 |
fredag, juni 28, 2019
torsdag, juni 27, 2019
#tbt 2014
Uppdaterar min självbild.
Har stresshjärta.
Skriver så djupt jag kan.
Gräset har redan gulnat utanför arbetsrumsfönstret.
Köper nya frukostflingor, tycker plötsligt mycket om pumpakärnor.
Ser en lövsångare fly ur magnoliaträdet.
Läser morgontidningen; intervjuer med fascister och bilder på statsministern i helfigur; mannen som skar sönder vårt gemensamma projekt.
Kollektivismen är viktig för mig, och ickevåldet.
Funderar över fotbolls-VM och dess avslutning; hoppas på samban, på glädjen som har återvänt, på att våldet just avtar mer, och mer.
Lever i en svår tid; finns det andra tider än svåra?
Är ohjälpligt åldrande; gravitationen trycker oss långsamt ned mot berggrunden.
Stryker ingenting, börjar aldrig om.
Vet att text utan förankring i allvar är meningslös.
Trött på individualismen, vet ej för vilken gång i ordningen.
Funderar på vad en människa är, på det enkla och svåra, diogenesiska, viset.
Vill vara tydlig i varje formulering, och samtidigt hålla en viss stilnivå.
Bryter mot mina egna föresatser.
Min röst kommer från så många olika håll i rummet.
Trafikströmmen utanför skapar en darrande nerv i min tillvaro, ett underliggande brus, ett konstant buller: det blir min skrivrytm.
Lyssnar på Sylvia Plath varje dag.
I am nobody; I have nothing to do with explosions.
Flyr in i texterna som en fågel in i dagsljuset, flyr ut ur dem som in i ett mörker ingen kan omfatta.
Begriper inte – helt seriöst – vad tillvarons obeständighet innebär.
Är lycklig varje dag, men alltid med en skåra där giftet sipprar ut.
Skriver för att tänka, tänker inte utan att skriva.
Sjunger, jag kan inte sjunga.
Bekänner ingenting, allt jag nedtecknar är falskt i sin äkthet: litteraturen i sin självutlämnande form är helt missförstådd: läsaren har glömt att det är just litteratur, att vi är här för att utvecklas tillsammans.
Min erfarenhet är prövad.
Vårt behov av tröst är omättligt.
Gör det allra lättaste: köper fredagsfika, brygger hårt kaffe.
Sockret stämmer ut blodet.
Just när slutraden ska bli klar, just när det omärkliga ska bli märkligt, går en slagborr igång våningen under.
Världen exploderar inifrån, permafrosten släpper sitt grepp.
Himlen är svart på grund av dess introspektion – stjärnavglans – fusion – sönderfall.
Utanför: barnvagnar, hundar i koppel, tusentals personbilar passerar, människor i ljusgrått ljus, ordflöden, tweets, kommentarer, utfall, åsikter, i skogen bofinkar och då och då ett rådjur som bryter sig in i löparspåret, kanske en nötskrika som skrämmer upp oss i skymningen.
Precis allt ska passera.
Vid lunch inträffar ingenting. Jag är en bokstavsmaskin.
Skriver under ännu ett upprop mot ännu en utförsäljning av det gemensamt ägda.
Förmiddagskaffet är nu strävt och kallt, men vad gör en människa.
Vila är förtvivlan, att agera är det enda möjliga.
Tycker om att höra hur vattnet slår ned i vattenkannan av zink.
Jag är mycket sällan sentimental.
Det är en sällsam bergart som formar vårt inre till mjukhet.
Skriver i min arbetsdagbok – där går gränsen mellan det personliga och det privata, mellan det skandalösa och det påbjudna, ja mellan jag och du – att: text är våld och kärlek.
Jag vill inte veta diktens innersta betydelse, lika lite som – typ – molnstrecket, bladnerven, slumpens förträfflighet.
