kalifornien

En gång drömde jag om Kalifornien att få åka dit det var något med havet den isblå surftunneln Att sova på stränderna eller jag vet inte vara som en del av jordens vågrörelse vår öppna mun fylls av havet det är oerhört det är som öknen Snötäckta bergstoppar vinodlingarnas rakade sluttningar som rasar ner i gruset vattnets rökspår sjöelefanterna som streck under båten Vi skulle alla vara i skrattet äta rå hummer dricka vitt explosivt vin befinna oss i försvinnandet allting långsamt som ett kommande duggregn: regnet kommer från norr som en slöja man kan se den på långt håll Kalifornien är ett landskap i rörelse det är som en kropp en krokodil som borrar sig ner mot bränningen Alltihop är en fiktion men ändå levande en skallerorm på altanen vi skulle ha en pool att kasta vindruvor oliver avokado i här hör jag papegojor alltihop fladdrar Grå slingrande vägar täckta av aska och sirener nattmörker ser du en spegling i det blixtrande vattnet det är flammorna Coppolas skuggor från bardisken där vi korkar upp pinot noir och äter oss in i boklådorna Det är nittonhundrasjuttiofyra fortfarande eller tjugohundranitton i oktober Platanerna står som väldiga vårdkasar och bara flammar flammar Även i Australien råmar elden röken drar ut till havs möter dimman en tunga iskallt salt Här skulle allt växa det var ett slags inverterad önskan om tidlöshet evighet Sonoma Valley poesins släpande i dammet den brungrå klippväggen klättrar sig sönder och samman av den fruktansvärda hettan lågorna vegetationen den torra rasslande vinden vägg av eld Den stora amerikanska blåvalen big american whale eller the big white Jaws i magen på den där hajen en svart diamant en knuten näve Mest är det ändå dikternas lätthet Backarna i San Francisco de är torra som norhörningshud the beat Att allt är en mytisk myt The Band across the great divide här slutar alla vägar i ett brett leende Det är inte sant allt är ett påhitt De utslagna söndermorfinerade americanasångarna sover i vågskvalpet Oh Kerouac bläddrar oss fram i bönerullarna Oh America i en evig skymning evig gryning Running on empty diktbladens grå raster slappt dygnetruntöppet det luktar frityrolja och bensin overkligt starka känslor som försvinner ja och tomatsås i rökmolnen som det bolmar fram jag ser djur rasa ut ur skogen de når inte till vattnet innan det är för sent eller för svagt ett tempo som inte känns eftersom pulsen har stannat Kan det vara något jag läst av Raymond Carver människor i breda hattar med sönderflådda händer allt är besprutat falskt giftigt en illusion alla dessa grenverk som sträcker sig mot himlen de gråter apelsinodlingar Allen Ginsbergs lilla böneorgel En vagn med ett teatersällskap som hoppar ned i sanden Oh the land of the fire Gräshoppssvärmar som utkastade nävar av sand de sista mexikanska gästarbetarna drar iväg i sina öppna jeepar allt språk spränger natten med eld sånger Varför är det overkliga ibland lika verkligt som ett ansikte på en bar en hand som lyfter ett glas en röst du aldrig har hört men som ändå säger åt dig att ta vara på dig Att resa dit och bli trygg mitt i flykten Den där mannen som ägnar all tid  åt att åka rollerblades i slowmotion längsmed strandpromenaden medan månen går in i solens brandfärgade blad Jag tror jag tänkte mig det fritt att det var själva idén den var som i ett terrarium jag såg människorna röra sig alla hade så färgglada kläder att det till slut blev som en fars Kerouacs fantasi som rasar ner i sin förgänglighet att vi alla en gång var drogdrömda Lite lätt tonårsfritt flummigt i basketdojor med fladdrande öppen skjorta one hand waving free allt det där är borta nu jag kommer aldrig att komma dit Kalifornien aldrig bli Kalifornien igen vilken sorglig dröm allt det här är.

