Tillvaron är en fin väv av slumpmässighet. Stjärnljuset faller mjukt över oss som skärvor av minnen vi bär inom oss. Vi är rymdvarelser.
— Magnus Carlbring (@MagnusCarlbring) 28 april 2014måndag, april 28, 2014
på twitter
onsdag, april 16, 2014
uppdateringar
Skapar en ny stadsdel. Kryper upp från hjärtat till hjärnan, genom svalg, öga, utsikt. Överbryggar skillnader. Jämnar ut ojämnheter (utan att släta ut, utan att förta det korrugerade, hur det smattrar mot plåten, regnet som strömmar över byggarbetsplatserna, allting som ska röjas undan och köras bort, återvinn himlen, ismånen om natten, det krassa, det som stör och ger: liv). Arbetar. Böjer verb.
Är helt slut. Och jag som nyss har börjat.
Internet slaktar människor. Håller handen om nacken och ryggen och sedan sticker man in den blanka kniven mellan kotorna och långsamt skär och bänder. Ljus flyter ur dem. Ord. Inget blod: bara damm och benrester. Resultatet blir en mjölkfärgad dimma utan innehåll, utan betydelser. Informationens entropi, ett skumberg av hela tiden expanderande tankar. Till slut täcker de allting och omsluter allting: orden som har förlorat sin bärighet, sin tyngd. Jag vet inte vem jag är. Mitt tangentbord skriver sina egna berättelser, lögner, överdrifter. Inom oss är vi aldrig tillsammans, vi är bara stoft som råkat hamna i samma enorma kammare där luften sakta töms. Ut!
Surrealismen är den enda verkligheten. Allt annat är en skön chimär, ett drömslott eller ett övergivet slagfält. Jag ska skriva mig igenom ett fjällmassiv eller en fruktansvärt lång tunnel. Ljus genom mörkret - som vatten över ansikte och händer.
Skriver något om att springa. Allt är sammanblandat, det är damm mellan raderna: det gäller att bända sig in i sig själv som i ett trångt och tillslutet källarutrymme. Och därinne lyssna. Och sedan springa. Uppför trappen. Ut i det bländande påskljuset. Don't look back. Medan jag jobbar sopar de gatorna och spolar rent.
Det är söndag. Jag vill inte generalisera, men. Jag ska dö ensam. Hur ska allt bli. Vi går igenom söndagsrummen. Är det höst. Är det tidig vår. Skriver ingenting mer nu. Sporadiska rader som ramlar förbi via nätet och i några igenombläddrade volymer. Märkliga drömmar: växter som klamrar sig fast vid mitt hjärta, varelser från det inre med blodfyllda ögon, hav som kantrar, alltid dessa apokaplyser och stormar av färg och tokstarkt solsken, den heta blåsten. Bäst att kliva in i andra människors världar och stänga dörren om sig ordentligt. Vi håller ihop. Vi är alla oerhört olika, men börjar på samma plats och slutar på samma sätt. Igenslagen bok. Tomt rum.
Går ned till tvättstugan i helvetet. Vergilius står i sin kåpa och med sin stav och väntar. Vi går in nu. De doftar starkt av tvättsåpa och sköljmedel. Alla själar tumlar runt i maskinerna, ansiktslösa, identitetslösa. Jag sitter i den svarta korgstolen och ser hur skummet vattnet ljuset färgerna rör sig långsamt, tungt: hur allt blir en enda grå massa. Lysrören tickar och blixtrar. Tiden upphör här nere. Det finns ingen väg upp, det finns ingen väg ut, annan än via de blåa Ikeakassarna och de slitna vardagstofflorna. Livet är inte mer än såhär, inte heller mindre.
Behöver kaffe svart som olja och starkt som i helvetet. Lusten att injicera kaffe. Att ympa in en kaffeplantas rötter i hjärnans eget rotsystem, att aldrig få nog. Att inse att vår vardagsdrog är den starkaste av alla. Att bygga ett tempel format som en kaffemaskin, att höra hur det pyser och se hur det ångar av mjölk, att strö kardemumma, krossad och knastrig över skummet. Att gå in i kaffeberusningen. Att bli en kaffeautomat. En kaffeidiot. Zombiearmarna lyfts från kroppen och jag sömnvandrar ut i köket och kan redan höra klicket, se den röda lampan lysa, känna i kroppens alla fibrer hur det heta vattnet borrar sig igenom sumpen och ut på andra sidan, ner i hurran, ner i kaffepannan, ner i muggen, kylan, min mun. Jag mår inte bra av kaffe, jag kan inte leva utan det. Livet är en kaffeodling, en sluttning mörkgrön och tät med blodröda bönor som lyser i skymningsljus och gryning. Gå nu. Brygg!
