trattitioner

det här är dagen farran väntrat på hela ordet

han grår upp redan före allt okcså allan okcså förbereder alltihop: drikcer kraffte ätrer bullrar

sedan grår han ut i hallen okcså sättrer på sej den: tratten

den prasslar alltid lika illa: kall och hård och med pipen upp mot himmelen som en skorsten

men den sittrer där den skall på skallen: okcså grår han ut i garaget okcså letrar fram den skramla cykceln

okcså beger han sej iväg: han cykclar några varv okcså pringlar på klokcan

tills folk vraknar okcså kikrar ut brakom gardelinerna: är han här nu det undrar jag nu

yo

som vi har väntrat det säjer jag nu

yo

julgrannen

morran okcså farran ringer på hos julgrannen: okcså så fort han öppnrar dörren kastrar dom sej rakt över honom okcså killnappar honom

dom bär in honom i bradagsrummet okcså ställrer honom i hörnet: där kan han vrå om sej själv

sedan klär dom honom: julstrumpa okcså en luvra okcså en julkärve

okcså farran slår sej för pappan: nej nu blev det fel

en kulkärve ska det väl vara det säjer jag nu

yo

okcså drar han fram en julspruta okcså skjutrer julgrannen i snålbitar: grod jul grod jul

kulturarv

bra: "Författarförbundet och Förläggareföreningen ska nu lösa de upphovsrättsliga frågorna med rättighetshavare och producenter. KB ska ansvara för digitalisering av materialet och sätta upp den portal där böckerna görs tillgängliga. För att satsningen sedan ska utökas krävs dock ytterligare ekonomiska resurser, enligt KB."

Bra att ordentliga överenskommelser kommer till stånd mellan seriösa parter; det är det enda sättet att motverka ett sönderdigitaliserat och nedskräpat och urvattnat kulturarv. Värna upphovsmännen och deras rättigheter - till både sitt verk och sin inkomst - och se samtidigt till att tillgängliggöra litteraturen, det är den sansade och vitala vägen att gå.

dåligt: "Sverige borde införa ett standardförfarande genom vilket upphovsmän kan välja att frivilligt korta ned eller avskaffa sin upphovsrätt."

Dels är alltihop ett missförstånd. Upphovsrätten innebär just att man som upphovsman har rätt att med sitt verk göra vad man själv vill: distribuera gratis, sälja, bränna, deleta. Dels är det så typiskt att det - alltid - är upphovsmännen som ska antingen stryka på foten, pungslås eller ge upp sina rättigheter. Det är hela tiden enklast att slå mot dem som är mest skyddslösa och den minsta gruppen: de som skapar är alltid underst i denna upp och nedvända pyramid.

Så länge inga andra metoder fungerar, är det av yttersta vikt att upphovsrätten både respekteras, stärks och värnas. Både på nätet och ute i snålblåsten och snöstormen på alla kulturella arenor.

tintomaraprojektet 14

Halvvägs hunnen.

Vi tar en paus med lite Umbilical Brothers!

umbilicalbrothers.com

idolfinalen

brollan och mysko gör det bästa av situationen: embryo är uppslukrad av jordklotsen

men man måste ha en final: mysko ställer upp med en ordlös mysko sång med tibetanskt djursprung

morran och farran tvingas vara publik: dom fattrar obsalut ingenting

men det är vakcert så: vad vakcert det är så

till slut är det brollans tur: han kommer in klädd till idol: paljetter överallt och nån slags stjärnhimmelsmantel och platåskor som nuddar samma himmel

jag tänkte köra abba med wow wow wow waterloop

okcså morran glittrar: men: det är ju min musik

okcså farran: bjorn borg okcså benny äger ut hela tjugohundratalet fullständigt

brollan får deras röst: okcså mysko får deras tröst

mjukstart

Farran och Morran klär tomten ute på tomten: röd jacka grå luva liten lykta i handen och en säck paket vid fötterna.

Nästa morgon är alla paket borta: man hör hur det prasslar i Brollans rum och när dom kikar in sitter han där, i röd jacka och grå liten luva.

Snyggt.

Ja det är precis vad jag bara önskade mej: mjuka tomtekläder av tomten. Det säjer jag nu. Yo.

zombies

Arbetsförmedlingen har öppnat ett kontor alldeles invid Skogskyrkogården.

- Ja herregudrun, här inne finns det ju hur mycket arbetskraft som helst.

