allting händer exakt nu

Allting händer exakt nu. We are the heroes of our time. But we’re dancing with the demons in our minds. Det där, det där säger någonting. Jag sprang över bron över E4:an, sommarljuset och en märklig liksom sval värme drog in över landet. Gumballbilarna har just startat. Det står ett gäng gubbar med ölmagar och gula overaller uppe på bron och blickar in mot stan. Tre körfält söderut. Där står en man med teleobjektiv och väntar. Och en liten grabb med cykel. Nu ser jag den första bilen, en låg brandkårsröd med en rund siffra på motorhuven. Sedan hör vi dem hela dagen, hur motorerna ryter kring stan. Samtiden sticker ett stort finger rakt igenom jordklotet. Globaliseringen för oss samman, på nåd och onåd. Allt är blixtbelyst. We're dancing with the demons in our minds: är det framtiden eller dåtiden eller bara vårt inre. Det finns inget att analysera. Vi ger upp och fortsätter, samtidigt. De där Gumballbilarna, de ska ta sig till Amsterdam och sedan flygfraktas till Kalifornien och köra till Las Vegas för att gå i mål. Jag vet inte riktigt varför, bara att det sker. Någon gång kommer allt bränsle att ta slut. Det är såhär, att den olja som finns kvar i jorden, måste få bli kvar. Om vi bränner upp alla oljereserver, kommer vi inte att klara tvågradersmålet (det är redan kört men vi behöver det som en målbild, annars ger vi upp helt; tre- fyragradersmålet är inte så roligt att visualisera). Heroes. Oh whoa. Demons. Oh whoa. In our minds. Oh whoa.

paul propp möter cyklopen

"Harry Råstedt brakade fram som en sopbil genom folkhavet, nådde Pauls ryggtavla och gav honom en kraftig dask på axeln så att vinet skvimpade ur glaset. Råstedt la en arm om poeten och förde honom med sig genom den stimmande båtsalongen till ett runt litet bord vid en plastbeklädd soffa.

 – Fan vad kul! sa han. Fan vad kul!

 Han vräkte sig ned i soffan.

 – Slå dig ned, sa han. Så får vi snacka.

 – Men … sa Paul.

 Försiktigt ställde Paul ned sitt glas och sin flaska och satte sig ytterst på en rank stol mitt emot den storvuxne författaren.

 – Skål, sa Råstedt och grep vinglaset om foten, lyfte det till munnen och tömde det i en enda ohygglig klunk. Cyklop. Odysseus. En eld som brinner med kvastar, höga som hus, som kastas mot grottans tak. Gestalter for genom Paul Propp, han hade tydliga läsminnen med sig av hur cyklopen, den vidriga jätten, lyfter upp Odysseus i svärdsbältet och kastar honom in i sin grotta och sitter och gnuggar sina händer över elden och myser och bara väntar på att få koka den stackars resenären till middag. Och Paul Propp såg på Harry Råstedt, hur han drog en hand över sin haka och rapade försiktigt; hur denne bjässe hade dragit en utmattad och sargad Odysseus till sin klippa och skulle hålla honom fången i evinnerlig tid med sina gräsliga berättelser.

 – När jag var i din ålder, det ska du veta, då slet jag ihjäl mig i fabriken på dagarna, och skrev romaner nätterna igenom. Det var ingen lek.

 Paul reste sig snabbt. Han nickade mot det tomma glaset.

 – Mer vin Harry? frågade han, och backade bort från bordet och lämnade jätten bakom sig, han smet kvickt in i mängden av köande och skrålande gäster vid baren."

Läs Propp som e-bok!

 

skriv ner

Skriver ner skiten. Det är enda sättet. Att skära upp såret. Ta bort stygnen. Öppna så att det glittrar skarpt. Och sedan smeta på med ord. Sy igen med några valhänta breda sömmar. Det ska liksom sippra ut, det ska synas men det ska inte synas för mycket. Text är alltid skadligt. Att skriva är ingen lekplats. Det här är mitt operationsbord. Nu tänder vi de starka lamporna och kliver in i skyddsdräkterna. Munskydd på. Reflekterande glasögon. Den vassa borren viner. Håll i allting hårt.

låna en e-bok

"Pauls svensklärare tog sig, utan hans vetskap, friheten att pu­blicera hans dikt – med stavfel och allt – ”Det är en del av hans uttryckssätt, dyre rek­tor, vi kan inte bygga vågbrytare mot en sådan naturbegåvad kraft­pojke ge­nom att tvinga ho­nom att stava rätt eller att ägna sig åt grammatiska kon­struktioner, det går bort” – i skoltidningen. Och där gick startskottet."

