att hela jordklotsen skakar omkring honom: vi kikar ner i mörkret och kollar på honom där han sitter i ljuset från bildskärmen

hallon embryo

han hör ingenting: han bara skriver och skriver det fullkomligt sprutar ord och jord ur honom: tangenbordet slamrar under händerna

hallon embryo

HALLON HALLON

vad är det du skriver embryo det undrar jag nu yo

JAG SKRIVER INTE JAG SKRIKER

vad är det du skriker det undrar jag nu

EN BEST NÅGOT SOM SKRÄLLER EN BESTSKRÄLLER

åh: häftigt: vad handlar den om

den handlar om ett embryo som växer upp till en hel människa och sedan dör och återgår till kosmos: det är en gudomlig komedi

wow: hur lång ska den bli det undrar jag nu

ingen aning: den tar aldrig slut förrän den tar slut

och sedan kastar han sej över tangentbordet igen med orden sprutande ur huvudet som ur en isländsk vulkan som ur berättelsernas brinnande brunn: hela himlen fylls av trycksvärta

mefisto

Farran sitter i bradagsrummet och sover. Teven lyser spökvit. Natten är långt gången. Världen är orolig där utanför.

Nu blåser en storm upp, snabb och försvinnande. Ett fönster slås upp och går igen. Farran vaknar. Satan står i rummet, han är som alltid klädd i sina lite slappt eleganta kläder och har sin ledigt elaka stil. Man retar sig alltid lite på Satan. Samtidigt gillar man honom, attraheras på något obehagligt vis. Vi är alla lite småonda, det är väl själva grejen.

"Va ere som händer?"

Farran försöker resa sig, men kroppen är tung som en sopsäck.

"Va ere som händer?"

Satan sätter sig på fåtöljkarmen, drar lite i Farrans örsnibb, gnider hans tredagarsstubb med baksidan av handen. Det hettar till. Farran vill mest spy och dö och upphöra; det här är en jädra läbbig situation.

"Du ska få tre val", säger Satan.

"Näh", säger Farran. "Jag vill inte. Jag vill gå å lägga mej."

"Du ska få välja mellan tre saker. Tre ting."

Och Satan kliver ut på golvet och håller upp ett finger. Pekfingret.

"Vad skulle du sälja, om du var tvungen?"

"Äeh jag vet inte jag vill inte."

"Ett. En spritfabrik."

"Njaäeh."

Nu håller Satan upp ett andra finger. Ringfingret.

"Två. Ditt bröllop."

"Njaäeh. Jag vet faktiskt inte jag."

Finger nummer tre. Långfingret.

"Tre. Din själ."

Det blir tyst. Satan står och väntar. Fingret höjt. Farran vet inte vad han ska säga. Han börjar sakta komma till sans. Fatta var han är. Vad är det som har hänt? Hur slutade matchen? Vad är klockan? Vad ska man välja?

Han chansar.

"Min själ."

Satan skrumpnar ihop, lägger armarna i kors, han ser apbesviken ut.

"Trist", muttrar han. "Vad ska jag göra med din tråkiga själ? Du är ju bara intresserad idrott."

"Inte bara", försöker Farran.

"Säj nåt mer då", muttrar Satan, "som du gillar."

"Åh", säger Farran. "Mat. Pizzor. Spaghetti. Hammaburjare. Dessutom grillar jag korv."

"Äh", säger Satan. "Jag drar. Hade du sagt spritfabrik åtminstone. En sån kan man ju ha lite kul med."

Och i ett nu är han borta, Hin Onde. Rummet ljusnar. Dagen gryr. Godmorgonsoffan ställs fram i teverutan och plötsligt känner Farran doften av kaffe. Bryggaren är igång. Familjen vaknar. Det är en god dag på jordklotsen.

ingenting

ingenting är gratis

men det är också det enda

ordyssevs återkomst

Vid roderåran står han. Båten är flatbottnad och mer lik en flotte. Seglet är grått och slitet. Själv är han också sliten, men alls inte grå. Han är äldre nu. Men blicken brinner med stadig låga. Han kommer hem till sin ö, till Ikeathaka. Han kliver i land i gryningen. Människorna han möter, de är alla klädda i reflexvästar och cykelhjälmar, tror att han är antingen en zombie eller en lodis, eller både och. Någon sticker ut huvudet ur sin nervevade bilruta och skriker: Åk hem någonstans din jävla jävel!

Men han är ju hemma. Här bor jag. Här bodde jag. Han andas in luften. Den är sval och mättad. Han känner igen sig. Men ändå är allting annorlunda. Nytt. Han går förbi parkeringslandskap. Han går igenom städer som tycks ha växt upp ur ingenting: allt är av glas och plast och blixtrande metall och överallt hörs mobiltelefoner som piper och sjunger. Det finns inga fåglar, knappt, längre. Han tänker att något mörkt och farligt har dragit genom världen. När han kommer nära staden ser han äntligen dess fåglar, trots allt. Kråkor. Skator. Kajor. Svarta duvor.

Han tänker på jakt. Han tänker på hämnd. Han tänker på sin familj. Han tänker på mänskligheten. Han tänker - allra mest - på mat. Grillkött. Frukter som dryper av mognad. Varmt bröd. Yoghurt. Ostar.

