pastan

Medan pastan kokar, det tar tio minuter,
skriver jag en dikt; jag tänker att
den ska beröra ämnen jag vanligtvis
inte skriver om, jag lutar mig lite
tillbaks och ser på raderna jag nyss skrev
Ämnen, berör, skriver, kokar; ä javene
vad det kan bli av det här, cut up: jag
kokar i tio minuter en dikt av pasta
Ämnet berör vanligtvis inte; politik
är annars det första jag tänker på
Allt är politik, ingenting är politik, jag
ska skriva dikten djup och lite enkel
Som ett tal ingen har förberett att hålla
Först rodnar publiken och sedan texten
Det blir som en tystnad mot slutet
I det banala kan det absoluta bara anas

inuti november

Inuti
november
en mörk sång
som liksom vränger sig
in i - nä, poesi duger inte: Jag läste om den här mannen som hade en mask inne i sin hjärna i fyra år. Det är jag. Jag är en mask inuti min egen hjärna. Nu äter vi oss en gång, en ort, genom fettslyngorna därinne. Här blir det ett rum. Man kan ha en fotogenlampa. Man kan ha ett litet skrivbord. Det mesta är vingligt. En stålpenna; doppar stiftet i det svarta tuschet. Allt det gamla har blivit nytt. Det obeständiga är det enda fasta. Man kan skriva med uppkavlade ärmar. Absintskuggor över gatan utanför. Varje ord glider mellan de grå synapsbankarna som en manet eller ett toffeldjur - du ser allt det här genom ett litet leksaksmikroskop. Hur blir en dikt till, den kryper fram
ur textmassan som en slinga
ljus ur mörkret, just nu tänker alla på advent
Stjärnorna, de tända ljusen, alla tänker
på kaffepannor i koppar, alla
fyller i tankespåret med doften av glögg,
kardemumma, nejlika; jag vill ha en pepparkaka
Att skriva är som ett julbak, mjöl
och furubänk: händerna är varma
Det börjar alltid bra: orden
sitter framför teven och skrattar
och blir upprymda
av de blanka ansiktena, ylletröjorna
Kanske kommer det en överraskning
in i texten, den bultar på lagårdsdörren
Vi kan inte vänta längre
Vi sliter upp paketen
Allt innehåller sång, sång
som fyller hela lägenheten, världen
slutar mitt i en versrad

sfärernas harmoni

Rymdsonden sliter sig loss, den är som en versrad eller som en dikt som ger sig iväg ur din text. Och du förstår att det enda du kan ha som mål är att frigöra dig från allt.

*

Sfärernas harmoni är lite oväntat staccato, närmast robotisk. Men fin. Man kan höra rymdvinden. Och ettorna och nollorna som har byggt upp universum. Vi är alla pigment på en jättestor biokemisk hårddisk, en hjärna av kolväteatomer.

*

Så snart man är fri, då naglar de fast en vid en komet. Och så får man sitta där och brusa och susa i evinnerlig tid. Missförstådd och ensam i rymdhavet. Det är så kallt därute och så fruktansvärt mörkt. Vi borde starta en namninsamling för den där lilla Rosettalandaren. Kom hem igen.

*

Ingenting ska hem igen. Allt ska bort, ut, försvinna. Ändå är det kvar. Vi klamrar oss fast på kometernas yta.

*

Philae - rymdsonden - sitter nu på kometen, fladdrar kanske lite, ett ben är loss i rymdblåsten. Filmar klipporna runt omkring sig, skickar sång och signaler till oss på jorden. Om tre månader närmar sig värddjuret, den fårade och tumlande 67P/Churyumov-Gerasimenko, solen. Och Philae kommer troligtvis av hettan att ge upp och sluta att fungera. Allt är Aniara. Vi dras ut som svärd av ljus tills ingenting är kvar.

förorten

Förorten där vi bor är mörk som i helvetet och fylld av diamanter som man kan knacka ur cementplattorna på torget. Lyktstolparna svajar av de tunga måsfåglarna och deras blickar skjuter genom skyltfönstren som ljusgula månstrålar. Från affären kommer jägarna med sina plastkassar fyllda av kött och rotsaker och på det dygnetruntöppna gymmet blänker allting av svett och längtan efter att: bli till. Natten slår ned klockan fyra på eftermiddagen och motortrafikleden skär som en dödslinje rakt igenom vår verklighet.

molnfartyg

en mås med sotade vingar seglar över den vilda kedjan medan
moln skingras för att man ska kunna se en miniatyrtortyr klart
genom nyplanterade ärtväxter som täcker den vita linneduken
blodfläckarna som växer över bergets ryggrad av molnfartyg

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

solskärvorna

de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna
meningen med livet är dess eget förbipasserande: man kliver
ombord på en inkapslad fritös och inandas moln av trög olja
gräsätarhjärtat pressas sönder i besatthetens hårda herbarium

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

kaos

kaos är egentligen ett stort lugn: som när ett idiom har sjunkit
likt ett nät i en svart insjö och tysta moln skingrar fågelskriken
vi ställer fram färgglada saker innan vi ska dö invid det höga
soltornet i rymdöknen där det sista nebulosamolnet antänds

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

norrskenshimlen

norrskenshimlen ser in i sitt sorgsna spegelöga med fågelblick
medan smältande isfält breder ut sig längsmed kadavervägar
där arbetslösa krabbfiskare – torterade till oigenkännlighet –
vippar fram och åter – på stället marsch – som konservburkar
rullande i en evigt blåsande massförstörelsevind: tom och däst

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014