det enda

Det enda jag

egentligen kan

är att skriva poesi

Och jag lär mig

det aldrig

Foto: Magnus Carlbring 2016

behöver vi mer

Behöver vi mer av allting
Behöver du mer vinst, en tusenlapp till
bara i månaden, eller i veckan
En miljon lajks om dagen
Behöver du inte en platinaspegel, kall
En självbild av grymt guld
Behöver du inte en äng som aldrig
svartnar, en sjö liksom
inuti: det häver sig
en bubbla som är ditt varma
jag
Jag behöver ingenting mer än ord
Och tid och rytm och löv
Och att det prasslar i löven
Och att det är frost
Att rytmen är mjuk och att det
inte gör ont (svårt att formulera utan
att fastna i väv efter väv efter
väv), att det lilla tillfället är
tillräckligt: blåmesen
som klättrar i det gröna nätet
och hackar i sig talg och solrosfrön
i förmiddagsljuset på den tysta
balkongen: att alltihopa skiner

Foto: Magnus Carlbring 2016

små strofer om döden

Kilar upp och ner
i tvättstugan, skriver
små strofer
om döden, hur offentlig
den är - har blivit - som
är så egen, och nära,
och sällsam.

*

Döden är privat. Den gör
så ont och är så stor och innehåller
svaret på varför vi är här.

*

Låt döden vara
åt de döda (de är så
ensamma där ute) och de
sörjande (de behöver
varandra, och sig
själva, i sorgen).

*

Döden är
ett stort ointagligt
rum. Vänta. Vi ska alla
dit. Låt döden vara
privat.

*

Vi är
små tillfällen
av solljus
Atomerna
skiljs
Det naturvetenskapliga miraklet
är vi
Och fåglarna är större
Och blomsterfälten har all makt

Foto: Magnus Carlbring 2016

årets finaste

Vilken var årets finaste blomma
Vilken var årets finaste flykt
över vilken havsvik
Vilken var årets mildaste vind
Vilket var årets djupaste andetag
Vilken nattsömn var årets mest
välgörande, vilken stund
på jorden var årets stund, vilken
sång var årets sång, vilken versrad
satte sig allra hårdast, vilket ord
blev kvar i dig och mig
Vad är årets djup och årets
förhoppning, ser du årets ljus
någonstans i årets bleka mörker

Foto: Magnus Carlbring 2016

hord

som en dröm utskuren ur sitt drömkött: en relief av måsfåglar
skiktade som döda hudar – plåtskrällen – som nu bara ramlar
omkull: vi planterar genomskinliga isträd där de en gång levde
förtvivlat mörk materia vindlar ur nejlikans grälla lysmaskljus
graven är en enkelt sådd rad av rädisor som aldrig kommer att
förenas med mysteriet kring sin egen tillblivelse: solens revolt
en skärva försommar antyder lövsprickningen: sedan slutrakat
dova andetag och djurögon bakom ett poröst berg av lintyger
vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
de enorma planetballongerna rensar kvällen på neonlila slöjor
rädslans motorcyklar parkerar i själens förgemak: korpar lyfter
och vi hör till slut bara lärkan lärkan lärkan: sången är eldgul
kyrktornen öppnar ljuset och de ockrafärgade kolonistugorna
ber om en nåd som inte finns innan de skjuts i miljarder bitar
livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer

Ur Hord, julafton 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

ingenting

I

Den som inte utför någon till synes vettig syssla alls, kanske gör det viktigaste av allt, i just den stunden. Det är oerhört svårt att inte uträtta något. Eftersom: vi vet inte vad det är. Det kräver en enorm koncentration att finnas till. Det är en balansakt. Vi vet aldrig hur det går till. Vi kommer att
ställa frågor, vi kommer
att fastna i dem: som i oss själva
Och till slut inse att det är frågan som är själva
förbryllelsen: att vi ens kan
Jag tänker på blåvalen, som sjunger en sång och avbryter den mitt i, mitt i flödet av toner och sedan - efter ett helt år - återupptar hen sången igen, mitt i tonen, mitt i samma flöde. Ingen vet varför. Och är det ens intressant. Det oviktiga är ju det viktiga: att blåvalen ens kan sjunga. Att vi ens kan.


II

Om alla koncentrerar sig exakt samtidigt på att verkligen inte göra någonting alls, då händer säkert någonting. Det regnar äpplen. Vintern vänds ut och in. Snön är varm. Fåglar flyger ut ur mörkret och landar inuti sig själva. Allting börjar sjunga. Hör du.


III

Jag gör absolut ingenting. Och då händer allt det här.

IV

Nu gör jag ingenting ännu mera. Ja jag gör ännu mindre än förut. Jag måste sluta med det här. Men det går ju inte. Hur gör man inte ingenting.

V

Jag gör absolut ingenting
annat än stirrar in i skärmen
och tänker att jag borde
lägga mig ned och blunda
eller glo upp i taket och försöka
göra ett omtag inuti mig själv
Hur man nu gör en sån grej:
liksom viker alla inre dukar
och lakan för att få känna doften
av lavendel och kyla som tyget
utsöndrar (det är inte rätt ord)
Och sedan få somna litegrann
Och sedan få vakna upp lite
Och det räcker med en kopp te
Och en beskedlig vintergryning
där ingenting mer händer

än detta

VI

Det är oerhört svårt att inte uträtta något. Eftersom: vi vet inte vad det är. Vad gör du? Ingenting. Bra. Men vad är det? En öppen tom hand.

VII

En frukt gör ingenting. Ändå det där märkliga i att den finns. Och fruktköttet. Och kärnorna. Och träden som bor, ett i varje blank kärna.

