tisdag, december 30, 2014

hord, nu på twitter


fredag, december 26, 2014

en historia, omöjlig att berätta

En telefonsvarare står inlåst i Ingenstans
Och blinkar bara rött - rött, oroliga meddelanden
strömmar in; du kommer aldrig att avlyssna dem,
det som fanns finns inte, du är

i tiden före tiden, vi är i tiden efter, det tropiska ljuset
har exploderat, köket är ödelagt, allt som hörs
är Dagens Eko, dödsbuden fyller dagarna med slam
och lera, de febriga

ögonvittnena, tomheten berättelserna skapar; allt är
deras skuld, de oskyldigas minnen: det kvarglömda,
det icke undanstädade, föremål som bara de döda

kan sakna: en gammal yxa som ligger kastad
bredvid huggkubben, en virkad mössa som hänger
på en krok i den kalla skuggan,

i den kalla skuggan 

skimrar ditt minne, tysta signaler som aldrig,
aldrig upphör


Ur Dödens lilla bok

Magnus Carlbring 2005

tisdag, december 23, 2014

orkidéer

livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer

Ur Hord

tweets om natten

Nu väcker natten dagen med sitt tysta mörker och sitt stråk av ljus.

Natten har vänt sitt ansikte mot månlandskapet. Människospegel.

Natten. Den längsta i jordens historia. Ett djupt mörkt tyst äventyr att sova igenom.

"Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." Stagnelius skriver från andra sidan med stiftpenna fylld av ljus.

Natten är ett mörkt rum inuti ett mörkt rum inuti ett mörkt rum. Drömmen slår upp en dörr rakt igenom allt.

Natten inslagen i kallt blankt julklappspapper i mörkt mörkt rött med vilda svarta stjärnor.

Natt. Öppnar drömboken. De ljusa sidorna mot den mörka fonden. En ordlös dikt fyller rummet.

Natten, den är en tom och liksom obegriplig begriplig bok. Vi känner natten. Vet ingenting om natten.

Natten. Den är ett mörkt fjäll med ljusa konturer. Valkeapää skriver den, Paulus Utsi skriver den. Det här är deras natt.

Lucianattens meteorregn. Geminiderna. Rymden kommer allt närmre.

Natten lyser.

Månen viker in sig i nattens fåll. Nu är mörkret fulländat.

Natten. Så trött på natten!

Drar ut sladden och stjärnan slocknar och natten tänds.

Natten är så trött så regnfylld så ledsen mörk övergiven sorglig. Vi får ta hand om den. Och sova gott, det tycker natten om.

Natten. Tystnadens sköna debattprogram.

Natten är natten. Ut ur den. Sov. Vakna i ljus.

Natten. Nu äter den upp oss.

Dagsljuset ... nä det orkar inte ta sig upp idag.

Vi är de sömnlösa. Hundarna som skäller mot månen. Trafikanterna som sitter i tågkupén med boken uppslagen. Versraden som aldrig tar slut.

Natten. En ljuspunkt.

Natten står och glor in genom fönstret med ett halvt slutet öga. Nu äntligen en tunn strimma månljus som skapar skuggor i rummet.

Natten är textens insida.

Eller utsida.

Eller: natten är texten. Ingenting att grubbla över. Ett stråk ord över en svart välvd himmelspanna.

Natten. Det stora svarta ritarket.

Natten. En stor mörk glaciär som glittrar i silver och svart. Wipe out.

Natten är ändå kort. När vi vaknar är himlen tät av ljus eller snö.

Novembernatten ger sig inte. Nu har den gått in i level 2. Utom mörkret har man lagt på en fullkomligt sanslös storm. Save our souls.

Det är rymdtiden. Philaes tid, fastklamrad vid en mörk iskall klippa som rusar fram i universum. Självuppgivelsens tid.

Eller självuppfyllelsen tid. Vi rör oss i täta kvava kokonger. Mörkret äter sig som venom in i kroppen. Vi blir natten.

Dagen och natten är helt utbytbara. Allt skimrar av gråhet; vi åldras blixtsnabbt.

Natten gräver ett djupt gryt under månens mörka rötter.

Natten, där är den ju. Kom, vi kliver ombord.

Novembernatten krymper på displayen. Batteriet nästan helt urladdat, en stjärna kvar bara i mörkret som nu omfamnar allt.

Strömavbrottet i natt. Staden var tom och livsfarligt mörk. Vi blev rymdvarelser igen. Vi slungas fram i oändlighetens natt.

Natten är en mörk kudde, fylld av blixtrande drömmar.

Natten är en versrad. Eller dess öppning: ett mörkt svalg.

Natten är den största oskrivna dikten av alla.

Natten somnar. Drömmarna injiceras som blekt månljus i mörkret.

Natten. Där kommer den ju! Kom in!

Natt. Sätter månen på laddning och släcker ned överallt.

Natten vaknar. Föder dagen. Ett embryo av grått ljus över en mörk äng. Långsamt rör sig verkligheten omkring oss.

https://twitter.com/MagnusCarlbring

måndag, december 15, 2014

hord två år

snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar
vi kan inte komma ihåg ritualmördarens utseende bättre vilket
innebär att alltihop kan vara för sent och vi missar vm-festen
insikten om identitetsupplösningen kom inte till de förvildade
förrän jaktrotlar fann dem självsprängda i den vackra skogen
logiskt våld planteras metodiskt i vita blomlådor och svenska
flaggor spettas i väggen medan man noga skivar sin lillhjärna
de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna

Ur Hord, 2 år på julafton 2014


lördag, december 13, 2014

röd hyacint

Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
                             är mest en flod av skräp,
                                        och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                         kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga, och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, peace            
all                                          Flower Power


Ur Dödens lilla bok 2005




 

 

 
 

måndag, december 08, 2014

sångens sång




jordens alla tankar hörs exakt samtidigt: ljudet är helt perfekt
akvariesamlarens kris manifesteras när de allra sista cikliderna
flyter upp och ger silveravtryck mot det obduktionsblå vattnet
som barn var jag som ett glas som varje morgon exploderade
se det som en försäkring: du kommer att bli omhållen älskling
för alltid för alltid – du blir stenskvättans skvätt: sångens sång

