röd hyacint

Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
är mest en flod av skräp,
                                         och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                         kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
all                                      Flower Power

Ur Dödens lilla bok, 2005 

julklappstips

Släpp loss författaren i dig. Eller i någon annan! https://www.bokus.com/bok/9789144138336/skriv-skonlitterart/

rotsellerin

Vad gör du inte just nu. Jag tänker inte på Donald Trump. Inte på dem som sa att det där blir nog inte så farligt, det blir bra för världsekonomin sirru han kommer sätta fart på grejer. De som sa att det behövs något nytt nu att det behövs någon som går emot etablissemanget liksom. Jag tänker inte på den där natten då Trump vann valet 2016 då jag vaknade vid sex på morgonen och kollade mobilen och han hade ... vunnit? Det var både chockartat och underligt, att det fanns så många som, att det kunde vända så, att opinionsmätningarna hade så fel. Ja ja. Man får gå vidare och låta bli att tänka på hur dumt det blev, jag trodde att en sån där dåre - han var ju en uppenbar dåre redan innan och allrahelst efter valet med all den där megalomanin och misogynin och narcissismen och lögnerna rakt i folks ansikte och det alltmer pyrande och till slut helt brinnande fascistoida sättet att styra och att angripa journalister, fri media, kulturarbetare, invandrare, allt det där han kallade människor: fega, usla, dåliga - att han inte skulle sitta så många veckor på sitt ämbete. Jag vill helst inte tänka på - samtidigt som det är viktigt just nu - hur artigt och lite sammanbitet men korrekt Barack Obama lämnade över till Trump och hur det ser ut nu med det direkta absoluta kompletta vansinne som råder, alltså den där presskonferensen häromdagen med advokaterna (är de verkligen advokater, på riktigt?) som - på riktigt - stod och drog de mest fantasifulla och obehagliga konspirationsteorier man har hört (eller man har ju hört dem, från dårmarkerna längst ut i marginalen på de mest dåraktiga av dåraktiga sociala mediakonton, men här, nu, från den amerikanska presidentens närmaste krets, alltså vad är det som händer). Hur det rann hårfärg längsmed den forne borgmästaren i New York (jag tänker på - även om det är alladeles absurt, ur led är tiden - hur han var någon slags hjälte, rakryggad och samlande, efter elfte september, och nu, en sådan sopa, i Boratfilmen där och på bakgården där det där mötet och nu när liksom hjärnsaften rinner ur hårfästet på honom), ett svart spår av svett och färg, kosmetiskt vansinne men ändå på riktigt. Vi vill ju liksom tro att det inte är så här, att det inte kan ha blivit så här. Men det är det, det har det. Jag vill inte fundera på det här. Jag vill inte göra det här. Jag vill dela bilder på blommor och texter om klimatkrisen och vilka enorma uppoffringar som behöver göras och/men hur kul det kommer att bli när människor går samman och arbetar för att ställa det i ordning som vi har pajat och ändå så glider tankarna iväg mot den där tiden efter valet 2016 och till januari 2017 när det samlades enorma skaror och bildades väldiga demonstrationståg, mot Trump, och hur vi marscherade mot den amerikanska ambassaden, det var grått och svalt och murrigt och i leden där på Strandvägen färgglatt, varmt, allt gick framåt, allt var blandat, klimataktion och prideflaggor och antikärnkraft och metoorörelsen och barn på axlarna och ... människor var glada i sitt motstånd. Resist. Det var ledordet. En stor sådan fana hissades upp i en lyftkran utanför Vita huset. RESIST. Hela världens motstånd. Säg ifrån. Indignez-vous. Jag trodde i min enfald och okunnighet om hur starkt en amerikansk president sitter på sin post att han skulle göra bort sig och få gå efter tre månader, nähä, men ett halvår då, nähä, ett år, nähä, och sedan förstod man att vi får vänta till 2020 och vilket år det blev sedan och hur ska det sluta. Han slog an tonen när han raljerade om coronaviruset och ... ibland är det svårt att förstå att det verkligen var så här ... hur han trodde att det gick att bota med uv-ljus och blekmedel. Men det blev bara värre och värre och efter valförlusten har proppskåpet lämnats tomt. Han är rudis. Väck. Och livsfarlig. Han sparkar folk i parti och minut, alla som handlat korrekt men då resultatet i handlandet inte gått presidentens väg: Hello goodbye. Trumps tweets nu är faktiskt bindgalna. Lögnerna är bara lögner. Alla ser det. Kejsaren är inte naken. Han är klädd i slips och kostym och galenskapen lyser om honom. Fascismen är uppenbar. Det system som tog honom till makten håller han på att sabotera med lögner och uppvigling. Jag vet inte att det har hänt i den så kallade västvärlden sedan Hitler, Mussolini. Jag har aldrig upplevt något liknande i alla fall. Det fanns de som hejade på honom, även här, de finns kvar, en del, många har tystnat, de kanske inte låtsas om vad de sa och gjorde när han vann men nu är det svårt att vara supporter, här i Sverige i alla fall, utan att betraktas som rejält blåst, bortgjord. Hur kommer det att sluta. Ingen vet. Det är kanske det trösterika. Framtiden är inte utförd. Det kan gå bra. Joe Biden och Kamala Harris har inte gått i fällan och börjat bestrida Trumps lögner utan arbetar bara framåt, förbereder sig, knyter kontakter. Men Trump - det var ju det här jag inte ville göra, tänka på det här men vad gör en människa, vad angår det oss, politiken over there, släpp det här, plantera om några växter, gå ut i regnet - skulle kunna, det här är förstås otroligt men ingenting är längre otroligt, dyka upp i teverutan i uniform. Ja. Han har inte mött journalister på över två veckor. Han skulle kunna dyka upp i paraduniform och skärmmössa och låtsasmedaljer över bröstet och med skarpa men sluddriga uttalanden om att landet är hotat och som överbefälhavare (han är alltså överbefälhavare, fatta) har han fattat beslutet att ... ja vaddå. Vad f-n kan egentligen hända. Kommer de att börja skjuta, de där milistyperna som vankar omkring i stad efter stad där borta. Men men. Vi släpper det. Vad är klockan. Byt spår. Vi måste tänka på något annat. Typ: Vad gör du just nu? Jag vet inte vad jag gör just nu, det är det härliga i att möta novembers kompakta mörker - denna avgrund under avgrunder - med gott humör och jämnmod och mitt i denna milda storm utanför fönstret, blomkrukorna far all världens väg, ljusgirlangerna skramlar, och i skuggan av de där diskussionerna på internet om munskydd eller inte munskydd, munskydd eller inte munskydd, munskydd eller inte munskydd, men sätt på dig ett då eller gör det inte men håll för i hellskottland avstånd och håll dig för i hellsingland hemma om du är sjuk; vi kan fira det härliga i att inte veta utan bara vara, som en av de där små ledlamporna i ljusgirlangen i den fladdrande syrenen på den vrålande balkongen, vi är en sådan allihop, eller kanske hellre är vi i själva vrålet, blåsten, vi är den mörka materien, där bor vår gemenskap, i att vara stoft, stormämnen, partiklar i vinden, våra öppna munnar och skriken rakt ut i mörkret att det kommer en ny dag, en bättre, ett nytt år, jösses det är snart bara veckor kvar tills det slår om och det år som redan har blivit ett brännmärke i människans historia, ett hårt jack i gevärskolven, 2020, tar sikte mot nästa år, nästa pandemi, nästa valrörelse, nästa årstid, tankeström, uppgivelse, knutna näve, demonstrationståg, blomsterfång, jättestora kram och - vad ska du göra just nu - kanske något mer lättsamt och samtidigt tungt och viktigt att utföra: en plåt med rotselleri, penslad med rumsvarmt mjukt smör med utrörd fermenterad vitlök, någon nypa flingsalt, skjuts in i ugnen; åh att bara sätta sig ned och äta och tyst invänta midvintern, nattmörkret, koltrastens skugga i det bara grenverket, stjärnorna som hängs upp i fönstren, nu tänds ljus på ljus på ljus. Vad gör du just nu? Tänder ett ljus förstås, vad annars? Det är vad vi alla gör, det är den känslan som binder ihop allting, en krans på dörren som doftar varmt av barrskog och syrligt av lingonris och sött av ett blodrött knastrigt glänsande sötmaspäckat nästan gudomligt gott när man tar en sådan där tugga som typ isar i hela kroppen och upp i huvudet, åh de där äpplena vi har sparat tills nu, tills idag, november, den tjugoförsta, onådens underliga år, tjugohundratjugo. Vad är klockan? Måste tranchera rotsellerin, det är det enda som brådskar om än bara så lite.