VIII

Ur ingenting föds allt.

IX

Vi är frön. Stjälkarna och bladen och alla fibrer och dofter. De är där, vi behöver bara hålla oss tillräckligt sysslolösa så sker det.

X

Ingenting.

Foto: Magnus Carlbring

himlen

Himlen är kartongblå.
Skatorna bygger på sitt bo, lite
lojt men alltid målmedvetet: pinne
för pinne för pinne.
Solljuset är lågt och hårt
Tågen passerar bakom min rygg.
Biltrafiken är konstant: och med sin höjd
nyss lyft: rusningen övergår
i någon slags fossilputtrande dagsmeja.
Jag dricker kaffe. Alla människor
som har tid till det tar rast nu.
Hyacinterna doftar starkt: honung,
ängssyra, alldeles grunda
vattendrag: känner du
hur solljuset har trängt in
i blomkorgarna, hur det fräser
av klorofyll i de saftiga
stjälkarna. Om en dikt var
en blomma, var den en snövit
hyacint som om bara någon dag
mörknar och ger med sig.

Foto: Magnus Carlbring 2016

tvättstugan

Går långsamt ned i tvättstugan som var det helvetet självt jag skulle ner till och jag tömmer maskin efter maskin som var det straffet jag har fått för att ha levat och jag går sedan upp för trapporna långsamt och knäande under IKEA-kassarnas tyngd som vore jag Sisyfos själv och jag häver av mig alltihop - sorg längtan förtvivlan hopplöshet bekymmer julhysteri arbete ord - på hallgolvet och rör mig långsammare än jag egentligen borde (varje rörelse är påtvingat stel försiktig avvaktande) fram till jobbdatorn och sätter mig med huvudet lite på sned och glor ner i dokumenten och ser hur de långsamt vecklar ihop sig och tar tre fyra tröga och trevande tag med vingarna innan de får fart på riktigt och nu, nu sker det, lyfter och flyger på sträckta vingar och med blicken fästad mot havsytan bortåt, bort från mig och iväg någon annanstans.

Foto: Magnus Carlbring 2016

embryo seriestrippen

jag vill skriva

jag vill skriva lågt
jag vill skriva alldeles ensam
jag vill skriva det finns ingenting
i den här diktraden av värde
mer än dess tomhet
som inte är tomhet: begriper du
jag begriper det inte men det är
textens askes: töm varje ord
på innehåll eller tårar eller jag
vet inte det är som kött
som går sönder när orden
är det här

Foto: Magnus Carlbring 2016

tjuåttonde november

1.

Är alldeles tom i huvudet.
De har hängt upp en julstjärna
där inuti
och jag kan inte annat än lysa.
Och se den lysa: mörkrets mjuka
strängar dras sönder.
Och jag
kan inte annat än dras sönder.
Det här är inte advent det är nu.

2.

Är en frostfläck på fönsterrutan
Andas här och gnugga
Vi skulle stryka ut det här
Kanske redigera ned dikten - är det här
ens en dikt - exakt här: vad är det här
för jävla versrad: bryt upp den
Bär ut det här till grovsoprummet
Ställ det mot väggen och rota en stund
i den gröna plastlåren: där är en ny text
TITTA DÄR LIGGER EN OANVÄND
som någon har slängt utan anledning
Återanvänd varandras ord: det här
blir lika bra som någonting annat

3.

Ibland blåser det bara in något i textraden
som gör den till något annat
än du från början tänkte
Jag tänker aldrig någonting från början
vilket ofta förvånar mig: jag är lite korkad
på ett både ödmjukt och plumpt vis
inför min egen text: vi är varandras
främlingar; jag säger det högt
och tydligt: Det här kan inte jag
ha skrivit, och textraden säger detsamma
Det här kan inte du ha skrivit
Det är inte en brottningsmatch, det är
ett veritabelt ordbråk; det är först nu
i den allra sista versraden som jag vet
hur detta kommer att sluta: inte alls!

Foto: Magnus Carlbring 2016

jag skriver

Jag skriver mig ut ur mörkret med en penna som är gjord av genomskinligt ljus och tystnad jag plockar ut den ur mitt inre som ett osynligt vapen ur en osynlig uniformsjacka - alltihop är sytt i spindeltråd och av guldet du skrapar från en sten kysst av solljus. Här börjar en alldeles ny text. Den ska du skriva i sömnen. Den ska du sjunga när du är tyst. De här orden skriver du samtidigt som de faller mot vattenytan. Kan det vackra gestaltas, eller är det sig självt nog. Hur skriver man ut det sköna. Genom att dra det mot det rökfärgade glaset. Genom att gräva upp det ur leran. Här får du en bild från idag: den där valen som syns dyka upp mitt i New York, den svarta stjärtfenan som lyfts blank och blöt upp ur Hudson River. Vad gör den där? Den är en dikt, förstås. Den är en mörk versrad mot en sönderhackad kuliss av smutsbruna hus och de suddiga konturerna av bilar och människor i rörelse utåt, utåt.

