finns jag

Finns det en god människa inuti dig. Finns det en ond människa inuti dig. Finns det en människa inuti dig. Finns det en varg. Finns det en nyckelpiga. Finns det vingar. Finns det platser: havsvik, sandstrand, torget utanför dig, trafikströmmen. Finns det någonting mer. Finns det ingenting. Finns det ord och förgänglighet. Finns döden inuti dig. Finns det en nyckel. Finns det en mun som inte sjunger. Finns det sång. Finns det musik inuti dig. Är du musik. Är det vad vi till slut bara är. Hymn. Vingslag. En torr kvist. Finns det en torr kvist inuti dig. Finns jag där. Finns det en röst som är din egen. Finns det mera än det här. Finns det ingen botten inuti dig. Finns det en enkelhet som förvånar dig. Finns det en dörr som står och slår eller finns det en bortsliten dörr och ett flimrande avgrundshål. Finns vi därinne. Finns det ett rop efter något nytt. Finns den obegripligt sköna stunden där. Finns det en utgång. Finns det dofter av det som du har glömt. Finns det patetik. Finns det sorg. Finns det. Finns det en förhoppning, eller är förhoppning det inre i sig. Finns det inre inuti dig. Eller är det det yttre som reflekteras som någonting du passerar när du är på väg till affären, en bild i fönstret som är ditt jag. Finns du inuti dig själv. Finns jag.

Foto: Magnus Carlbring 2016

diogenes

Diogenes kryper ut ur sitt krus. Det är mitt på dagen när han vaknar. Staden där han bor är grå av damm. Havet utanför är alldeles svart. Himlen vit som sorg. Han tänder sin oljelykta. Reser sig. Ryggen knakar. Han är i mitten av sitt liv. Han är Sisyfos motsats: varje dag är alldeles ny. Han går fram till första bästa granne och ställer sin fråga, en fråga som också är ett svar. Jag söker en människa.

Foto: Magnus Carlbring 2016

fotbolls-vm

Tyskland Italien spelar fotboll
Bollen bestämmer allting, den rör sig mellan benen
på de tjugotvå spelarna
och byter plats på den filtgröna mattan som ett korrelat,
ett metasprång i ett Robert Blypoem;
bollen bestämmer allting, växlar mellan det inre
och det yttre, mellan vänsterdoja och
högerdoja, bröstas ned, kickas bakåt, passas runt
till ett osynligt mönster av betydelser, riktningar,
som åt alla håll ritas upp i gräset
Jag söker bekräftelse - fjärrkontrollens ljusgröna stråle
sveper mellan tevekanalerna - på att dikten
ännu fyller en funktion i samtiden
Vem tröstas av det som ingen läser? Domarens hand, när
den, till en början omärkligt, men sedan resolut,
fladdrar till i luften och han blåser av spelet,
medan bollen fortsätter i en nyss påbörjad luftbana,
nu är det ingen som ser den, ingen som bryr sig om den, när
alla väntar på domarens tecken
Vad är det som har hänt?
Grå, intetsägande, ensam svävar dikten ut från idrottsarenan,
medan folkhavets alla tiotusen blickar riktas någon annanstans
Och spelet fortsätter långt utanför planen, i tomrummet
studsar bollen, som i en vit och obegränsad himmel
Där störtar någon oväntat upp och nickar; det var jag!

Ur Sandslott, 1997

alltihop hänger samman

Det är liksom såhär. Alltså vi vet vad vi behöver göra. Vi vet hur temperaturen eskalerar. Hur ovädren eskalerar. Hur vattnet stiger i öriken som tidigare var turistparadis - ja paradis överhuvudtaget. Vi ser hur grundvattnet sinar. Hur glaciärerna smälter. Vi vet att miljontals människor inte kommer att kunna bo längre, i de delar av världen som blir - är - uttorkade och överhettade. Skogsbränderna eskalerar. Hettan fräter ut oss. Alltihop hänger samman - varenda vetenskaplig kurva: mätningar statistik förutsägelser - med människans brännande av fossila bränslen. Det var vi som gjorde det här. Förbränningsmotorn. Jetmotorn. Kolkraftverken. Det är passé: det borde upphört igår. Vi måste sluta bränna olja, bensin, kol. Och det måste vi göra nu. Idag. Och vi är överens om det. Och sen skriver politikerna avtal som ska minska brännandet av det fossila till år som de kallar tjugitjugi tjugitretti tjugitrettifem. Och gör sedan ingenting mer. Vi bygger nya Jasplan och säljer till Indien och Brasilien. Vi letar nya oljefyndigheter. Drar pipelines. Sätter oss i bilen, vrider om tändningsnyckeln. Väntar på: vad. Vi bokar nya charterresor, beställer nya bilar, köper nya plastleksaker, äter mer importerat kött, hitflugen exotisk frukt. Det är som om det finns en broms, inuti oss någonstans. Något som inte kan omfatta det paradigmskifte som måste ske. Nu. Det är något som övergår vårt förstånd. Men så kan det inte vara. Vi är ju förståndiga varelser.

ska vi skriva något

Ska vi skriva något
på fri hand
eftersom det är #lyrikfredag
Bara några rader som kommer
ur det okända inombords: jag är en tankbåt
fylld av ord jag inte visste om
Havet är så löjligt stort och fullt
av glosögda fiskar: de äter hellre plast
än plankton, vi göder dem med tomhet
Vad är poängen med det här: att skrolla
genom världsnyheterna, slumpens
skördar: vattnet svämmar över i Paris
Klimatfrågan klimatfrågan klimatfrågan
Den egyptiska faraonens kniv
som är smidd av utomjordisk metall
Det betyder förstås någonting
vi inte begriper
Ännu en bild på ett drunknat barn
900 döda i Medelhavet
den här veckan: allt är västerlandets
ansvar, allt är senkolonialismens
pris: plocka ut vinsten
Och be happy: här kommer
misantroperna och miljöaktivisterna
med sitt fredagsmissnöje, stör oss
inte vi ska köpa chips, sin hunger
efter rättvisa solidaritet: hjälp
Så länge det drunknar barn
på flykt från krigets helvete
är det bara att skriva ur sig
hjärtat, improvisatoriskt
och spontant som en lätt rörelse
vid vattenytan: det finns ingen rörelse
vid vattenytan: åh jag hade hellre
skrivit något mindre
oelegant och plumpt: men det är
orden som gör jobbet: durkslavar
som hänger över radbrotten
i sina lysande flytvästar
Eller något vardagligt, nästan sött
Något om hur jag vattnar kryddorna
i köksfönstret: timjan, koriander, rosmarin,
och basilika, eller något
om hur tebladen sjunker
i det heta vattnet
i den cyanidblå muggen
Allt är frid i människovärlden
Fåglarna kryssar himlen
Det är en fin varm dag
Åskan bygger
upp ett kommande mörker

Foto: Magnus Carlbring 2016