Ibland vill man bara skriva

Ibland vill man bara skriva ur sitt hjärta. Ibland vill man bara skriva ur sig hjärtat. Ibland vill hjärtat bara skriva ur sig sitt. Sitt: Åh. Sitt: Oh fuck. Sitt: Vad är det med människor.

De här nätterna då det viktigaste och samtidigt minst viktiga av allt är att följa valutgången i Arizona eller Pennsylvania eller för den delen Georgia. Av alla platser på jorden. Hur många har dött på Medelhavet bara i år. Vad hände i Kabul härom dagen, hur många blev skjutna på universitetet. Hur ser istäcket ut i Arktis. Var det inte värmerekord, igen, i oktober. Översvämningarna i Vietnam, hur många hemlösa.

Samtidigt. Det är de här fyra åren som hjärtat och vi - eller varför skriver jag inte jag? - har burit det här med Trump framför oss. Jag trodde inte att det var möjligt. Jag tippade att han inte skulle klara 100 dagar. Hur många av de som har jobbat med honom sitter i fängelse. Vad var det Steve Bannon sa i natt? Vet ni? Jag tänker inte skriva det, googla upp klippet. Bannon vill se jordens undergång, en apokalyps. Och Trump ... han står där i det där landets hjärta och destruerar den demokratiska grund det, i sitt krigiska kolonialistiska rasistiska (men levande, kulturimperialistiska, enormt starka: vi bor alla i en liten förort till USA, lyssnar på amerikansk musik, läser amerikansk litteratur, ser amerikansk teve, filmer, äter amerikansk junkfood, har amerikanska skor och jeans och ... whatever, alltihop) vansinne ändå vilar på. En dag blir en amerikansk kvinna ur ursprungsbefolkningen president i USA (om nationen finns kvar i sin helhet) och då kan vi prata om the land of the free på allvar. Men ändå. Det är en demokrati, de har rösträtt, de har smarta buffrar via maktfördelningen. Och där står den där (jag höll på att skriva pajasen men han är ingen ofarlig clown, han är oerhört farlig) fascistoida narcissisten till diktatorsämne och återigen ljuger hjärtat ur sig och det land han ska företräda och leda. Så vidrigt.

Att skriva ur sitt hjärta innebär för mig att skriva relativt oreflekterat, i meningen att de bilder och ord som dyker upp, ska ner, ska skrivas fast. Här. Spärren är endast linjen mellan blick och skärm. Mellan papper och penna. I alla fall. Jag tänker på de som faktiskt har stöttat Trump. På de som har gjort det även här, i Sverige. På de där grabbarna som desavourerar begreppet PK (som ju bara innebär att man tror på människors lika värde och på att vi som bor på den här planeten ska vara reko mot varandra) och anklagar människor som strävar efter gemenskap, empati, inlyssning, rättvisa och som kämpar mot diskriminering och orättvisor och gör vad de kan för att hålla huvudet högt och en hand utsträckt till varandra (eller ja en hand mot hjärtat då, i dessa tider) för - godhetsknarkare. Det är inte klokt. Under de här fyra åren har detta att göra gott blivit smutskastat. Att sträva efter likvärdighet, likabehandling, kämpa för de mest behövande och för allas lika rättigheter, har spottats på. Det sker överallt. Och i och med trumpismen sker det alltmer öppet. Man behöver inte vara PK längre, nu kan man på riktigt säga vad man tycker och tänker, vilket innebär att man kan skylla alla samtidens problem på påhittade motståndare och grunda sina åsikter på okunskap och fördomar. Flexa ignoransen. Istället för att ta ansvar kan man skylla samtidens alla problem på invandrare och på samhällsgrupper man antingen inte vill förstå eller är jätterädd för eller bara på ren ondska ogillar och man gnäller över skatter och påstår att människor som hamnar i kriminalitet och/eller fattigdom bara har sig själva att skylla och att - det här är samma grabbar, alltid - klimatförändringarna är ett påhitt av någon slags diffus vänsterliberalmarxistiskt revolutionsgruppering. Ja, man förkastar vetenskap och tror på vilka irrläror som helst, bara för att slippa se sig själv i spegeln och ta vuxenansvar och våga sätta sig ned och samtala och se andra människor för vilka de är. Olika varandra. Men samma. Men de där människorna, trumpisterna, är lättgenomskådade; de är en alltmer bleksiktig och genomskinlig grupp - ett gäng pojkgubbar där sådana som den snabbt bortglömde charlatanen Jordan Peterson (bädda sängen, ät bara kött, kamma dig) och Donald Trump sitter uppnålade på pojkrumsväggarna. Idoler som man bara kommer att skämmas över till slut.