Han går in på ett snabbköp, roffar åt sig en kundkorg och går bredbent och bestämd längsmed hyllraderna. Mjölk, det minns han att han har druckit. Konserver, sådana har han öppnat. Glass. Han väger ett paket i handen. Trycker det mot den av solljus och havsvind sargade kinden. Glass har han aldrig ätit. Han lägger ned tio paket. Han vill ha Coca cola också. Tre liter minst. Chips. Skumtomtar. Skumtomtar. Skumtomtar.

Han hittar inga skumtomtar. Det är som poesin inom honom dör. Som om oceanen bedarrar. Som om natten sköljer in likt en ljudlös dimma. Som om tiden stannar. I alla dessa år, ett par decennier nu, som han har varit borta - i krig och på drift - har han saknat just skumtomtar. Ska man inte kunna hitta en påse?

Han går fram till en expedit. Bugar tyst, håller fram sin överfulla korg. Öppnar munnen. Säger sitt ärende.

"Tyvärr", säger expediten. "Det är fel årstid."

Ordyssevs biter ihop. Han vet att vara härdad. Han vet att stå ut. Han vet att bida sin tid. Han överväger att kasta sina varor ifrån sig och lämna butiken i vredesmod. Men då. Ljuset fyller lokalen. Stengolvet gnistrar. Det är som en våg som klyvs och mitt i raden av hyllor skimrar en monter, fylld av ljusa kartonger, pastellfärgade, milda, inbjudande.

"Men vad är detta?"

"Bokstavskex."

Och Ordyssevs öppnar genast en låda, plockar upp en näve. Håller fram dem i ljuset. De är som små beiga ädelstenar, starkt doftande av socker, smör och mjöl. En hel famn full av bokstäver, av embryon till ord, till satsdelar, berättelser. Han lägger ut en hexameterrad på det skimrande stengolvet och läser den tyst för sig själv. Framkommen var hjälten Ordyssevs till Konsum en fredagsförmiddag, i maj.

Han betalar, med sand och med små mumlande verser, och försvinner sedan bort mot hyreshusen som glittrar i fjärran. Nu ska han hem. Äntligen hem.

Tidigare äventyr:

ordskällaren

arken

ilijaderna

novell

brevnoveller.se

ros

jag är en ros

jag är den enda riktiga
röda rosen i hela rosornas värld

jag är en död ros eller en ros
som spricker upp

en nyutsprungen ros

en ros som förvandlas: en ros
inuti rosen som blir en ros: rosornas ros

jag är ingen ros: jag är en röd uppenbarelse en vision ett insteg i en annan värld: i rosvärlden

i rosvärlden är alla rosor: jag är en ros

internets slut

det är som ett svart hål: en tidsvarp som man försvinner i hel och hållen och kommer ut på andra sidan: där är alla bokstäver

änglarna

nu kommer de

på sina osynliga motorcyklar i sina osynliga skinnställ med sina osynliga integralhjälmar: webbens fartdårar

susar fram i överljusfart genom gränssnitt efter gränssnitt: blicken exploderar händerna som sveper över tangentbordet exploderar: den digitala solnedgången

exploderar i ljus

internet

över de elyséiska fälten strövar anonymosuarierna och betar: ord

ord

på jordklotsens hjässa en vulkan
och inuti mexikanska golfens mage: eruptioner

hålet vidöppet: blodet och magman och sotet och oljan sprutar ut: ord

fläckar himlen fläckar havet

prästerskapet

du skall inga gudar hava jämte world wide web

kolbärarna

i internets lastrum: de två kolbärarna med ansiktena
svarta av sot och aska

elden som bränner deras ryggar: orden
som de skyfflar in: ettorna
och nollorna

som brinner upp så fort: allt det tidsbundna som vägrar

bli tidlöst

blogg

Det finns ingen gräns för en blogg. Det är själva grejen. Nätets frihet. Man kan skriva precis vad som helst: Jag tänker bäst ombord på pendeltåg, till frukost åt vi oftast bananer, i morgon kommer Titanic att flyta upp till ytan, tiden går baklänges. Det är själva grejen. Det finns inga gränser. Internet är livets Förbifart. Internet är själens Citytunnel.

nätzombies

de levande begravda rör sig genom bildskärmsvärldarna: länk efter länk efter länk drar man sig fram över: hela internet

är som en pråm som dras av döda eller döende: man släpar sina bleka kroppar genom ingenting på väg mot

ingenting

solljus

blomman exploderar
barnen exploderar alla dom vuxna
exploderar
hela skogen exploderar
av solljus: där går en älg som är vit
av solljus
nu exploderar hela fältet av blommor
av solljus
havet
exploderar: varje enskild människa vill
explodera

göra skillnad

är det credot: att göra skillnad

att bevisa att man har varit här på jorden
en enda liten förtvivlad stund

att jag fanns att jag utgjorde ett jag

att det här var mitt ord min röst min hand
som sträcktes upp ur den digitala röken
och vinkade