Låna Propp som e-bok!

e-boken

"– Har du någon sponsor? Vänta nu här, va! Du har väl någon som fixar pengarna?
– Nja, sa Paul. Vi säljer väl biljetter?
– Det funkar inte så, Paul. Stöd. Fonder. Sponsorer. Det är vad som håller teatrarna uppe, vet du. Det finns inte en föreställning i det här landet som går med reell vinst.
– Har ni några sådana bidrag? Du och din grupp?
– Vår senaste turné var sponsrad av Q8. Vi hade med en bensinpump på scen. Det går jävligt fint med Strindberg. Bensinpumpar, de är så jädra maskulina."

Propp nu som e-bok!

http://www.bokus.com/bok/9789146227069/paul-exodus-propp-eller-drommen-om-den-storsta-romanen-i-varldshistorien/

vardagen

Vardagen
sliter upp sin grå
blodåder

samlar på ord

Samlar på ord som kan vara bra att ha men svåra att använda utan att bli pamflettartade men som ändå är så pass allvarsamma att jag måste ge mig själv tillfälle att spränga in dem i de sammanhang där de behövs utan att de tvingar sig på och blir just: påtvingade; jag tänker på ord som 'generositet', som 'älskvärdhet', som 'medbestämmande', som 'solidaritet', som - ja, faktiskt - 'kärlek', och andra lite mer konkretiserande formuleringar, darlings, sådant som har med natur och kropp och i viss mån tanke- och erfarenhetsvärld att göra, allt sådant bråte man bär med sig, från barndomsminnen till annat som är både allmängods och privat eller rent påhittade ord och fraser som jag inte har en susning om varifrån de kom, som 'köttbenteleskop' eller 'paniktextuell', sammankopplat med en frenetisk, men till sitt varande ganska gemytlig, mellandagsliknande, typ: soft, kamp för att skriva så korta meningar som möjligt och inte fastna i långrandiga utläggningar kring sådant som egentligen är arbiträrt och kanske kunde lämnats utanför det egentliga - textens fruktkött så att säga - till förmån för att släppa in en gnutta ljus i textsjoket, ungefär som när man drar undan godmorgongardinen och öppnar balkongdörren lite på glänt och det fullkomligt väller in ljud och doftintryck utifrån: pendeltågen som kränger och gnisslar på banvallen, polishelikoptern som hovrar bortåt Högdalen/Rågsved, en ambulanssiren som sliter upp revor i vårblåsten och syrenen som nu har exploderat av små ettriga blommor som sjunger ut sin pollenljusgula tystnad och av milt glädjevansinne skrattar åt upptäckten av att de faktiskt finns till, att vi är här nu tillsammans i färg och förvirring.

att skriva

Att skriva innebär i första hand att skaffa sig ett oerhört avslappnat förhållningssätt till just detta att skriva. Lite som att inte ha problem med sömnen, fast man inte sover. Eller som att åka skridskor, mitt i sommaren på en nattblank sjö där ingen is ligger, bara ett drömmande fält av vattenånga.

minnena

Minnena är blommor som vi rycker upp. Det är härligt att slita allting i stycken, och sedan varsamt lägga det tillbaks, på nya platser och i nya formationer. Det går alltid att skapa en ny bild av allt det förgängliga. Sår i en sten.

anarki

Bygger ett slott. Flyttar in i ett av tornrummen. Det är fint möblerat: jag har bara min bärbara dator och en kasse gamla böcker. Jag ska läsa om dem. Jag ska skriva mig igenom de kommande nätterna, borra mig in i mörkret och aldrig vara säker på vart det leder mig. Orden är fria. De är av bly. Månen. Den är det största ordet. Jag kan tänka mig att förbjuda mig själv att använda ord som 'måne', 'mörker', 'fri'. Eftersom i själva förbudet finns allt det påbjudna. Skriva är mest av allt anarki.