Vad händer i USA nu? Måste kolla. Måste kolla flera gånger i timman. CNN. SVT Nyheter. Twitter. Beväpnade män tog sig från Virginia till den byggnad i Philadelphia där man räknar röster, för att skjuta. På flera platser börjar högermilisen skandera utanför valförrättningslokalerna. Må demokratin stå pall. Må inga skott falla. Eller. Det faller alltid skott. Varje dag dör 100 människor av skott i USA. 30 000 om året. Må så få skott falla som möjligt. Må freden bibehållas. Stephen Colbert, alltid varm och samtidigt stencool, bröt nästan samman efter Trumps tal i natt, alltihop skälver verkligen nu på ett sätt som jag vet inte om jag någonsin har upplevt i den del av världen som vi i väst ändå tillhör. Jag tänker på vår föräldrageneration. Andra världskriget. Ja, Hitler. Förintelsen. Främlingsfientlighet och förtryck av oliktänkande och diskriminering på grund av kön, religion, funktionsnedsättning, hudfärg, sexuell läggning, allt som fruktansvärt snabbt övergick i massmord och hetsjakt på människor. Vi står där och ser oss i spegeln och i spegelbilden ser vi en avgrund. Vänd den ryggen. Titta på varandra istället. Se våra brister. Alla har förstås brister, även godhetsknarkarna. Men nu handlar det inte om mänskliga tillkortakommanden utan om något som har med det att göra men som är betydligt större. Vår gemenskap. Världen. Demokratins utveckling. Klimatrörelsens utvidgning och hur vi ställer om till. Det handlar om oerhört stora ord, och det är ju med dem allt börjar och slutar, det är där hjärtat finns och bultar och det är där det möter tanken. Den korta tanken som växer genom att bytas, växa på din, och på din, och på din. Åh. Vad det här kommer att sluta bra. Säg det.

Bra grejer. Ursprungsbefolkningen får allt fler representanter i kongressen, i Arizona har de förhoppningsvis bidragit till en Bidenseger. Journalister säger äntligen ifrån. Twitter varningsflaggar allt fler av Trumps tweets. Försöken att i domstol stoppa rösträkningen funkar inte. Biden har fyra miljoner fler röster. Må han vinna presidentposten. Må Kamala Harris och han skapa lite lugn. Det kommer att gå en djup sucknad av lättnad genom hela världen. Ja faktiskt. Människor dansar och sjunger utanför rösträkningslokalerna, också. Siffrorna går demokraternas väg. Allt är oklart. Må det gå snabbt. Må Trump ta sina fjärrkontroller och mobiltelefoner och sina baseballkepsar och lämna Vita huset. Soon.

skriv skönlitterärt

Text ska vara demokratisk. Läs lika gärna en deckare som en språkmaterialistisk dikt. Lika gärna ett socialrealistiskt drama som en sciencefictionstory. Lika gärna prosa som poesi, lika gärna en raptext som en gammal visa. Allt är giltigt, allt är lika värdefullt.
   Som skrivarlärare har jag två huvuduppdrag: att läsa och samtala om deltagarnas texter samt att lägga fram övningar i att skriva, ofta utifrån genrer, stilarter, litteraturhistoria; det är ett ständigt resande mellan olika uttrycksformer och språknivåer. Jag måste, liksom deltagarna, vara öppen för allt och lyhörd för skiftningar. Vem är poet i gruppen? Vem har det där dramaturgiska drivet? Vem har en berättelse som måste skrivas men behöver träna på gestaltning? Vem kommer att skriva en världsroman? Vem har dåligt självförtroende? Vem har det inte? Hur gör vi när skrivkrampen inträffar?
   Jag har gjort massvis med övningar genom åren. Kom-igång-övningar för att släppa garden och respekten. Långa prosaövningar i psykologisk gestaltning eller inre monolog eller i konsten att bygga stora dramaturgiska strukturer, slå an bågarna. Vad jag ofta har saknat är en bok fylld med övningar, inte så mycket teori, inte så mycket kringsnack, inte så mycket litteraturhistoria. Du ska kunna slå upp en övning och börja jobba med den, i stort sett bums, antingen själv eller med en grupp. Så la jag upp jobbet med den här boken, jag ville göra en praktika, en handbok, en text som ger rörelse framåt och som får läsaren att skriva.
   Jag gick igenom mina sparade övningar, såg över hur ett läsår brukar se ut, samlade det som skulle fungera bäst i en bok, arbetade om, skrev till, hittade på nya vinklingar, nya övningar, gjorde litterära hänvisningar och försökte skriva med ett tilltal som skulle kännas som en lektion gör, ett skrivpass. Blanda tydliga instruktioner med korta jämförelser och frisk pepp. Du som skriver ska känna dig manad och påpassad – sedd – och samtidigt fri. Och där hamnade jag. Med en bok på 340 sidor och med 130 övningar som innehåller flera delmoment och variationer, så att det finns arbetsmaterial till många timmars skrivarbete.