hej hallå nu har jag sagt mitt: mitt ord

är verkligt

vulkanaska

äntligen något som förenar oss: blickar
upp mot den gråsvarta himlen

regnet som smattrar mot paraplyet
och händerna som fläckas
av sot

vulkanaskan som faller över sverige
och europa är som ett tjugohundratalets
hylands hörna: trä nylonstrumpan
över tevebilden häng ut en slips i regnet
sträck ut tungan

och drick stoftet

kommunikation

någon skriver ett ord: ord

och genast sätter åsiktsdrevet igång: alla måste tycka något om det här ordet: ord

ord är helt värdelösa

ord är tunga som blod

ord är gjorda av eld

ord är fyllda av förakt

ord är som blomster: sköra och starka

ord är avundsvärda

ord är som kräk: de vill bara ut

ord är ingenting: de är som ettor och nollor de är bara vagnarna som skramlar ovanför den svarta rälsen det är deras inbördes ordning som är det egentliga eller är det upphovet

ord är mest bara skit

ord är penslar och satsdelar är pytsar med färg

ord är helt värdelösa: det är människan bakom ordet vi vill åt det är varandra vi vill åt och ord

ord är bara vapen

självsyn

jag ser inte mig själv bakom skärmen

jag gömmer mig själv bakom skärmen som skit bakom skit: det digitala gödslet stinker inte men det skapar en stank

självförakt

när man lyckas få någon att misslyckas misslyckas man själv

nätet är självföraktets arena: allt är en spegel en blodmörk

näthat

när man rör sig i hopen när man rör sig i hatet när man ser ryggen av de andra i mobben när man hör ekot av människans elaka ursprung i sina egna ord när man får piskan att vina när man lyckas

öppna upp ett sår öppnar man upp sig själv: det sipprar ut digitalt bläck digitalt gift

drev

de skränande nävarna barrikaderna som rivs ner de vilda hundarna som kastar sig efter varandra i ett koppel som aldrig tar slut: man skäller och skäller och skäller utan att veta på vad eller på vem

det viktiga är att vara en av dem som skäller

det viktiga är att vara en

det viktiga är att vara

promenadväg

nu sopar de promenadvägarna: orangeklädda bottar med blåsapparater fräser undan pixlar och strössel och lortar och slemmiga invektiv från den ljusa marken: solen tittar fram genom den blå bildskärmen och ansiktet

lyser

utomhus

utomhus: rymden rusar ner i varje människa med sitt ljus och sitt mörker

inomhus: varje människa rusar ner i rymden med sitt mörker och sitt ljus

mobben

den blir tydligt otydlig som ett moln som tornar upp sig över bildskärmshimlen

hela det digitala havet ligger stilla i panik innan stormen kommer: horden av ord horden av hat horden av oreson och hämnd på ingenting och allt

metafordöden

varje nätaktiv liten varelse tittar fram ur sin råtthåla till bildskärm: morrhårens pixlar darrar i det skarpa ljuset

klorna rasslar över bokstäverna

kapsel

om du tänker dig webben som en nyponbuske: hur den darrar och hur tunna grenarna är och att varje nypon som är blankt och syrligt är ett jag i en kapsel

nä: det är befängt

webben är ett trådverk av ljussignaler: en blänkande skugga mot en tomhet

megapixlarna

megapixlarna renderar upp en ny alldeles ljus värld som man kan vistas i utan att göra sig illa utan att bränna sig

vi har ingenting

att vara rädda för längre: vi har ingenting

mer än oss själva

mörkret

det inre mörkret är nästan utrotat: varje skrymsle av jaget är avfotograferat och inscannat

klivet

plötsligt kliver verkligheten in i rummet och de människor man tidigare föraktat hånat mobbat kastat sina nävar av ordgrus på när de passerade som blänkande skuggor på internet

de blir människor av kött och blod: av ettor och nollor som betyder någonting

låtsasvärld

låtsaskulor och låtsasarméer öser fram över skärmen i ett låtsaskrig i en låtsasvärld där ingenting känns ingenting gör ont ingenting finns

ingenting händer

ingenting händer förrän verkligheten skjuts in i skärmen som en grå svärm av bilder och blod

gränssnittet

orden

går ut i skärmljuset som aliens på en tunga av ljus: cyberrymden kräks

ur sig orden

storebror

storebror ser dig lillebror ser dig alla ser dig: blunda

så syns du inte: sov din cybersömn så syndar du inte

stranden

stranden är blå av skugga: sådär officeblå och himlen sådär officegul

hela stranden är varm: man kan knappt gå i pixlarna av hettan

sladden

makten ser dig men vi är makten: vi ser varandra vi avslöjar allting om varandra vi tillåter inte någon att vara utanför innanför

där rymmer någon och vi kastar ord vi kastar spydigheter vi kastar vår rädsla över den som verkligen är fri som har dragit ut

sladden

globen

tänk dig ett glasklot perforerat av ljus tänk dig en värld perforerad av blickar: det finns ingenstans att gömma sig ingenstans att verkligen vara verklig

grus som blött rasslar i vattenbrynet: en silvertärna som dyker mot hjässan av ilska: här ska vi inte gå här är himlen vit som fågelskrin

is

bilderna är så många att de blir till en grumlig rutten ismönja där ansikten och rop har fastnat och ond bråd död och vidrigheter som man inte vill nå ändå når fram: verkligheten blir overklig