På Rosenblad tycker man att allt det här är toppen. Nu behöver inte en levande själ jobba längre; varenda borgare och bonde kan leva på amorteringar och räntor och kärnkraft. Medan alla de där döingarna sliter livet ur sej; vad spelar det för roll, det har ju ändå inget?

Frilansministern gör ett tillägg till debatten: - På Coop Konsum hemma hos oss jobbar redan en massa gamla lik, så det gör ingen skillnad.

Och struttsministern likadant: - Det här jobbet man har tar ju livet av en snart. Så vi får väl knalla ner till förmedlingen vi också. Jag har alltid grillat korv, det kunde man väl sälja?

Specialministern inflikar: - Jag jobbar hjärna som kirurg. Det vore livat att se hur vanliga människor ser ut där inuti.

Mer på samma ämne: SvD DN

böcker jag aldrig skrev

Tallrikarnas hämnd.
En dystopisk roman som utspelar sig i diskbacken på en fashionabel krog. Ju stiligare yta, desto skitigare baksida. Huvudperson är en gammal fajanspjäs utan kamrater kvar i livet. Antagonist är den bleksiktige diskplockaren Sven Goran.

Lustmord på en parkbänk.
Lite småkvittrande novellistik med pseudoerotisk underton; allt utspelar sig i överklassmiljö och ingen - vare sig läsare eller gestalter i texten - bekymrar sig om något annat mer än sig själva och sitt sakta utförsåkande liv i färongerna. Finalen skulle vara en text där sönderavlade brukshundar och deras husbönder tillsammans gick ned sig i en bortglömd och övervuxen kräftodling. Favoritcitat: "Hur meningslöst som helst."

Villor nästan utan möbler.
Ett kammarspel. Filip och Julius bor i varsin flygel till familjegodset Brakbyholm (eller något liknande namn). Filip och Julius är bröder. De skulle bägge kunna dö för en idé, vilken som helst. Till det forna familjegodset flyttar familjen Bomb. De är typiska uppkomlingar, har tjänat sitt levebröd på smutsiga aktier och att sälja fyrhjuliga motorcyklar. Hela berättelsen utspelar sig på en toalett. Berättare är själva stolen.

Gratispack.
En släktsaga, gestaltad utifrån ett spöke. Spökets språk är obegripligt; ingen vet ju hur de döda talar. Hela romanen (för det skulle det vara) berättas följaktligen såhär: ksaja ldklödkök löllö jkjooolc jsgertl öljoen brzk. 750 sidor. I framtiden blir den först uppmärksammad, sedan utskrattad.

Myrkrig i underjorden.
Titeln avslöjar allting. Miljoner myror krigar under oss där vi går. De är inne på sitt tiotusende världskrig och är alla övertygade om att jordens undergång är nära. Myrundergången alltså; de har ju ett helt annat berättarperspektiv.

Bakom dig är du inte alls.
Monologistisk inre tankeström som inte leder någon vart. Man får aldrig riktigt veta vem som är vem eller när någonting utspelas. Om det ens gör det? Språkdestruktiv stil med en hel del lattjo grammatikanarkistiska infall. Men roligast har jag själv när jag skriver den. Man kan tänka sig att skriva den för hand på ätbart papper, ett slags ekologisk nu-roman. Men det är säkert redan gjort, det är det mesta.

Tellus.
Diktsamling med överdrivet stramt redigerade strofer. Varje dikt ser likadan ut. Alla handlar om samma sak. Ja, de är - faktiskt - exakt likadana allihop. 132 precis likadana poem. En sexrading om jordens utveckling, från big bang till nu. Meningen är att gestalta meningen i det meningslösa; att tiden bara går och går och kommer aldrig till dörren. Det är ingen drift med senstrukturalism och utgår ej heller från insikten att allt nytt är: gammalt. Det är bara text, det är poängen.

Våga välja.
Moralitet där huvudpersonerna hela tiden ställs inför en massa dilemman. Handlingen står därmed och stampar. Vilka strumpor ska jag ha idag? Vilka brallor? Tröja? Vad ska jag ha till frukost? Vilken del av tidningen ska jag läsa först? Vilken kanal ska jag slå på? Vilken film ska jag hyra? Till slut måste man - i ren panik - kasta boken ifrån sig.

Inuti en mössa.
Ja, den skulle handla om allting som händer där. Och det är ju inte mycket.