bra

Vi har kämpat hela den här våren, tillsammans. Följt rekommendationerna, och nyhetsuppdateringen, osvikligt. Och det ljusnar nu, det har varit en hemsk tid. Minns du när det var 10 sidor dödsannonser i tidningen. Du sviktade inte. Vi höll distansen. Vi visste att länder med total lockdown skulle lida mer senare, vi fattade att det här är ett virus som det inte finns något botemedel mot och vi såg att det betedde sig oerhört annorlunda. En del blev så sjuka. En del dog, förlorade anhöriga. En del blev knappt förkylda. En del har haft viruset men vet det ej. Men ett vet vi. Vi gjorde exakt vad som sades. Vi följde rekommendationerna. Vi tog hand om varandra och vi värnade de äldre och vi åkte inte kollektivt om vi inte var tvungna och vi jobbade hemifrån om vi kunde. Och vi såg att det ljusnade. Men vi tar inte ut något i förskott. Det är fortfarande en mycket farlig sjukdom som sprids över världen och nya smitthärdar uppstår. Jag valde att aldrig diskutera detta. De döda. Metoderna. Vad visste jag. Vad kunde jag göra. Vad begrep jag. En sak: att om jag håller distansen smittar jag inte och minskar risken att bli smittad. Vi var så många som tog det så försiktigt. Hela tillvaron stannade av, tog ett djupt - men försiktigt - andetag. Samtidigt spreds massvis av rykten om hur illa det var ställt med folks beteenden.

Jag bor i Stockholm, och vi fick veta hur usla vi är här. Men det stämmer inte. Jag vet inte något om smittspridning, men såg tydligt hur det formligen exploderade här, efter sportlovet och alla hemkomster. Trots allt vi gjorde. Men kanske blev det ändå så bra som det kunde bli, på grund av allt vi gjorde. Precis som Folkhälsomyndigheten hela tiden sa. Om alla följer rekommendationerna, kommer vi att ta oss igenom det här och kanske mot sommaren eller slutet av sommaren blir det bättre. Det var vad de sa. Men hela tiden med förbehållet att det kan dra ut på tiden, att vi måste ha tålamod. Men jag läser ju nu hur sjukvården har det något lättare. Minns ni hur det var i april? Hur snabbt kan vi glömma. Det är av yttersta vikt att vi kommer ihåg och att vi fortsätter att solidariskt följa rekommendationer och riktlinjer. Det finns ingen annan väg att gå.

Jag brukar försöka att inte gnälla, att inte rikta energin mot det som inte hjälper upp, som inte ger stadga. Men en sak är väldigt sorglig, och det är dessa trådar och kluster av rent politiserat gnäll och käbbel där alla - fullständigt okunniga eller fördomsfulla - klagomål riktats mot dem som har jobbat med att försöka stävja spridningen och se framåt och till folkhälsan i stort. Det riktas ju mot oss alla, vi som har ställt om våra liv komplett, bokat av resor och ändrat planer, styrt om jobb och umgänge och hållit distansen och samtidigt sett hur de som verkligen sliter - inom vården och alla andra samhällsbärande (samhället är vi alla) funktioner - kämpar tjufyrasju för att ta oss igenom detta. Framtiden är alltid oviss, det är allt vi vet om den. Och nu skälver den, sakta, tyst, under det här viruset och kanske kommande virus och - inga kanske där - en oavbrutet stigande global medeltemperatur som kommer att orsaka nya svårigheter och utmaningar som vi och våra efterkommande måste förhålla sig till och ta sig igenom. Det finns ett bra sätt att göra detta på. Tillsammans. Lita till varandra. Samtala. Lyssna. Interagera. Och - det gäller virus och farsoter likväl som naturkatastrofer och klimatkris - lyssna till vetenskapen. Forskare vet inte alltid, men deras jobb är att försöka utröna och på det viset säkra (så långt det är möjligt) upp för oss alla, så att vi kan parera och leva våra liv så gott det går. Vi behöver forskarnas professionalism och ödmjukhet, precis som de behöver vår ödmjukhet och vårt lyssnande.

Det är en av de märkligaste tider vi lever i. Men ser vi tillbaka är alla tider en av de märkligaste. Och så kommer det att vara framåt också. Det gäller att se det an med tillförsikt. Och mod. Och visst gott humör; det är kanske människans största styrka, stråket alltid av att lyckas hålla humöret uppe, allt allvar till trots. Jag minns ett klipp från sjuksköterskor och läkare i full skyddsmundering, som dansade in på intensivvårdsavdelningen, inför dagens (eller om det var nattens) jobb. Inte så att de sjuka såg, eller kränktes av det, utan för att de bars framåt av varandras sång och varandras high five. Det är bra. Vi vet ju det, att det kan vara bra, att det kommer bli bra. För barnens skull är det det enda vi innerst vet. Vi har ju alla varit där, eller hur?