det första sommarregnet

Det första sommarregnet, en destruerad pseudobiografisk kortprosaetyd. Eller kalla den Våroffer, ett utkastat utkast. Som häggens kronblad, som körsbärsblommorna, som grå vågor vid Sätra strand. Nu sprang jag igen. Dagens hallis var mer lustfylld än att - som förut - känna hur jaget lämnar jaget och hur döden andas med en ljum försommarvind i nacken. Idag var det just under Lyran, den gamla krogen i inloppet mot Stockholm, vid pass tolv kilometers löpning, som ett sällskap från sent 1700-tal dök upp. Ja typ Bellman och hans suputdrasuter, lagom söndagsonyktra trubadurer och lösdrivare och någon halvadelsman som gått helt åt flaskan. De var klädda i skinnskor med breda metallspännen och kragstövlar och trekvartsrockar i pärlemor och blyertsgrått och bolmande kråsskjortor med snören och peruker i handen och på skulten. Någon bar en lägel, någon tycktes ha fått med sig ett stop från Lyran (det luktade fränt och bränt däruppifrån som av kol och ved och fisk) och Carl Michael själv hade lutan slängd på ryggen i ett brett blodrött tygband. De var rätt skitiga, faktiskt, som om de drivit runt här i förorten hela natten, kanske sovit under björkarna, bland vitsippor och mossa. En av dem, svarthårig och med ansiktet fårat av puder och svett, ställde sig att pinka från skogshöjden, rakt ner i Mälarbruset. Det porlade och sjöng. Längre bort: en låg långbåt var uppdragen på den korta strandremsan; två kvinnor i stora gredelina och champagnefärgade klänningar låg därnere på durken i det silvriga middagsljuset och slumrade. Läppstift. Mouche. Ögonfransar. Jag sprang vidare, vad annars att göra. Mälarhöjdsbadet; de kommunala grillarna som väntar i majkylan. Sätravarvet; full aktivitet, båtarna har just åkt i, under Kungshatt en tolvmeters för fulla segel. Badstranden öde. Skärholmens gård; ett par som tränar sin pitbull (då drar jag upp tempot, smyglöper förbi), långbacken hela vägen upp till Skärholmens centrum, över torget, Kungens kurva, Segeltorp, Långsjön, Älvsjöskogen; nu, efter tjufem kilometer, är steget lätt och det finns fart kvar. Jag trycker i. Jag är nästan hemma, solen skjuter sig genom lövträden - de är både skira och frodiga samtidigt, det här är maj - och nu, i återhämtningsfasen, ett par timmar senare, man bara softar, sträcker ut, är mitt i endorfinljuset, kommer regnet tungt därute och med värme i. Där är det, det första sommarregnet.

det där ordlösa

Vi letar efter det där ordlösa eller uppenbart oförklarliga. Att agera som om vi är goda, utan att vara medvetna om det. Saknaden av ljus. Längtan bort ur mörkret. Orden ska hjälpa oss. Jag bänder upp brunnslocket och ingenting händer. Man kan bara titta på, se hur röken stiger mot taket. Alfabetet är ett fält som klättrar ut i rymden. Det sker inuti ett skratt eller kastar sig rakt in i din förtvivlan. Ett jag blir till i omkretsen av ett vi. Vi är alla förlorade, så snart solen slickar morgonen. Syrenerna väcker oss. Vi är ett slags skuggor som när sig på skugga. Jag dricker ur bäcken direkt, det faller en fågel ur himlen och allt slår ut. Jag skriver i trance eller i sömnen. Det här är inte jag. Det här är inte mina ord, det här är någonting jag inte rår över. Var kommer vi ifrån, vi kan inte sluta ställa frågan trots att frågan är själva svaret. Var i det här. Det är så självklart. Det är så förgörande.

är det något med minne

Är det något med minne och tid som vi försöker säga. Det finns bara ett enda slut. Jag ser på familjefilmer från 60-talet, hur kameran stannar vid en kruka med blommor i en ruin. De blommorna är borta nu. Den ruinen står kvar. De där unga människorna som står vid korvkiosken i Högdalen på småtimmarna. Måsarna som singlar mellan höghusen på Skebokvarnsvägen. Nu skjuter deras ättlingar genom teglet och lövträden omkring mig. Småfåglarna har lagt ägg nu och har ungar och
gråtruten är på jakt.

jag tycker om att skriva

Jag tycker om
att skriva utan någon
egentlig plan, det får bli
tomt eller meningslöst
Och skrämma bort dig
som läsare tidigt
Eller väcka ett underligt
intresse; ett slags
nyfikenhet på det
omedelbara
Vart ska de fallande
raderna leda oss
In i pupillens magmamitt
Eller ut ur flödet
som en spottlobba
över relingen
på en vindsliten färja
på väg ingenstans
Där står ju jag ombord
Jag är livrädd
Jag har mina händer
om det nyoljade räcket
Vattnet under oss
är helvetet: mörkret
lyser kallt
Händerna är slavar
med fri vilja: orden
bryts över det vita arket
som tunnbröd över
den avstannande filbunken
i sommarskafferiet
Den gula hinnan
Ytskiktet täckt av socker
och substantiv: kanel
Hela sommarstugans
innertak fyllt av svarta
flugor och rök
Vi springer ut
i regnet och skriker
åt åskan och de chockvita
blixtarna spränger
sönder allt grått
Inuti tältet som doftar
lätt av mögel
och dåtid
sitter jag med benen
i kors och läser
Nordisk Familjebok
Kosmos är inte oändligt
eftersom det ändliga
är det enda föreställningsbara
Det imaginära
är det icke-absoluta
Konsten är förtvivlan
Endast det möjliga
finns: den inre realismen
är belyst av fakta
Ord är enkel materia
Sand eller solljus
Blåklint eller klippbrant
Människa eller fiktion
En iskall brand
inombords: de asktorra
lågorna som slickar
medvetandet: alltet
kryper in under
militärfilten med ritpennor
och block: här börjar
slutraderna rinna
ur händerna