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

tisdag, november 25, 2014

pastan

Medan pastan kokar, det tar tio minuter,
skriver jag en dikt; jag tänker att
den ska beröra ämnen jag vanligtvis
inte skriver om, jag lutar mig lite
tillbaks och ser på raderna jag nyss skrev
Ämnen, berör, skriver, kokar; ä javene
vad det kan bli av det här, cut up: jag
kokar i tio minuter en dikt av pasta
Ämnet berör vanligtvis inte; politik
är annars det första jag tänker på
Allt är politik, ingenting är politik, jag
ska skriva dikten djup och lite enkel
Som ett tal ingen har förberett att hålla
Först rodnar publiken och sedan texten
Det blir som en tystnad mot slutet
I det banala kan det absoluta bara anas

lördag, november 22, 2014

inuti november

Inuti
november
en mörk sång
som liksom vränger sig
in i - nä, poesi duger inte: Jag läste om den här mannen som hade en mask inne i sin hjärna i fyra år. Det är jag. Jag är en mask inuti min egen hjärna. Nu äter vi oss en gång, en ort, genom fettslyngorna därinne. Här blir det ett rum. Man kan ha en fotogenlampa. Man kan ha ett litet skrivbord. Det mesta är vingligt. En stålpenna; doppar stiftet i det svarta tuschet. Allt det gamla har blivit nytt. Det obeständiga är det enda fasta. Man kan skriva med uppkavlade ärmar. Absintskuggor över gatan utanför. Varje ord glider mellan de grå synapsbankarna som en manet eller ett toffeldjur - du ser allt det här genom ett litet leksaksmikroskop. Hur blir en dikt till, den kryper fram
ur textmassan som en slinga
ljus ur mörkret, just nu tänker alla på advent
Stjärnorna, de tända ljusen, alla tänker
på kaffepannor i koppar, alla
fyller i tankespåret med doften av glögg,
kardemumma, nejlika; jag vill ha en pepparkaka
Att skriva är som ett julbak, mjöl
och furubänk: händerna är varma
Det börjar alltid bra: orden
sitter framför teven och skrattar
och blir upprymda
av de blanka ansiktena, ylletröjorna
Kanske kommer det en överraskning
in i texten, den bultar på lagårdsdörren
Vi kan inte vänta längre
Vi sliter upp paketen
Allt innehåller sång, sång
som fyller hela lägenheten, världen
slutar mitt i en versrad

torsdag, november 13, 2014

sfärernas harmoni



Rymdsonden sliter sig loss, den är som en versrad eller som en dikt som ger sig iväg ur din text. Och du förstår att det enda du kan ha som mål är att frigöra dig från allt.

*

Sfärernas harmoni är lite oväntat staccato, närmast robotisk. Men fin. Man kan höra rymdvinden. Och ettorna och nollorna som har byggt upp universum. Vi är alla pigment på en jättestor biokemisk hårddisk, en hjärna av kolväteatomer.

*

Så snart man är fri, då naglar de fast en vid en komet. Och så får man sitta där och brusa och susa i evinnerlig tid. Missförstådd och ensam i rymdhavet. Det är så kallt därute och så fruktansvärt mörkt. Vi borde starta en namninsamling för den där lilla Rosettalandaren. Kom hem igen.

*

Ingenting ska hem igen. Allt ska bort, ut, försvinna. Ändå är det kvar. Vi klamrar oss fast på kometernas yta.

*

Philae - rymdsonden - sitter nu på kometen, fladdrar kanske lite, ett ben är loss i rymdblåsten. Filmar klipporna runt omkring sig, skickar sång och signaler till oss på jorden. Om tre månader närmar sig värddjuret, den fårade och tumlande 67P/Churyumov-Gerasimenko, solen. Och Philae kommer troligtvis av hettan att ge upp och sluta att fungera. Allt är Aniara. Vi dras ut som svärd av ljus tills ingenting är kvar.

måndag, november 10, 2014

förorten

Förorten där vi bor är mörk som i helvetet och fylld av diamanter som man kan knacka ur cementplattorna på torget. Lyktstolparna svajar av de tunga måsfåglarna och deras blickar skjuter genom skyltfönstren som ljusgula månstrålar. Från affären kommer jägarna med sina plastkassar fyllda av kött och rotsaker och på det dygnetruntöppna gymmet blänker allting av svett och längtan efter att: bli till. Natten slår ned klockan fyra på eftermiddagen och motortrafikleden skär som en dödslinje rakt igenom vår verklighet.

molnfartyg


en mås med sotade vingar seglar över den vilda kedjan medan
moln skingras för att man ska kunna se en miniatyrtortyr klart
genom nyplanterade ärtväxter som täcker den vita linneduken
blodfläckarna som växer över bergets ryggrad av molnfartyg

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

solskärvorna


de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna
meningen med livet är dess eget förbipasserande: man kliver
ombord på en inkapslad fritös och inandas moln av trög olja
gräsätarhjärtat pressas sönder i besatthetens hårda herbarium

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

kaos


kaos är egentligen ett stort lugn: som när ett idiom har sjunkit
likt ett nät i en svart insjö och tysta moln skingrar fågelskriken
vi ställer fram färgglada saker innan vi ska dö invid det höga
soltornet i rymdöknen där det sista nebulosamolnet antänds

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

norrskenshimlen


norrskenshimlen ser in i sitt sorgsna spegelöga med fågelblick
medan smältande isfält breder ut sig längsmed kadavervägar
där arbetslösa krabbfiskare – torterade till oigenkännlighet –
vippar fram och åter – på stället marsch – som konservburkar
rullande i en evigt blåsande massförstörelsevind: tom och däst

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

fredag, oktober 31, 2014

orden

Orden äter upp oss. Det uppstår tillfällen, som tidshål i varpen, då dikterna bara slår sönder allting. Hjärta. Hjärna. Inälvorna slits ut ur kroppen. Texten sitter på ditt huvud och river i strupen och magen med sin krokiga livsfarliga näbb. Då är det skönt att lyssna på musik. Då är det skönt att förlora sig i ett snabbköpsinferno. Då är det skönt att springa en mil. Då är det skönt att kasta sig över orden och ge igen. Era små jäklar, jag ska nog brotta tillbaks och strama upp er. Versrader. Strofindelning. Indrag. Radbrott. Sätt munkorg på dem och ringmärk. Reviret är tufft att bevaka.

fredag, oktober 24, 2014

uppdateringar 3

Arbetar i strålkastarsken. Natten kryper in i ordhorden. Vi ska sova i lövhögarna, det är inte dags riktigt ännu. Vi springer in i mörkret tillsammans. Först sprang vi en mil drygt längsmed Farsta strand, de gulfläckade stråken och vattnet som är blyfärgat och de svartklädda fåtaliga löparna vi möter. Här dyker hus upp vi aldrig har sett, märkliga miljöer i helvetets utkant: sommarstugor som är kvarglömda och övergivna och uppochnedvända kanoter och när mörkret kommer på allvar tänds ljus längsmed strandpromenaden. En sista sommarfågel sjunger till, just när skymningen slår ned över Ågestabron. Där flyter speglingen av en buss. Vi rör oss igenom oss själva, i ett självklart tempo. Det är alltid lätt att springa i mörker, farten känns bättre och mer naturlig. Vi tar ett par tunga backar upp mot höghusen innan vi lämnar platsen i kedjor av billyktor. Natten är vit som natrium. Över fotbollsplanen en orangegul dimma av andedräkt. Vi stretchar i anslaget till den första frosten. Tillbaks in i texten: hösten är som ett rum inuti ett rum och längst därinne i mörkret låtsas vi att det finns ett litet ljus som ska lysa upp varenda versrad; varenda stavelse är ett löpsteg eller en försiktigt öppnad dröm. Jag ska skriva en stund till.


Poesi är andhämtning. Ibland. Ibland är det kvävning. Ibland är det en burk med hårt åtskruvat lock. Ibland är det havsanemoner (fast man inte riktigt vet hur de ser ut). Ibland är poesi eftermiddagste - tråkigt men trevligt. Ibland är det rårivet. Ibland är det ingenting (i den bokstavliga betydelsen: ingenting alls). Jag tycker inte om etiketter. Ändå är poesi ibland etiketter; då tänker vi genast på sylt. Ibland är en dikt sylt. Jag äter min skorpa med körsbärsmarmelad med en knivsudd timjan - det är inte poesi men det är gott.