vampyrer

genom att suga ljus ur andra finns jag här: här är jag här kan jag vara

tills jag stannar upp och ser mig själva i andra: det kunde ha varit jag

som sögs ut till en skugga

närhet

att ha skikt efter skikt efter skikt mellan sig och verkligheten: ändå är det en verklighet i sig

man faller igenom

distansen

nätet är flerskiktat: det är som lameller av glas och ljus

till slut blir allt det ljusa ljust mörker

schopenhauer

men det är klart: med schopenhauer kan varje gestalt lost in cyberspace som ett ensamt aniara på väg ingenstans i ingenstans alltid säga: ensamhet är frihet

isflak

taskmörtarnas taskmört sitter ensam på ett isflak i ett digitalt hav: alla som jag har mobbat och nu är jag ensam kvar

kan ingen säga något reta upp mig hata mig kasta en skugga över mig så att jag fryser och finns

samhället

i ett alldeles fritt samhälle

borde inte friheten sättas främst: vad är den värd så länge någon sätter sig över någon

självet

det är något med självbilden som hela tiden trubbas av tuktas klipps ned skalas av fladdrar bort smattrar ner i tangentborden ner i ingenting

slakten

verkligheten och filmen och nätet och ljuset över den grå exploderande marken som kameran sveper över går samman: vi är iakttagarna vi är hemska

diogenes

vilda ansikten av bildskärmsljus söker sig själva i ingenting

tribunalen

först hänger man ut sig själv i skräckkabinettets skvallerspeglar: se så egen jag är

sedan hänger man ut andra alla andra: se så ägda ni är

ansluten

munnarna är anslutna händerna ansiktet är en bildskärm som lyser: man kan resa sig ur mörkret och gå omkring och lysa som ett varningstecken som ett skrik

i nattens alla fönster: ansikten som lyser som skrik: webben som en tung kall orm av sammanlänkade skrik som ser in i varandras mörker hör varandra

integritet

här får ingen tafsa på min person här får ingen klandra eller angripa eller ens antyda att de är förmer än mig än det jag som är jag

jag däremot kan kasta syra och spyor över allt och andra: eftersom jaget lyser i bildskärmen som en blank spegel: jag finns inte

bekräftelse

det är inte tröst man söker då tröst innebär samvaro

det är bekräftelse: ett enda svar på frågan om jag finns

binär slaktmask

människooffer: de är ju bara namn det har ju inga ansikten de har bara händer som knattrar ur sig bokstäver ord binära tal som man kan riva sönder och klicka bort med bara en tabb ett mellanslag ett musklick en handrörelse bort

är den gemensamma ensamheten

overkligheten

vad gör overkligheten med oss: var går nu gränsen mellan jag och jag: är den bara ett gränssnitt bort: är skärmens allt ljus som flödar in i ansiktet verklighet är bilderna av människorna som skjuts sönder

dammet skratten blicken kvastarna av kulor och kommentarer: var tar människan i människan vid

hundarna

tangentborden rasslar: en hund som jagar en hund som jagar en hund som jagar orden över skärmen som livrädda ettor och nollor

som livrädda ettor och råttor

bollen

fotbollen far mot den skrivarksvita himlen som ett embryo till något nytt: man kan höra hur den studsar bort i ethernetgränderna

fotboll

tillvaron som en fotbollsmatch: på internet springer publiken in som en mörk hop av bokstäver med vita kepsar av tomhet och sparkar ned först spelarna sedan domaren och till sist sliter man varandra i stycken: hela läktaren sjunker i sitt eget hav av skrik

skampålen

den lilla mobilens iskalla megapixelöga skär sönder allt det hemlighetsfulla och dolda som gör oss aningslösa men också just hemliga och utan aning: mänskliga

kameran

webbkameran sprättar upp sovrummet

piskan

alla är samma jag: en cybernetisk hydra med miljarder munnar miljarder ögon miljarder åsikter miljarder ord bekräftelser påståenden upplevelser lögner förtal

en piska av människoröster som snärtar upp bildskärmen

världen

här är alla helt nakna vidöppna avslöjade utplånade: bildskärmen är en frätande yta

ett förtroende övergår i ett svek övergår i skvaller övergår i strössel debris splittrad information meningslösa dumheter utan innehåll människor som försvinner in i varandras jag

skvaller

vladimir majakovskij avskydde mest av allt skvaller: människor som pladdrar om varandra med varandra om varandra dessa namn som sprids som

digitalt strössel

näven

digitalt skum digitalt lödder digital dokusåpa digital drunkningsdöd: en näve med ettor och nollor sträcks genom ytan

anonymosaurus

nu rör sig de tröga väldiga djuren där ute igen med de hemska ansiktena som ingen någonsin har sett

ur munnarna dreglar det namn namn namn

man kastar späck och spe och elände på ett namn

men gömmer sig bakom ett namn som gömmer ett namn som gömmer ett hemskt ansikte som aldrig vågar se sig självt

i lergölens spegel

spärren

om man spärrar själva spärren stänger man ute möjligheten till verklig frigörelse: en där endräkt samförstånd välvilja ja ett slags lycka trygghet harmoni råder

men är viljan stark nog

prov

om man inte provar tanken tankarna de andras tankar om man spärrar in sig i en enda bild: total frihet är enda möjligheten