lajka

Du vill förstås inte att det ska vara så här. Du vill inte att det vi människor har gjort under 1900-talet, och längre tillbaks ändå och fram tills nu, ska få sådana här konsekvenser. Du väljer inte att blunda för det. Men du ser det inte helt klart heller. Det här gäller många av oss. Jag tvår inte mina händer, vi står alla i oljetråget. Du vill ju gärna köpa den där. Du vill ju så gärna resa dit. Du har aldrig varit där. Du vill så hemskt gärna utveckla det där. Riva ut och köpa nytt. Växa. Du vill känna att du är en del av den där e x p a n s i o n e n, att vi fortsätter förflytta oss, upptäcka, gräva ut. Men. Tillväxten kan inte ske på bekostnad av det som tillväxten behöver. Det säger sig självt. Om du gräver en grop, blir det ett hål. Om du bränner olja, stiger halten av koldioxid i atmosfären. Om halten stiger, bromsas värmestrålningen. Växthuseffekten ökar. Värmen stiger. Haven blir varmare. Liv dör. Ovädren blir starkare, bränderna fler, isarna smälter, dricksvattnet sinar. Ja ni vet. Ska vi se på det här, som på en oerhörd tavla, tills ramarna fattar eld. Eller ska vi ta ner bilden från väggen. Rekonstruera. Lämna in på omvårdnad. Putsa upp och sedan skydda. Se hela bilden igen. Titta. Där bor vi. De där, nere i kanten, är ju du och jag. Och där är havet. Så blått det ändå är. Och skogarna, så vilda, så viktiga. Vi låter dem växa upp igen, breda ut sig. Vi kan faktiskt ta det lite varligt. Vi kan faktiskt slå oss ner i en sån där. Plocka upp en sån där. Läsa ett par såna där. Relaxa lite. Vi har den där förmågan, att snabbt ställa om och varva ner och växla spår och byta om och tagga ner och hämta hem och dra tillbaks och styra upp och fixa till. Varför gör vi inte det, vad gäller de fossila bränslena. Varför går inte beslutsfattarna all in på att stoppa utsläppen. Varför är inte de politiska partier som tar klimatkrisen på allra störst allvar i växande i opinionen. Varför är det de unga som måste säga ifrån, på allvar, de som faktiskt inte har bränt all den här oljan och soppan och kolet. Vi kan ju växa ändå. Vi kan förflytta oss ändå. Bygga nytt. Vi kan faktiskt utvecklas hur mycket som helst, och samtidigt ställa om till ett mer hållbart samhälle och värld. Kanske är det till och med just att utvecklas hur mycket som helst, att fatta att vi är en del av ett enormt kretslopp, en kugge, och inte dess härskare och utsugare. Vi vill ju inte att naturen i övrigt ska betrakta oss som pesten. Vi vill ju kunna ta del av allt det där fina. Berg. Hav. Skogar. Mat. Utsikten. Himlarna. Vår uppgift är kanske att dokumentera det och gestalta det och pyssla om det, efter förmåga. Men inte sluka alltihop och fullständigt ge den i vad vi gör med soporna och avfallet och resterna och vad som sker med alltihop sedan. För sedan är redan nu. Vi är framtiden allihop. Ta hand om den, vetja, och njut samtidigt. Jag tänker att det kommer att bli roligare av det här, om vi ser framåt tillsammans och lajkar att luften lättar. Lajka.

bibliotekstjänst

Skriv skönlitterärt fick 4 av 5 hos BTJ

Ur recensionen: "Boken kan med stor behållning även ligga till grund för skrivarkurser på folkhögskolor och universitet och vänder sig därmed också till en målgrupp med ambition att utveckla ett författarskap. Magnus Carlbring är författare och lärare på en skrivarlinje på en folkhögskola. Det märks att han har stor erfarenhet av att leda skrivarkurser." Jonas Herrlin, BTJ-häftet nr 14, 2020.

Köp boken på Bokus

Köp boken på Adlibris

optimisten

Jag är optimistisk pessimist. Eller om det är tvärtom. Pessimistisk optimist. Det låter tyvärr mer troligt. Jag tror, jag har hela tiden trott, på människans förmåga att anpassa sig och ställa om inför svåra situationer. Är inte människan en överlevare? Eller är vi bara upptäckare, kolonisatörer, erövrare, slagskämpar, konkurrenter, dragna svärd och höjda knölpåkar. Är vi inte samarbetsvarelser. Är vi inte beroende av varandra. Förstår vi inte, i tid, allvaret i frågan.

Lyssna. Hör tjutet från himlen. Det är kometen som kommer. Asteroiden. Klippblocket från yttre rymden som nu slungas mot vår planet med full kraft. Benämn den. Vad heter kometen. Människan. Mänskligheten. Det är de där varelserna som sitter bakom ratten på jättejeepen och i flygfåtöljen till jumbojeten och håller händerna om den snurrande oljeborren och kastar hjälmarna i luften när det svarta guldet ejakulerar ur jordytan. Det är vi. Soldyrkarna och fossilbränslefylleristerna. Vi störtar rakt in i oss själva.

Så här är det. Jag har skrivit det ettusen gånger. Jag har läst forskningen och litteraturen och följt utvecklingen ganska länge nu och fast jag förstås inte är någon naturvetenskapsman har jag vett nog att förstå att en vederhäftig rapport som säger att våra utsläpp av koldioxid från fossila bränslen oavbrutet höjer jordens medeltemperatur, är korrekt. Och den där rapporten är inte ensam. De är otaliga. Och de korresponderas av de enkla fakta som temperaturmätningarna innebär. Graderna stiger. I samma takt som våra utsläpp av koldioxid stiger, stiger temperaturen oavbrutet och om detta fortsätter (det finns ingenting överhuvudtaget som säger att det inte kommer att fortsätta), kommer det som kallas biosfären - vår egen livsmiljö - att kapsejsa. Dö, det är dessvärre ordet. Det händer inte imorgon, men vi är på väg dit redan idag.

Så vad gör vi. Vi måste alltså göra alt vi kan för att sluta bränna fossila bränslen. Igår fick flyget åtskilliga miljarder i stöd. Igår godkändes bygget av ett nytt oljeraffinaderi i södra Sverige. Två stora omtag som innebär att utsläppen av koldioxid kommer att öka, inte minska. När vi under den här våren har levt under pandemins tryck, har utsläppen minskat; det är bra men det är inte självvalt och alla märker nu hur marken skälver under oss av oro. När återgår allt till det normala. När kan vi resa igen. När går nästa flyg. En miljon svenskar reste utomlands under sportlovet, sedan stannade det bryskt av. Men reseindustrin är i startgroparna. Konsumtionssamhället har inte hejdats, men transporterna har förstås minskat. Temporärt. Beskedet om raffinaderiet mottogs med glädje av flera politiska partier. Det är faktiskt som om de inte fattar allvaret, det är som om de inte har tagit del av forskning och nyheter. År efter år efter år stiger värmen. Jag kan inte förklara det fler gånger. Tjugo av de varmaste åren någonsin uppmätta har varit under de senaste tjugotvå åren. Och de fem senaste är de varmaste någonsin. 2020 blir inget undantag. Det kunde ha varit annorlunda. Med all vår vetskap; det borde ha bromsats genom att vi kraftigt minskade våra utsläpp. Varför gör vi inte det. Ingen av oss är perfekt. Men alla borde åtminstone sträva åt samma håll, i det här prekära läget. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Jag tänker att det som för somliga låter som skällsord - alarmist, klimataktivist - är det enda möjliga att vara.