Gör enorma lovar. Kretsar kring orden. Är en sådan där sluggerisbjörn som man ska passa sig för. Isarna krymper. Vi blir förbannade på det här. Vad gör de med vår värld: oceanen går från svart och is till blått och silver och allting emanerar. Vi tar inte slut. Vi kom inte hit för att bita i sten. Vi kom för att göra guld.
Är helt slut. Och jag som nyss har börjat.
Internet slaktar människor. Håller handen om nacken och ryggen och sedan sticker man in den blanka kniven mellan kotorna och långsamt skär och bänder. Ljus flyter ur dem. Ord. Inget blod: bara damm och benrester. Resultatet blir en mjölkfärgad dimma utan innehåll, utan betydelser. Informationens entropi, ett skumberg av hela tiden expanderande tankar. Till slut täcker de allting och omsluter allting: orden som har förlorat sin bärighet, sin tyngd. Jag vet inte vem jag är. Mitt tangentbord skriver sina egna berättelser, lögner, överdrifter. Inom oss är vi aldrig tillsammans, vi är bara stoft som råkat hamna i samma enorma kammare där luften sakta töms. Ut!
Surrealismen är den enda verkligheten. Allt annat är en skön chimär, ett drömslott eller ett övergivet slagfält. Jag ska skriva mig igenom ett fjällmassiv eller en fruktansvärt lång tunnel. Ljus genom mörkret - som vatten över ansikte och händer.
Skriver något om att springa. Allt är sammanblandat, det är damm mellan raderna: det gäller att bända sig in i sig själv som i ett trångt och tillslutet källarutrymme. Och därinne lyssna. Och sedan springa. Uppför trappen. Ut i det bländande påskljuset. Don't look back. Medan jag jobbar sopar de gatorna och spolar rent.
Det är söndag. Jag vill inte generalisera, men. Jag ska dö ensam. Hur ska allt bli. Vi går igenom söndagsrummen. Är det höst. Är det tidig vår. Skriver ingenting mer nu. Sporadiska rader som ramlar förbi via nätet och i några igenombläddrade volymer. Märkliga drömmar: växter som klamrar sig fast vid mitt hjärta, varelser från det inre med blodfyllda ögon, hav som kantrar, alltid dessa apokaplyser och stormar av färg och tokstarkt solsken, den heta blåsten. Bäst att kliva in i andra människors världar och stänga dörren om sig ordentligt. Vi håller ihop. Vi är alla oerhört olika, men börjar på samma plats och slutar på samma sätt. Igenslagen bok. Tomt rum.
Går ned till tvättstugan i helvetet. Vergilius står i sin kåpa och med sin stav och väntar. Vi går in nu. De doftar starkt av tvättsåpa och sköljmedel. Alla själar tumlar runt i maskinerna, ansiktslösa, identitetslösa. Jag sitter i den svarta korgstolen och ser hur skummet vattnet ljuset färgerna rör sig långsamt, tungt: hur allt blir en enda grå massa. Lysrören tickar och blixtrar. Tiden upphör här nere. Det finns ingen väg upp, det finns ingen väg ut, annan än via de blåa Ikeakassarna och de slitna vardagstofflorna. Livet är inte mer än såhär, inte heller mindre.
Behöver kaffe svart som olja och starkt som i helvetet. Lusten att injicera kaffe. Att ympa in en kaffeplantas rötter i hjärnans eget rotsystem, att aldrig få nog. Att inse att vår vardagsdrog är den starkaste av alla. Att bygga ett tempel format som en kaffemaskin, att höra hur det pyser och se hur det ångar av mjölk, att strö kardemumma, krossad och knastrig över skummet. Att gå in i kaffeberusningen. Att bli en kaffeautomat. En kaffeidiot. Zombiearmarna lyfts från kroppen och jag sömnvandrar ut i köket och kan redan höra klicket, se den röda lampan lysa, känna i kroppens alla fibrer hur det heta vattnet borrar sig igenom sumpen och ut på andra sidan, ner i hurran, ner i kaffepannan, ner i muggen, kylan, min mun. Jag mår inte bra av kaffe, jag kan inte leva utan det. Livet är en kaffeodling, en sluttning mörkgrön och tät med blodröda bönor som lyser i skymningsljus och gryning. Gå nu. Brygg!
