Foto: Magnus Carlbring 2015
fredag, mars 27, 2015
månen
På banvallen ett av nattens första godståg. Sedan kommer de, ett i timman, kanske fler, mörka, tunga. När jag har somnat drömmer jag om deras last. Apelsiner från Grekland i blå plastkorgar. Jordgubbar från Belgien; de doftar sött och bra men smakar ingenting. Och i vitblå frigolitaskar, preparerade med is, hela tiokiloslaxar med döda ögon och blankt stålskinn. Och i tågets mitt en godsfinka fylld med dikter, novellutkast, en halvfärdig spöksonat, musikspår, röster som spränger ur träet, bilder som projiceras mot natthimlen: månen som lyser tyst.
lördag, mars 21, 2015
nu är den vita blomman
Nu är den vita blomman befruktad, vi sätter oss
att vänta, vi har all tid i världen, vi är som pollen, vi
är bin, vi är revor, jord
Mitten av blomman sväller upp och bladen faller
Om tre fyra veckor är bäret moget, under tiden
går vi och drar en hand genom det höga gräset
i ängarna som omger fälten, vi står i den låga
tallskogen och hör havet, vi rör oss
längsmed kusten, blåelden lyser
upp stenlandskapet, himlen lutar sig ned
över oss med sina blad, sina stjälkar
Du kysser mig på pannan först, kinden, munnen
Du kysser upp min tomhet, hela rymden – tro mig
det är så skönt – dras ned i min kropp
och det röda växer upp ur den mörka jorden
Bären är mogna och vi köper en liter
i en sval kartong, lägger den i cykelkorgen
och trampar nedför grusvägen
© Magnus Carlbring, ur Dödens lilla bok, 2005
Foto: Magnus Carlbring 2014
att vänta, vi har all tid i världen, vi är som pollen, vi
är bin, vi är revor, jord
Mitten av blomman sväller upp och bladen faller
Om tre fyra veckor är bäret moget, under tiden
går vi och drar en hand genom det höga gräset
i ängarna som omger fälten, vi står i den låga
tallskogen och hör havet, vi rör oss
längsmed kusten, blåelden lyser
upp stenlandskapet, himlen lutar sig ned
över oss med sina blad, sina stjälkar
Du kysser mig på pannan först, kinden, munnen
Du kysser upp min tomhet, hela rymden – tro mig
det är så skönt – dras ned i min kropp
och det röda växer upp ur den mörka jorden
Bären är mogna och vi köper en liter
i en sval kartong, lägger den i cykelkorgen
och trampar nedför grusvägen
© Magnus Carlbring, ur Dödens lilla bok, 2005
Foto: Magnus Carlbring 2014
onsdag, mars 18, 2015
norrskenet
Jag hinner inte
ut för att se norrskenet
Jag följer det under natten
via Twitter och Facebook
Verkligheten somnar
i en grönskimrande
kryptonitdimma
Ett slags gift
äter upp medvetandet
långsamt; allt förvandlas
till vassa pixlar
ut för att se norrskenet
Jag följer det under natten
via Twitter och Facebook
Verkligheten somnar
i en grönskimrande
kryptonitdimma
Ett slags gift
äter upp medvetandet
långsamt; allt förvandlas
till vassa pixlar
måndag, mars 09, 2015
fredag, mars 06, 2015
tänkte bara skriva det här
Mitt i rymdens hjärta
finns ditt eget: det strålar varmt
blod ut i allt det svarta och när du sätter dig
vid din arbetsplats
och slår på din apparat och tittar in i - eller ut
ur - världen, blir du varje gång
lika förvånad. Vad är det du ser? Stridsvagnar. Fanor som smattrar under en kritvit sol. Män som äter upp varandra. Barn som förloras, i tusental. Klusterbomber made in Sweden. Regn av utarmat uran. Det finns inga ord längre. Varför har det blivit så här. Rått. Därför att: det har alltid varit så här. Odyssevs slår ett barn i muren, och alla krig börjar. Du lutar dig tillbaka och längtar egentligen allra mest efter en kaffepaus. Hur ska vi