Bank, Bankett och Blankett.
Tre syskon återförenas efter ett helt liv utan varandra. När de väl möts igen inser de hur lyckliga de har varit utan varandra. Därför skiljs de ånyo. Särskilt slutkapitlet tänkte jag jobba extra noggrant med och gestalta skeendet väldigt utmejslat och plågsamt långsamt. Allt ska skrivas liksom somnambult. Allt ska med. Boken blir oändlig. Och oändligt tråkig.

ordskällaren

farran och brollan och morran lessnar nu: bara sittra hemma och spela cittra (morran) eller se på durumskallarnas sammansvärje på tevede (farran) eller försöka rengöra arkvariet från sej självt (brollan)

det räkcer inte: man måste göran något

skrapa något nytt: krevera något

okcså farran reser sej i ett nu okcså morran okcså brollan: jag vet vad vi kan göran det säjer vi nu

yo

vi kan städra skrällaren

okcså knallrar dom ner för den svarta ordtäkca trappan ner i grabberober okcså matskrällare okcså sprindelväv okcså murket mörker mörket murker överallt

farran tändrer sin frikclampa: isses vad med skräpigt skräp det säjer jag nu

överallt liggrer embryos gamla hastverk: versrader som har rostat okcså brundits samman med trådiga ordflätor

gamla hexameterskrattaloger över sånt som ingen inte kommer ihåg att dom inte minns längre: argamemnon okcså ordyssevs äventyr

farran tar fram en skryffel okcså en sopsäkc: alltihop ska väkc: det nya ska in: vi ska göran om den här ordskrällaren till en vinskrällare

okcså morran: nej nej till ett grym

okcså brollan: nej nej här kan vi ha ett terrorarium med massor av krälsjuka djur det säjer jag nu

yo

sandslott

Bygga sandslott

Kupolen växer och växer under dina händer. Våta skuggor lyser. En minaret reser sig, blå av sand, med måsar cirklande inuti sitt torn, och ljusa öppningar i alla väderstreck. I bränningen, som är så mjuk nu i augusti, och varm, rullar dina plasthinkar. Din jympadojor är genom blöta och du svettas, öser på med mera sand. Sand! Vatten! Sand! Murar, krön, skottgluggar, friser, valv, en viadukt, en vallgrav som oupphörligen raseras. Du fortsätter. Ett grönt klot av trä driver upp en halfpipe mot havet där det sköljs in slamrester av olja, snäckor, tångräkor; ett ljumt, uringult vatten. Du tar en lång paus i det mödosamma arbetet. Ett slags sång, avig, ordlös, klingar ut över havet, en tung, våt sång ur sanden, eller ur ditt nackhår, där du står flåsande och ser byggnadsverket vitna under dig. Du lägger dig ned, fibrer av torkad släke, krossat musselskal, skaver mot ditt bröst, och du ser solens sista strålar pricka minaretens topp i ditt bönehus, ditt slott.

Ur Sandslott, 1997

*

Köpa boken?

Sätt in 100:- via Paypal till magnus.carlbring@hotmail.com, samt skicka ett mail med namn och adress till samma e-post. Porto ingår; jag skickar boken bums!

Finns dessutom hos Bokus.

författarnas återkomst

"Dejavu är ett initiativ från Sveriges Författarförbund.
Vi vill bevara den svenska litteraturskatten och göra den tillgänglig för alla. Vi lagerhåller alla våra böcker digitalt och trycker boken på din beställning. En bok publicerad hos Dejavu kommer alltså aldrig någonsin att ta slut på lagret. Vi ger dig dina läsupplevelser när du vill ha dem."

Dejavu

människoskärvor

mitt i rymden: oändligt eländigt novembermörker

och där bror vi: astronauterna människoskärvorna

gnistrar

adventsskärvor

skärvorna hänger i mörkret

mörkret hänger i skärvornas

ljus

schwäms

schweiz borde schwämmas det schwäjzeir jag nu

yo

love all: heja en värld där vi bygger vad vi vill hur högt vi vill: pariserhjul och kyrktorn och minareter och skyskrapor

och låter allt stå och peka som hopplösa utropstecken mot en himmel som är tom men ändlös och ändlöst vacker

torn

och bön

är bara torn och bön

[har alltid ansett minareten med den ensamme böneutroparen med sitt hesa sjungande utrop som något särdeles vackert; spetsen mot den tomma himlen och den ensamma människan som gör vad hon kan för att nå något någonstans någon gång]