Är i fjäderdräktens värme. Det är vingarna som. Jag vet inte. Är kungsörnens lilla knivskarpa hjärna. Vet allt om att flyga. Formulerar det inte. Sitter på klippkanten. Här börjar det. Lyfter och med två tre slappa vingtag. Når termiken. Det blå. Det vita. Ingenstans finns. Här är lugnet, i flykten. Vingpennan. Lång gir över Östersjön. Pälsdjuren i skymningen. Vi har ingen själ. I blodet flyger. Allt är rytm. Känner det iskalla i krävan. Högre. Sömnen i en volt. Kan inte det här. Ändå är det allt som sker. Jag flyger. Allting underligt brusar i näbben, i det tunna superstarka. Vidöppet gap. Störtdyk.






 

lördag, oktober 18, 2014

per automatik

Skriv per automatik. De gamla cigarettautomaterna i foajén på Sandrewsbiografen på Kungsgatan; jag såg Hajen där 1975, jag var fjorton år och livrädd att inte komma in. Sommaren efter var jag dödsskraj för hajar, hur de svarta fenorna kom svepande mot mig i mina rutiga badbrallor där i det jolmgrunda vattnet i Östersjön. Kådisautomaten i Gula gången vid Slussen, den vindlande betongtrappan upp från Nackabussarna och Saltsjöbanan. Hur man föreställde sig fula gubbar som pulade in enkronor och plockade ut gummigråa rfsukondomer ur gallret. Godisautomaten inuti i den stora skulpturen - Hon - av Niki de Saint-Phalle, Jean Tinguely och P.O. Ultvedt, då 1965, på Moderna Muséet; man gick in genom vaginan och uppe i huvudet fanns det en biograf. Ur automaten fick jag en påse gröna råttor, lite hårda på ytan och med artificiell druvbeska i smaken: jag kan inte glömma den där smaken. Jukeboxen på Wallin's Café i Katthammarsvik, de äkta femtiotalssinglarna, dixieland och Elvis Presley. Spådomsautomaten på Gröna Lund, man dunkade i en slant och ut kom en liten lackmusfärgad remsa där ens framtid stod tryckt i terpentindoftande skrift. "Vad du än gör i framtiden: skriv!" Pantautomaterna på Willy:s, hur vi står och trycker in petflaskor i den sötsura doften av återvinning. Min fleecetröja är gjord av återvunnen plast. Det är en noshörningströja; jag har en inre noshörning inuti mig, som springer på ilska och glädje rakt igenom uppdateringen - ut över den displayvita savannen - utan att reflektera alls. Allt är bara en ordström; pula ner en guldtia i myntskåran och ut kommer ditt öde eller en dikt eller absolut bara nonsens, det sker per automatik, alltihop.

onsdag, oktober 15, 2014

bjuder in dig

Bjuder in dig
och du kan inte låta bli
att ta emot
blommorna och blodet
som rinner ur min hand
Bjuder in dig i dikten
Du kan inte låta bli
att rannsaka dig själv
Innan du kliver ombord
Däcket blankt
av ignorans och ödmjukhet
Himlen ovanför likvit
Het som i helvetet
Havsytan svart: orden
krymper
ju längre vi färdas
tillsammans

söndag, oktober 12, 2014

tweets 6

Det är ett helvete att vara poet.

Man jobbar alltid. Dygnet runt. Även i drömmar och djupsömn. Det finns ingen att klaga hos. Orden äter upp all din tid.

Natten intervenerar dagen. Och tvärtom. Svartvit är verkligheten. Med miljontals dagrar skiftningar övergångar ljus och skugga.

Du ska göra verklighet av dina drömmar. Och krossas under dem.

Du värderar hela tiden ord utsagor interpunkteringar rytm radbrott. Du är samtalets spetälske: allt ska fördjupas, eller omformuleras.

Du tjänar knappt ett öre. Marknaden är stenhård, om den ens finns. Du är livstidsdömd till ditt jobb. Ingen begriper dig. Ingen begriper du.

Allt du äger är ord. Himlens kassavalv står vidöppet; det är ibland omöjligt att välja rätt tonfall rätt bild rätt stavelseföljd.

"Får man skriva dikter?" Handen far upp. Klassrummet tystnar. Duvorna fladdrar iväg. Tiden är inuti oss som en ordlös klocka.

Den som skriver dikt är alldeles fri. Det är ett livsfarligt jobb. Varje dag är ny. Inga rutiner är möjliga. Inombords: världskrig.

Jag älskar mitt jobb.

Man måste vara stark och bestämd. Och visa sig svag och osäker. Vad är en människa.

--- ord ---

Jag har inte valt det själv, men det är svårt att ens säga (än mer att skriva: det pretentiösa blir blixtbelyst). Man kan inte säga upp sig.

Ord är ammunition. En diktstrof det enda vapen du behöver. Eller inte behöver. Du är tvungen att ständigt välja. Det inre skriket.

Över dina ord faller höstljuset ömsom varmt ömsom iskallt. De värsta stunderna är orden slamrande plåtar i vinden. I de bästa har de kropp.

Jag arbetar alltid. Livet är min arbetsgivare. Sömnen är min lön.

Jag romantiserar inte. Jag omtalar mitt jobb. Jag blev poet på 70, 80-talet. Eller tidigare? Frågan är aldrig i svaret. Föds man i en dikt?

Det var när vi skulle skriva specialarbete i svenska. Vi hade lång tid på oss, tre månader eller så. Jag sträckte upp handen och frågade:

"Får man skriva dikter?"

Jag vet inte var det kom ifrån, eller varför. Jag måste ha läst något. Ekelöf? Lars Forsell. Dagermans dagsedlar. Vet inte. Jag skrev dikter / som handlade om människor. En gestaltade en ensam man på långvården. Rullstol. Fast i en korridor. Introspektiv. Det är den enda jag minns.

Ord är också blommor. Samtidigt är de helt värdelösa. Utan vikt. En poet är utfattig och stormrik. Schabloner och livserfarenhet.

När jag låg i lumpen gjorde jag min första diktsamling. Dikter etc. Eller Dikter m.m. Dikter ... Jag minns inte riktigt. Ömma och punkiga.

I Grupp 83 debuterade jag. Jag var 21 år då. "Världen är ett hål / och jag en kamel." I minnet är dikterna höstvirvlande, kalla och varma.

Det var punkmusikens strofer och språkbruk. The blank generation. The Church of Indifference. Rockmusikens romantik. Blod och rosor.

Science fiction och samhällssatir och förbifladdrande gestalter; människorester svarta vattenytor ordkross färgexplosioner vrålande motorer.

Att ägna sig åt poesi är att inte ha någon framförhållning alls i livet. Det ger ingen inkomst. Ingen arbetsplats. Inga jobbarpolare.

Det är en pretentiös syssla. Och helt vardaglig.

Hör en dokumentär på radio, om en renskötare som bestämmer sig för att ge upp rennäringen. Det är nog som att slita hjärtat ur kroppen.

Vilka är vi. Hur blir vi de vi är. Hur kom vi hit. Vart ska vi. Vad gör vi här. Vad är en människa. Vem är jag. Vad är en dikt.