förändra oss till det bättre? Du suckar. Det här
går ju bara inte. Vi planterar
nya skogar. Och sedan skövlar vi dem. Vi vill inget
ont. Ändå är vi ondskefulla. Vi är inte djur, vi är så mycket värre. Hämningslöst elaka och brutala. Inifrån jordklotets mjuka varma mitt strömmar en uppgiven och förtvivlad text. Nu är din paus över. Dags att arbeta. Skriv. Du skriver, som en första punkt i en dagordning. Var snäll. Det är bra om man är snäll mot varandra. Att vara snäll är inte en enkel sak, det behöver inte innebära att man är av mossa. Man kan vara av sten och diamant. När solen skiner är allt enklare, eller också gör det mer ont. Det är mars nu. Koltrastarna har antingen ångest eller känner glädje. Jag tycker himlen är betydelselös, men underskön. Så är kanske vi människor också - ja inte betydelselösa men mindre betydande än vi tror. Samtidigt undersköna. Tänkte bara skriva det här, och låta det passera. Jordklotet är så enormt litet; även om det är en motsägelse är den ganska relevant. Vi ska vara snälla mot jordklotet. Vi kom hit för 2.8 miljoner år sedan, kröp ned ur träden och reste oss ur gräset och flöt iland ur havet. Vi ska ta oss vidare. Är det rymden som är nästa mål? Kolonisera alltet. Kom vi bara hit för att ge oss av? Eller kom vi hit för att nedgöra varandra, slita allt i stycken, skräpa ned och förgifta och översvämma haven med plast och fylla himlen med koldioxid. Det är inte synd om människorna. Men det gör ont. Vårt behov av tröst är inte omättligt, det är akut. Vi skriker och bråkar efter lugn och trygghet. De snälla förlorar alltid, eftersom det är i förlusten insikten vaknar. Att segra är endast fåfängt, och tomt. Punkt. Du sätter en liten
försiktig punkt och skjuter bak stolen och reser dig
och när du långsamt, överdrivet
långsamt, klär på dig ytterkläderna och lämnar jobbet ser du hur skuggorna faller över dig som kom de ur ditt inre, eller ur rymden. Allt är så förtvivlat sammanbundet, det går som en spindeltråd mellan mig och min text och dig och ditt uttryck. Samtidigt är allt detta - ord, förhoppningar, åsikter, tankeströmmar - hårt knutet till det enklaste av allt. Lerjorden. Saltvattnet. Solskenet som strömmar över de blanka gatorna. Här bor vi. Om en stund bor vi här inte. Om en stund
övergår texten
i en annan text, eller i ingen text alls.
finns ditt eget: det strålar varmt
blod ut i allt det svarta och när du sätter dig
vid din arbetsplats
och slår på din apparat och tittar in i - eller ut
ur - världen, blir du varje gång
lika förvånad. Vad är det du ser? Stridsvagnar. Fanor som smattrar under en kritvit sol. Män som äter upp varandra. Barn som förloras, i tusental. Klusterbomber made in Sweden. Regn av utarmat uran. Det finns inga ord längre. Varför har det blivit så här. Rått. Därför att: det har alltid varit så här. Odyssevs slår ett barn i muren, och alla krig börjar. Du lutar dig tillbaka och längtar egentligen allra mest efter en kaffepaus. Hur ska vi
förändra oss till det bättre? Du suckar. Det här
går ju bara inte. Vi planterar
nya skogar. Och sedan skövlar vi dem. Vi vill inget