om jag kunde be

om jag kunde be skulle det bli
en bön: istället blir det en handling
en tankeström: var aldrig rädd
att tänka fel, om du tänker
uppriktigt och har en grund
som innebär att du ser andra
före dig själv, tänk så långt
du någonsin kan komma: ljus
är bortom mörker, ingenting
är bortom allt: var mer konkret
det handlar om medmänsklighet
i hösten rör vi oss under skuggan
av barnen på flykt: för dem
är varje insats avgörande
ingen tanke räcker, jag tänker på
den långsamt gestaltade filmen
gudar och människor: det är något
med munkarnas fromhet
och det idoga arbetet med att hjälpa
och läka människor
och ändå gå under tillsammans
jag tror inte på högre makter
eller det hinsides men jag kan tro
på den fromma människan
ändå måste ju protesten ingå
revolten mot det orättfärdiga
det kreativa motståndet: allvaret
i att vara människa, i universum
ansvaret i att vara född på jorden
jag tänker på människors olikheter
men ännu mer på våra likheter
att det måste gå att hitta en väg
för alla att få plats
eftersom det finns plats åt alla
eftersom fördelningen på jorden
och i vårt samhälle är helt skev
det är den starkes rätt som gäller
sparka neråt och armbåga
sig fram och kapitalets makt
det finns ingen självklar rättvisa
(den måste hela tiden framkämpas)
och det finns för mycket våld
för mycket vapen för många
skillnader och för lite ambition
att mötas; och sen tänker jag
- inte utslätande men för att jag
måste - det finns också styrka
och medmänsklighet kvar, det är
det vi måste binda oss fast vid
vad är det som har skett med världen
ingenting: det är en upprepning
gentagelse av människans vidriga
beteende - läs: mannens vidriga
beteende - genom årtusendena
i myt och historia är det samma
mönster: vi slår ihjäl varandra
av en enda anledning: för att
vi kan: vilket innebär: vi kan
också låta bli; jag minns
när jag jobbade i fiskis
på fritis och dagis, det är över
trettio år sedan nu: vi var
kanske trettio olika nationaliteter
bland barnen och personalen
nordafrikaner europeer människor
från balkan asien mellanöstern
många från chile och argentina
uruguay kongo gambia sverige
ja ni fattar: hela världen var där
i fisksätra: och vilka var problemen
alltid klass alltid ekonomi alltid
sociala problem droger kanske
oförmåga att ta hand om sig
eller barnen: män som var efter
mödrar barn som for illa
men det flesta mådde bra
och det var aldrig ursprunget
som var skälet till osämja
eller svårigheter: ursprunget
vi har är detsamma för alla
i tidernas begynnelse
klev vi ut till stränderna
vid afrikas horn och började
vår vandring norrut österut
västerut söderut: vi är samma
människa allihop vi är människor
allihop; vi prövar våra tankar
går ner i deras djup, måste
det för att få ett slut
på vansinnet; empati innebär
att sätta sig in i din medmänniskas
situation, både den du kan älska
och den du aldrig kommer
att fördra; om du inte är mer
vidsynt än den trångsynte, då
kan du inte hjälpa någon upp
ur sitt ovett och sin okunskap
det här är enkla och - menar
somliga - naiva sanningar
förstå din fiende förstå världen
att verkligt älska är ett offer
men ett enkelt offer: altruism
är en såkallad winwinsituation
vi behöver sådana mer än loselose
lite hårdare kan jag formulera det
utan att fastna i terroristernas
fälla: sprid vår dynga
genom att nämna oss
och därmed sprida vår dynga
det är poänglöst att bestrida
idioter: hellre upplysa dem
som går att rädda över
till medmänsklighetens självklara
sida: lite jävla fromhet
har varje stackars mänska i sig
om man kramar tillräckligt
mjukt eller hårt: ge varandra
en kram eller åtminstone en tanke
som är åt det hållet: vänlig
ska vi bli så naiva (använd
aldrig ordet naiv som något
nedsättande) att vi tror på
att en god handling leder
till en god handling leder till
en god handling och ut flyger
en svärm citronfjärilar ur texten
vi måste skriva om barnen
jag skriver om barnet
jag vet ingenting, det får ingå
i den här tanken som
söker sitt hem: allas rättigheter
du sover
du har flytt från kriget
för mig är det så abstrakt: tänk
dig att ditt hem är sönderbombat,
dina bröder är döda, din pappa
försvunnen, din syster kidnappad
av rebellerna, du och din mamma
och en grupp människor från
din del av staden
har flytt, ni har flytt i veckor
du är fem år: vad vet en femåring
om världen; när jag var fem
var tillvaron som en varm hand
med fina konturer; jag gick
väl på lekis och firade jul
och var på Skansen
på lovet, på somrarna satt jag
i sanden och grävde, mitt största
bekymmer var ett myggbett,
om ens det
nu sover du i svala lakan
i ett omställt klassrum i en skola
på den svenska landsbygden
du vet bara om dina drömmar
minnen av eld och krutrök
och damm och skrik
och blod: jag kan inte
föreställa mig det där alls
men jag vet hur det är att sova
lugnt; och samtidigt stryker
någon därute i mörkret
med bensindunk och stenar
och tändare och skit
det här handlar om ditt liv
om barnens liv
Ge fan i barnen och deras trygghet
nu; de som bränner boenden
ska gripas, lagföras och straffas
och barnen ska få tillbaks
sin frid de har funnit, att få
sova gott och drömma
om en framtid eller dåtid
som är allas 24 oktober 2015