"Vad du än gör i livet Magnus, så fortsätt att skriva." Det var betyget jag fick på mina dikter, då i trean i gymnasiet.

Språk gör oss till människor.

Diktens absoluta frihet är enerverande.

Det finns ingen nostalgi i det här; det är bara som det är. Arbetar man fritt med ord blir man alltid missförstådd. Det är inget konstigt.

Ändå är det förstås diktjaget som är underströmmen eller källan. Frågan outgrundlig vem jag är, vilka vi egentligen är. Vad är en människa.

Jag arbetar på en oändlig text. Den började i en blekblå skrivbok stormhösten 1969 och fortsätter i den här tweeten. Allt är en orm av ord.

Jag har alltid varit noga med att inte framhäva mig själv; det är opassande i ett författarskap. Texten begränsas. Individualismens epok / är ett aber för den dikt som vill frigöra sig och kommunicera samtidigt. Vi är som en flod, texterna strömmar i oss. Öppna bron. Riv bron.

Samtidigt är jaget diktens mun. Eller tumavtryck. Eller fågelsång. Hjärtrerot.

Det handlar alltid om att vara mer personlig än privat. Eller också gör det inte alls det. Varenda incitament för att dikta är lika giltigt.

Vi är språkvarelser. Dikten ombildas inuti oss. Vi är bildskärmsvarelser. Dikten en svart lysande hjärnrytmskurva. Inre solstorm.

Ord är streck av mörker streck av ljus i himlen.

Lägger ifrån mig boken och den träffas av solsken.


https://twitter.com/MagnusCarlbring

fredag, oktober 10, 2014

anteckning

Vad är en anteckning. Vad är vatten. Vad är en text. Vad är en organism, vad är det som får en text att leva: muskler blod nerver ljus skuggor, ingenting: det är slumpens skördar, en känsla för rytm, kanske bara detta enkla: rösten bär ibland, ibland inte alls.

Nu har jag arbetat med Hord i ungefär sex år. Först skrev jag dikten, under lång tid - det började som tvåradingar som jag vävde samman till en enda lång vers, sammankommen av ord ur samtid och minne: somt är nyskapt somt är satt i nytt sammanhang. Jag tänkte på 'mannen utan väg'. Eller på en flod fylld av döda själar. Eller på ett aldrig avslutat flöde av tidningsrubriker. Och att det är människor inuti allt. Att vi är som bakom glas. Att vi är bildskärmsvarelser, och samtidigt: svampplockare, säljägare, drömmar. Sedan - medan vi väntade på utgivning - gjorde jag en julkalender, filmade och läste in stycken ur texten. Så kom den i tryckt form, julafton 2012. Sedan har jag bildsatt den, evolverat: stillbilder, ord ur texten, lagt upp på nätet, bloggen, Facebook, twitter. Vi hade också ett samtal, jag och Joel: http://www.felforlag.se/samtal-med-magnus-carlbring-om-hord

Gjorde en inläsning, förra våren/sommaren; satt i vår Saab med en Zoom och läste kylslagna morgnar: hela texten, omtagning på omtagning. Det svåra är att få till ett torrt ljud. Bilkupén är en bra studio. Problemet är tågtrafiken utanför. Flygplanen. En motorcykel som fräser förbi. Människor som snackar. Någon har jobbpaus och står på parkeringen och röker och dricker kaffe och snackar upp sig inför helgen. Joel redigerade, nu ligger Hord på iTunes och Spotify.

Vad vill jag ha sagt med det här? Verket ska tala. Allt annat är förarbete, underarbete, efterarbete. Nu har jag gått tillbaks till råinspelningen och remixat den, lekt och laborerat med rösten i sig (reverb, baklänges, morfning, sönderklippt, pauseringar, omkastningar) och testat Creative Commonsmusik/ljud som bakgrund. Det var en fin värld, rolig: men märkligt med gratisöverenskommelserna. Har vi hamnat helt i en gratiskultur (inte i meningen att allt är gratis, utan att det inte går att få betalt, ta betalt? vad är pengar? vad är vatten?)?

Kanske är det ett bokslut: Hord nådde hit. Funderar på Hord Frukostflingor. Hord, långfilmen. Hord Live (har läst avsnitt ur den, ej hela). Hord, klädesmärket. Hord, en tidskrift utanför tiden. Vi har almanackan Hord kvar, bondepraktikan med fraser ur Hord som 'visdomsord' eller koaner, mantran, jag vet inte. Hord, partikelacceleratorn. Vad är Hord. Vad är en anteckning, ett ord. All text som försöker besvara frågan Vilka är vi, är giltig. All annan text är också giltig.

Jag har alla David Foster Wallaces texter kvar att läsa, har bara bläddrat i volymerna. Just nu Naomi Klein, om klimatfrågan. Klimatfrågan är högst upp på alla agendor, den borde vara det. I Hord är den mitten: permafrosten som släpper, flodvågorna som kommer, marken som brister under oss, våra sinnen som tar in men inte begriper. Vilka är vi. Var är vi. Vad är det som rör sig inuti oss, och utanför. Vad är vatten.

inutibarn




du – inutibarn – är ett solvarmt smörkex som krasas sönder i

sammetspåsen: häng upp din lilla sagorock på snabelknoppen
allt är högupplöst – varje detalj exakt som i ett snöfall som du
inte anade skulle komma: stillheten vädjan det paniska – och
alldeles osynligt: det efterlämnade är som ett saffransfält: tyst
en väldig lunga som inte rör sig men alltid kommer att finnas
som en reklamfilmsvåg aldrig påbörjad aldrig avslutad ett svar
på det svarslösa: tonerna utsläppta i stjärnfältet som vingbrus
gissa kändisbarnet eller stödköp strupljud: tomheten fyller allt
bullshit vi har åstadkommit: innerlighetens aorta tvärt avsliten
och när vi – vi måste ge tröst få tröst – smeker fram mildhet:
ett attentat: permafroststäppens hjärtsvikt öppnar sin muräna
och ekokatastrofen klättrar in i ostronbankarnas klarhetsfyllda
reservoarer: tänk dig att du dyker djupt i en uranstavsbassäng
just innan havet öppnar rovdjursslussen: ditt liv kommer åter

Hord Remix10 © Magnus Carlbring 2014

torsdag, oktober 09, 2014

tumavtryck




själarnas tuggummin flyter upp ur kloakerna och månens grå

tumavtryck tar kommando över de krossade revbenens floder
återlämnat: ett stramt gult ledljus in i tystnadens korridor och
ett spöklikt glittrande lerfält med regnkalla stenar som skriker
ut det mest vardagliga: en skitig grytlapp en sprucken tånagel
en talgboll som dinglar i minnets krypta en försvunnen socka
en kardemummakaka ställs doftmjukt ned på en vit spetsduk
attackhaglet smattrar ner i ljusåkern och en kärrhök blir vilse
i existensens luftrumssörja – vingarna dryper av död fibersaft
och allt vi efterlängtade – håll om varandra nu – droppas bort
i en vit mugg av plast: kära mammapappagud allting är trasigt
samtidens instabilitet är den lilla luftprick – pestflaggen hissad
i radiomastens eldvita topp – som atomklyvningen åtrår mest