Foto: Magnus Carlbring 2016

behöver du skriva

Behöver du skriva för att klara dig genom dagen eller skriver du bara för att det är roligt eller skriver du inte alls bara läser eller skriver du för att lära känna dig själv (hur lång tid tar det lär man sig någonsin något eller är det själva ansatsen som är grejen?) eller skriver du för att det finns en person inuti dig som bryter sönder pennor och spottar bläck omkring sig som du måste tygla - med ord - eller skriver du för att det är det enda sättet du vet om - att sortera tankar och bilder och få någon slags struktur (det var ju en jäkla struktur, det här?!) - för att bilda dig en uppfattning om det som omger dig och som påverkar dig det vi brukar kalla 'världen' eller 'tillvaron' eller - kanske helst, även om det är lite abstraherande: 'existensen'? Eller skriver du bara för att du måste. Eller vill. Eller för att du inte måste. Eller vill. Skriver du för att det är ett sätt att mästra döden (så himla allvarligt behöver det väl inte bli?) eller skriver du för att ha kontroll över livet - eller för att slippa tänka på alltihop eller för att det är skönt att tappa just kontrollen och förlora sig i någonting som är ohanterligt men ändå substantiellt - ord ord ord - eller skriver du bara för att det går för att du har en penna eller för att tangentbordet reser sig mot dig som en käft eller en vägg som du måste klättra över och sedan kliva in i skärmbilden som den där kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu som målade en port i kejsarens tempelmur och sedan öppnade porten och klev in och försvann för att aldrig mer komma tillbaks. Skriver du för att försvinna eller för att komma tillbaks eller skriver du bara för att ställa alla de här frågorna som egentligen inte är frågor utan retoriska krumbukter. Som alltid söker du förstås inga svar utan bara nya sätt att ställa gamla frågor eller gamla sätt att ställa nya frågor för att hitta nya ord att skriva. Ser du sammanhanget mellan din läsart och min text. Kryssa i ditt svar någonstans i bilden. Och där finner du dig själv. Fri. Utskriven. Att skriva är exakt samma sak som ett bastubad. Man bli varm och svettig och det är helt omöjligt att gestalta själva poängen. Ändå är man på det igen när det behövs. Kasta på en skopa sötvatten. Vrid upp reglaget. Bryt sönder pennor. Spotta ord på den glödande stenen. Här har du din uppdatering: skriv och läs. Fan det blev varmt ju. Ut i snön och mörkret och hämta andan. Ser du hur allting ångar. Ser du månen genom dimmorna. Ser du det här.

Foto: Magnus Carlbring 2016

hjärtpunkt

en lilleputtvärld rör sig inuti varbölden ur vars vita permeabla
hölje en tunn gas av rasism långsamt sipprar ut som lätt diarré
den lilla döden har säljprojekt i grannskapet där man har långa
möten och organiserar tvångsmässigt styrda reklamkampanjer
vi ser inte massmordet för alla siffror: slakten noteras i form
av en demokratisk stentavla i kapellets hjärtpunkt: anorektiska
namn som skrattar hårt åt varandra men döljer människoöden
för att angöra alfabetet vid den trasiga betongkajen krävs nya
armeringsjärn och att en hel grupp ungdomar offras till havet

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

vad tycker du

Vad tycker du om det här. Vad säger dig ditt innersta. Hur ska det sluta. Vinner kärleken. Eller ska vi dra vapen allihop och slå sönder livet världen allt vi har. Jag vet ingenting. Jag kan allt mindre. Vilken är din åsikt. Vad är egentligen en åsikt. Ett moln. En insekt med gadd. Eter. Tomhet. Allt är så fyllt av tomhet. Varje åsikt borde grunda sig på en så heltäckande analys som möjligt är. Det är så mycket ogrundade åsikter och fördomar som sprids, sådant som bygger på okunskap eller missförstånd, som i sin tur bygger på att man delar texter artiklar påhitt man knappt har läst eller som man inte begripit att de innehåller propagandalögner och falsifierade verklighetsbilder. Vi ser inte helheten och detaljerna, på riktigt, utan som splitter, som genom en trasig glasruta. Putsa fönstren. Läs böcker. Backa bandet. Ingen har alltid helt rätt. Allt har många sidor. Jag saknar den grävande journalistiken och den långa essän och jag är innerligt trött på slappa utlåtanden och nedlåtande uttalanden om människor och företeelser man inte vet så mycket om. Eller omdömeslösa omdömen som bygger på verklighetsflyende konspirationsteorier och rena lögner. Den som hävdar att hen har rätt - var vaksam! För visst är det så, så snart du kan något - ganska mycket och djupt - om en sak, så förstår du egentligen allt mindre utav den. Du måste ifrågasätta din egen vetskap - det är då du närmar dig något som man kan börja våga kalla 'sanning'. Det jämförbara begreppet. Ansiktet som skiftar. Skuggorna som glider in i ljuset. Ljuset som växer fram ur mörkret. Displayen skimrar spöklikt. Fasen också: det borde gå att hitta ett sätt att fungera på tillsammans, alla vi människor. Är det inte det vi letar efter? Var det det Diogenes egentligen letade efter, när han kröp ut ur sitt lerkrus, och lyste upp människornas ansikten med sin oljelampa. "Jag söker en människa", sa han. Var det sig själv han sökte. Den andre i sig själv. Jag vet inte. Men det finns ett spår att följa där: att se olikheterna i varandra är ett sätt att se sig själv. Och möjligheterna i att finnas till. Och farorna. Du kunde lika gärna vara jag. Jag kunde lika gärna vara någon annan. Att veta något är att aldrig vara tvärsäker; det tror jag nästan bestämt. Eller vad tror du. Vad tycker du om det här.