Vad gör du just nu. Vad innebär 'just nu'. Där flög det förbi, det var märkligt, som i en versrad: vad gjorde du just nyss. Vad gör du nu i morgon. Vad gör ditt multipla jag i de differentierade universan, just nu. Vad gör nuet – själva fotonens oexakta tidsnu – nu.
Vad gör en skimrande ollonborre just nu; förbereder sig, i underjorden, för kvällsandakten kring det mörkgrå oxelträdet.
Svar: jag gör inte mer än detta just nu, det är alltid så.
Vi expanderar. Vi är det yttre höljet på ballongens väv, gradmönstret bländar oss innan vi faller in, in i musiken eller i tystnaden: jag vet ingenting.
Har stresshjärta.
Skriver så djupt jag kan.
Gräset har redan gulnat utanför arbetsrumsfönstret.
Köper nya frukostflingor, tycker plötsligt mycket om pumpakärnor.
Ser en lövsångare fly ur magnoliaträdet.
Läser morgontidningen; intervjuer med fascister och bilder på statsministern i helfigur; mannen som skar sönder vårt gemensamma projekt.
Kollektivismen är viktig för mig, och ickevåldet.
Funderar över fotbolls-VM och dess avslutning; hoppas på samban, på glädjen som har återvänt, på att våldet just avtar mer, och mer.
Lever i en svår tid; finns det andra tider än svåra?
Är ohjälpligt åldrande; gravitationen trycker oss långsamt ned mot berggrunden.
Stryker ingenting, börjar aldrig om.
Vet att text utan förankring i allvar är meningslös.
Trött på individualismen, vet ej för vilken gång i ordningen.
Funderar på vad en människa är, på det enkla och svåra, diogenesiska, viset.
Vill vara tydlig i varje formulering, och samtidigt hålla en viss stilnivå.
Bryter mot mina egna föresatser.
Min röst kommer från så många olika håll i rummet.
Trafikströmmen utanför skapar en darrande nerv i min tillvaro, ett underliggande brus, ett konstant buller: det blir min skrivrytm.
Lyssnar på Sylvia Plath varje dag.
I am nobody; I have nothing to do with explosions.
Flyr in i texterna som en fågel in i dagsljuset, flyr ut ur dem som in i ett mörker ingen kan omfatta.
Begriper inte – helt seriöst – vad tillvarons obeständighet innebär.
Är lycklig varje dag, men alltid med en skåra där giftet sipprar ut.
Skriver för att tänka, tänker inte utan att skriva.
Sjunger, jag kan inte sjunga.
Bekänner ingenting, allt jag nedtecknar är falskt i sin äkthet: litteraturen i sin självutlämnande form är helt missförstådd: läsaren har glömt att det är just litteratur, att vi är här för att utvecklas tillsammans.
Min erfarenhet är prövad.
Vårt behov av tröst är omättligt.
Gör det allra lättaste: köper fredagsfika, brygger hårt kaffe.
Sockret stämmer ut blodet.
Just när slutraden ska bli klar, just när det omärkliga ska bli märkligt, går en slagborr igång våningen under.
Världen exploderar inifrån, permafrosten släpper sitt grepp.
Himlen är svart på grund av dess introspektion – stjärnavglans – fusion – sönderfall.
Utanför: barnvagnar, hundar i koppel, tusentals personbilar passerar, människor i ljusgrått ljus, ordflöden, tweets, kommentarer, utfall, åsikter, i skogen bofinkar och då och då ett rådjur som bryter sig in i löparspåret, kanske en nötskrika som skrämmer upp oss i skymningen.
Precis allt ska passera.
Vid lunch inträffar ingenting. Jag är en bokstavsmaskin.
Skriver under ännu ett upprop mot ännu en utförsäljning av det gemensamt ägda.
Förmiddagskaffet är nu strävt och kallt, men vad gör en människa.
Vila är förtvivlan, att agera är det enda möjliga.
Tycker om att höra hur vattnet slår ned i vattenkannan av zink.
Jag är mycket sällan sentimental.
Det är en sällsam bergart som formar vårt inre till mjukhet.