foto magnus carlbring

helgen i korthet

Helgen i korthet. Åkte till varuhuset (NK) i limousine i fredags e.m. Orkade inte beblanda mig med populasen i tunnelbana och på bussar. Tog eskalatorn till plan 2 (eller om det var 3?) och stegade beslutsamt in på Hugo Boss-avdelningen, valde tre kostymer, en sandbrun, en koboltblå och en midnattssvart, sju olika slipsar, fem par strumpor, underkläder (m.a.o. kalsipper och nätbrynja, #oldschool), bytte om till den sandbruna (eller kan man hellre kalla den leverfärgad?), slog till på en yllerock (grafitgrå, förstås) och en ny olivmörk filthatt, tre par svinlädershandskar och några snusnäsdukar. Betalade med Frippes kort (som jag stal när vi var nere på Hofet på A.W. i torsdags), tog eskalatorn ner till bottenplanet, fick i mig en dubbel espresso och en dammsugare, knäckte en kapsel metaamfetamin på herrtoaletten, drog den i mig och snöt mig med en av de nya näsdukarna, spolade ner kapsel och näsduk, tvättade fejan och spatserade överlycklig, nästan svävande, ut genom dörrarna och kryssade mig fram ner till Sergels torg där det pågick en demonstration för eller emot Turkiet, jag knöt näven och skrek några väl valda ord på ryska. Fick en smäll på käften. Blev neddragen i smutsen. De stal alla mina NK-kassar. Jag förvandlades till en parkduva och flög smattrande upp på räcket ovanför torget. Satt där ett tag och vickade på skallen, tills jag tyckte att det blev trist. Flög hem till Sjumilaskogen och hade fredagsmys: vegotaco och directors-cut-versionen av Bladerunner (ettan förstås). Sov i en skokartong (men hade locket öppet för månljusets lindrade verkans skull). Vaknade jättepigg. Räddade världen. Sprang till skogs. Nu är jag alldeles vilsen.

foto magnus carlbring

tvättstugan

Jag tycker om dikter
som handlar om att man går ned
i tvättstugan eftersom det är i ljuset och mörkret
under vandringen dit som förflyttningen klivet
sker mellan min verklighet
och din: tänk dig radbrotten
som trappsteg avbrott i ditt vanliga arbete
Nu står vi mitt i virveln av underbart svirrande damm
Den varma doften, ljudet av maskinerna
och susandet från torkskåpet, det väcker enorma
bilder från barndomen och från något före det
En sandstrand en solbelyst klippa, lusten
att lägga sin kind mot någons mage, stryka hennes hår
I tvättstugan samtalar jag alltid med de döda
Det praktiska i att vika klädesplagg linnedukar minnen
i alla tyger vi har ärvt revorna i tiden som öppnas Vad är det du håller i dina händer, allt hänger inte alls ihop – men gör det ändå! – och vi
vill inte bli påminda om det; i tvättstugan sker det
automatiskt, vemodet
när du hukar över den lilla vagnen, slurpandet
från maskinernas slaskventiler
när de spyr ut smutsvatten
Det blir mer en injektion – a shot in the arm – än
det sedvanliga bakgrundsbruset som mest väcker
ny ångest ovanpå den gamla; fast iofs
En nyare ångest en renare bordsduk ett vitare rum
Lajka
torkmangelns katharsisfunktion: det där är du
och din förtvivlade själ som bankas ut i valsen, bedunk
bedunk, en grinande mask på en nytvättad hals
i ett trapphus som blixtrar av lysrör och Ajaxstänk
Ytterdörrens panna trycks mot din när du
med de blytunga blå Ikeakassarna fibblar fram
nyckelknippan, störtar in i lägenhetens famn med din fångst
Löparstrumpornas och de nyvikta t-shirtarnas polyfona
färgexplosion och eftermiddagsljuset som faller
in i tomheten tills allt fylls av – vad är det som
händer här – omedelbarhet, sätt dig och ta emot eftermiddagen
Det här är inte din stund på jorden, det är bara
en gråmörk vardag inlyft i doften av sköljmedlet Havsbris