nya gamla idéer

Nya program på teve: unga mödrar berättar om hur de blev mördare. Nej. Unga mördare berättar om hur de mördade mödrar. Nej. Unga mördade berättar om hur de blev mödrar. Nej. Unga mördar mördare som mördar sina mödrar. Du kan ringa in och rösta. Nej. Du kan ringa in och bli mördare. Rösta på din mördares mördare. Ring in och berätta hur du röstade. Rösta på den du ringde. Ringde du din egen röst. Barn erkänner direkt i teve: vi är inte vuxna. Ring in och rösta ut dem. Rösta fram en mördare: ring in ditt barn. Mörda din teve. Ring. Ring inte din mördare. Rösta in din teve i barnet. Barnen ringer mördare direkt i teve. Teven mördar barn.

klimatet

Mer om The Copenhagen Diagnosis.

Se klimatförändringarna via Google Earth.

Mark Lynas klimatblogg.

Kulturfyra om klimatfrågorna.

tintomaraprojektet 13

En kvarts maraton sprungen nu. Det går bitvis lätt, bitvis känningar i rygg och nacke. Musarm. Stel blick. Behov av vätska, främst kaffe men börjar dagen med blåbärsdryck (för synen) och gojibär (för den tibetanska feelingens skull, det lätt bedrägligt upphöjda). Bitvis känner jag igen - anar att det kan komma - det där töcknet som man alltid ska in i - det kommer på allvar efter 25-26 kilometer (vilket borde innebära ett 60-tal kapitel) och exploderar under sista milen.

Men, det behöver alls inte ske. Man kan hitta det lätta steget och hålla den exakta, jämna farten och på det sättet ta sig hela vägen fram.

Det är dock aldrig intressant för mig, att springa jämnt, att lunka. Jag startar alltid för snabbt, vill nå mitt yttersta tidigt. Samtidigt kommer jag i mål och kan till och med sträcka ut och lyfta knäna i spurten. Det ska gå fort och det ska bulta i tinningar och muskler.

Kort resumé: Embryo har nu - efter eskapader i ett dåtida Stockholm och bland isbjörnsjägare i norr - varit med om att spränga Nordpolen i luften, lämnat sina tillfälliga resekamrater bakom sig och vandrat över Atlanten, het som brännplåt och svart som olja. Nu har han - på ett ödsligt köpcentrum utkastat som en ö i Intet - kommit i slang med Tomtefaen själv, önskat sig en påse goda knappar och att allting får förbli och samtidigt förändras.

29 kapitel skrivna.

read this

"Global ice-sheets are melting at an increased rate; Arctic sea-ice is disappearing much faster than recently projected, and future sea-level rise is now expected to be much higher than previously forecast, according to a new global scientific synthesis prepared by some of the world’s top climate scientists."

The Copenhagen Diagnosis

influensavirus

och på gatorna och på torgen grår dom nedsmittrade omkring med kablarna hängande överallt och bildskärmarna heta av feber

hårddiskarna släpar sej döende till jobbet: ett sista minne en sista tjänst

usbpinnarna raglar ut i novembermörkret: dom spyr ur sej data: töms fullständigt

portföljdatorer skickar sina signaler ut i tomma intet innan dom försvinner in i feberdimman: alla är nedbäddade under snabelatäcken

och sakta men säkert raderas all cybernetisk verklighet ut från nethinnan

i himlen kan man se dom sedan tändas som skärvor: alla ettor alla nollor

tintomaraprojektet 12

Detta har hänt: Embryo har klivit igenom en toalett och kommit ut på andra sidan - som tjej. Efter en tripp till 1700-talet har han - via ett starkt och märkligt manuskript - hamnat i ismönja och snöstormar i Arktis och han och hans kumpaner - Madame Mandelbröd och den lille dockpojken Ormsaltare Långe - har givits uppdraget att, för att stoppa rovdriften av olja där uppe, spränga Nordpolen i luften. Detta tycks dock den gode Embryo vägra.

Följ fortsättningen i morgon. Nu har vi 22 kapitel gjorda.

tintomaraprojektet 11

Läsart: Tintin, Douglas Adams, Candide ... och sedan en hel skeppslast litteraturhistoria och samtidshistoria - plus någon slags språklig frihetstanke som rör sig i det mesta av allvarligt syftande diktning som vägrar vara fullständigt allvarlig.

Men jag har inget tolkningsföreträde, egentligen. Texten är ett tvåspann, jag bara far och flänger i en soptunna där bakom.