Skriver i min arbetsdagbok – där går gränsen mellan det personliga och det privata, mellan det skandalösa och det påbjudna, ja mellan jag och du – att: text är våld och kärlek.
Jag vill inte veta diktens innersta betydelse, lika lite som – typ – molnstrecket, bladnerven, slumpens förträfflighet.
Vad gör du just nu. Vad innebär 'just nu'. Där flög det förbi, det var märkligt, som i en versrad: vad gjorde du just nyss. Vad gör du nu i morgon. Vad gör ditt multipla jag i de differentierade universan, just nu. Vad gör nuet – själva fotonens oexakta tidsnu – nu.
Vad gör en skimrande ollonborre just nu; förbereder sig, i underjorden, för kvällsandakten kring det mörkgrå oxelträdet.
Svar: jag gör inte mer än detta just nu, det är alltid så.
Vi expanderar. Vi är det yttre höljet på ballongens väv, gradmönstret bländar oss innan vi faller in, in i musiken eller i tystnaden: jag vet ingenting.
 |
Foto Magnus Carlbring
|
tisdag, juni 04, 2019
vi ger oss
Vi kapitulerar, vi lägger oss i gräset och låter det långsamt äta sig in i våra kroppar, vi vet att de kommer hitta lämningarna efter oss. De halvt raserade köptemplen. De tomma motorvägarna. Kajerna med betongramper som sluttar ner i de torra vikarna. Tomma hus. Tomma torg. Där kryper miljarder gråsuggor nu, där, där du drog din golfbag. Du vinkade åt publiken med din vita svinlädershandske. Där, där du dök från femman, sitter skarvarna utsvultna med plast och lera i krävorna. Solen är en grå fläck i en vit himmel. De som en gång rörde sig över planeten med sina rullande resväskor i aluminium och sina klockarmband av noshörningstagel, de är skuggor endast i ett om morgonen uppklarnande dis. I fältets mitt, på ön av sopor, sitter de med händerna om sina evighetsmuggar i hårdplast med reklam för däckfirmor och bensinbolag. De minns, som långsamma migränattacker, alla tusentals teveserier de såg. Var det människor eller robotar som spelade huvudrollerna. Livet är som slajm. De minns alla gånger de passerade genom tryckluftsdörrarna till möbelvaruhuset och välkomnades av de mjukt pärlande rösterna som berättade om dagens alla extrapriser. Köp en stor viktlös kista av molnvit skumplast, den kan du sova färdigt i. De minns julaftnarna, som i ett prisma av kalejdoskopiska bildskärmar. Alla fotograferade varandras längtan, den brann som glitterpuder i huden. Vem tar den godaste palmoljebiten ur cellofanasken. Nu sköt de ner den sista orangutangen ur det sista vilda trädet vid gränsen till plantagernas plantage. I himlen svarta kors – flygplan som bolmar ur sig koboltblå rök; de eldar upp de sista fjällnära skogarna och renlaven som rakats från bergets rygg. Motorerna hackar och kabinpersonalen är dödssjuka av gifterna. Men allt för att flyga, en gång till. Allt för att leva, fullt ut. Vi går och badar nu. Stranden är varm av smuts. Vattnet är blåsvart av alger och ytan guppar tung av miljontals döda maneter. Vi doppar oss. Under ytan är det ganska skönt. Man kan ta några simtag och det händer att man möter någon annan som simmar, som gömmer sig, som väntar på att vi ska bli havsvarelser igen. Dyka. Äta sådant som är färskt och salt. Dricka riktigt vatten. Sitta på en sten och lyfta en hand för att skugga blicken för den skarpa solen. Se hur sjöfåglar i sträck efter sträck passerar. Och visst, där ute, där vågorna bryter, de långa böljande dyningarna som startade på andra sidan havet, där skimrar sälarna. Vi hör hur de skäller. De är ensamma nu, däggdjur på den här platsen. Vi har gälar och fasettögon. Vi är borta. Allt andas.
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|