Hord Remix9 © Magnus Carlbring 2014

måndag, oktober 06, 2014

artärer




det här är den sista defragmenteringen: glaciären och stäppen
sjunger högt och med vindgiljotinerad röst: allt slickar natten
höstmurklans psykolog är djupt insjunken i avidentifieringens
alfabet: en bärgningsbåt lägger ut i tid och otid: läs bort havet!
valsedeln av stål förblir skönt placerad mellan revbenens tak
där kondorskuggan sveper över de älskandes avbitna artärer
afrika är ett vitt ark: jerusalem en stapel bokstäver där barnets
minne av en vagn fylld av blodig frukt glider bort ur dammet
kaos är egentligen ett stort lugn: som när ett idiom har sjunkit
likt ett nät i en svart insjö och tysta moln skingrar fågelskriken

***


blåklinthärvan ur gubbskallens kalksprickor seglar för alltid i
alkfåglars järnsvarta röst där avhuggna molnskuggor blir kors
ockupationsmakten meddelar att alla matransoner ska samlas
in för att kontrollvägas som en liten tyst paus i åtgärdspaketet
meteorologen var vår tids hjälte innan taggtråden kring hans
hem revs och det avslöjades att huset bara var en projektion
straffet för att finnas till innefattar en mängd olika aspekter
särskilt en djup dyrkan av det skimrande eller oformulerbara
narkomanvården gav man först upp eftersom alla människor
nu skulle få leva i fullständig frihet och ta eget ansvar: dö själv
i lövet sveper grymt solljus och den usla tillfällighetskonsulten 
kränger ännu en avfallssorterare där han går från dörr till dörr

Hord Remix8 © Magnus Carlbring 2014

söndag, oktober 05, 2014

hjärteroten




ur civilisationens sista äggkopp: en liten dödsvind som är fadd

en liten livsvind som är som en akvarellslinga över hjärteroten
finala leveln: de svältande amfibieklorna skakar stumt mot en
sönderslagen tevekamera eller om det är en ruttnad människa
ideologierna plogas ner bakom en söndergnagd parkbänk där
munkar sitter med händerna vidöppna som ofrankerade brev
gratistidningarnas spydiga läppglans gestaltar naturupplevelser
där beväpnade märkeskläders unkenhet doftar starkt av sötma
där en bidé faller fylld av ormbunkars grågula giftkärlsträngar
där ett grällt körverk för hägerns urtidsflykt blir en dödsmässa
där badenbadenstolen under sotapeln väntar på tiden då tiden
retirerar och gräsmattan rör sig ner i djupet till blåmesens drill

Hord Remix7 © Magnus Carlbring 2014

lördag, oktober 04, 2014

fågelsång




när drogen verkar avtar livssmärtan precis som blicken fejdar
vid offentliga avrättningar eller i anhörigrummets gråvita luft
ytterligare ett vidrigt falsklarm: vi bor granne med oss själva
genom vardagens tunnsådda kärleksförklaring känns stormen
komma som en varm osynlighet eller en andedräkt ur helvetet
fontänens ryggslut formas av fingrarnas längtan efter salivspår
medan munhålan utsänder olivinoljade hemgjorda porrfilmer
sökes: helutrustad sjukdomsbild där man kan vinna fina priser
utan att behöva förlora sin talang på vägen: strömlinjeformad
stund som vi alla söker: den där tiden då det var: varmt stilla
strandödsligt vågnära snäckskalshungrigt proteinstint: nyvaket
elden råmade itu ytligheten medan någon sjöng om fågelsång
ur regnet sjönk metallindustrierna på vräkiga gradänger: saltet
föll i vilda drivor över öknarna och ett ensamt lotusträd brann

Hord Remix6 © Magnus Carlbring 2014

torsdag, oktober 02, 2014

hajögon




träkistor får murkna i regnet tills molnformationens jättelokor
hämtar hem innehållet i askar av guld som färdas ut i rymden
miniatyrer i glaspalatsets spegling: omutliga ikeakartonger fylls
av ren idioti och nedkratsade rester av brända ansiktsproteser
glaciärklättrarna hamnade mellan den klimatneutrala blygdens
blödande stålgolv och källarsömnen: allt sker i högtalarskriket
allt sker i en fingersnärt i en kniptångsmanöver i handens ljus
när den vinklar ned persiennen och blottar oss som vill älska
två förtvivlade rop i en förtvivlad situation i ett förtvivlat rum
social dumpning diminuerade oss värdelösa innehållslösheter
som avled tomma som opiumkapslar upphittade i kalkbrottet
dykaren spränger hjärnan i det blå hålets hjärta i ett medvetet
riskuppdrag ned i kapillärernas tromb av självlysande hajögon

Hord Remix5 © Magnus Carlbring 2014

 

valrossar

Uppdatera natten. Dröm sönder ditt liv. Vakna. Det här gör vi tillsammans. Valrossarna, vi pratar om dem, hur de kryper tätt ihop på en strand utan is. Världen är inget mysterium, hur gärna vi än vill. Vi går upp på morgonen. Klär oss i drömbilder. Vi är fria. Vi är fastlåsta. Vi har blod i nervsystemet. Vi har inget tålamod. Vi kliver ut i dagsljuset. Morgnarna är äntligen kalla. Det här är inte höst, det är Armageddon. Allting brinner, allting är alldeles dött. Förtvivlan är den förhärskande känslan. Vi faller ut i ljuset, som skuggor faller ur mörkret. Det låter om oss när vi viner iväg. Det här är vår stund. Nu. Känner vi glädje. Ja det gör så ont. Vi anar ett samband, men vet att ingenting finns. Vi vill lyftas av något större, men vet att allting finns intill oss. Att vi har ansvar för just den här stunden, den här textraden, den här världen. Hur skriver man? Ett ord i taget. Den här kvällen och den här världen, den stora och den förskräckligt lilla. Jag tänker strejka. Uppdatera tomheten. Brygga te. Sluta skriva nonsens. Sluta driva sjok av ord framför mig som en plog, sluta med idiotin. Sluta läsa allt skvaller, allt trams, sluta följa alla diskussioner som inte leder någonstans. Rubriker. Stupiditet. Följa ett spår som är obegripligt. Allt det här under oss är mycelet, vi vrider oss upp ur mörkret som trådblanka svampkroppar. Så blir det. Vi är svampar, vi har kommit för att ta över den här världen. Öppna dörren. Sylvia Plath, hukad över skrivblocket: natten växer som ett ljust fält och pennan är så mjuk i handen. Hon skriver: Little or nothing. / So many of us! / So many of us! Jag kan omöjligt få ihop det här, det är inte meningen. Men vi somnar med gyttret av förtvivlade (ja de kan känna förtvivlan) valrossar på näthinnan. We shall by morning / Inherit the earth. Allt tillhör alla. Vad är det vi håller på med. Vila. Sov. Bli människa igen. I am the walrus.