Nittonde stolen kommenterar.

Nu 17 kapitel.

det här

vad hänger embryo det undrar jag nu

åh: ingenting jag bara hänger här utanför dvdbutiken och hänger mej åt det här

åt vad

det här

men vad är det: det där det här

det här: att jag hänger här och hänger mej åt det här här

frihet

Vad vill du vara på nätet. Fri eller fluga. Fast eller lössläppt. Att inordna sig. Att följa ett mönster. Att vara en nätvarelse. Att länka sig ihop. Det är svårt när man är en sax. När man är en vithaj. En varg. Ett ensamdjur.

Det uniforma är livsfarligt; det likriktade, det som när ett inneboende krav på att vara en del av en större väv, en stickling, ett utskott, inympad och fastgjord vid marken. Låst. Avbockad. På kö. Bräkande. Människan som flockdjur. De där som väller in på planen, bindgalna.

Hur står man emot?

Ska man logga ut, stänga av. Tjacka en blyertspenna och en packe kollegieblock. Skriva.

Det är först i språket som den egentliga friheten kan uppnås, och den mest skrämmande. Den gäckande.

På nätet följer åsikterna varandra som nickande dockor, varje nyhet och varje rykte - allt detta skvaller och all denna häxjakt - ska vaskas i otaliga tråg, bara för att bli mer och mer fadda och ointressanta och begagnade.

Det är lätt att bli trött på det. Blicken blir grumlad och till slut ser man bara just allt det tjatiga, just det där ämnet för dagen som alla bara måste ha en åsikt om: förakta eller hylla.

Heja tystnaden. Heja det aparta och det som går åt fel håll och det som vrider sig ur likriktningens och enfaldens grepp.

tintomaraprojektet 10

Resan är påbörjad. Anslaget avslutat. Formen - i sin flyktighet och i sin möjlighet till variation - är färdig. Det finns en snickrad gjutform som ordbetongen hälls ned i, för att antingen stelna och anta en skepnad eller för att spricka, spränga sin egen ram och anta oväntade, nya skepnader. Former byggs upp utanför formen. En självgenererande text. Expanderande.

Triaden utskickat på sitt uppdrag och sitt äventyr och världen reser sig framför dem som en filmduk. Ta dem igenom den. Ut på andra sidan. Nu 15 kapitel.

tintomaraprojektet 9

Nu 11 kapitel.

Detta har hänt:

Embryo - den ohängde ynglingen, Frank och Mariella Fosters son - har vid ett studiebesök på Operan i Stockholm förvillat sig genom ridåer, klosetter, garderober och kulisser och hamnat på den andra sidan av verkligheten. Vi är i det dåtida Stockholm, sent 1700-tal, revolutionen ångar i luften och Embryo hamnar på flykt med ett livsviktigt manuskript instucket i sin rock. Till slut hamnar han på en lönnkrog på det skumma Kungsholmen och invigs nu i sitt öde av Madame Mandelbröd och hennes lille kompanjon, dockpojken Ormsaltare Långe.

Och just ja, Embryo har - i klivet mellan verkligheter - blivit en flicka.

Jobbmusik.

pennan

"Jag tänker huvudsakligen med pennan, ty huvudet mitt vet ofta ingenting av det som min hand skriver."

Ludwig Wittgenstein

Det är alltid dit man ska. Tangentbordet som en extra mun som sprutar ur sig bokstäver.

tintomaraprojektet 8

"Mandelbröd hade lagt en hand över manuskriptbunten, bläddrade med en tumme, man kunde höra rappet från papper mot papper. Ormsaltare hade böjt sig ned över sina skrivdon och fjäderpennan böljade nu i snirkliga rörelser. Embryo kunde se en liten figur uppenbara sig i papperet. En bok. Små ben. Vinklade små armar. Käck uppsyn. Kolsvart och intensiv - men nyfiken - blick. Den lille dockpojken var duktig på att rita."

Ur kapitel nio: Dockpojken.

nö

vitt vitt vitt

det lilla husljuset mysko kastar sej rakt ut i alltihopa

och borrar sin svarta nos igenom allt: svansen
som en flagga: huvudet kommer upp

det nöar det nöar: the now is falling

paus

gammal favvo

tintomaraprojektet 7

Men vad är det för slags berättelse? Vad blir det? Vilken genre (måste vi ha genrer?). Ta ett steg tillbaks. Ta av glasögonen och gnid näsroten. Titta igen. Annika Bryn kallar det spontanroman. Och så är det ju, här kommer infallen mitt i publiceringen. I elden. Jag skriver: expanderande. Jag vet inte varför, men jag ser hela tiden en groda framför mig som kväker: den där blåsbälgen under hakan och de förskräckliga och tomma ögonen som speglar månljus och vatten.