ont. Ändå är vi ondskefulla. Vi är inte djur, vi är så mycket värre. Hämningslöst elaka och brutala. Inifrån jordklotets mjuka varma mitt strömmar en uppgiven och förtvivlad text. Nu är din paus över. Dags att arbeta. Skriv. Du skriver, som en första punkt i en dagordning. Var snäll. Det är bra om man är snäll mot varandra. Att vara snäll är inte en enkel sak, det behöver inte innebära att man är av mossa. Man kan vara av sten och diamant. När solen skiner är allt enklare, eller också gör det mer ont. Det är mars nu. Koltrastarna har antingen ångest eller känner glädje. Jag tycker himlen är betydelselös, men underskön. Så är kanske vi människor också - ja inte betydelselösa men mindre betydande än vi tror. Samtidigt undersköna. Tänkte bara skriva det här, och låta det passera. Jordklotet är så enormt litet; även om det är en motsägelse är den ganska relevant. Vi ska vara snälla mot jordklotet. Vi kom hit för 2.8 miljoner år sedan, kröp ned ur träden och reste oss ur gräset och flöt iland ur havet. Vi ska ta oss vidare. Är det rymden som är nästa mål? Kolonisera alltet. Kom vi bara hit för att ge oss av? Eller kom vi hit för att nedgöra varandra, slita allt i stycken, skräpa ned och förgifta och översvämma haven med plast och fylla himlen med koldioxid. Det är inte synd om människorna. Men det gör ont. Vårt behov av tröst är inte omättligt, det är akut. Vi skriker och bråkar efter lugn och trygghet. De snälla förlorar alltid, eftersom det är i förlusten insikten vaknar. Att segra är endast fåfängt, och tomt. Punkt. Du sätter en liten
försiktig punkt och skjuter bak stolen och reser dig
och när du långsamt, överdrivet
långsamt, klär på dig ytterkläderna och lämnar jobbet ser du hur skuggorna faller över dig som kom de ur ditt inre, eller ur rymden. Allt är så förtvivlat sammanbundet, det går som en spindeltråd mellan mig och min text och dig och ditt uttryck. Samtidigt är allt detta - ord, förhoppningar, åsikter, tankeströmmar - hårt knutet till det enklaste av allt. Lerjorden. Saltvattnet. Solskenet som strömmar över de blanka gatorna. Här bor vi. Om en stund bor vi här inte. Om en stund
övergår texten
i en annan text, eller i ingen text alls.
tisdag, mars 03, 2015
flödet
Kom. Vi skriver ihjäl oss. Vi är ord. Stroferna
sover på klippan. Under de svarta vingarna brusar
en ny dikt. Skriv ingenting mer. Tyck ingenting. Hävda
ingenting. Ha aldrig rätt. Ha inte ens fel.
Du är lika fri som du är ofri. Allt det här är
mitt blod. Vad gör du här. Vad händer där utanför. Berätta allt för varandra. Skriv. Fotografera. Skicka meddelanden. Vi finns. Det är säkert. Du sitter på bussen och verkligheten försvinner som ett fält av pixlar och lågmält brusande energi. Jag skriver det här på insidan av mig själv. Offra dina ord i texten. Flödet är allt vi har. Vi är ensamma i det här enorma. Rytmen är alltid avgörande för varje text, oavsett form, oavsett rytm. I det knappt gripbara, en förlust som lyfter mot natthimlen. Vi är lätta som långsamt fallande planeter. Rymden håller oss uppe. Själva orden är ormar. Äspingar. De kryllar upp ur handen. Dikten är en hand som du tar emot. Vi sitter på den nattöppna hamburgerrestaurangen och skriver på våra mobiler. Ansiktena lyser. Vi hör ihop med varandra, allihop. Dagen gryr i motorvrål från motortrafikleden och långsamma godståg som svajar