Vi har ställt om hela samhället på grund av coronapandemin. Resor. Arbeten. Sätt att leva och umgås. Det är oerhört påfrestande, det är som att leva i ett slags krigssituation; det mesta vi gör kräver avsteg och umbäranden. Men det går. Det går att ställa om allting. Samma sak gäller klimatkrisen. Det går. Det kommer att gå att ställa om allting. Det finns en klimatrörelse som alls inte har stannat, alls inte har givit upp. Snarare växer den i beslutsamhet när vi nu ser hur snabbt en omställning faktiskt kan ske. Människan är en överlevare, en anpassningsbar och föränderlig varelse. Och nog är människan en god varelse. Nog bryr vi oss om allt annat levande på planeten. Nog begriper vi att om skogar och hav och djur diminueras och stöts undan av oss, så förlorar vi bara på det själva. Nog fattar vi att vi är en del av det förunderliga, inte dess härskare.

Så jag är ändå optimist. Lite desillusionerad; mer det än pessimist. Lite medtagen. Stundvis både förvånad och förbaskad. På nätet kan jag hamna i diskussioner med vuxna män (ja de är alltid män) som är riksdagsledamöter eller jobbar kanske med finanser eller i transportbranschen eller bara rent allmänt är i min egen ålder och tycks tro att de vet bättre än alla andra i en fråga där vetenskapen och verkligheten kör över dem stundligen. De beter sig inte ett spår bättre än sådana som tror att jorden är platt eller att månlandningen var fejk. De dissar professorer i klimat och meteorologi och geologi och de försöker göra ner institutioner som Royal Society och NASA och NOAA och Copernicus och universitet världen över. Bara. För. Att. De. Inte. Vill. Att. Det. Ska. Vara. Sant. Som. De. Säger. Klimatet skenar. Krisen är akut. Vi vet varför. Det är vårt fel. Vi måste ställa om.

Flyget ska förstås inte subventioneras mer. De pengarna ska gå till innovationer och omställning. Det fossildrivna jetplanet är en parentes i vår historia. Det kommer nya grejer. I en viss framtid är de klimatsmarta luftskeppen tillbaka. Någon gång lär vi oss att bemästra den joniska vinden; vi kommer att flyga oerhört snabbt oerhört tyst och helt klimatvänligt. I sinom tid kommer segelfartygen ta över världshaven igen, moderniserade, nyutvecklade. Vi möts, på distans. Vi kommer att åka tåg och kanske hyperloop. Mindre plan, typ taxiformat, kommer att kunna drivas på el. Allt kommer att fungera. Men vi ska förstås inte lägga pengarna på nya raffinaderier eller skapa ett ännu större oljeberoende. Så småningom kommer den här epoken kallas oljeåldern, ett passerat kapitel, såsom vi har passerat stenåldern järnåldern bronsåldern. Nästa ålder är vi på väg in i, det blir hållbarhetstiden; kanske kommer den att kallas kretsloppsåldern. En tid när vi människor hittar hem till oss själva. Det kommer att bli bra. Så jag stryker inledningen jag nyss skrev. Jag är optimist. Kanske inte överdrivet optimistisk. Men tillräckligt. Vi är alla tillräckliga, det är vår gemensamma styrka. Vi klarar det här.

coronavåren

Din uppgift är att sammanfatta
allt det som har skett hittills år 2020, skriv
i stolpar eller som ett enda långt flöde
vad du känner vad du har gjort vad du har
upplevt, hur har du förändrats (har du
förändrats?), hur har ditt liv förändrats,
din omgivning, dina nära och kära,
platsen där du bor, landet du bor i, den här
världen, atmosfären, framtiden: Vad
kommer att ske efter allt detta, vilket blir
resultatet (eller är resultatet ett pågående
skede, är vi själva resultatet, hur
mäter man det som omöjligt kan vara
stilla, ser du dig själv, går det att
begripa omfatta analysera, få hjälp, be
om hjälp, hjälpa varandra)

 

Kan du inte börja
Vem vill börja
Vem tar ordet, det här
berör ju oss alla, ska vi börja
med att sluta smutskasta varandra, sluta
baktala varandra, inse att vi är helt jämlika
inför ett virus: ingen skonas alla skonas
Det som sker dig kunde skett mig
Det som inte drabbar mig kan drabba dig
Vi är varandra, viruset
är ett brus omkring oss, ett bett, hugg,
intrång, förbannelse

 

Beskriv åtminstone något
faktiskt konkret uppenbart, utan att
använda ord som respiratorer, stängda
gränser, äldreomsorg, dödsannonser,
andningssvårigheter, social
distansering, ensamhet, munskydd,
toalettpapper, handsprit, covid-19,
ambulansutryckningar, pandemi
Använd något ord som för dig
gestaltar den här våren vi kallar
coronavåren, jag kan försiktigt börja
Men det gäller att vara öppen
och spontan, säg det bara: Vi

 

Det blev ett vi, det kan få vara så
Låt det förbli ett vi, även efteråt, en värld
som slits isär är ingen värld, en värld
som arbetar ihop är en

skriv skönlitterärt

Nu finns min nya bok till försäljning!

Skriv skönlitterärt är en handbok fylld av övningar för den som är i början av sitt skrivande eller för den som är en erfaren skribent; för den som går på en skrivarkurs eller för den som leder den; för den som skriver i grupp eller för den som skriver hemma på sin kammare.

I boken ges en genomgång av det skönlitterära skrivandets genrer och uttryckssätt, inledningsvis i form av korta uppvärmningsövningar för att därefter beta av de stora ämnena: poesi, prosa och dramatik.

Att skriva är den friaste av sysslor, men att bejaka sin frihet och tro på sin text är inte alltid det enklaste. Ständigt jagas den som skriver av konventioner och krav, höga anspråk och dåligt självförtroende. Skriv skönlitterärt erbjuder en praktisk väg:

Lita på din text, lita på ditt språk, skriv fritt - och öva ständigt! 

Köp boken på Bokus!

