Åh, nu fattar han.
Han kliver upp ur sängen med januariljuset - det där bleka som gör oss alla till levande döda - i ansiktet. Drömmen följer honom som en ond skugga: han stod på barrikaderna, han var ung, hans näve var knuten, han ville åstadkomma något, världen var ett hav av blod och hopp.
Men nu fattar han ju. Han sitter med teven påslagen - TV-shop med ett långt inslag som handlar om en dammsugare som är nästan osynlig och just därför städar upp all skit som inte syns - och tidningen uppvikt - tusentals annonser för vitvaruvaruhuset Embryo och kontinentalsängfabrikanten Embryo och sidenpyjamasaffären Embryo och våldsspelsdistributören Embryo.
Han dricker av sitt Embryokaffe ur sin Embryomugg och tar en tugga på sin hårdbrödsmörgås Embryo med Embryoost och en skiva paprika från grönsaksimportören Embryo. Han reser sig, rusig av insikt, och går likt en zombie med utsträckta armar och hängande fingrar och sätter sig vid datorn. Allting susar. Han vet allting. Han är omvänd, totalt.
Nu ska han sälja sig på mammons altare. Nu ska han kommersialisera allting han gör. Varje bokstav ska taggas med en produktplacering - ett litet embryo som klamrar sig fast vid orden som en hungrig och penningdesperat mobiltelefonförsäljare utanför en shopping-mall - och varje stycke han skriver ska vara självfinansierat, sålt, uthämtat, bortburet, monterat på väggen, påslaget.
Varje text är en handelsvara, ett paket smör, ett emballage, en skokartong fylld med lukrativt innehåll: det fria språkets konsthantverk: miljarder embryon som kokar och fräser och vill ut och hem till sina nya ägare, kunderna, investerarna, kapitalisterna, människorna som har fattat att det enda reella här i världen är det som har ett givet - men föränderligt (helst stigande) - värde.
Allt är till salu, skriver Embryo. Även jag.
Och sedan lägger han armarna i kors. Han är klar nu. Han gör inga fler insatser, han ger inte ur sig mer. Det är en fri marknad, ett tempel av tomhet. Och han lämnar det i tystnad. Ordlös. Befriad.
Han knallar ut i friska luften, tar ett djupt andetag av vulkanaskan som sakta faller ur stratosfären och beger sig sedan iväg på sin vandring till ingenstans från ingenstans. Helt pank. Helt fri. Helt själv.
onsdag, januari 25, 2012
onsdag, januari 18, 2012
rut och rot rensar upp skiten
Onsdag. Städdag hemma hos Rut och Rot.
Mäh.
Rut sitter i soffan med fjärrisen och zappar. Rot sitter i fåtöljen med en bunt glassiga veckotidningar och en glasstrut och glassar.
Mäh. Inte ska vi städa. Det är ju vårt jobb, att städa hos andra. Då måste ju nån städa hos oss.
Jamen eller hur.
Sagt och gjort. Rut loggar in på nätet och surfar upp en städfirma: Embryo Städ & C:O. Mejlar en beställning: Toalettstädning (det brådskar).
Efter någon timme ringer det på dörren och Rot öppnar.
Men hej. Är det du?
Jajemen.
Och Embryo står där, i skurbrallor och helikoptermössa med en svabb och en hink och väldigt brandgula diskhandskar på händerna.
Muggen skulle städas eller hur var det sagt?
Jo, säger Rot. Men ... vi städade ju din toalett igår.
Jajemen, säger Embryo. Och nu är det min tur.
Det här känns udda, säger Rut och lägger ifrån säger fjärrisen. Borde vi inte kunna städa upp vår egen skit själv? Om man stänker efter?
Inte då, säger Embryo och klampar in i sina grummestövlar och plaskdammsförkläde och lutar sig in på tjottahejtin.
Åh fy fadren vad det behövs städas här inne det säjer jag nu. Yo.