på den frusna banvallen. Allt är realism. Vi skickar det här över nätet. När vi läser växer vi. Och texten. Flödet är en orm av ord. De där glittrande gifttänderna. De svarta strecken i den gula blicken. Kroppen som växer av ord. Orden växer inuti i oss som rymdvarelser. Saliven och klorna och glaset som slår mot versraderna. Följ med mig in i det här fruktansvärda. Skriv av dig. Vi uppdaterar varandras drömmar. Och mardrömmar. I min dikt kan allting dö. När du inte är längre någons egentliga minne, utan ingenting, är du fri eller försvunnen. Ingen läser dig. Du finns inte. Inga kommentarer. Inga likes. Inga delningar. Ingen som ser dig. Internet är en mur. Allting är på låtsas. Det verkliga rör sig därute. Dikten är bara ett stjärnfall. Alla kommer att glömma dig. Vi är desperata. Vi skriver det: vi måste skriva. Eller du skriver en dikt. Och ett fönster står öppet. Det är som om flödet stirrar tillbaks in i din text. Och det lyser i rummet av ord. Alla läser allt. Ingen läser någonting. Kan man vara mer ensam än i en folkmassa. Eller i ett flöde. Här ristar vi fast ett ord. Ådror i träet. Ordens årsringar. Ord är så tydligt materiella. Som glas. Som sten. Dikten skjuter sig in genom de öppna fönstren. Det är vår nu. Trafiken skriker. Vägbanan är fylld av speglingar. Ur nattmörkret kryper en långsam orm av ljus. Om natten kommer de döda orden ut. Zombiedikten med blek blå hud under månen. Vi skriver med döda händer. Orden är allt som lever. Dikt har blodomlopp. Ord är kött. Meningsbyggnader är organiska. Det är liv under raderna. Natthimlen som ett stort skrivark. Vi skriver in oss i det obegripliga mörkret. Det är något så allvarligt och stort i att vara en del av språket. Svärtan och sticken av ljus. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten
börjar här
vid sitt slut
Öppna orden
snabbt. I en ljus tågkupé.
Natten passerar utanför.
Alla gamla slott. Stationer
med underliga namn. Allt det här
är fiktion. Det är fint. Diktens
hjärta är ett ord och en paus.
Nu har vi gjort det här. Befriat oss med en rad ord, ingenting får betyda någonting. Flödet slaktar oss. Blodet mot kaklet. Hotellet öppnar för natten. Vestibulen är glest befolkad. Men befolkad. Det är nattvarelserna som skriver in sig i liggaren. Vi viker upp en ny sida. Förenklar texten. Drar en isborr genom den. Ser det mörka kalla vattnet pumpas upp. Natten. Vi bär in den hit. En vit kall tårtask. Och när du öppnar den är den förstås tom. Det doftar papper om oss. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten ingen läser är en isbit jag sparkar undan
mitt i steget. Orden
torkar undan
Istället kommer rå mark
fram och lyser. Allt vi kan göra är att fortsätta skriva. Jag är en textmaskin. Min motor går på ord. Bränner mig över floden, det sprutar svart lera mot det vita ovanför oss. Kom. Vi vrider fast oss i texten. Det här är tortyr. Jag flyttar kommatecken i sömnen. Här, i radbrottet, bor jag. Samtidigt
som du läser flyttar sig texten utåt. Nu ser den
på dig, som genom ett glas. Den sitter
på balkongräcket. Nu flyger den
iväg. Jag stryker en tumme guld
över den isvåta gatan.
Ät ord. Ät upp alla orden.
sover på klippan. Under de svarta vingarna brusar
en ny dikt. Skriv ingenting mer. Tyck ingenting. Hävda
ingenting. Ha aldrig rätt. Ha inte ens fel.