Foto: Magnus Carlbring 2016

ungefär som om månen var inne i mitt huvud

Eftersom jag har haft ont i huvudet

Ungefär som om månen var inne i mitt huvud

i vad ska jag säga tre fyra dygn tänker jag att

Aha det är den där supermånen som

Men det är det ju aldrig

Det är ju aldrig månen, det är inte månen

som det just är: det är dess floder

som har torkat som tårarna inuti oss människor

har torkat och vi har glömt

oss själva som om månen någonsin skulle

glömma bort oss: månen är vår mamma ju

Vi faller på knä och lägger ansiktet i dammet

för att tillbe månljuset och dess skuggor

som strilar genom kroppen som neutriner

Du vet att om troposfären brister

om vi - som vi säger - fuckar upp vårt växthus

Och alltihop rämnar (säg inte att det inte

kan hända) - då kommer rymdens allt ljus

och rymdens allt svinkalla mörker

Att skära oss i strimlor medan månen

Månen, åh månen: den bara vänder sitt ansikte

bort från oss och är tyst, fast den sjunger

Lyssna på hur månen sjunger genom verserna

Foto: Magnus Carlbring 2016

hippieägg

när fascisten anar – utom doften av backtimjan – all åtrå som
duschar hans ansikte olyckligt kommer ångern precis för sent
den nyanserade fängelseerotiken kommer att bli vidrigt intim
när förstämningen laddas med pinsamt blåögd sadismlekstuga
mirakelmamman vill bara ha mer politik och juvelsjuk absint
och beskriver sedan i en lätt antydd episk båge hur hon vill dö
att krypa ihop som ett hippieägg och ruvas under en fixstjärna
som växer ur sitt eget kosmos innan farkosten kastas i väggen
trädkronor av apokalyps sveper över glödtråden likt imaginära
bomullsrondeller när hon sminkar sig till sin egen begravning
blåsfiskens glaciärgula kött ligger strimlat över de svettblodiga
platinumfaten när en vit springa ljus sliter sönder pappväggen

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

ihålighetstankar

ytterligare ett vidrigt falsklarm: vi bor granne med oss själva
genom vardagens tunnsådda kärleksförklaring känns stormen
komma som en varm osynlighet eller en andedräkt ur helvetet
fontänens ryggslut formas av fingrarnas längtan efter salivspår
medan munhålan utsänder olivinoljade hemgjorda porrfilmer
sökes: helutrustad sjukdomsbild där man kan vinna fina priser
utan att behöva förlora sin talang på vägen: strömlinjeformad
stund som vi alla söker: den där tiden då det var: varmt stilla
strandödsligt vågnära snäckskalshungrigt proteinstint: nyvaket
elden råmade itu ytligheten medan någon sjöng om fågelsång
ur regnet sjönk metallindustrierna på vräkiga gradänger: saltet
föll i vilda drivor över öknarna och ett ensamt lotusträd brann
och sedan stod vi här: ansiktslösa kålhuvuden ihålighetstankar

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

mediapajasen

mediapajasens själlösa hjärta kommer i all evighet att befinna

sig på direktsänd resa genom det mänskliga minnets toaletthål

racerförarens skenvita bukspottskörtel ror genom frysskåpets

åldersrynkor som dålig frukt som hänger som skrik i allas kök

idrottarna avfilmas nakna innan de låses in i den dödsdömda

sändarbussen för att ha ihjäl varandra med långsam tändargas

ett oväntat ljus badar världen där människokropparna ligger

om varandra när en nyfiken bäver i framkant inser sin frihet

i väntkön: en människa klädd i sand och en annan i läkemedel

resten – vi och dom – är offer: genomskinliga nationalistjävlar

autenticiteten hos de medagerande i sveket mot naturen och

dess invånare är stor: vi är verkligen en självdestruerande sort

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

att bara göra något

Käkar lunch. Värmer kyckling och couscous från häromdagen. Smakar det något. Det är kyligt längsmed golvet. Vi är inuti våra mörka hjärtan. Det okända och tillfälliga rör sig utanför, småfåglarna är svarta streck i en underlig tavla. Jag fixerar en kolteckning. Arbetar en stund. Det är som att slita kött från benet. Läser nyheterna. Kravallerna ökar i USA. Leonard Cohen har somnat in. Jag lyssnar på mörkret. Ormen som rör sig i hans lyrik, vacker och livsfarlig. Och pulsen som är så stark att den stannar. Egentligen kan vi inte skriva om det här. Det finns ingenting som är vackert. Det finns ingenting som inger tröst. Jo. Jo, det gör det. Det står barn inuti oss och säger ifrån. Jo det finns motiv. Det finns i morgon. Snön sjunker samman och en iskall måne växer fram: jag ska skriva ner det här någonstans och spara eller glömma, det spelar ingen roll vilket. Det viktiga är att göra något, bara något.