Gör enorma lovar. Kretsar kring orden. Är en sådan där sluggerisbjörn som man ska passa sig för. Isarna krymper. Vi blir förbannade på det här. Vad gör de med vår värld: oceanen går från svart och is till blått och silver och allting emanerar. Vi tar inte slut. Vi kom inte hit för att bita i sten. Vi kom för att göra guld.
fredag, april 11, 2014
reklamkupp
Här börjar det litterära fältet
En text som gömmer sig
inuti en text
blir synlig i mellanrummen: vardagsljusets
spjälor - farten som allting färdas i
Ta med mig
Jag går ut på en slätt som är ljusgrå
Jag går in
i det uppenbara: det banala är livsfarligt
Jag är en lastbil, en enorm kaross
som svajar över serpentinvägarna
med fladdrande kapell: gevärsmynningar
och händer om de skakande ramarna
Allt skrivet hamnar i himlen
Allt oskrivet går åt helvete
Den sista versraden faller isär
i en slutgiltig tanke: jag kan längta den stunden
som en uppdragen abborre
på solblekt brygga: skinnet sprängs i hettan
När dikten (för mig är begreppet 'dikten'
i det här sammanhanget någonting
utöver själva texten, dess verser, strofer,
det är ingenting abstraherat, flummigt: organiskt
bara och skarpt eller mjölkfyllt) kringränns
anar jag fara: vilket samhälle
är det som vill ympa in dikten i sin märg,
suga smöret ur skallrummet Jag tänker ofta på
Maxamed Xaashi Dhamac - som gick under
namnet 'Gaarriye' - somalisk poet
Storslagen och enkel i samma pennstreck:
This poem is a gun
And words are ammunition
skrev han i dikten 'Mandela': belöna aldrig makten
Eller på Sylvia Plath, hur den råa sött doftande
söndagssteken ligger i det rostfria kärlet och skimrar
Jag kan ingenting
om det ljus/den insikt/vetskap
som inte går att återformulera: klockor av ben
vrider upp det inuti dig
som är människa i dig
Saadi Yusuf skriver: Jag ska bege mig
till Bagdad,
sitta vid floden en stund,
ströva en stund i Bab el Sheik
och lämna Bagdad med lätt börda Dikten
är lika tom och avgörande som en pappmugg
i dina ensamma händer: lägg en rad stenar
på den blöta marken
Vi går in i ett rum
och lyssnar: en svagt lysande krypta
En rymdkapsel med tunn puls i envetet mörker
Trygghet och förvandling: skrämsel
och skör patetik: Carl Michael
Bellman med svartgrått fejs
och kalla bleka fingrar: hur febersvetten tränger strofer
ur det gulskitiga skjortbröstet: vi vill inte
ha martyrer vi vill ha deras blod
Vi vill inte ha frihet vi vill ha skön anarki
Vi vill inte ha eld vi vill ha eldens lågor: spräck
den eftermodernistiska drömmen (det är ingen dröm
det är en Thespiskärra): här kunde vi ta ett isbad
Ord
Meningslös meningsfullhet: texter
som vi sitter på utedasset och river i lika stora bitar
Stapla ditt liv i lövtunna ark; den här fallande
versen ber inte om att bli skriven, den huggs
bestämt ut ur en klättervägg
Det mest fascinerande med en text är att se
hur den kan haverera: den strandade valens syndrom
Jag köpte min första vers i en godisautomat 1965
Illgrön, lite torr i geléskalet, smaken besk
av besvikelse Föreställningen
om att människor via kommunikation
blir 'varandra' är en uppenbar illusion
Istället blir vi av med varandra: stränderna fyllda
av poesidyrkande dragéer under en rosablå himmel
Solen är en sonett
som rasar in i sitt egen metrik: jag älskar cutuptekniken
Strimlad sallad och vilt vuxna kryddor rivna
direkt från vulkansluttningen eller paketbuffélunchbox
där ägghalvorna glor på oss som döingar
ur tonfiskbädden
Varje dikt är en bön
Varje dikt är en självförnekelse, allt är ändå en stor sång
som susar i våra huvuden där vi går
från den utbrunna bussen och de kulörta strandremsorna