Är den expanderande romanen en groda alltså som kväker? En japansk haikugroda kanske, ett koncentrat som kommer att - plaskande - hoppa iväg ut i natten till slut.

Pikaresk är det också, i viss mån; den intertextuella road movien, att vandra från situation till situation utan avsikt och utan inre konfliktutveckling - den grunda gestaltens dilemma - men med ett givet uppdrag. Rädda jordklotsen. Rädda orden. Bekämpa ondskan. Dumheten. Eller bara se människan i människan.

Lika utskickad som pikareskhjälten (men jag vill vrida texten ur det berättargreppet, få den att slingra sig djupare ner i ordgropen) är jag. Vad händer i morgon? Ingen av oss vet. Inte läsaren heller. Men vi är liksom inga offer, vi är hjältar.

november

farran sitter i dvdportföljen med fjärrisen okcså glor in i ingenting: plasmaskärmen är bara full av: plasma

morran sitter i tofflan med sin virkning och stroppar stumpar: hennes ansikte är som en tom vägg: tomt

brollan sitter i embryos rum okcså glor på den nedsläckta datorn som bara glor tillbaks på honom: kommer han någonsin tillbaks

eftersom: han har grymt till den andra sidan det säjer jag nu

tintomaraprojektet 6

Om formen. Den följer arbetsmetoden: en våg som brottar sig fram över havet. Att vara mitt i vågen, och ovanpå, ibland under och ibland inuti, förlorad i strömmarna och turbulensen. Ordens centrifug. Det som vill uttryckas följer i sin tur formen: varje kapitel en mindre våg i den större.

Det blir ibland som ett äldre sätt att berätta. "Nu ska ni få höra om Embryo ... " Men samtida kilar sprängs in, det måste hela tiden ruskas om; försöker avhålla mig från blandform - än så länge. Men jag vet att det kommer att bli stråk som vränger iväg. Nätet kräver dock vissa format, för läsbarheten. Mindre stycken. Prosasjoken kan aldrig bli till longörer. Här piskar jag bara på en story. Nästa vrå. Nästa krök.

Men. Under ordströmmen den större idén, resonemanget, manuskriptet - orden - som bultar under den flyendes rock.

Nu är vi uppe i sju kapitel. 93 kvar.

tintomaraprojektet 5

Skriver i stort sett live. Märker att jag behöver ligga något kapitel före mig själv, plöjer textsjoken framför mig som en snövall; då hinner jag se igenom och redigera innan jag lägger ut det. Det är som att lägga ut stenarna till en bro samtidigt som man ska över den. Att - verkligen - skriva i steget.

Det är omöjligt att göra på vanligt sätt nu, gå tillbaka, ändra, byta namn, platser, stryka skeenden eller fixa till anakronismer och kasta om. Tillåter mig att korra felstavningar och justera stycken, men det ska var minimalt. Edera och skriva och skicka ut det på nätet i en faslig, men metodisk, fart. Avsnitt för avsnitt för avsnitt. Från 0 till 100 på 100 dagar.

Idag nummer 4.

Jobbmusik. Hittade Bottle Rockets på Spotify. En av Uncle Tupelos (de som blev Wilco och Son Volt) roadisar. Vassast: gitarren på Radar gun.

Apropå gitarrsolon och Wilco: Impossible Germany.

bänkbok 10

1 2 3 4 5 6 7 8 9

tintomaraprojektet 4

Vardag. Mot Allhelgonahelg. Är det så att de döda kommer närmare oss nu, eller är vi bara så bra på att suggerera deras närvaro - eftersom: de är oåterkallerligen borta, det är för alltid.

Jobbmusik. Det är något med det här: Prefab Sprout - trots allt det veckotidningsglättade och liksom smått storstadsjazzigt töntiga - som inte kan släppa. Jag har låten i huvudet hela tiden. Jag antar att det är uppriktigheten i både budskap och stomp. Såhär enkelt kan det också vara. Att vara hängiven sitt ärende. Den milda musiken är också möjlig att arbeta - åtminstone redigera och nätagera - till. Den största musiken att jobba till är dock tystnaden. Och trafiken där ute som en aldrig avslutad sömn.