lördag, september 27, 2014

skönhet




telefonslavarna raglar ut i det medvetslösa regnet och sliter itu
det sista hoppet när himlens slidmynning öppnar orgasmsåret
mardrömmarnas mardröm: den sömnlöses sömn gryningsraid
över nejden: de genomskinligas genomskinlighet böljar fram
trådlösa soldater i uniformslösa munderingar: vattenlösligt liv
och hud som ramlar av dem när de kratsar mot fönsterbrädet
barndomen komposterad: giftträskets stank och småsvampars
eldsken: höstoväder projicerat genom skallrande radhusrutor
mamma och pappa dog i sömnen medan de små tyst väntade
kring benporslinsservisen och med rödgirlanderna klangfyllda
vi övergavs i upphörandet som leende skräckfilmslegogubbar
allt det här yttre är inuti allt inuti är utanför vår kontroll: oron
över livskrisen – vad gör vi med barnen? – är meningslös: oro
är själva livsbetingelsen: det finns en skönhet i att ge upp allt

Hord Remix3 © Magnus Carlbring 2014

fredag, september 26, 2014

barn




ingen av de överlevande kommer att överleva anklagelseakten
vi såg inte vi anade inte vi kunde inte veta: marken var täckt
av barn och av vitsippor och februarimossan hjärtängselgrön
vi bar dit en bomb och sprängde upp spermieoljan ur jorden
och ungarna sprang ihjäl varandra skrikande med sina händer
medan världen mycket långsamt tog emot dem i fågelfamnen
och mitt i attacken som ska bli ett livstrauma: åh våra minnen
åh vår längtan åh våra uppbrott försök vår strävan vår utflykt
allt det där vi gjorde tillsammans alla guldröster vi lyssnade till
och alla små porslinsvarelser som kom in i våra liv med skratt
logistikföretagen dyker ned i informationsfloden för att fånga
nya kunder där man minst anar dem: hos de mördade djuren

Hord Remix2 © Magnus Carlbring 2014

torsdag, september 25, 2014

hallå




jesus vilar i hallåets vita knä medan den lilla svulsten drar en
silverkrets kring den exploderande månbåten och själen finns
det ska göra ont annars finns det ingen mening: klippbrantens
mjukhet är dess hårdhet: ett blads innanmäte är dess tunnhet
de döda skränar i grenverket: trädens motorer brinner oerhört
att liksom nå sitt inre slem en liten smula och återfödas lagom
allt vad man kan önska sig har grisat ner i katakomberna och
när bläckstrålarna klättrar in i den febriga natten blommar jag
mitt i din livskris en punkt av oroande stabilitet: som att sväva
på toppen av en roterande vinsch innan allt havererar av blåst
 

Hord Remix1 © Magnus Carlbring 2014

torsdag, september 18, 2014

glödlampor

Nu har jag nyss bytt ut ett par glödlampor. Det är de små händelserna i tillvaron som kan orsaka de stora förändringarna. Typ om en fjäril blir uppäten av en jättesalamander på en lavasvart atoll utanför den japanska östkusten, så skapas, när groddjuret sväljer, en lätt darrning i den omgivande luften och den svaga vågrörelse som på havsytan sedan förflyttar sig alldeles osynlig över oceanen (nej det blir ingen jordbävning den här gången) når den amerikanska kontinenten och träffar, som en andedräkt från det hinsides, en rollerbladeåkande före detta neurokirurg som efter sitt pass längsmed sandstrandens boulevarder kliver in i sin condo med utsikt över alla hav och alla himlar (han tänker så, eftersom han är alltid i total harmoni med kropp och omvärld (eftersom rullskridsokåkandet kreerar en närmast exakt stimulans åt balanskristallerna i innerörat) när han har skejtat) och plockar upp fjärrkontrollen och slår på nyheterna - ingenting har egentligen hänt - och den mikroström av elektroner som sedan forsar genom kabelnätet samlas som en förflugen tanke hos en nyss avskedad teleoperatör som har bestämt sig - äntligen - för att ge sig i kast med sin fritidssyssla på allvar (hen bygger kinesiska pappersdrakar och flyger med dem den där stunden just mellan ebb och flod då vinden liksom suger luftströmmarna inåt/nedåt, det får gärna ske i månsken om vindarna bär) och därför kliver ut i garaget för att projektera och limma samman ett nytt bygge och när garageporten dras uppåt fångas vinden igen, den där lilla resten från salamanderns struphuvudsrörelse och nu, nu går det fort, nu far idéerna i etern - lätt synbara, som stoft, glittrande dammkorn i sensommardagern som just i detta ögonblick (ett uppsamlande nu) övergår i höst och mörkret bara faller och faller och du märker ju hur lugubert och skumt det blir i rummen om kvällarna och du tänder upp och - poff poff poff - lamporna ger upp. Dags att byta med andra ord. Lågenergi. Långlivade. Starkt lysande. Det är en ny tid nu: allt omkring oss skimrar av lumen och ampere. Vi ser varandra bra.

måndag, september 15, 2014

the sell out

Såhär gör vi. Vi kapar en ideologi och en folkrörelse. Vi tar hedern ifrån dem. Vi snor deras namn. Vi blir deras inre tvilling. Vi är det nya arbetarpartiet. Vi säljer allting som är fast och rörligt: lokaler vårdcentraler sjukhus inventarier personal patienter skolor järnvägar kollektivtrafik militärbaracker apotek. Vi säljer allt vi hinner med och samtidigt kapar vi arbetsrätten och arbetslöshetskassan och destruerar fackförbunden och ser till att de besuttna får tillbaks privilegier från urtiden (rut och rot och skatteavdrag) så att klasskillnaderna blir tydliga. Vi säljer allt som är tänkbart och allt som är otänkbart och - det är det viktigaste - vi säljer det till våra kompisar, till våra sponsorer och svågrar och bröder och systrar. Vi är kapitalet. Vi är makteliten. Vi är skuggorna på väggen. Och när vi är klara med detta, the sell out, och landet vi har rånat är satt på undantag och klyvt på mitten, då tackar vi för oss. Ring oss inte. Skicka inga mejl. Ni hittar oss aldrig på nätet.

torsdag, september 11, 2014

solidaritet

Egoismens bredkäftade ansikte stirrar ner på dig från valaffischerna. Individualismen har tagit oss så långt från vett och sans att vi tror att valfrihet innebär att bli utkastad i otrygghet. Vi kryper från vaggan till graven med tindrande blick: du dog men du var åtminstone fri, ingen annan än du själv styrde ditt liv. Till slut sitter vi med en katalog fylld av äldreboenden i famnen - var ska du bo? hur ska du ha det i ditt liv? - medan demensen är så stark att tankarna knappt kan fastna på vardagens ritpapper. Här målar vi en äng med kor och gamla landsvägar. Solen går upp över Sverige, en blek och ängslig sol. I skolan töms plötsligt en klass på missnöjda elever och en lärarlön lyfts ut ur budgeten och hyran höjs eftersom lokalerna är sålda på marknaden till underpris och när någonting är sålt måste någon gå med vinst och när någon går med vinst måste någon förlora: så ser spelet ut. Huset där du har bott i hela ditt liv går på auktion och du följer med, du är bara ett inventarium som man kan ställa ut på gatan. Hur har du det nu? Åh jag hankar mig fram. Det är synd, att klaga. Du står i en stum och oändlig kö och när du nästan är framme vid vårdcentralen är den såld och tömd på personal och instrument och du får ställa dig sist i kön igen. Men så ser ju marknaden ut: behov och efterfrågan prövar oss dagligen. Vem har behov av dig. Vem efterfrågar dig. Hur mycket är du värd. Du har ett litet sedeltryckeri inombords, en liten datamaskin som kalkylerar hur världen kommer att te sig - en dag när du till slut är lyckliggjord. I det sönderindividualiserade samhället är ensamheten som allra störst. Exkluderingen har blivit en ynnest, den yttersta exkluderingen är solipsistisk och därmed fullkomligt innesluten i sig själv. Vi har köpt allt vi behöver. Jag har köpt en kuvös som jag kan flyta i i ljummet saltvatten. Vi är foster i ett hermetiskt tillslutet akvarium av bortglömdhet och unicitet. Det här är jag, det kan ingen ta ifrån mig. Men snälla: prova att ta varandra ifrån varandra. Bli tillsammans. Kollektivisera. Äg ihop. Beskatta och fördela. Det finns bara en rättvisa och den är absolut. Jag tycker om tanken på att kvotera, eftersom det finns ingenting som motsäger den. Solidaritet är en blomma. Plocka hela famnen full. Dela ut.