är man genast ofri

optimism

här har du den imaginära kardan

här har du handslaget här har du min röst här har du en dunk i ryggen här har du sällskap gemenskap här finns en krets

som kryper upp ur myrkriget som ettor och nollor

ur en burk pudersocker: det kryllar av spillror av ord av händelser av åsikter av glåp och mobb och spott och spe

förtvivlad sammanhållning i ett nät av ansiktslösa kroppar

men sammanhållning

skepticism

han slänger sig ut - embryot - från hopptornet som är byggt bara av digitalt stoff

och när han landar i vattnet blir han inte våt han kan inte drunkna inte flyta inte ropa efter hjälp ingen annan än han själv kan ta honom i land

till den strand som evaporerar som en rad punktljus

horisontlinjen av ettor och nollor den försvinner längre bort ju närmare man kommer

faller

loggar in i jaget: du sitter framför en skärm där miljarder jag dubbelexponeras trippelexponeras quadrupelexponeras: det är en sörja till slut av jag jag jag

ethernetnavelsträngen bultar av den här lusten: se mig se mig se mig

och samtidigt vill man vara skyddad dold omhuldad omfamnad försvunnen i en famn

i en famn som inte finns eller finns

det imaginära

tröst

vårt behov av tröst är omättligt skriver stig dagerman: här blir webben som en bottenlös brunn där själarna virvlar

rop som flämtar efter rop lindrar ingenting: det beständiga blir obeständigt

debris

vad blir kvar i denna digitala debris: en massa jag som poppar upp och hävdar att de är friare än alla andra

jag

klondyke

kasta varandra in i den digitala barspegeln och dunka varandras huvuden i cyberspace bardisk: have fun

tills man ser sin egen hemska blick i skärvorna av speglar

taskigheterna

innebär frihet verkligen en frihet att vara taskiga mot varandra

nätet

en frihet som inte ger just en frihet kan man kalla den frihet

jaget

jaget repar sig och återhämtar sig i den totala ensamheten där ingen bild finns inget avtryck inga utgjutelser inget hat inga oförrätter ingen hämnd: dra ut ethernetkabeln och dra ut

suddigummi

man längtar efter ett suddigummi och ett skrivhäfte och solsken över händerna som arbetar i ljuset

man längtar efter ljus: äkta ljus

tystnaden

tystnaden är ett knappt synligt blyertsstreck rakt över det digitala skrivarket: nej miljarder streck

människors röster som en skog av ord bara utan innebörd: ett digitaliserat fyrverkeri som släcks

skriken

ett skrik som inte hörs bland alla andra skrik som inte hörs: skrik i skrik i skrik som försvinner i digitalt vakuum digitalt skum

blogg

det här är min webblogg: en yta av ytor som jaget halkar omkring i

bevakningen

genom att allt du säger och allt du gör är bevakat av dig själv och av andra utplånas ditt jag

friheten

nätets frihet blir dess fängelse

spotifypaus

mikael wiehe

magnus lindberg & basse wickman

påskäggsvamp

påskrissvamp

inför sommartiden

vårlöksvamp

skatesvamp

le champignon pétanque

den sista snögubbesvampen

blomsvamp

vårprimör

vintersvamp

trappuppgång

vitsippeuppgång

våruppång

vårkollektionen

ingen vargjakt

men hur ska då vargarna få tag på sin mat det undrar jag nu

yo

ost

oskungen

stekpanneos

oshatt

mot nästa os

supportersvamp

slutspel

curlinguppgång

skridskoprinsesstårta

skridskoprinskorv

hokceypukcsvamp

bakchoppning

slängdskidåkning

ostcurling

svampcurling

avstavning

ordåkning

pukco

den döende skidskytten

ordel

ordlympiska spelen

ordbollskastning

oståkning

osluppgång

fakclan

konståkning

bakchoppning

kanadasvamp

os-special

embryos matblogg: fikapausen

en liten kropp kaffe en smörgrås med sparlami eller paketost eller raketost: hjärna något spårlägg med fibrer typ bröd

upphovsrätt och yttrandefrihet

Ja, de går samman. Upphovsrätten garanterar och skyddar den yttrandefrihet som gör vårt språk fritt och våra uttrycksmöjligheter fria.

"Yttrandefriheten ger oss rätt att säga vad vi tycker, upphovsrätten skyddar det vi sagt så att ingen ska kunna ändra det och få det att se ut som om vi tycker något annat än vi tycker. Upphovsrätt är censur, sägs det ibland i debatten, men upphovsrätten skulle knappast ha kunnat uppstå utan att censuren avskaffades och gjorde författarna ansvariga för sina skriverier efter publicering."

slowfox

"För upphovsmännen är yttrandefriheten helt grundläggande och nödvändig för allt nyskapande. Omvänt är yttrandefriheten i praktiken beroende av upphovsrätten. En förutsättning för att en stor del av den fria samhällsdebatten är att den som skapar detta, exempelvis en journalist, får betalt för sitt arbete. Genom en fungerande upphovsrätt garanteras dessutom upphovsmannen att få sitt namn kopplat till verket vilket fungerar som en kvalitetssignal för användaren samt skapar ”cred” för upphovsmannen"

antipiratbyråns blogg

För det fria ordets skull: Värna upphovsrätten.