Och han tar ett djupt andetag och ett stort kliv in med sin svabb och sätter igång att jobba.
Och samtidigt: utanför på gatan går folk - alla klädda i städrockar och skurpulvershattar - från port till port och ringer på hos varandra och städar hos varandra. Allt är ett enda stort kretslopp, där varje människa hjälper en annan att städa dennes mugg.
Och allra sist kommer struttsministern med sin städvagn och sin städmössa och ringer glad i hågen på hos Embryos granne - Julgrannen.
Och där finns det att göra, hela julen ska ju städas ut.
Välkommen, säger Julgrannen och sliter in struttsministern i hallen och knuffar resolut ner honom i källaren.
Nu får du jobba hördu! Du kan börja från början och botten av allt. Och fint ska det bli, så att det skiner om till och med dammkornen. Det allra minsta ska vara lika fint som det allra största.
Mäh.
Rut sitter i soffan med fjärrisen och zappar. Rot sitter i fåtöljen med en bunt glassiga veckotidningar och en glasstrut och glassar.
Mäh. Inte ska vi städa. Det är ju vårt jobb, att städa hos andra. Då måste ju nån städa hos oss.
Jamen eller hur.
Sagt och gjort. Rut loggar in på nätet och surfar upp en städfirma: Embryo Städ & C:O. Mejlar en beställning: Toalettstädning (det brådskar).
Efter någon timme ringer det på dörren och Rot öppnar.
Men hej. Är det du?
Jajemen.
Och Embryo står där, i skurbrallor och helikoptermössa med en svabb och en hink och väldigt brandgula diskhandskar på händerna.
Muggen skulle städas eller hur var det sagt?
Jo, säger Rot. Men ... vi städade ju din toalett igår.
Jajemen, säger Embryo. Och nu är det min tur.
Det här känns udda, säger Rut och lägger ifrån säger fjärrisen. Borde vi inte kunna städa upp vår egen skit själv? Om man stänker efter?
Inte då, säger Embryo och klampar in i sina grummestövlar och plaskdammsförkläde och lutar sig in på tjottahejtin.
Åh fy fadren vad det behövs städas här inne det säjer jag nu. Yo.
Och han tar ett djupt andetag och ett stort kliv in med sin svabb och sätter igång att jobba.
Och samtidigt: utanför på gatan går folk - alla klädda i städrockar och skurpulvershattar - från port till port och ringer på hos varandra och städar hos varandra. Allt är ett enda stort kretslopp, där varje människa hjälper en annan att städa dennes mugg.
Och allra sist kommer struttsministern med sin städvagn och sin städmössa och ringer glad i hågen på hos Embryos granne - Julgrannen.
Och där finns det att göra, hela julen ska ju städas ut.
Välkommen, säger Julgrannen och sliter in struttsministern i hallen och knuffar resolut ner honom i källaren.
Nu får du jobba hördu! Du kan börja från början och botten av allt. Och fint ska det bli, så att det skiner om till och med dammkornen. Det allra minsta ska vara lika fint som det allra största.
fredag, januari 13, 2012
rut och rot bygger allt och ingenting
Januari. Storgrälens månad. De tomma plånböckernas månad. Livsångestens fundament. Snögloppets och isregnets månad. Helvetesmånaden.
Alla människor går på knäna. Natten är oändlig; till och med den tunna månstrimma som är dag, är natt. Tidningarnas artiklar är grå. Tankarna är grå. Känslorna. Minnet. Förhoppningarna. Allting är jämngrått och dystert och vi är alla som fiskar knappt utan syre som sticker upp sina små munnar i en enorm vak och kippar efter luft. Men allt vi får i oss är avgaser och isrök.
Alla utom Rut och Rot, förstås. De bär gasmask och ränslar och överlevnadsoveraller och stålhjälmar och pannlampor och har enorma kalkylatorer och räknestickor och kartrullar och ritningar med sig överallt.