torsdag, september 04, 2014

1964

1964. Världen som skakar sina galler. Historien som alltid riskerar att upprepa sig. Kärleken som väller över nationsgränserna och fascismen som stänger gränserna. Vilket år är det nu. Vart ska vi ta vägen. Det här går åt helvete. Det här går framåt. Vi vrider oss på den blanka kapitalismens krok. Det är inte du som bestämmer, det är storbolagen, oligarkerna, det är teknokraterna, vapenleverantörerna, det är i de mörka salongerna som besluten fattas. Vad är min röst värd. Ett liv. Det patetiska är det enda sanna. Solskenet är barmhärtigt. Havet svalkar oss ännu. Om Grönlandsisen smälter - den kommer att göra det - stiger havsnivån världen runt med sju meter. Vi flyr allt det här. Vi står och stirrar på hyllraden med varor och förundras över all denna ... müsli, alla dessa kaffepaket, all denna tandkräm. Vi gnistrar. Vi kommer att implodera. Vi är ljusfläckarna mot konserthusets sönderskjutna fasad. Vi river vårt inres fängelse och släpper ut orden. Vi kan inte göra mer än att sjunga och att glömma. Om det fanns något att be till, skulle jag be om förändring. Jag skulle be om femtioen procent, och mer, om kunskap åt dem som rymmer ut i mörkret, om att det förtvivlat enkla ska räcka åt oss alla: mat för dagen, några strofer ur en dikt, att få hålla om varandra, att tillfälligt njuta. Att kunna gå ut i det storslagna och erfara sin litenhet och under långliga tider finna frid; frid eller tomhet. Tror du att förbifarten leder till lycka, eller tror du att infarten - kabeln mot det uttunnade blodet - leder dig hem. Politik är folkets enda vapen. Ord är ammunition. Allt vi har att göra är att skriva och att skrika. Inuti är vi starka. Inuti är allt. Jag extraherar jaget ur mig själv och går med tungt hjärta till floristen och beställer buketter i vitt i rött och i svart. Sorg och uppgivenhet är startsträckan, det är nu det lyfter: ett väldigt rymdfartyg i solnedgångsfärger - ni vet hur vackra de är och hur omöjliga att beskriva - som drar oss upp och iväg, iväg som underbara spjut av ljus och av värme.


onsdag, augusti 27, 2014

rösta

funderar över hur jag ska rösta
flyr in i filosofin: det är som att dyka
in i det osynliga och bli synlig
världen har fått ett skitigt spår
i sitt vackra ansikte: inte blod inte lera
utan dåligt samvete: permafrosten
släpper och metangas läcker
ut ur våra hjärtan som en feber
det gröna valbåset blåser bort
och kvar står vi med våra blanka
lappar ansikten förtvivlan: hopp
varje röst är lika mycket värd
är det en tröst eller en skräck
djupt inne i tevens svärm av ljud
vet du innerst, solidaritet, vad du vill
och hur du vill bli behandlad

torsdag, augusti 14, 2014

var är din poesi

var är din poesi
var är slagfalken
i dammet
var är den där blodiga
trasan mot munnen
var är den där blanka huden
var är dina skitiga lakan
var är ordflödet som ger tröst
och skapar oro
var är dina lögner
styrkan våghalsigheten
var är hjärtådern var slår du ned
nästa gång
var är din poesi är den här
var är din mjukhet
nära-döden-upplevelsen
var är ondskan
det envetna
otydligheten och skärpan
var är din mun din röst
skrattar du aldrig
bits du inte
vill du ingenting: var är
din dikts kraft
och svaghet: var faller
du var är ditt ord
vad är dikten värd
rytm offer allt
var är din poesi: nu
sliter sig allting fram
inuti texten

onsdag, juli 02, 2014

metaforen

söndag, juni 29, 2014

uppdateringar 2

Uppdaterar min självbild.
Har stresshjärta.
Skriver så djupt jag kan.
Gräset har redan gulnat utanför arbetsrumsfönstret.
Köper nya frukostflingor, tycker plötsligt mycket om pumpakärnor.
Ser en lövsångare fly ur magnoliaträdet.
Läser morgontidningen; intervjuer med fascister och bilder på statsministern i helfigur; mannen som skar sönder vårt gemensamma projekt.
Kollektivismen är viktig för mig, och ickevåldet.
Funderar över fotbolls-VM och dess avslutning; hoppas på samban, på glädjen som har återvänt, på att våldet just avtar mer, och mer.
Lever i en svår tid; finns det andra tider än svåra?
Är ohjälpligt åldrande; gravitationen trycker oss långsamt ned mot berggrunden.
Stryker ingenting, börjar aldrig om.
Vet att text utan förankring i allvar är meningslös.
Trött på individualismen, vet ej för vilken gång i ordningen.
Funderar på vad en människa är, på det enkla och svåra, diogenesiska, viset.
Vill vara tydlig i varje formulering, och samtidigt hålla en viss stilnivå.
Bryter mot mina egna föresatser.
Min röst kommer från så många olika håll i rummet.
Trafikströmmen utanför skapar en darrande nerv i min tillvaro, ett underliggande brus, ett konstant buller: det blir min skrivrytm.
Lyssnar på Sylvia Plath varje dag.
I am nobody; I have nothing to do with explosions.
Flyr in i texterna som en fågel in i dagsljuset, flyr ut ur dem som in i ett mörker ingen kan omfatta.
Begriper inte - helt seriöst - vad tillvarons obeständighet innebär.
Är lycklig varje dag, men alltid med en skåra där giftet sipprar ut.
Skriver för att tänka, tänker inte utan att skriva.
Sjunger, jag kan inte sjunga.
Bekänner ingenting, allt jag nedtecknar är falskt i sin äkthet: litteraturen i sin självutlämnande form är helt missförstådd: läsaren har glömt att det är just litteratur, att vi är här för att utvecklas tillsammans.
Min erfarenhet är prövad.
Vårt behov av tröst är omättligt.
Gör det allra lättaste: köper fredagsfika, brygger hårt kaffe.
Sockret stämmer ut blodet.
Just när slutraden ska bli klar, just när det omärkliga ska bli märkligt, går en slagborr igång våningen under.
Världen exploderar inifrån, permafrosten släpper sitt grepp.
Himlen är svart på grund av dess introspektion - stjärnavglans - fusion - sönderfall.
Utanför: barnvagnar, hundar i koppel, tusentals personbilar passerar, människor i ljusgrått ljus, ordflöden, tweets, kommentarer, utfall, åsikter, i skogen bofinkar och då och då ett rådjur som bryter sig in i löparspåret, kanske en nötskrika som skrämmer upp oss i skymningen.
Precis allt ska passera.
Vid lunch inträffar ingenting. Jag är en bokstavsmaskin.
Skriver under ännu ett upprop mot ännu en utförsäljning av det gemensamt ägda.
Förmiddagskaffet är nu strävt och kallt, men vad gör en människa.
Vila är förtvivlan, att agera är det enda möjliga.
Tycker om att höra hur vattnet slår ned i vattenkannan av zink.
Jag är mycket sällan sentimental.
Det är en sällsam bergart som formar vårt inre till mjukhet.
Skriver i min arbetsdagbok - där går gränsen mellan det personliga och det privata, mellan det skandalösa och det påbjudna, ja mellan jag och du - att: text är våld och kärlek.
Jag vill inte veta diktens innersta betydelse, lika lite som - typ - molnstrecket, bladnerven, slumpens förträfflighet.
Vad gör du just nu. Vad innebär 'just nu'. Där flög det förbi, det var märkligt, som i en versrad: vad gjorde du just nyss. Vad gör du nu i morgon. Vad gör ditt multipla jag i de differentierade universan, just nu. Vad gör nuet - själva fotonens oexakta tidsnu - nu.
Vad gör en skimrande ollonborre just nu; förbereder sig, i underjorden, för kvällsandakten kring det mörkgrå oxelträdet.
Svar: jag gör inte mer än detta just nu, det är alltid så.
Vi expanderar. Vi är det yttre höljet på ballongens väv, gradmönstret bländar oss innan vi faller in, in i musiken eller i tystnaden: jag vet ingenting.