När jag kommer hem
läser jag lite Karin Boye lite Inger Christensen, lite spill
över köksbordet fullt av sorg
Tårar: ord är lite som tårar som graesset der vokser
ind i din kropp
Det enkla är alldeles för svårt det självklara
alldeles för mjukgörande
En dikt bär aldrig en dikt kan aldrig sprättas upp en dikt
är aldrig en dikt (om du säger det skriker den SWORDFISH
och ger sig iväg) en dikt söker inga förklaringsmodeller
en dikt har ingen blick ingen styrfart en dikts instrumentpanel
är mörklagd en dikt har inget hjärta den har miljoner
Vid pass fem på eftermiddagen
joggar alltid samma gubbe förbi
här utanför: han är en jamb Tre på morgonen vrålar skatorna,
de är alexandriner, tvärt avlösta av koltrasten som alltid sjunger
ensam: centrallyrisk
snorunge: mina fredagseftermiddagar är vikta
åt scifaiku och implosionsmotorik: att vränga skiljetecken
ur det elementära
Skriv inte mer nu
Det här vet alla: när du sitter med din kaffekopp
och en nybredd skorpa och smöret gnistrar
och kaffet har en doft som gläntar
på en dörr in i ett djupt mörker
vi inte vill men måste nudda någon gång
Och det duggregnar utanför
Och trafiken får fart och människor tänjer ut på steget
eftersom de hyser hopp om att erfara
bara något Då kvittar lyriken lika
Jaget utställt på broarna över Älvsjö
En grå skugga med ett barn inuti
Ett ord kopplat
vid de svarta järnöglor som håller farkosterna fast
i vajrar som försvinner i det grå, det grå
är ett uppdrömt hav som strömmar ner över oss
Opus incertum: först nu inser jag vad det kan innebära
Hur stenarna
under oss har vingar under sköldarna
'Gaarriye' igen:
This poem's not up for sale,
It can't be bought as men
And cattle can be bought
Innan dikten blir helt klar
tar vi en kioskpromenad, jag går i regnet
med luvan uppfälld, står
i eftermiddagsskymningen och får ansiktet
upplyst av konfekt och seriemagasin, kommande
storm, den där obetalbara lukten av pappersbuntar
och socker: vi är inte mer än så
Köper en tablettask, stoppar in en blank kall pastill
Allting smakar nu lakrits och viol,
känn efter
fredagen 11 april kl 12.30 - 15.15
En text som gömmer sig
inuti en text
blir synlig i mellanrummen: vardagsljusets
spjälor - farten som allting färdas i
Ta med mig
Jag går ut på en slätt som är ljusgrå
Jag går in
i det uppenbara: det banala är livsfarligt
Jag är en lastbil, en enorm kaross
som svajar över serpentinvägarna
med fladdrande kapell: gevärsmynningar
och händer om de skakande ramarna
Allt skrivet hamnar i himlen
Allt oskrivet går åt helvete
Den sista versraden faller isär
i en slutgiltig tanke: jag kan längta den stunden
som en uppdragen abborre
på solblekt brygga: skinnet sprängs i hettan
När dikten (för mig är begreppet 'dikten'
i det här sammanhanget någonting
utöver själva texten, dess verser, strofer,
det är ingenting abstraherat, flummigt: organiskt
bara och skarpt eller mjölkfyllt) kringränns
anar jag fara: vilket samhälle
är det som vill ympa in dikten i sin märg,
suga smöret ur skallrummet Jag tänker ofta på
Maxamed Xaashi Dhamac - som gick under
namnet 'Gaarriye' - somalisk poet
Storslagen och enkel i samma pennstreck:
This poem is a gun
And words are ammunition
skrev han i dikten 'Mandela': belöna aldrig makten
Eller på Sylvia Plath, hur den råa sött doftande
söndagssteken ligger i det rostfria kärlet och skimrar
Jag kan ingenting
om det ljus/den insikt/vetskap
som inte går att återformulera: klockor av ben
vrider upp det inuti dig
som är människa i dig
Saadi Yusuf skriver: Jag ska bege mig
till Bagdad,
sitta vid floden en stund,