Hej hallå, säger Rut. Här tänkte vi bygga en bredfilig motorväg. Det känns modernt.
Hallå hej, säger Rot. Här tänkte vi bygga - håll i er - en köpgalleria. Det känns påhittigt. Nytt. Ett konsumtionstempel dit man kan gå och bejaka gudarna. H&M. KappAhl. Embryo Inc. Samma jädra affärer som i samma jädra gallerior över hela världen.
Ja, säger Rut, med ett finger i luften. Igenkänningsfaktorn är viktig. Människor blir så lätt vilse, i det fria.
Och här tänkte vi anlägga en parkeringsplats. Bilarna ska ju ha sitt.
Ja, säger Rot. Bilar känns så himla tjugohundratolv på nåt sätt. Vi bygger - just därför - ett parkeringshus under parkeringsplatsen. Äsch förresten: vi bygger bara parkeringsplatser överallt.
Ja, förutom där vi bygger motorvägar och kulvertar och tunnlar och broar och bensinstationer och mötesplatser och viadukter och avfarter och motlut och ... hur mycket kan man bygga egentligen, innan det tar slut?
Åh, säger Rut. Det tar aldrig slut.
Gör det inte?
Nej nej. Eftersom när man har byggt allting färdigt, då är det dags att riva det igen. Och bygga nytt.
Jaha. Vad ska vi bygga då då?
Ja du - när vi en gång väl har byggt allting, då finns det egentligen bara en sak kvar att bygga.
Och vad är det då?
Ingenting.
Sagt och gjort. Rut och Rot kastar sig över sina ritningar med passare och vinkeljärn och stiftpennor och mallar och börjar om från början igen; de ritar upp en helt ny värld, pompös och storvulen och inbjudande, och bestående av ingenting alls. Tomhet är det nya, det som kommer i marschfart.
Alla människor går på knäna. Natten är oändlig; till och med den tunna månstrimma som är dag, är natt. Tidningarnas artiklar är grå. Tankarna är grå. Känslorna. Minnet. Förhoppningarna. Allting är jämngrått och dystert och vi är alla som fiskar knappt utan syre som sticker upp sina små munnar i en enorm vak och kippar efter luft. Men allt vi får i oss är avgaser och isrök.
Alla utom Rut och Rot, förstås. De bär gasmask och ränslar och överlevnadsoveraller och stålhjälmar och pannlampor och har enorma kalkylatorer och räknestickor och kartrullar och ritningar med sig överallt.
Hej hallå, säger Rut. Här tänkte vi bygga en bredfilig motorväg. Det känns modernt.
Hallå hej, säger Rot. Här tänkte vi bygga - håll i er - en köpgalleria. Det känns påhittigt. Nytt. Ett konsumtionstempel dit man kan gå och bejaka gudarna. H&M. KappAhl. Embryo Inc. Samma jädra affärer som i samma jädra gallerior över hela världen.
Ja, säger Rut, med ett finger i luften. Igenkänningsfaktorn är viktig. Människor blir så lätt vilse, i det fria.
Och här tänkte vi anlägga en parkeringsplats. Bilarna ska ju ha sitt.
Ja, säger Rot. Bilar känns så himla tjugohundratolv på nåt sätt. Vi bygger - just därför - ett parkeringshus under parkeringsplatsen. Äsch förresten: vi bygger bara parkeringsplatser överallt.
Ja, förutom där vi bygger motorvägar och kulvertar och tunnlar och broar och bensinstationer och mötesplatser och viadukter och avfarter och motlut och ... hur mycket kan man bygga egentligen, innan det tar slut?
Åh, säger Rut. Det tar aldrig slut.
Gör det inte?
Nej nej. Eftersom när man har byggt allting färdigt, då är det dags att riva det igen. Och bygga nytt.
Jaha. Vad ska vi bygga då då?