Du är lika fri som du är ofri. Allt det här är
mitt blod. Vad gör du här. Vad händer där utanför. Berätta allt för varandra. Skriv. Fotografera. Skicka meddelanden. Vi finns. Det är säkert. Du sitter på bussen och verkligheten försvinner som ett fält av pixlar och lågmält brusande energi. Jag skriver det här på insidan av mig själv. Offra dina ord i texten. Flödet är allt vi har. Vi är ensamma i det här enorma. Rytmen är alltid avgörande för varje text, oavsett form, oavsett rytm. I det knappt gripbara, en förlust som lyfter mot natthimlen. Vi är lätta som långsamt fallande planeter. Rymden håller oss uppe. Själva orden är ormar. Äspingar. De kryllar upp ur handen. Dikten är en hand som du tar emot. Vi sitter på den nattöppna hamburgerrestaurangen och skriver på våra mobiler. Ansiktena lyser. Vi hör ihop med varandra, allihop. Dagen gryr i motorvrål från motortrafikleden och långsamma godståg som svajar på den frusna banvallen. Allt är realism. Vi skickar det här över nätet. När vi läser växer vi. Och texten. Flödet är en orm av ord. De där glittrande gifttänderna. De svarta strecken i den gula blicken. Kroppen som växer av ord. Orden växer inuti i oss som rymdvarelser. Saliven och klorna och glaset som slår mot versraderna. Följ med mig in i det här fruktansvärda. Skriv av dig. Vi uppdaterar varandras drömmar. Och mardrömmar. I min dikt kan allting dö. När du inte är längre någons egentliga minne, utan ingenting, är du fri eller försvunnen. Ingen läser dig. Du finns inte. Inga kommentarer. Inga likes. Inga delningar. Ingen som ser dig. Internet är en mur. Allting är på låtsas. Det verkliga rör sig därute. Dikten är bara ett stjärnfall. Alla kommer att glömma dig. Vi är desperata. Vi skriver det: vi måste skriva. Eller du skriver en dikt. Och ett fönster står öppet. Det är som om flödet stirrar tillbaks in i din text. Och det lyser i rummet av ord. Alla läser allt. Ingen läser någonting. Kan man vara mer ensam än i en folkmassa. Eller i ett flöde. Här ristar vi fast ett ord. Ådror i träet. Ordens årsringar. Ord är så tydligt materiella. Som glas. Som sten. Dikten skjuter sig in genom de öppna fönstren. Det är vår nu. Trafiken skriker. Vägbanan är fylld av speglingar. Ur nattmörkret kryper en långsam orm av ljus. Om natten kommer de döda orden ut. Zombiedikten med blek blå hud under månen. Vi skriver med döda händer. Orden är allt som lever. Dikt har blodomlopp. Ord är kött. Meningsbyggnader är organiska. Det är liv under raderna. Natthimlen som ett stort skrivark. Vi skriver in oss i det obegripliga mörkret. Det är något så allvarligt och stort i att vara en del av språket. Svärtan och sticken av ljus. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten
börjar här
vid sitt slut
Öppna orden
snabbt. I en ljus tågkupé.
Natten passerar utanför.
Alla gamla slott. Stationer
med underliga namn. Allt det här
är fiktion. Det är fint. Diktens
hjärta är ett ord och en paus.
Nu har vi gjort det här. Befriat oss med en rad ord, ingenting får betyda någonting. Flödet slaktar oss. Blodet mot kaklet. Hotellet öppnar för natten. Vestibulen är glest befolkad. Men befolkad. Det är nattvarelserna som skriver in sig i liggaren. Vi viker upp en ny sida. Förenklar texten. Drar en isborr genom den. Ser det mörka kalla vattnet pumpas upp. Natten. Vi bär in den hit. En vit kall tårtask. Och när du öppnar den är den förstås tom. Det doftar papper om oss. Natten blåser in mörkret i drömmen. Dikten ingen läser är en isbit jag sparkar undan
mitt i steget. Orden
torkar undan
Istället kommer rå mark
fram och lyser. Allt vi kan göra är att fortsätta skriva. Jag är en textmaskin. Min motor går på ord. Bränner mig över floden, det sprutar svart lera mot det vita ovanför oss. Kom. Vi vrider fast oss i texten. Det här är tortyr. Jag flyttar kommatecken i sömnen. Här, i radbrottet, bor jag. Samtidigt
som du läser flyttar sig texten utåt. Nu ser den
på dig, som genom ett glas. Den sitter
på balkongräcket. Nu flyger den
iväg. Jag stryker en tumme guld
över den isvåta gatan.
Ät ord. Ät upp alla orden.