I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. Hösten 1985. Lit de Parade hette boken, ett slags krossad vas med ynglingens desperata alster. Punk och spleen och skitiga kavajer och dada och Majakovskij och någonstans en vilja att språket och texten skulle vara lustfyllt och organiskt, klättrande, böjligt. Jag var helt ofärdig. Och brådmogen. Kaxig. Och livrädd. Det var kul. Oerhört fritt. Otyglat helt. Boken beskriver en omvänd dramaturgisk kurva, räknar ned, från tre till två till ett till noll. Sedan sprängs hela skiten i luften, typ.
Hittar i en dammig arkivlåda några klipp. Tom Hedlund skrev i SvD, 2 december 85: "I rastlöst bildynglande prosatexter och dikter skildras människans tillvaro i denna värld, som skyler eländet i sin solkiga kostym; det är inte svårt för den som vill vara petig att sätta fingret på besvärande ofullgångna eller språkligt slarviga detaljer i texterna. Men det är lika omöjligt att förneka den paradoxala friskheten i groteskerierna."
Omslaget tecknade jag själv. Det röda brevet är viktigt, diktens signal, ett synligt tjut.