språkvår

Snart kommer dom. Sopbilarna. Snart smälter snön bort. Snart har alla istappar tappat fästet. Snart dammar det från dom vita gatorna. Snart ställer man ut bokstavskrukorna på balkongen. Snart hänger man upp lådorna på räcket: snart spirar nya rader upp ur myllan. Snart lossar ordisen från de svarta klippstränderna. Snart öppnas berättelsernas hav. Snart fångar man ord i näten nere vid stationerna på de öppna markerna, på uddarna och öarna. Alla ska märkas och mätas och inordnas. Snart är texten ny igen och tjälen har lossnat och det doftar sump och jord och näring och must om varje ny formulering som med späda små gemener tittar upp ur skrivarket.

herregudrun

Embryo har en granne som är präst. Han är en riktigt trevlig prick. Embryos farra - Frank Foster - har många högljudda men framåtblickande meningsutbyten med sagde pastor.

"Herregudrun!" kan Frank skrika och peka finger åt Prästen; vi kallar honom så, det blir enklast: Prästen.

Frank kallar honom - inom parentes - för helt andra saker: Kvacksalvare, hycklare, lögnhals, ja ibland kallar han honom till och med, och det är inte helt logiskt (men det är sällan Frank, om man ska vara frank): Din lilla djävul.

Det gjorde han idag.

"Din lilla djävul!" skrek Frank där han stod med dagstidningen och viftade.

"Men", sa Prästen och höll upp sina mjuka händer. "Vad har jag gjort?"

"Du! Du har inte gjort någonting!" vrålade Frank. "Men dina gelikar. Människor som tar din boss namn i sin mun och och tror att de på det viset är något, blir något, kan vara något."

"Jag förstår inte helt hur du menar nu Frank", sa Prästen. Han la huvudet på sned och försökte med en liten avledande manöver; han nickade bort mot trädgården och sa: "Matar du fåglarna med frukt?"

"Va?!" skrek Frank. Han stod fortfarande med tidningen och var blossande röd.

"De behöver frukt såhär års. Stararna. Koltrastarna."

"Jaha?!"

Frank vände sig om, såg på sitt fågelbord. Högen av brödkanter och ostskalkar och gamla julnötter. Han muttrade.

"Jag ska lägga dit ett äpple."

Och sedan tog han ny fart. Skrek från tårna. Öronen liksom fladdrade i vintersolskenet, röda som segel i motljus.

"Den här centerledaren. Är hon inte klok?"

Prästen sa: "Vem?"

"Hon!" sa Frank och pekade i artikeln. "Läs själv! Här!"

Och Prästen läste: "– När det var som stökigast kring Saab och Vattenfall lyssnade jag på en intervju med den finländske skidåkaren Juha Mieto. Frågan var hur det kändes att han blev tvåa så ofta, om han blev knäckt av det. Då sa han: ”Min inställning är att Gud ger prövningar till dem som klarar det.”

Och du är en av dem?

– Ja, jag tror nog det, det känns så."

Frank stod och bligade ilsket på Prästen. Väntade. Trummade med fingrarna mot staketet som löpte mellan dem.

"Vad säger du?" sa han till slut.

"Jag vet inte riktigt", sa Prästen. "Vad jag ska säga."

"Hon tror att hon är utvald det är vad hon säger."

Frank blåste ut snörök. Det stod ett moln omkring honom. Han växte och växte. Prästen blev allt mindre.

"Nja", sa Prästen. "Vi är väl alla lite utvalda, till mans."

"Inte fan jag", sa Frank. Och ur bakfickan slet han upp en ny blaska: "Titta här då!"

Prästen läste: "– Jag vill inte vara någon domedagsprofet på något sätt men det överraskar inte oss troende att det sker katastrofer och krig.

Vad menar du?

– Jag tror på Guds ord som säger att det kommer att ske i tidens slut."

Frank började nu att hovra. Fötterna lyfte ur snön. Snöröken pyste ur öronen. Han var tvungen att andas ut, det blev en ohygglig suck, för att inte explodera.

"Vad säger du nu då?!"

"Jag vet inte jag", sa Prästen. "Vad jag ska säga."

"Men inte fan", sa Frank. Han var tvungen att pausera, ta ny luft.

"Inte fan", sa han, "kan man gå omkring och tro på undergången och släta ut den skit vi får över oss vi människor. I Guds namn?""

Prästen vek ihop tidningen och gav tillbaks den. Han stack händerna i jackfickorna och såg upp mot himlen.

"Du har en poäng Frank", sa han.

Och Frank växlade humör, bums. Han lutade sig fram och gav Prästen en lätt knuff i bröstkorgen med sitt väldiga pekfinger.

"Ja jävlar", sa han. "Jag visste det."

Han såg också upp i den tomma vita himlen.