Tredje kapitlet iväg.

Snart betalar jag in till Spotifys Premiumkonto. Kan omöjligt höra reklamen för det där byggvaruhuset en gång till. Då kommer jag också att hamna i de dödas sällskap. It is killing me.

tintomaraprojektet 3

Nu är det sjösatt. Jag vet alltså inte från dag till dag hur det ska gå. Jag är på det sättet med fullt ut i skapandeprocessen, liksom förlorad i den; texten får släpa med mig genom sina korridorer och öppna dörrar till nya kapitel. Jag bara anar skepnader och repliker där bakom.

Tillblivelsen är en del av projektet. Analysen utförs parallellt med skrivandet. Men det är vad som sker på den andra sidan som är det väsentliga. Här bara strössel över bildskärmen. Bloggrus. Igår, efter uppstarten, mycket trött. Bokstäverna började krypa ut ur huvudet som iglar; man kan se på sig så: som ett försöksdjur som har stängt in sig själv i en box fylld av ord, fraser, bisatser, radbrott. Men det är också en sådan vecka, folk går på knäna.

Då jag har sprungit en del maratonlopp vid det här laget, är den här arbetsinsatsen jämförbar med uppladdningen inför ett sådant. All koncentration vid löppassen, ingenting får störa eller stå i vägen. Ambitionen påminner på andra sätt också, då man vid en maratonsatsning alltid räknar med att loppet ska genomföras, att man ska vara i form och färdig just den dagen loppet går av stapeln och klara av att bryta mållinjen som planerat. Men maratonloppet har den givna tjusningen att man aldrig egentligen vet. Det kan gå åt fanders. Man kan bli sjuk. Den sista milen är ohygglig. Vädret kan förstöra alla förberedelser. Även om man har tränat och fyllt på vätske- och energidepåerna maximalt, så kan kroppen ge vika. Det gäller att vara mentalt fulladdad.

Den gamle Europamästaren Baldini sa, och detta vet varje löpare - från motionär till yppersta elit -, att hälften sitter i benen, hälften i huvudet. Man måste vara både fysiskt i trim och ha förmågan att koncentrera sig. Den japanske författaren och maratonlöparen Haruki Murakami skriver i sin lilla pärla What I Talk About When I Talk About Running att de tre viktigaste komponenterna till att bli romanförfattare är: talent, focus och endurance. Han menar att hur mycket talang man än har, måste man kunna fokusera och vara uthållig. Samma gäller vid löpning. Att vara både i momentet och hålla distansen ut.

tintomaraprojektet 2

Embryo har varit en märklig resa. Det började här. Vandrade hit. Och nu står vi här; det har gått några år. Jag tänker nu - det ligger i tiden - försöka få någon form av inkomst via nätskrivandet. Jag vet att det är svårt och vägarna är fortfarande inte bekväma att gå. Jag har alltid valt bort reklamen; dels ger den väldigt lite - mot vad den tar av utrymme och intresse för textens/bloggens verkliga budskap - dels förlorar det skrivna trovärdighet av reklamsponsringen. Man är, enkelt uttryckt, köpt.

Nätet är redan en plats där mänsklighetens största fiende - the greed - frodas. Embryo vill inte vara en del av det. Samtidigt, det gäller oss alla, man måste leva.

Jag tänkte - först - testa donationsmetoden. Men. Jag har värjt mig även för detta. Gåvor och välgörenhet i all ära, men jobb ska betalas med lön. Tjänst - att skriva - ersätts med inkomst och betalningar. Att be om donationer är att tigga. Och donationer ger man till frivilligorganisationer och fredsrörelser. Inte embryon.

Men då har jag lärt mig att man via epostadressen - magnus.carlbring@hotmail.com - kan betala in till Paypal, som en transaktion. Det är en väg att gå. En tjuga. En femtilapp. För att följa Embryos metamorfoser.

Hur gör man annars? Tips emottages tacksamt; jag vet att bloggosfären är full av kreativa innovatörer. Hur kan man exempelvis skriva en följetong som betalda prenumerationer (det är ett möjligt och spännande nästasteg)?

Men för nu - även om det inte är optimalt - väljer jag att skriva öppet, dag för dag, och hoppas att de som verkligen vill följa nätromanen betalar in en skärv. Säg att man pröjsar 100:- en gång. Som att köpa en hyfsat billig bok. Skillnaden är nu att den inte är klar och att man på det viset ställer ett krav på mig att prestera. Embryo har fans därute, det vet vi ju.