Köp boken på Adlibris!

morgontrafiken

Den tunga morgontrafiken

är tillbaks denna tisdag, alls inte

lika mycket som kanske

för två månader sedan, men

tillbaks, väldigt många

arbetsfordon, hantverkare,

lastbilar, godstrafik, taxibilar,

pickuper, bilar med släp, nu

vill så många börja om

allting; och en dag kommer vi

minnas den där tystnaden

som var, som en svårfattlig

befrielse; vad var det egentligen

som hände den där våren

tjugohundratjugo, den där

långsamma våren med corona

coronakoden

Coronakoden

Coronasorg
Cooronaamnesti
Coronaarbete
Coronaångest
Coronakänning
Coronasjuk
Coronaförtvivlan
Coronadistans
Coronatomhet
Coronagräns
Coronasiffror
Coronagrannar
Coronadebatt
Coronavirus
Coronasemester
Coronamardröm
Coronastopp
Coronaaffären
Coronasvacka
Coronafartyget
Coronapandemi
Coronafirande
Coronaartikel
Coronavänskap
Coronaängslan
Coronaförändring
Coronachocken
Coronaflykting
Coronatillvaron
Coronagräl
Coronavaccin
Coronafas
Coronaupplopp
Coronakarta
Coronafritt
Coronabesked
Coronaförsoning
Coronahotellet
Coronagala
Coronavakuum
Coronaläget
Coronaavsked
Coronapolitik
Coronaceremoni
Coronabeslut
Coronapaus
Coronaförtvivlan
Coronastund
Coronaupplevelse
Coronabudget
Coronatest
Coronavåren
Coronaläkare
Coronaundervisning
Coronatristess
Coronastatistik
Coronapoesi
Coronalockdown
Coronanyheter
Coronarevolution
Coronasjuksköterska
Coronautbrottet
Coronaonline
Coronatransport
Coronatiden
Coronaloppet
Coronautryckning
Coronasömnlöshet
Coronahandgreppet
Coronalitteratur
Coronadjur
Coronagalenskap
Coronapromenad
Coronadiagram
Coronakrisen
Coronaavstånd
Coronaframtid
Coronautbudet
Coronaspecial
Coronafamilj
Coronabedrägerier
Coronakurs
Coronalandskap
Coronabekymmer
Coronavåg
Coronahjälp
Coronautfrysning
Coronakonkurs
Coronajakt
Coronaskydd
Coronatrafik
Coronautflykt
Coronamindgame
Coronatrasig
Coronakarantän
Coronakronblad
Coronaljuskrona
Coronacorona

ovanför korsningen

Där jag sitter och jobbar
ovanför korsningen i Älvsjö
far många ambulanser förbi
dagligdags, nästan varje timma
en vanlig vardag är det utryckningar
Polis, brandkår, ambulanser,
blåljus och köerna som stannar upp
Personbilar som kravlar upp
på trottoarkanten, den där vågen
vrålande ljus och sirener
Tystnaden efteråt, ett andetag
Och sedan drar allt igång igen
Nu är vi i den där andra tiden
Någon skrev att vi i Sverige är
fredsskadade, att vi är bortskämda,
att vi inte förstår allvaret i en kris
Var det så, gick det över
på tre veckor, eftersom detta krig
är vi nu delaktiga i med allt
det allvar det innebär, då och då
kör militärambulanser förbi
här nere nu, och vanliga förstås,
kränger ner i kurvan
mot fältsjukhuset; än så länge
används det som transportcentral,
en sluss mellan hem
och vårdinrättningar, vårdplatserna
inne på Älvsjömässan har inte
tagits i bruk, inte ännu, då och då
knallar det förbi någon snubbe
i gasmask där ute, gasmasktyperna
är alltid män, medan
munskyddsmänniskorna lika gärna
kan vara en kvinna, en kille såg jag
härom dagen komma cyklande
med munskydd från tandläkaren
och över huvudet en biodlarmössa
med vida brätten och nät
hängande för ansikte och nacke
Det hjälper inte mot någonting
Det hjälper mot det han är rädd för
Vad är du rädd för, mest,
är det det här glappet
som har uppstått
mellan människa och människa
Mellan verklighet och verklighet
Mellan det upplevda och
det meddelade, ryktena, siffrorna,
dödstalen, reportagen, diskussionerna,
alla dessa ord bilder sekvenser
filmer balkongsånger desperata
ögonvittnesberättelser fruktansvärda
upplevelser ansikten med skavsår
efter masker och skydd, förtvivlan
sammankopplat med en visshet
om att vi är här nu, vi är alltid här
Vi anpassar oss och begriper
fast vi ingenting vet, det är detta
som är folkbildningens
och pedagogikens yttersta
utmaning: Att förbereda människor
på en morgondag vi aldrig vet
någonting om, det handlar inte
om krig, det handlar inte
om att bli bortskämd, det handlar
inte om brist på erfarenhet, varje
människa vet vad det innebär
att vara människa, det handlar
om visshet om ovissheten
Att vara i det här exakta nuet
Sitta på sin arbetsplats
med skärmen uppfälld
och blicken halvt svävande ut
över gatukorsningen - det sker precis
nu när jag skriver det - där
ännu en ambulans tar sig ner
i kurvan och gasar på, ganska
stillsamt ändå, inget larm
denna gång, inga blåljus, inga tjut
Bara kvar är skymningen
Den ovanligt mörkblå himlen
En molnrand som växer
bortåt City och i vindarna, ganska
kraftiga är de just nu, en duva
och en mås som niger
i exakt samma vågdal av luft

vi är nu här

En ekonomi som bygger på konsumtion och service är ytterst skör. Vi är dock på väg in i ett annat sätt att se på världen och oss själva och vår roll i ekosystemet; det var vi långt innan pandemin. Vi har förstått att den epok som kallas antropocen, människans tidsålder, är ohållbar. Den rovdrift vi begår på planeten föröder skogar och hav och slätter och odlingsmark. Insekterna dör ut. Fågelarter försvinner. Fisken förtvinar och luften vi andas blir allt sämre. Människorna och vår boskap och våra husdjur utgör nu 90 procent av de landlevande ryggradsdjurens totala massa. De vilda djuren trängs oavbrutet undan. Till detta har vi lyckats störa ut hela klimatsystemet genom att bränna fossila bränslen: olja, kol, naturgas.