"Det var det jag visste", sa han. Och: "Nu ska jag gå in och hämta ett äpple åt de frusna små stackarna."

ny

Det viktigaste är inte vad man gör. Utan att det man gör är nytt. Titta, jag har en ny frisyr. Har du köpt nya skor. Är det där en ny slags frukt. Ska ni börja om på nytt. Jag känner mig verkligen ny idag. Fräsch. Det här är en ny text om en ny människa. Eller en ny slags människa. Ja det är nog riktigare. Någonstans i grunden ändras vi aldrig. Vi föds inte tomma. Ingen människa är ny; vi är mer som frön, som embryon, som innehåller förutsättningarna till vad vi ska bli. Så är det: det finns ingenting nytt, det finns ingen som är ny. Det här är bara en illusion. Egentligen är all text gammal, återanvänd. Ifylld på nytt. Allt man skriver är som läsk som man fyller på i en grådaskig sliten petflaska. Jag är en petflaska. Ny. Ibland måste det in en ny i kretsloppet, då den gamla är sliten, förbrukad, omöjlig att se formen på, omöjlig att försluta, omöjlig att hälla ur.

Så är det. Att skriva är ett återbruk. En liten text - en bloggpost eller en prosalyrisk strof - är inte mycket mer än en pantflaska värd.

förbjud allting 2

Har ni märkt att tunnelbanan är full av förtryckta människor? Kvinnor i burka ser man i stort sett aldrig där. Men andra. Hemlösa. Missbrukare. Fattigpensionärer. Och hur är de klädda, egentligen, de här människorna? Illa, mycket illa.

Vi måste ta tag i det här. Förbjud, till att börja med, gamla unkna pälsmössor. Sådana där med öronlappar som uteliggare och gamla bonngubbar har. Förbjud, btw, pälsar också; på Östermalm har jag sett massor av förtryckta kvinnor som går i vargpäls och annat. De mest förtryckta går i fuskpäls. Och fusk gillar vi ju inte.

Och de här pensionärerna, hur kan de få gå omkring klädda som ... pensionärer. Det är inte snyggt. Det är inte rättvist. Det är inte trevligt. Gråa kappor och fladdriga gabardinbyxor och käppar och kryckor och ... man kunde ju tro att de är gamla. Gamla människor tycker vi inte är särskilt intressanta; de tillför ju inte samhället någonting alls. Visste ni - exempelvis - att de inte arbetar?

När vi ändå håller på: ibland ser man människor ute i kollektivtrafiken i uniform. Vad är det för slags förtryck, för orättvisa? Jag vill gärna bära uniform jag också, det är ett plagg som gör att man syns. Men alla kan inte göra det, så därför förbjuder vi det.

Igår såg jag - håll i hatten (eller gör inte det: hatt ska vi förbjuda, tycker jag) - en snubbe i mysbrallor. På pendeltåget. Mysbrallor. Hur kan det gå så illa? I hemmet får han gärna gå klädd så. Men bland folk, bland vanligt folk?

På Rinkeby Torg händer det att jag ser kvinnor i burka. Men där ser jag också män i cheviotkostym och kvinnor i korta kjolar och barn i bävernylonoveraller och snubbar i jättestora kepsar och tjejer i trådflätor och grabbar med rakade skallar och farbröder med kalotter och små fezer och sådana i hatt och shorts och ... och så vidare.

Inte för att jag vill vara klädfundamentalist eller intolerant eller så: men borde inte alla dessa människor fundera lite över hur de klär sig? Eller hur de ser ut? Får man se ut hur som helst? Hur många är det som sprutar in botox i ansiktet och bär pushupbehå, exempelvis? Förbjud det där omedelbart: snacka om förtryckta - och förryckta - människor.

Nej, ska man förbjuda plagg, då ska man förbjuda alla plagg som finns.

Naket, det är det enda riktigt rättvisa och rättvisande. Jag vill se politiker i talarstolen som de ser ut, inte förklädda i slips och kostym och knytblus och dräkt.

1

skjut allting

Vargstammen. Det är ju löjligt. 210 djur.

Tycker Jägarförbundet - de verkar ju glada i att avlossa salvor - skulle sikta in sig på något annat djur.

Ta råttorna till exempel. Hur många finns det inte i Stockholm, i kulvertar och källare och parker? Kunde man inte ta dit några jaktlag från landsbygden, så de fick jobba i riktig vildmark: den råa betongen?

Andra djur som det finns alldeles för många av, det tycker jag, är getingar. Särskilt under getingsomrar. Hur de klättrar ner i saftglasen och upp på kanelbullarna; det vet vi ju är livsfarligt. Hur många döda människor har vi där, i jämförelse med hur många som attackeras av alla dessa (hu!) tvåhundratio vargar?

Det vore festligt att se ett jaktlag samlas utanför ett trädgårdskonditori en ljummen sommardag; hur de siktade in mot cafégästerna med sina höghastighetsgevär och superkikarsikten.

Fästingar. Etter värre; de gör oss ingen nytta alls. Dessutom är de mer förekommande i jägarnas mer vardagliga jaktmarker: skogsgläntor och ängsmarker och i busksnår. Fästingar är dessutom så himla små, att man skulle kanske kunna skjuta dem med kulspruta, för att vara säker på att ta kål på dem. Eller bomba dem: napalm är kanon mot fästingar.