foto magnus carlbring

oktober

Ett blått sår i det grå. Det är oktober. Det finns inga tjocka jackor som hjälper. Ingen synd. Inte ens en bok. Tror du att ord lindrar, tror du fel. Ett tänt ljus bara skriker. Och musik du inte märker var den kommer ifrån, ett slags underjordisk söndersliten molnkappa, rester av något ur barndomen, du vill inte höra mer. En fisk som du drar upp ur det vansinnigt kalla vattnet. Döda äpplen. Dött gräs. Döende trädstammar. Människor trycker sig mot glasfasaderna i centrum för att dölja att de förtvivlat gråter. Och ur denna tysta säck lyfter du din dag. Vad mer? En havstrut landar i alla fall där ute i regnet. Vi vill ha ett öppet slut här.

Foto Magnus Carlbring

får du inte lust

Samtidigt, tre miljoner ljusår bort, en människa – eller en varelse som en gång var en människa men nu är ett guldsegel – kliver in genom din bröstkorg och sätter sig med sina långa krokar till händer och börjar riva upp dig inifrån, gud du måste skriva eller är det skrika, stumt, in i knogen, får du också lust ibland
att skriva något som blir som ett blixtlås
som när du river upp det
öppnar en liksäck: ditt inre är
en app
Ladda inte ner den
för i helvete, ladda ner allt du någonsin kan, det är ju du, signalstyrkan
från dina utsträckta händer är så svag att ingen kommer
att nås av vad du vill ha sagt, den här gamla
skrivmaskinen står på ett bord i regnet utanför det hus
du en gång bodde i, eller var det inte du, var det inte ett hus
Den där molnformationen över händerna
Det där ryktet som gick dig förbi, de grå strykrädda tvillinghundarna
som var du när du drev ner mot hamnen havet stranden tomheten platserna
där de säljer människodelar: dina förväntningar och allt ditt ogjorda
Vi går dit och handlar, ryck åt dig en grå
kundkorg och öppna självskanningsappen, blippa dina händer här
och din händelser, den där utstuderade likgiltigheten
hos kundkretsen – det är de döda själarna – som alltid
stumma står utanför Coop som reflektioner i de gröna fönstren
Rummet det iskalla forntidsutfrusna rummet där alla
ord samlades till slut
den där torsdagseftermiddagen då dödsbeskedet slog
in en blyertsvåg över anteckningarna
Bronsblankt regn, sirenernas rop eller utkastade spytunnor försöker bli till det du skriver men det blir oskrivet, får du inte lust ibland att skicka det du en gång var till en plats du aldrig kommer att besöka, vi är alla fastklamrade i det där vrålande rummet
med hårt åtskruvade lock, nu suger de
ut syret och väntsalskorridoren fylls av Pacmanfigurer, när man dör blir man en sån
eller när man lever
Den här produkten som
Det här erbjudandet som
Den här föreställningen som: värm mig med
något jag aldrig någonsin har upplevt, ta hand om
ditt avgrundsdjupa avgrundsdjup
Har du inte ibland stått där – liksom roterande inuti ditt bortglömda jag, det olyckliga lyckliga barn du borde ha varit – mitt i mataffären … köplistan i handen sprattlar
som en nyss tecknad spetälsk fisk, du vet hur sådana ser ut: fiskköttet är grått fiskögonen blyfärgade fiskmunnen vit med gula fisktänder eller dom är också grå
som du måste du äta upp nu
Allt på tallriken är fyllt av det där

foto magnus carlbring