På bara några generationer har människan höjt halten av koldioxid så mycket i atmosfären att den globala medeltemperaturen redan har stigit med över en grad. De senaste åren har vi sett effekterna live, med allt hetare somrar, skogsbränder, kraftigare oväder, smältande inlandsis och glaciärer. Världen är i olag. Alltfler människor kommer att tvingas lämna sina hem på grund av klimatkrisen, alltfler kommer att hamna i nöd. Och nu detta. Ett djupt gemensamt andetag. En värld i stilla panik. Minnena, nästan borta, i folklagren av spanska sjukan; äldre släktingar som nästan strök med eller förlorade anhöriga och vänner. Strömmen nu av rykten och åsikter kryddade av oro och vrede på nätet. Det är som om globaliseringen både för oss samman och sliter allting itu.

För sammanhållningen växer ju. Vi hjälps åt. Och den omedelbara lärdomen är stark. Ett samhälle som bygger på ständigt ökande konsumtion kapsejsar på bara ett par veckor. Tur då att paradigmskiftet redan är inlett, bort från fossilberoendet, bort från slitochslängfilosofin, bort från rovdriften på planetens alla resurser. Istället går vi in i hållbarhetsepoken, kretsloppssamhället; vi gör oss till de vi är, kuggar i ekosystemet, deltagare i ett gemensamt förlopp som kräver att vi förhåller oss ödmjukt till naturen och till vårt sätt att vara.

Varenda händelse går att styra åt ett annat håll. I Venedig, den vackraste staden människor har byggt, har vattnet klarnat på bara några dagar. Delfiner har siktats i lagunen. I nordöstra Kina är himlen plötsligt klar. Våra föroreningar sveps bort när flygplanen landar och industrin stannar av. Krisen är hemsk. Lärdomen stenhård. Men vi var redan på väg åt det här hållet, mot ett samhälle i ett annat tempo, nya sätt att resa och transportera, nya sätt att se på mat och hushållning. Nya sätt att vara. Eller nya. Nygamla. Med de tekniska bedrifter människan gjort och den vetenskap vi utvecklat, tillsammans med nästan bortglömd kunskap om odling, självhushållning, nära samarbete mellan människor, kan vi ställa om till ett sätt att leva som är mindre skört och mindre girigt och som visar hänsyn till allt annat levande på jorden.

nu nu nu

Fake news. Påstådda fakta. Osäkra prognoser. Putsade påhittade siffror. Skrämselpropaganda. Domedagsprofetior. Alarmism. Klimattalibaner. Katastrofidealister. Klimatmarxister. Ekofascister. Det här med klimatförändringarna, det är bara en massa forskare som ljuger för att tjäna pengar. Jag tror inte på det här. Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill att det ska vara som förut. Charterturism och bensindimmor vid macken. Jetplan och kryssningsfartyg. Blyfoten på i jättebilen och lite najs oljekonflikter mellan länder. Brinnande borrtorn. Dollars. Oligarker. Plast och petroleum. Jag vill inte att klimatet ska förändras och jag vill inte att det ska vara vårt fel. Jag är en medelålders tvärilsk jättebebis. Jag blundar för verkligheten. Vägrar skämmas. Vägrar ta ansvar. Vägrar face facts. Och varför skulle jag göra det. Allt är ju fejk. Egentligen är det fortfarande 1976. Världen är statisk. Beställ in en paraplydrink. Låtsas som det regnar. Varför ska vi tänka på framtiden. Vi lever ju nu. Kortsiktigt men gott. Eller hur. Eller hur. Eller hur. Hallå. Var är alla. Varför springer ni. Vad gör ni. Simmar. Flyr. Varifrån kommer allt detta vatten. Hallå. Vart ska ni. Vart ska vi. Ta vägen. Nu. Nu nu nu.

NU NU NU

klimataktivister

Ingen av oss vill att det ska vara sant. Men de som letar i kalendrarna bakåt efter en annan varm vinter – på fyrtiotalet eller femtiotalet eller artonhundratalet – är ute i fel väder. Klimatförändringarna är på riktigt. Hur många gånger har jag skrivit det här, de senaste fem sex sju åtta tio åren? Nu är dock ämnet överst på agendan. Alla vet om det. Ändå finns det de som kallar det för påstådda fakta, fake news, detta att människans utsläpp av koldioxid nu på 150 år har stigit från 280 ppm till 415. Och temperaturen stiger enligt samma kurva. En grad nu, och ökande oavbrutet. De fem varmaste åren någonsin uppmätta har varit de senaste fem åren. De nio varmaste de senaste tio åren. De 20 varmaste de senaste 22 åren. Och värmerekorden fortsätter att avlösa varandra. Och vi vet varför. Det beror på att den ökade koldioxidhalten (som beror på våra fossila utsläpp från transporter resor industri konsumtion) bromsar utstrålningen av värme från jordytan. Växthuseffekten tätnar. Och vi vet vad vi måste göra. Faktum är att både forskare och oljeindustri och politiker har vetat det länge. Minns ni Köpenhamn 2009? De stumma minerna. De tomma blickarna. Världsledarna som visste att de ingenting hade åstadkommit. Men nu. Men nu sker massor. Varje dag sker något nytt. Klimatkrisen fyller ledarsidor och debatter och nyhetssidor och teveprogram och det kommer nya essäer nya böcker nya artiklar nya rapporter och alltfler människor engagerar sig och tar sig ut på gatorna och bildar massiv opinion och förändrar sina liv så gott de förmår och det kommer att ljusna men det går fortfarande för långsamt eftersom utsläppen globalt fortsätter att öka. Men varje utsläpp räknas. Så vad vi allihop gör varje dag är giltigt och viktigt och det finns just nu en rytm i det här en förhoppning någon slags andhämtning som vi alla hör, inte en suck av lättnad men ändå en intermission, en platå, vi är på en ny nivå eftersom precis alla vet äntligen vad det här handlar om. Även de som förtvivlat försöker att förneka det fortfarande, det är synd för även de skulle behöva hjälpa till. I slutändan kommer vi alla att bli klimataktivister.

Foto Magnus Carlbring 2019