ströva en stund i Bab el Sheik
och lämna Bagdad med lätt börda Dikten
är lika tom och avgörande som en pappmugg
i dina ensamma händer: lägg en rad stenar
på den blöta marken
Vi går in i ett rum
och lyssnar: en svagt lysande krypta
En rymdkapsel med tunn puls i envetet mörker
Trygghet och förvandling: skrämsel
och skör patetik: Carl Michael
Bellman med svartgrått fejs
och kalla bleka fingrar: hur febersvetten tränger strofer
ur det gulskitiga skjortbröstet: vi vill inte
ha martyrer vi vill ha deras blod
Vi vill inte ha frihet vi vill ha skön anarki
Vi vill inte ha eld vi vill ha eldens lågor: spräck
den eftermodernistiska drömmen (det är ingen dröm
det är en Thespiskärra): här kunde vi ta ett isbad
Ord
Meningslös meningsfullhet: texter
som vi sitter på utedasset och river i lika stora bitar
Stapla ditt liv i lövtunna ark; den här fallande
versen ber inte om att bli skriven, den huggs
bestämt ut ur en klättervägg
Det mest fascinerande med en text är att se
hur den kan haverera: den strandade valens syndrom
Jag köpte min första vers i en godisautomat 1965
Illgrön, lite torr i geléskalet, smaken besk
av besvikelse Föreställningen
om att människor via kommunikation
blir 'varandra' är en uppenbar illusion
Istället blir vi av med varandra: stränderna fyllda
av poesidyrkande dragéer under en rosablå himmel
Solen är en sonett
som rasar in i sitt egen metrik: jag älskar cutuptekniken
Strimlad sallad och vilt vuxna kryddor rivna
direkt från vulkansluttningen eller paketbuffélunchbox
där ägghalvorna glor på oss som döingar
ur tonfiskbädden
Varje dikt är en bön
Varje dikt är en självförnekelse, allt är ändå en stor sång
som susar i våra huvuden där vi går
från den utbrunna bussen och de kulörta strandremsorna
När jag kommer hem
läser jag lite Karin Boye lite Inger Christensen, lite spill
över köksbordet fullt av sorg
Tårar: ord är lite som tårar som graesset der vokser
ind i din kropp
Det enkla är alldeles för svårt det självklara
alldeles för mjukgörande
En dikt bär aldrig en dikt kan aldrig sprättas upp en dikt
är aldrig en dikt (om du säger det skriker den SWORDFISH
och ger sig iväg) en dikt söker inga förklaringsmodeller
en dikt har ingen blick ingen styrfart en dikts instrumentpanel
är mörklagd en dikt har inget hjärta den har miljoner
Vid pass fem på eftermiddagen
joggar alltid samma gubbe förbi
här utanför: han är en jamb Tre på morgonen vrålar skatorna,
de är alexandriner, tvärt avlösta av koltrasten som alltid sjunger
ensam: centrallyrisk
snorunge: mina fredagseftermiddagar är vikta
åt scifaiku och implosionsmotorik: att vränga skiljetecken
ur det elementära
Skriv inte mer nu
Det här vet alla: när du sitter med din kaffekopp
och en nybredd skorpa och smöret gnistrar
och kaffet har en doft som gläntar
på en dörr in i ett djupt mörker
vi inte vill men måste nudda någon gång
Och det duggregnar utanför
Och trafiken får fart och människor tänjer ut på steget
eftersom de hyser hopp om att erfara
bara något Då kvittar lyriken lika
Jaget utställt på broarna över Älvsjö
En grå skugga med ett barn inuti
Ett ord kopplat
vid de svarta järnöglor som håller farkosterna fast
i vajrar som försvinner i det grå, det grå
är ett uppdrömt hav som strömmar ner över oss
Opus incertum: först nu inser jag vad det kan innebära
Hur stenarna
under oss har vingar under sköldarna
'Gaarriye' igen:
This poem's not up for sale,
It can't be bought as men
And cattle can be bought
Innan dikten blir helt klar
tar vi en kioskpromenad, jag går i regnet
med luvan uppfälld, står
i eftermiddagsskymningen och får ansiktet