 
 
Odlar skägg. Odlar långt hår. Läser skräptexter på nätet. Konsumerar. Har en eld inuti som aldrig falnar. Vet inte hur man lever på ett bra sätt. Dricker te, olika sorter hela tiden: earl grey med blå blommor i, guteblandning, jämtländsk blandning, grönt te med doft av hö, högsommar, masala chai som skapar en inre rök som stiger mot bergskammen. Där flyger örnarna, jag har sett dem. Jag vet ingenting. Jag avtrubbas. Förenar jaget med det stora vi som vi alla borde omhulda: rädda världen och var i nuet. Skriver jättedåligt. Twittrar tusentals bilder som är morfade i mobilen. Allt är meningslöst. Ser på fotbolls-VM. Ser inte på fotbolls-VM. Borde läsa mer och djupare: texten är ett innanhav, vågorna slår upp mot varandra. Allt man gör är livsfarligt. Lägger mig aldrig i debatter, har slutat tycka illa om människor eftersom det leder ju ingenstans alls. Alla åsikter är skum. Det enda verkliga är blommorna som slår ut och när människor tar i varandra och när de samtalar. Jag säger ingenting. Går ut ur rummet. Stannar till. Återvänder. Allting är nedsläckt men när vi tillsammans letar reda på ljusstumpar och tändstickor och får fyr, då ser vi äntligen skuggorna igen, i ljuset. Platon lever. Men Aristoteles har alltid rätt; det är alltid någon jäkel som alltid har rätt. Brygg en kanna till, dämpa din oro.

 
 
blir vemodig när jag ser gamla tanter
eftersom morsan dog i september
blir vemodig när jag ser gamla yxiga farbröder
eftersom pappa gick bort sådär plötsligt
blir vemodig när jag ser unga vuxna
eftersom det är svårt nu att vara ung här i världen
blir vemodig när jag ser barn eftersom ungarna
har växt upp och tiden aldrig står stilla, blir
vemodig när jag ser medelålders människor
eftersom de påminner mig om mig själv
och allt jag borde ha gjort, tagit tag i
blir vemodig av de mörka molnen i väster
eftersom de just är så mörka, blir vemodig
av värmen från marken och himlen eftersom
växthuseffekten och den här jorden vi ärvde
blir vemodig av att skriva ned allt detta vemod
bryt upp - gå till din gryta och koka potatis!

torsdag, juni 12, 2014

tweets 5

Fullmåne. Midsommarljus. Storheterna tar ut varandra.

Orden antingen faller mot arket eller stiger upp ur det. Jag kan inte bestämma mig. Ord, sitt. Ord, ut å lek.

Noshörningarna i natten, hur de samlas kring det blanka vattenhålet, hur sanden är grå, hur himlen är. Årmillionerna rör sig i dem, tysta.

Natt. Dikterna skriver sig själva, i drömmen.

Fullmånen närmar sig. Vi bakar bröd och kyler drycker. Fälten avtäcks långsamt och det vita ljuset släpps in i rummen. Allt börjar sjunga.

Sommarlovet är en brunn full av ord.

Det är i det annorlunda du är hemtam. Därför drömmer du hårt, vansinnigt. När du vaknar är du förändrad, och samma.

Natten är en mörk bottenlös sjö. Hör lommen ropa ur värmen som är kvar vid ytan. Drömmen glider ut ur dimman med grått ljudlöst skrov. Sömn.

Avskyr mystik. Det är i själva fenomenen det underbara sker. En blomma är bara en blomma. En dikt en dikt.

Hjälp mig dikt, att se världen.

Natten är en lång självförfattande ordlös obehagligt igenkännbar men helt främmande dikt som skriver sig fram i mörkret som tyst fågelsång.

Skriver mig upp ur sömnen. Det är en ljus trappa, till en strand som är varmt blå av speglingar från himmel och hav. Här sjunger morgonen.

Natten kommer. Spring!

Dikt är alltid eld. Lågan olika uppskruvad. Ibland dold. Ibland blossar den upp mitt i texten. Brinn.

Dikten som motstånd.

Någonstans en helikopter som hamrar på morgonen. Pendeltåget, det viner. Dov matta av trafikbuller. Hör jag också regn? Andetag. Fåglar.

Natten är en happening. Drömfestival.

Månen växer nu. Det stumma underbara ansiktet som ingen begriper och som ingenting betyder. Tillbe. Sov.

Månljuset är nattens andra ansikte, en hud projicerad i huden. Vi lyser inuti.

Ord är månljus.


https://twitter.com/MagnusCarlbring

människopixlar

människopixlar

Ur Hord




                                                                                 Foto: Magnus Carlbring 2014

fredag, maj 30, 2014

regnstänk

stjärnfältet

stjärnfältet

Ur Hord



 
 
                                           Foto: Magnus Carlbring 2014

solljushänderna

solljushänderna

Ur Hord





            
                                                                                     Foto: Magnus Carlbring 2014

onsdag, maj 28, 2014

köttbenteleskopet

köttbenteleskopet

Ur Hord
 
 


                                                                                  Foto: Magnus Carlbring 2014

lycksalighetskanyler

lycksalighetskanyler

Ur Hord
 
 



                                            Foto: Magnus Carlbring 2014

fjärilsoroljuset

fjärilsoroljuset

Ur Hord





                                                                                   Foto: Magnus Carlbring 2014