Foto: Magnus Carlbring 2016

jag vet inte vad jag ska skriva

Jag vet inte vad jag ska skriva. Det snöar. Jag famlar. Det är snö och inuti snön är det mörker. Jag minns Orhan Pamuks roman 'Snö', om kamp underifrån, om den enskilda människans ansvar. Om en poet som trevar i snöovädret efter någon slags riktning. Om hur människor ger upp, faktiskt dör, omkring honom. Jag minns inte hur den slutar. Jag tänker på existentialismen, som ju kom ur världskriget. Vi är inte där ännu. Vi kan handla. De flesta människor är goda. Det finns en värme inuti snön. Jag ser den här Trumps tal nu på morgonen. Hur han lismar och tackar och sedan pratar om att ena nationen och bygga motorvägar. För i helvete. Hur kylan sprider sig i rummet. Jag ser på Twitter att någon har skrikit "Kill Obama!" i lokalen medan Trump höll sitt tal. Den så kallade normaliseringen har övergått i ren brutalisering. Jag vet inte vad jag ska tänka på, för att vara klar i huvudet. Snö. Mörker. Kaffe. Kan man tänka på det vardagliga, är det ännu giltigt. Att vara människa. Att tänka att vi har ansvar för den här jorden. Att Trump skiter i klimatet, att han ska få igång olje- och kolindustrin igen och bygga motorvägar. Och hatet. Bara i förrgår var det en pojke med cerebral pares som blev hånad och utslängd från ett Trumpmöte; de drog i hans rullstol. Varför var han där? För att protestera mot Trump, som förra året i ett tal imiterade och hånade en funktionsnedsatt person, imiterade dennes spasmer. Bara det. Räcker. Och sedan vet vi allt det andra: det har gått på teve i två år nu. Föraktet. Det nedsättande. Övergreppen. Rasismen. Misogynin. Och honom har miljontals människor givit sin röst. Jag vill gå ut och sova under snön som en ledsen vemodig björn. Jag tänker på poesin, och genast på Sonnevi, 'Om kriget i Vietnam', om hur det snöar igen i den dikten, allting, hur verkligheter blandas samman, går ihop. Vår. Din. Min. Allt snöar igen. Historia. Krig. De döda. Presidenterna. Teveljuset. Alltihop flimrar. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad som sker. Håll i mig i bokstäverna, det är allt som finns: den här virvlande stormen av ord och snö och känslor som behöver sorteras ut och granskas och samlas ihop. För att sedan kunna agera. För det är ju här det börjar. I texten som slutar i aktion, i medansvar, i delaktighet, i gemenskap, samarbete, politik, medvetenhet, medkänsla. Ut och skotta bort snön bara. Kom fram.

Foto: Magnus Carlbring 2016

varje dag är ny

Stannar upp mitt i det här och utplånar allt jag hittills har tänkt och gjort och blir fullkomligt tom i huvudet och kroppen det är som om allt språk alla ord alla till synes meningsfulla slutsatser och alla hjälplöst meningslöst vansinniga idéer som samtidigt kan ha sin lite kluriga poäng liksom planar ut till en enda grå vindlande skiva ett ljusfält av skön tomhet som aldrig kommer att kunna ersättas av någonting annat bara fyllas av sig självt det är omöjligt att sluta tänka utan att tänka hela huvudet lyfts av kroppen och jag tar av hela huvudet liksom rycker loss det känns inte alls jag bär huvudet i händerna och går omkring med det ungefär som man bär en ganska varm stor skål fylld av redd grönsakssoppa det ångar ur den och doftar beskt och sött och milt och starkt samtidigt och ju längre jag går med mitt huvud i händerna desto mer sugen blir jag på att lägga det ifrån mig på en plats som jag inte har valt men som så att säga väljer sig själv det är ditåt jag rör mig nu jag öppnar balkongdörren och sätter mig på den iskalla klaffstolen i trä och lutar mig lite framåt mot räcket och sedan utan att egentligen reflektera över det mer än över allt annat jag gör i livet lite sådär per automatik som löptränar och äter och gäspar och öppnar en ny bok och börjar att läsa så sätter jag tillbaks huvudet på kroppen det var alltså där det skulle vara det fyller mig med en stor och mjuk lättnad när jag inser att jag är kvar på den här platsen och att mina tankar fortfarande är mina tankar och mina ord är mina trots att jag för en stund var någon helt annat tänk på det här till nästa gång då vi byter huvuden med varandra. Varje dag är ny. Varje text är ett litet äventyr. Nu reser vi oss och går in. Det är kallt.

värmer upp

Strunta i konsekvenserna av din text
Att skriva är ett tillstånd inte ett arbete
Att skriva är ett anti-arbete, strunta
aldrig i konsekvenserna av vad du gör
Att skriva är ett textarbete utan samvete
Varje ord är en fri individ, varje textrad
ett underligt vindlande spjut, det slår ned
var som helst: släpp det och skriv nytt, strunta
aldrig i dina medmänniskor när du skriver
Strunta i allting: texten behöver inte dig
Skriv aldrig utan att arbeta, skriv hela tiden
som om du inte visste vad du gjorde
Det omedvetna öppnar en dörr du inte såg: där
sitter du hukad över dina papper och din penna
Det blöder ur alla inre sår rakt ner i texten
Det här är ingen text det är ett försvinnande
Det är dåligt och lågt och platt: det gör ingenting
Skriv tills det är ingenting kvar av dig
Det finns inga självmedvetna poser eller egoism
i dig när du skriver, allt det här är inte
genomtänkt eller utstuderat: texten är en sjö
som är svart och djup och varm på ytan
men allt kallare ju närmare botten du når
Att skriva är att sjunka genom texten som en tanke
du aldrig uttänkt: det finns ingen mitt
i texten, ingen absolut kärna, inget lugn
Textarbetet är en stark obegriplig rörelse, du
är i en hårt piskande storm, här finns inget
väntrum, ingen paus, inga tillfällen
då du kan andas in och vila: att skriva
är att äta och skita samtidigt: du hinner inte
bromsa; det här arbetet är det värsta jag vet
Jag njuter av varje sekund, varje ord är
ett varmt hugg av ljus genom mörkrets kropp
Var aldrig orolig för att en liknelse blir dålig
Var aldrig rädd för att det kommer ord
du inte väntade dig: kärleksblomsterpuderört, gräs
som växer ur munnen, blodiga stackmoln
skockar sig mellan kräkvokalerna och betande kor
lägger sig i konsonantdälden för att idissla
Ord; jag är burkslav bara
medan någonting annat fyller seglen
och får linorna att smattra omkring mig
Jag är fortfarande livrädd för de grå haven
Jag älskar att vara nära de stora grå haven
Vi kommer allihop där nerifrån och ska upp nu