upplyst av konfekt och seriemagasin, kommande
storm, den där obetalbara lukten av pappersbuntar
och socker: vi är inte mer än så
Köper en tablettask, stoppar in en blank kall pastill
Allting smakar nu lakrits och viol,
känn efter
fredagen 11 april kl 12.30 - 15.15
reklampaus
Läser reklamblad. Uppbyggligt. Känner hur själen växer, det inre får vingar. Jaget blir ett annat jag. Universums yttre gränser trängs inuti mig, jag får knappt plats längre på grund av all tröst, all insikt, allt ljus. När jag inte orkar ta in mer, kastar jag bilagorna från bilhallarna åt sidan, viker ihop alla glättade papir från elektronikkedjor och alldagligvaruhus. Det räcker inte, jag måste ha mer, mitt blod är så tunt. Jag kravlar upp i tevesoffan, sträcker mig efter fjärrisen och slår på. Ah. Nu öppnar sig livet. Här är det verkligt verkliga. Bergen. Himlen. Havet. De blanka karosserna som plöjer fram på vägar av ljus och lärdom. Jag är en människa nu, jag är inte längre bara en poet, inte längre en liten lort.
torsdag, april 10, 2014
torsdag, april 03, 2014
tweets 4
Nästa dikt ska börja i askan, inifrån det rökskadade biblioteket. Ord som är som de skalbaggar som väcks till liv efter en skogsbrand.
Under natten slog drömmarna ut. Enorma blommor - havsblå månskensbleka. När vi vaknade var torget täckt av kronblad.
Jag har äntligen hittat mig själv. Men det är lite läskigt. För det är ju inte riktigt jag!
Under natten slog drömmarna ut. Enorma blommor - havsblå månskensbleka. När vi vaknade var torget täckt av kronblad.
Ett par regnstänk på displayen.
Det ofärdiga kan ibland visa sig vara det färdiga; det där som fattas texten är dess andhämtning och luftrum.
Texten är ett olivträd.
Vardagens glasfiberväv: hårt skal mellan inre och yttre verklighet. Solen sliter sönder alltihop.
Himlen är en bildskärm. Streamade moln.
Genom rymdnatten; ett skimrande skrivtecken i apogeum. Helt omöjlig storhet att gestalta. Skitsamma: jag skriver rakt ut i mörkret.
Det är som att ha ett skelett av ljus. En rymd inuti kroppen som vill ta sig ut.
Krångla inte till det. Skriv som en rulltrappa. Tugga i dig människor.
Krångla inte till det. Skriv som en rulltrappa. Tugga i dig människor.
Skriv som glömska: varje ny bild textrad gestalt ska vara penslad av nyfikenhet. Vem är jag. Vad är en människa. Vad gör vi här.
Skriv som ett barn som bäddar för sina gosedjur. Allt är på riktigt: de kalla lakanen, vällingen de ska matas med, hur de kivas. Levandegör.
Det här är himmelriket. Det här är alfabetet.
Behövs det ett kryphål, kryp in i det. Skriv så litet som du kan. Var fröet.
Jag tycker om att somna i varm sand. Att göra en väv med brister i. Att klä texten i sitt försvinnande. Att det här är verkligt.
Den här floden av ord. Plötsligt fryser den till. En sädesärla trippar över den tunna isen.
Ställer fram en skål ord, eller är det flugor. Silversked, tack! En fläck månljus över texten.
Solen genom den tunga textgardinen, men bara en strimma: versraden som ett vitt sår ur mörkret.
Jag är diktens pizzabud; hur dofterna sipprar ur den varma kartongen. Det ska dofta mer än papper!
Man drar på blåstället, fläckat av sorg och solsken.
Uppäten av natten; de döda lyfter på ögonlocken och lyser sig in i drömmarna med grått ljus.
Inuti drömmen: verkligheten.
Friheten att radera. Dra en hand över sanden.
Jag har äntligen hittat mig själv. Men det är lite läskigt. För det är ju inte riktigt jag!
Livesändning från en skogsglänta. Intervjuer med ekorrar och domherrar. Närbild på en isdroppe. Kommentarer kring molnens rörelser. Gryning.