Ja du - när vi en gång väl har byggt allting, då finns det egentligen bara en sak kvar att bygga.
Och vad är det då?
Ingenting.
Sagt och gjort. Rut och Rot kastar sig över sina ritningar med passare och vinkeljärn och stiftpennor och mallar och börjar om från början igen; de ritar upp en helt ny värld, pompös och storvulen och inbjudande, och bestående av ingenting alls. Tomhet är det nya, det som kommer i marschfart.
onsdag, januari 11, 2012
rut och rot bekänner färg
När Farran kommer hem från jobbet och stjälper matlådan i diskhon och knallar in i bradagsrummet för att grymta åt Embryo som halvligger i soffan med fjärrkontroller överallt och framtiden ingenstans, händer något mycket ovanligt.
Rut och Rot dyker upp i hallen, i varsina gula jackor med mörkblått tryck och en bunt flygblad i nävarna.
Nämen hej, säger Farran. Är ni kvar?
Nä nä, säger Rut.
Jo jo, säger Rot.
Vi har sagt upp oss från slavgörat, förvisso, säger Rut. Men vi har hittat en ny glöd.
En blå eld, säger Rot. Och håller fram en flyer. Farran lutar sig fram och läser: "Sköt dej själv och skit i andra. Så lever du längre."
Det är ett slags diettips, säger Rut.
Och levnadshållning, säger Rot.
Och politisk förklaring, säger Rut.
Och livsåskådning, säger Rot.
En bekvämlighetsprincip, säger Rut. En ideologi om man så vill.
En egoismens normativa slutprodukt av ett självuppfyllande individualistiskt jagprojekt, säger Rut, som vore det inövat i sömnen. Ett klimax.
Jaharu, säger Farran. Och drar av sig jobbfleecen och kliar sig på skulten. Det låter lite självupptaget, det där.
Nä nä, säger Rut. Vi tänker på alla människor.
Om alla människor sköter sig själva, säger Rut.
Och skiter i andra, inflikar Rot.
Så behöver ingen oroa sig. Det är absolut rättvist.
Är det?
Farran måste sätta sig ner. Och tänka efter. Han tittar upp på de två.
Men hur gör ni med de som har det sämst ställt då?
Åh de får det ju bättre. Om alla sköter sig själva.
Men de som inte kan, säger Farran.
Vilka då?
Alla kan ju inte allt.
Jorå. Bara man vill så kan man.
Jag kan inte spela fotboll, säger Farran. Inte som Zlatan. Hur gärna jag än vill. Jag kan inte laga mina egna tänder. Jag kan inte köra lokomotiv. Jag kan inte snöröja. Jag kan inte bygga vägar. Jag kan omöjligt - men det borde jag lära mig - sy i en knapp. Och jag vet att det finns människor som kan olika mycket av olika saker. Det är därför vi hjälper varandra. Och delar på våra gåvor.
Det där är snömos, säger Rut.
Vänstersnack, säger Rot.
Lyssna på oss, säger Rut. Och håller upp sina flygblad som en liten fackla i luften.
Vi har alla svar, säger Rot.
Och de börjar förklara, om varandra, orden bluddras fram i en salig oordning: Om varje individ i samhället sköter sig själv och håller ordning på sitt, så kommer alla att klara sig själva och allting fixar sig till det bästa. Klimateffekten. Inkomstfördelningen. Äldreomsorgen. Alla krig i världen. Religionsfejderna. All brottslighet. Sjukdomar. Hungersnöd. You name it. Det fixar sig.
Men, säger Farran. Hur gör vi med orättvisorna?
Vilka orättvisor, säger Rut och Rot i en mun.
De djupa, säger Farran och ser allvarligt på dem.
De djupa?
Rut och Rot ser på varandra tyst och sedan skrattar de högt och skakar hand och slår varandra i bröstkorgen. Djupa va? Ha! Vi är ju aprättvisa, vi två.
