Måste skriva. Det är som ett eksem som inte kliar fast det kliar. Det är som att tänka utan att tänka. Det är som att faktiskt ha vingar och släppa taget och - du har gjort det i drömmen - flyga. Jag tycker om när mina tunga kropp med vinterkängorna och den fladdriga rocken bara blir en del av lufthavet. Ingen av oss begriper hur det går till. Men nu flyger vi. Håll i här. Se hur snön och husen skenar under oss. Där sjunger tågen. Där seglar vi, i en flock av smutsgrå och lite vinterledsna måsar. Men nu blir de också glada. Så funkar en text, vad lätt man blir utan att veta om det. Tänk inte. Flyg. Skriv.
 |
Foto: Magnus Carlbring 2015
|