Foto: Magnus Carlbring 2016

i mörkret

Den befriande nya trenden
att tänka negativt, att glida ner
i mörkret som i en kall fors
Var i ditt element, skrapa bort
det där klämkäcka leendet
och gör dig av med all falskhet
Inuti dig själv brinner hjärtat
Och röken fyller dig
med omistligt mörker: rita
en hand och ett spjut i väggen
Skriv en dikt som lyfter upp
stenarna ur vattnet, låt allt torka
långsamt, tills du syns
på riktigt

Foto: Magnus Carlbring 2016

domedarerna

välkommen till domkyrkcan

här har vi dom tre vissna männen: de dem okcså dom

ah dom där domherrarna som dömer

okcså här bortland har vi dromedarerna

så hetrer dom väl inte det säjer jag nu: dom hetrer väl domedarer

är du dom i huvudet det undrar jag nu

så hetrer det väl inte det säjer jag nu: de heter väl dem i huvudet

fast de där är väl kaneler det säjer jag nu de har ju två puckar det ser man på dem

är du helt puckad dom där andra domedarerna heter ju kaneler det ser man på dem: de har puckar överallt: D D

om vi grår vidare hittar vi en del andra ben: repliker från förr i små skrin: här har vi en: ”di där kanelkalvarna diar di där kanelerna”

okcså jag duar dom där dumedarerna eftrersom de förtjänar det det kan du hälsa dem

okcså du kan hälsa hem till dom därhemma det säjer jag nu

yo

musiken

Inuti musiken
är musikens inre brus
Inuti drömmen är
de oskrivna orden
Drömmen arbetar fram
den här korta raden
Och den där tonen som nu

tonar ut: tona ut

Foto: Magnus Carlbring 2016

jag var alltså en flöjt

Är en flöjt. Det finns ju några stycken. Man kan tänka på Göran Sonnevi; jag vill minnas att diktjaget kliver ut på alvaret och spelar i flera dikter; en flöjt som lika gärna kan ryttla som en enkelbeckasin - alla flöjtblad surrar och viner - eller bara väsa fram, en vind i vinden. Jag sliter ut Majakovskijs ryggradsflöjt och springer genom betongstäderna. Trampflöjt; en stor maskinell orgelflöjt som det kommer rök ur. En flöjt kan verkligen tjuta och viska samtidigt. Waterboys: "On the summer wind rose the sound of a flute". I den nybyggda pendeltågstationen står en man i mössa och spelar klarinett; ganska lågmält och sorgligt. Tåget är självt en jäkla flöjt; det sitter tusentals flöjter ombord med hål i ansiktet och låter. Världen sjunger. Om man lägger örat till fullmånen som snart spränger natten, då har den nog tamejfasiken också någon slags baston som ljuder. Mitt i minnet vandrar en liten ljus blockflöjt som spelar hest och falskt och illa och är typ bara sju år; det är kanske den finaste flöjten av alla.

28 oktober 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

ur hord 4

vi – tillvarons småkakor – drar de tunnslitna filtarna över oss

vi har så ljusfyllda mjölkbefriade kranier och ingen sömnlust

doft av virke och benmärg når kryssningsturisterna när de tar

en paus vid den av ihopsamlade trampminor fyllda bassängen

betala ränta på din själs tunna kapital och ta dig till valurnan

skuldfri som en inhuman brandfara med utslocknat samvete

smittorisken ökar något dygn efter att de sista resterna hämtas

in i trålar som sveper genom kosmos som enorma ansiktsljus

den förväntade slutscenen blir precis lika stark och förfalskad

som tänkt: en blodsvettande apokalyps som luktar hudlotion

och samtidigt: varje människa är en storstad med starkt hjärta

eller en omedveten paus, ett glitch, i glittret nära strandkanten

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

ur hord 3

inuti skogssjön: abborrstimmets bronsbruna blänk: de simmar

igenom två ansikten som dubbleras när jordklotet imploderar

magman är fylld av blanka äppelkärnor samtidigt som gälarna

spricker i eldskenet: sand och kött och oljepalmernas hjärtan

den blodiga machetesolen störtar in i solpanelernas glasryggar

skördetröskorna välter ut i rapsfältet och tuggar luft och sorg

tänderna krossas nackkotan krossas salivkörtelns citrusfärger

smetas ut över all världens sönderslagna trappljus som i feber

vi står i marmorvestibulen när glasregnet kommer: gud hjälpe

den fladdrande papperslågan i fönstret till samvetets prylbod

och tingens sälta: vi borde ha förseglat alla dessa små stunder

i musik: björkalléer täckta av flimrande zebraskuggor vi knöar

oss fram i snöblasket och ut i grusljuset: skolgårdens glaskulor

gnistrar i himmelsblått: man kan minnas vartenda handklapp

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

ur hord 2

det här är den sista defragmenteringen: glaciären och stäppen

sjunger högt och med vindgiljotinerad röst: allt slickar natten

höstmurklans psykolog är djupt insjunken i avidentifieringens

alfabet: en bärgningsbåt lägger ut i tid och otid: läs bort havet!