Ja ni ja, säger Farran. Men ni är ju bara en liten klätt. Och så formar han en stor ring med sina stora armar, som omfamnade han hela jodklotsen. Vet ni, säger han. På jorden bor sju miljarder människor.
Det var värst, säger Rut.
Sju miljarder, säger Rot. Grattis allihop!
Och hela den här jorden är fylld av rikedomar, säger Farran. Och gör en ny ring med sina stora labbar.
Vi vet vi vet, säger Rut. Och dunkar varandra i bröstet igen. Vi har kommit för att tälja av guldet.
Kruxet är, säger Farran, att ni inte kommer åt det.
Äh, säger Rut. Är man flink så!
Kruxet är, säger Farran, att sisådär två hundra personer - män de allra flesta, från västerlandet - äger hälften av alla dessa rikedomar. Och det är ju inte rättvist.
Nä, det är klart, säger Rot. Men vi behöver inte så mycket. Vi behöver bara så vi klarar oss själva.
Ja, säger Rut. Bara vi klarar oss själva, så klarar vi oss själva, vi själva.
Ni ja, säger Farran. Men ni är bara en liten klätt. Och nu håller han upp händerna igen. Hälften av jordens människor, säger han, tjänar mindre än en tjuga om dagen. Han håller upp två fingrar: Två dollar, säger han. Inte ens tjugo spänn.
Oj, säger Rut. Det räcker ju knappt till en varm korv.
Åjovars, säger Rot och klappar sig på magen. På Ikea får man fem styckna för en tjuga.
Kruxet är, säger Farran, att det inte är rättvist. Och så länge det inte är rättvist, säger han - nu med högre och skarpare stämma - så kan ni ta er politik och er likgiltighet och er självnöjdhet och er världsfrånvändhet och era flygblad och inskränkta åsikter och fara all världens väg. I mitt hus bryr vi oss om varandra. Inte bara oss själva. I mitt hus sätter vi den andre först.
Och sedan lyfter han ut dem ur huset, en i vardera näve: både i höger och vänster. Och sedan ger han dem varsin lätt knäpp i ryggen, så att de travar i väg likt de nickedockor de är.
Och sedan ropar han efter dem, nu med helt mjuk och vänlig röst: Ta hand om er. För det är ni värda. Det är alla människor värda. Lika mycket allihop. Varenda en och utan undantag!
Rut och Rot dyker upp i hallen, i varsina gula jackor med mörkblått tryck och en bunt flygblad i nävarna.
Nämen hej, säger Farran. Är ni kvar?
Nä nä, säger Rut.
Jo jo, säger Rot.
Vi har sagt upp oss från slavgörat, förvisso, säger Rut. Men vi har hittat en ny glöd.
En blå eld, säger Rot. Och håller fram en flyer. Farran lutar sig fram och läser: "Sköt dej själv och skit i andra. Så lever du längre."
Det är ett slags diettips, säger Rut.
Och levnadshållning, säger Rot.
Och politisk förklaring, säger Rut.
Och livsåskådning, säger Rot.
En bekvämlighetsprincip, säger Rut. En ideologi om man så vill.
En egoismens normativa slutprodukt av ett självuppfyllande individualistiskt jagprojekt, säger Rut, som vore det inövat i sömnen. Ett klimax.
Jaharu, säger Farran. Och drar av sig jobbfleecen och kliar sig på skulten. Det låter lite självupptaget, det där.
Nä nä, säger Rut. Vi tänker på alla människor.
Om alla människor sköter sig själva, säger Rut.
Och skiter i andra, inflikar Rot.
Så behöver ingen oroa sig. Det är absolut rättvist.
Är det?
Farran måste sätta sig ner. Och tänka efter. Han tittar upp på de två.
Men hur gör ni med de som har det sämst ställt då?
Åh de får det ju bättre. Om alla sköter sig själva.
Men de som inte kan, säger Farran.
Vilka då?
Alla kan ju inte allt.
