Jag minns inte riktigt. Men det bör ha varit vårvintern 2004, då jag arbetade med romanen Paul Exodus Propp (klipp: Expressen , UNT). Jag forcerade mig igenom slutet; de sista sjuttio åttio sidorna skrevs med visst flyt. Och mitt i ett skeende - Paul Propp, den tomögde poeten med ett hjärta bultande för människan och dikten (ett slags andlig storebrolla till embryo), ringer på en dörr - står bara en fjunig tonårspojke där:
"Under ringklockan satt en mindre skylt, mer som en liten lapp, ett visitkort, där det stod ett företagsnamn i sirliga typer: Weltschmerz Incorporated. Han ringde på igen. Han var ivrig, han förstod inte varför, att få komma in, att få någonting gjort. Han ringde på en gång till, stod nästan och stampade. Öppna då. När han nu hade kommit hit …
Till slut öppnades dörren. En ung pojke, kanske fjorton år, i militärbyxor och kamouflagefärgad jacka stod i hallen och glodde på honom.
– Hej, sa Paul.
Pojken la armarna i kors, ställde sig bredbent, som i manöver.
– Faen vill du, sa han.
Pojkens hår var mörkt, man såg en tunn mustaschskugga på överläppen.
– Faen vill du, sa han igen."
Det där är embryo. Vilken språk han har. Han som aldrig svär. Han som avskyr tarvligheter och nedsättande kommentarer. Han är ung där, embryo, bara fjorton år. Omogen. Lite senare i texten kliver han ur sin kaxiga roll och möter huvudpersonen, som då har fått utstå en del svårigheter, med embryoansk vänlighet:
"Spridda applåder hördes – ”Nu tar vi dem!” – och nu kom den unge pojken med automatpistolen inspringande, han såg Paul och Novgorod och sprang dem till mötes. Han strök en hand över Pauls kavajslag, såg skyggt upp mot honom.
– Ledsen om jag var kaxig förut, sa han. Jag var för kall mot dig. Jag misstog mig. Du kan kalla mig Embryo, sa han.
– Jaha, sa Paul. Det gör inget.
– Berätta, sa pojken, Embryo, hur var … det … i källaren?
– Gräsligt, sa Paul.
– Berätta, berätta, sa Embryo ivrigt.
– Nej, sa Paul. Du vill inte veta."
Det var så han föddes. När jag vid ett senare tillfälle ville prova bloggen som uttrycksmedel, dök embryo upp. Han hade blivit lite äldre nu. "Jag behövrer en platts i universerummet det säjer jag nu yo." Jaha du. På det viset klev han ut ur romanen och in i ett annat medium. Han trivs där, han bor där inne. Just nu är han på resande fot, jag misstänker att det är en oändlig resa. Kanske kommer det ett vykort, vem vet.
Bloggen finns dock kvar. Kan komma att användas.
Vänligen,
Magnus C