valsedeln av stål förblir skönt placerad mellan revbenens tak

där kondorskuggan sveper över de älskandes avbitna artärer

afrika är ett vitt ark: jerusalem en stapel bokstäver där barnets

minne av en vagn fylld av blodig frukt glider bort ur dammet

kaos är egentligen ett stort lugn: som när ett idiom har sjunkit

likt ett nät i en svart insjö och tysta moln skingrar fågelskriken


Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

oktoberljuset

Oktoberljuset
är så skimrande
mörkt

Foto: Magnus Carlbring 2016

ur hord

när all given egoism leder till att varje individ bygger sitt eget

utanförskap rämnar den kollektiva möjligheten och vi förintas

i hettan: tinningens floddelta fräts sönder tills skinnet spräcks

fält efter fält täcks av vattnet som speglar himlens stjärngrafer

det välklädda nyhetsankarets oaptitliga dödstankar projiceras

över bildströmsingressen där furstarna slits i stycken: ordlösa

akuta kejsarsnitt: spillror: vi vet hur du ser ut inuti klä av dig

sommarvärmen: tillbaks inuti handens mörkerrum igen: trygg

vår lilla vrå sjunker i minnet medan rymdängens liljekonvaljer

kommenterar skeendet med sin gröna tystnad: trädpelarsalen

läser sönder oss med sitt enorma tryck av ljuskroppar och luft

en sista pennteckning: några springande barn som gapflabbar

en svampkorg som snurras runt runt sin egen axel en spretsol

som klättrar uppför kollegieblockets spindeltrådslinjer och ut

i verkligheten: verkligheten klädd i röd arbetsoverall av skiffer

sliter av sig sina gymnastikskor och står på marmorskivan tyst

innan – som i en tanke i trappen utan slut – en kastrull kastas

rungande i sandstensgolvet och det blir all historias sista ljud

Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016

dikten är ett rop

Dikten
kommer
inifrån
som regn
drar sakta
genom
kroppen
som regn
över landet
Öppnar
långsamt
dagen
som regn
faller
in i natten
Jag är
här


Dikten
vrider
sig ut
ur mig
som
en val
vrider sig
ut ur
havet
Kastar
sig in
i ljuset
Högt
Vilt
Blicken
iskall
av havsdjup
och
längtan


Dikten är
ett första
andetag
rakt in
i dagen
gjord av
järn
och fukt
Skogen
klättrar
ner
i orden
som ljus
ur brunnen
av kött
och saknad


Dikten
Ägget
Ljuset
Handen
Natten
Det grå
inuti
ljuset
öppnar
ägget
inuti
dikten
snabbt
Handen
lyfter
ordet
in i
ägget
av natt
Jag är
grå


Dikten
är avgas
ur munnen
som öppnar
dagen
Släpp ut
allting
långsamt
som ljus
ur en ask
mörker
Trafiken
strömmar
tung
Medvetslös
ur kroppen


Dikten rev
ner trädkronan
Upp rötterna
In himlen
i dikten
Dikten drev
in i sitt språk
som blad
i himlen
Språket
skrev
sprickan
till dikt


Dikten
är inte
här
hos
mig
Jag
rusar
ord
genom
löv
och åska
Dikten
rör sig
utåt
Dit
där
vi
är
Outforskade
Vidöppna
Förbjudna
att skriva


Dikten
förlorad
i spelet
mellan
två ljus
fladdrar
i mörkret
Det grå
lyfter
ihop oss
Här är
lugnet
orden
gör
Lyssna
långsamt
när ord
vrids


Dikten
Dess egg
Hopplösheten
Närheten
Stupet
Ordet
Kedjan
av ljus
Glidningen
mellan oss
som
är
här
nu
En vass
linje
stål
nära
strupen
lyser


Dikten är
sorg
på allvar
Nedräkning
i hjärtat
med tvång
Trösten
finns här
Grå
Vindfylld
Nära
som andedräkt
händer
röst
Det här är
bara
ord


Dikten är
ett rop
i tystnad
Hör du
alltid
din
röst
inifrån
rummet
du är
Dina
väggar
böjs
tänjs
Nu öppnar
du ljus
in
i
ordet
som blod
i mun


Diktens klippa
faller
mot orden
så snabbt
att meningen
förloras
som du
förlorar dikten
när dikten
är här
och klar

Läs: en färdig dikt


Diktens
sicksackmönster
Skuggornas
galler
i lyckliga
kroppar
Faller ut
i sanden
Faller mot
havet
Våra stengolv
lyssnar
till oss
Vi andas


Dikten
Gropen
i hjärtat
du fyller
med ord
du aldrig
tänkt
Bara
skrivit
på nytt
på nytt
som isregn
som törst
Bilder
du arbetar
sönder


De grå
orden
ramlar
ut ur
de grå
ansiktena
i de grå
husen
där de
grå
biter sig
fast
i kylan
som går
in i
väggen
kroppen
munnen
Grå ord


Dikten
leker
aldrig
med dig
Lika skör
är dikten
som is
i ljus
i vintern
inuti
de som
är i
sorg
Sorg
bryter ned
dikten
långsamt
långsamt


Dikten uppgrävd
ur ingenting
Nu ligger orden
där och lyser
som döda
fiskar
på bryggan
av ljus
Mörkret
strilar upp
ur
gallret
Smärta


Dissekera
dikten aldrig
Möt
texten
i ett modigt
fritt samtal
Riv sönder
allting
innan det dör
Och skriv
något
nytt
underifrån
som lyser


Dikten
en röd
sorg
som äter
höst
som moln
äter
sin flykt
genom
skymningen
när den går
i uppgivet
grönt

Minns ni
alla barndomens
färger


De första
av nattens
fåglar
kommer nu
in i din
dröm
med oerhörda
minnen
som växer
och växer
Du ska vakna
omedveten
om att du
flög
ensam


Gryning
sönderäten
av hårt ljus
Strömmen
av ord
sönderslagen
tills du vaknar
Ensam
i det grå
innanmätet
av jord
och sorg