Jorå. Bara man vill så kan man.
Jag kan inte spela fotboll, säger Farran. Inte som Zlatan. Hur gärna jag än vill. Jag kan inte laga mina egna tänder. Jag kan inte köra lokomotiv. Jag kan inte snöröja. Jag kan inte bygga vägar. Jag kan omöjligt - men det borde jag lära mig - sy i en knapp. Och jag vet att det finns människor som kan olika mycket av olika saker. Det är därför vi hjälper varandra. Och delar på våra gåvor.
Det där är snömos, säger Rut.
Vänstersnack, säger Rot.
Lyssna på oss, säger Rut. Och håller upp sina flygblad som en liten fackla i luften.
Vi har alla svar, säger Rot.
Och de börjar förklara, om varandra, orden bluddras fram i en salig oordning: Om varje individ i samhället sköter sig själv och håller ordning på sitt, så kommer alla att klara sig själva och allting fixar sig till det bästa. Klimateffekten. Inkomstfördelningen. Äldreomsorgen. Alla krig i världen. Religionsfejderna. All brottslighet. Sjukdomar. Hungersnöd. You name it. Det fixar sig.
Men, säger Farran. Hur gör vi med orättvisorna?
Vilka orättvisor, säger Rut och Rot i en mun.
De djupa, säger Farran och ser allvarligt på dem.
De djupa?
Rut och Rot ser på varandra tyst och sedan skrattar de högt och skakar hand och slår varandra i bröstkorgen. Djupa va? Ha! Vi är ju aprättvisa, vi två.
Ja ni ja, säger Farran. Men ni är ju bara en liten klätt. Och så formar han en stor ring med sina stora armar, som omfamnade han hela jodklotsen. Vet ni, säger han. På jorden bor sju miljarder människor.
Det var värst, säger Rut.
Sju miljarder, säger Rot. Grattis allihop!
Och hela den här jorden är fylld av rikedomar, säger Farran. Och gör en ny ring med sina stora labbar.
Vi vet vi vet, säger Rut. Och dunkar varandra i bröstet igen. Vi har kommit för att tälja av guldet.
Kruxet är, säger Farran, att ni inte kommer åt det.
Äh, säger Rut. Är man flink så!
Kruxet är, säger Farran, att sisådär två hundra personer - män de allra flesta, från västerlandet - äger hälften av alla dessa rikedomar. Och det är ju inte rättvist.
Nä, det är klart, säger Rot. Men vi behöver inte så mycket. Vi behöver bara så vi klarar oss själva.
Ja, säger Rut. Bara vi klarar oss själva, så klarar vi oss själva, vi själva.
Ni ja, säger Farran. Men ni är bara en liten klätt. Och nu håller han upp händerna igen. Hälften av jordens människor, säger han, tjänar mindre än en tjuga om dagen. Han håller upp två fingrar: Två dollar, säger han. Inte ens tjugo spänn.
Oj, säger Rut. Det räcker ju knappt till en varm korv.
Åjovars, säger Rot och klappar sig på magen. På Ikea får man fem styckna för en tjuga.
Kruxet är, säger Farran, att det inte är rättvist. Och så länge det inte är rättvist, säger han - nu med högre och skarpare stämma - så kan ni ta er politik och er likgiltighet och er självnöjdhet och er världsfrånvändhet och era flygblad och inskränkta åsikter och fara all världens väg. I mitt hus bryr vi oss om varandra. Inte bara oss själva. I mitt hus sätter vi den andre först.
Och sedan lyfter han ut dem ur huset, en i vardera näve: både i höger och vänster. Och sedan ger han dem varsin lätt knäpp i ryggen, så att de travar i väg likt de nickedockor de är.
Och sedan ropar han efter dem, nu med helt mjuk och vänlig röst: Ta hand om er. För det är ni värda. Det är alla människor värda. Lika mycket allihop. Varenda en och utan undantag!