Men de djur som de allrahelst skulle skjuta bort från civilisationen är väl ändå igelkottarna. De blir ju ändå bara överkörda överallt. Och är de inte väldigt inavlade, så underliga som de ser ut? Taggiga och vresiga och helt larvigt bollformade bara man kommer nära.

Eller, för tusan: skjut allting, när ni ändå håller på. Det mesta är ju ändå i vägen för oss människor och vad vi tar oss för. Skjut människorna på en gång. Men ta jägarna allra sist, annars går inte ekvationen ihop alls.

företaget välfärden

Välkommen till företaget Välfärden. Vi är alla medarbetare. Vi är alla enheter, produktionsdetaljer, vi är alla vinstmarginaler, procentandelar.

Livet är ett sant entrepenörskap. Bli din egen detaljist. Bli ny i det nya Sverige. Välfärdens anställda är ett slags maskiner. Bra, vältrimmade maskiner med goda löner och god hygien. Vi luktar inte illa. Vi luktar inte alls.

Företaget Välfärdens medarbetare talar anständigt - svordomar är sällsynta - och dricker måttligt. Vi äter nyttigt, enligt GI-skalan och vi motionerar tre gånger i veckan. Ingen av oss tar i vare sig för mycket eller för lite.

Vi är värda en hel del, vi medarbetare. Vi har dock vissa åkommor. Allt detta nyspråk - alla ord som betyder något annat än de betydde nyss - ger oss ett slags eksem. En klåda inifrån som gör oss oroliga. Vi har blivit intalade att det viktigaste för en människa är inte längre att vara medmänniska. Utan medarbetare. Vi väntar nu med spänning på när man ska börja utse Veckans Medarbetare.

Det skulle skapa lugn. Dämpa oron. Lite premier. Godis i våra utsträckta händer. Kanske skyltar utanför Välfärdens portar med bilder på de medarbetare som gjort sig förtjänta. Man kunde få en titel: Välfärdens Vinnare. Man kanske blev skickad på en resa till en semesterort i en annan galax. Eftersom: vi lever inte i samtiden längre, bland vanligt folk. Vi lever i framtiden.

Det här är inte 1984. Det här är 2084. Vi talar nyspråk. Vi sover inte. Vi är det vakna folket. Vi har självlysande ögon och blixtrande portföljer.

Vi kan räkna. Vi är betygsatta. Vi har kvalitetsstämpel. Vi är Välfärdens Medarbetare. Varje morgon slår vi på teven eller slår upp morgontidningen och läser om hur våra chefer lovar oss högre löner och rättvisare villkor. Vi är väldigt tacksamma. Vi talar i kör. Vi är alla likadana.

Men: vi har hört att det finns andra slags människor. De utslagna. De sjuka. De åldrande. De små. De funktionshindrade. De nyanlända. De krävande. De arbetslösa. De som behöver, men inte kan. De som inte är fungerande entiteter, de som inte är maskinella, de som inte rullar på räls, de som tänker själva. Vi kallar dem Välfärdens Fiender. Snart är Hatveckan här. Då ska vi ta hand om dem.

den fria marknaden pris

En gång hade Haiti massor av risbönder; de odlade både för inhemsk konsumtion och för export.

Men den tiden tog slut.

I den här världen är det den fria marknaden som råder. Den fria marknaden är ett slags självgenererande organism; den äter vad den behöver och stöter ut vad den inte behöver. Den fria marknaden är - hävdar man - självreglerande. Det innebär att den kräver låga, om ens några, tullar. Inga hinder. Att köpa och sälja varor ska vara fritt och enkelt.

Men det där blir inte rättvist. Det fria och enkla gynnar alltid den som redan har sitt på det torra. Med ett annat språk: Utan begränsningar kan ett rikare land subventionera sina producenter och dumpa priserna på sina varor och sälja dem för en spottstyver till fattigare länder.

Det har drabbat Haitis risbönder.

Amerikanska risbönder - de måste ju också leva - fick stöd från staten för att kunna sälja sitt ris billigt. Säg att det kostade en dollar att producera en skäppa ris. Då kunde man sälja den för en halv dollar, på grund av subventioner. Från USA kom därför ett mycket billigare ris - det kallades Miami rice - vilket innebar att Haitis risbönder fick ge upp sina odlingar.

Och vad skulle de göra då? En del odlar annat. Många måste flytta. Vart? En del drog utomlands, bara flydde. Många tog sina chanser i städerna, främst Port-au-Prince. De bor i kåkstäderna runt huvudstaden.

Eller, de bodde där.

uppdrag granskning

se det

haiti

stöd nu

homo homini lupus

Jag är en varg. Det är snö och det är sol och det är vatten och det är natt och det är dag och det är mark och det är människa och det är djur och det är tänder och det är päls och det är kött och det är hjärta och det är strupe och det är snö och det är vatten och det här är jakt att jaga och att vara jagad är att vara varg.

Eller är det tvärtom.

Jag är människa. Människan är människans varg. Jag är livrädd. Jag är rädd för snön för solen för vattnet för natten för dagen för marken jag går på för mig själv min hud mina händer för vad jag kapabel till för vad jag kan göra för att jag kan jaga och för att jag lika gärna kan bli jagad för att jag vet hur det är. Att vara varg.