Kom nu solsken


Dikten krymper
som hud
krymper
Innanför
ditt hjärta
en ton
av gul färg
rinner
ut ur systemet
Ett svart blad
spyr hav
i sin dröm
av bladnerv


Faller snabbt
under
orden
Handen
sträckt
i svart ljus
Stjärna
Nattens all oro
inbyggd
i versraden
av kalk
och damm
Jag skriver
fram en sten


Dikten
är kvar
inuti
dikten
Ett spår
sot
mot ryggen
av de döda
du skriver
allt till
Lyssna
mot sten
Hör hav
innanför
handen
Rör vid
rörelsen


Riv ner
texten
i livet
Riv ner
livet
Det är det som skär djupast
som syns minst
En hand
täcker
ögat
Ögat
tomt på ljus
Allt fyllt
av tomhet


Dammet
lyfter
i en ljus
båge
upp ur
minnet
En kropp
av ingenting
bildas
ur flödet
och rör sig
ner i fallet
Där är jag
Där är dikten
utsuddad


Grå och gul
oktoberdag
Regn
Bly
Trasor av tyg
lindade
inuti hjärtat
som döda
husdjur
Vi bär
varandra
hem
i pappkassar
fyllda av
blöt sorg


12 - 13 okt 2016

dikten

När allt är borta
Näthat och klickbeten
och floden av reklam
och propaganda och bilder
på gulliga djur

Står dikten kvar

En sten i vattnet

Foto: Magnus Carlbring 2016

för varje rad

För varje rad jag skriver, skriver jag mig ut ur mig själv. Till slut är jag bara ett naket streck. En horisont. Till slut är jag inte ens jag.

                                                              Foto: Magnus Carlbring 2016

hjärnan

Tänk om man bytte hjärna på sig själv. Och typ ba: Jag vill äta pengar. Jag gör vadsomhelst. Och typ ba: Jag ska bygga en atombomb vafan. Och sälja. Eller vafan jag ska hyra in lite polacker som ska bära omkring mig på stan så jag syns. Eller jag ska åka till Tjottahejti och var lite postkolonialt dumdryg å gå omkring i fladderbraller och dricka hembränd meskalin och tycka att fan vad varmt det är hur kan man leva året runt här borta. Jag vill dö i Norden. Jag skiter väl i klimatförändringarna; när floden kommer har jag kysst allting ajöss för längesen. Carpe diem, forihelvitte. Eller säg såhär: om man skulle börja tycka att Donald Trump ändå har en poäng där han står och snyter kokainet i slipsen. Yolo. Bättre att sälja sig dyrt än att bli köpt billigt. Livet är en jävla kasbah ändå; prutar inte du så är det nån annan som gör det. För det som är egoist i mig är förstås egoist i dig. Fatalist javisst. Jag tror på den starkes rätt att trampa svampskallarna i pannan. Det man inte har i huvet får man ha i plånboken. Frihet är att förstöra för andra. Ge hit fjärrkontrollen så jag får zappa till en annan kanal. Sådärja. Testbild. Det passar mig bättre. Jag bara provar. Innan man dör ska man ha ätit allting på tallriken. Smaka på den här.

Foto: Magnus Carlbring 2016

kolcykeln

Kolcykeln är enkel. Vi bränner och avger koldioxid, som växterna tar upp och bryter ned. Det är ett fungerande kretslopp. Eller var. Tills vi började - det här var drygt 150 år sen nu (det är en mkt mkt kort tid) - ta upp olja och kol ur marken. Och bränna. Då blev det ett överskott av CO2. Det kallas växthuseffekten. Till en början är det soft: växthus är ju varma å sköna. Men. Om du inte kan vädra ditt växthus. Då blir det både överskott på värme och vatten. Klimatet därinne flippar ur. Och där är vi nu. Och jordklotet är än mer komplicerat än ett växthus; här breder öknar ut sig samtidigt som glaciärer smälter. Orkaner ökar i styrka samtidigt som antalet skogsbränder ökar. Träden vi - och jorden - behöver för att syresätta och andas huggs ned och brinner upp. September brukar ha de lägsta halterna av CO2 (efter sommarens all blomning och växtlighet). Men inte i år. September 2016 är ett jack i gevärskolven. Vi behöver göra drastiska saker. Och visst pågår det innovationer. Vi ställer om till förnybart. Problemet är att vi inte ransonerar olja, kol, bensin det minsta. Här borde myndigheter agera. Vi lever i en kris. Kris = utveckling. Ställ flygplansflottan. Motbok på resor. Ransonera bensinen. #keepitintheground

Foto: Magnus Carlbring 2016

#tbt

Hur började allting. Med en iso-propylcyanid-molekyl som borrade sig genom den mörka materian. Den slog ned i Sargassohavet. Eller om det var tvärtom; fanns Sargassohavet innan molekylen slog ned i det? Jag sitter i baksätet på vår bil. Zoomen i hand och dikthäftet i knäet. Det är en iskall vårmorgon. Fuktkroppar på biltaket. Imma överallt. Ett flygplan passerar högt uppe; vi kan höra reamotorerna på ljudspåret som en rispa mot en tunn isskiva. Livet är roligt, det är som ett koncentrat av en mängd olika tillfällen, en molekyl som expanderar oavbrutet, det finns inga gränser längre bara rymd.

Foto: Magnus Carlbring 2016

du

Du är stark
som tunt papper
Din sorg är stark
som ett regnstänk

Foto: Magnus Carlbring 2016

skriv

Skriv så att du blir rädd
för dig själv och din text.
Då närmar du dig något.

Foto: Magnus Carlbring 2016

jag

Jag är en solnedgång
Och en soluppgång

Foto: Magnus Carlbring 2016