Det här är en ohygglig utmaning. Nervkittlande. Kreativ. Lite vansinnig. Det gillar jag; skrivandet blir aktivt och dumdristigt på ett intressant sätt. Jag antar att Carl Jonas Love Almqvist ande gick ner i mig natten mellan sommar- och vintertid och gav mig det här galna uppdraget.

3 A4 om dagen, i format och i snitt. Ledigt under vissa feriedagar och med en influensaklausul. Men, sammanlagt 100 dagar. Gånger 3 sidor.

Här, igen, bloggadressen för projektet: tintomara2punktnoll.blogspot.com.

tintomaraprojektet 1

Efter Embryo syndafloden. Han kliver in i en garderob och kommer ut: som tjej. Nu, snart vuxen, har han och hans kompisar gjort sitt på den här sidan cyberspace. Men på den andra sidan händelsehorisonten väntar nya prövningar.

Jag ska skriva en roman på 100 dagar. 3 sidor om dagen. Jag kallar den Tintomara 2.0.

Jag vet inte hur det kommer att gå. Jag vet inte vad som ska hända. Varje dag kommer att bli ett nytt skriväventyr. Det här är värre än bungyjump (och det skulle jag aldrig göra).

I morgon onsdag startar den expanderande romanen på bloggadressen tintomara2punktnoll.blogspot.com. Följ med igenom det svarta hålet och ut på andra sidan. Ingen vet vad som kommer att ske. Jo. Någon kommer förstås att dö. Maskeraden döljer alla ansikten. Berättelsen kommer att stjälas. Manuskriptet brinner innanför hans rock, den flyende tjyven. Eller inte. Inga förbehåll; blyfoten på och full gas genom tidsvarpen. I cyberrymden kan alla höra dig skriva.

litteraturen äger

Vem äger texten? Från att ha varit bly och grafit och lackade plåtar och papper på vals transformeras den till ettor och nollor och elektroniskt bläck.

Världens scannrar går varma, glasskivorna och digitalkamerorna fylls av ord ord ord. Och samtidigt pågår någon slags batalj om vem som äger rätt till dessa ord.

För mig som författare är svaret ganska givet. Jag. Och - när de har gjort dikterna romanerna prosastyckena bloggposterna fragmenten till sina egna upplevelser - de som läser mig. Resten är bizniz, mellanled, diskussion, produktion och distribution.

Att man, som Sigge Eklund gör i DN, ber om att få sänkt royalty på grund av digitaliseringen, är yrkesmässigt harakiri. Typ: Vem går in till sin arbetsgivare och ber om sänkt lön? Varför ska vi som lägger grunden till allt detta som produceras, trycks, distribueras, tankas hem, googlas upp, kopieras, stryka på foten? Det här handlar om litteraturen i stort. När en författare går ut offentligt och säger sig vara beredd - för branschens skull - att diminuera sina inkomstmöjligheter, bereder han knappast en väg för nya starka författarskap. Han skadskjuter istället en hel yrkesgrupp. Utan författare inga texter. Utan texter ingen bransch.

I SvD skriver samma dag Kjell Bohlund om Googleavtalet. Och menar att det bryter mot grundlagen. Jag är inte så säker; till en början betedde de sig uruselt och scannade utan vett och sans. Men i USA har man nu - efter stämningar - resonerat sig fram till lösningar. Och förhandlingarna fortgår. Det är så det måste göras - breda och gedigna samförståndslösningar, noggrant skrivna avtal efter reko förhandlingar där alla parter är ungefär lika nöjda/missnöjda. Google Books skriver, trots allt, på sina sidor: "Vi respekterar upphovsrättslagarna och det enorma kreativa arbete som författarna lägger ned på sina verk."

Såväl Bohlund som Eklund missar dessutom att Google Books inte får ensamrätt på de böcker de scannar; även efter Googles aktion kan man ge ut verken digitalt via andra kanaler. Pelle Snickars från KB hejar på Google i sin understreckare i SvD. Men borde inte biblioteket varit långt före Google? Borde inte staten - vilken myndighet det nu är som skulle göra det här jobbet - se till att kulturarvet, i stort, digitaliseras på fullt allvar?

Om upphovsmännen erbjöds en - försvarlig och solidariskt framförhandlad - summa av statliga medel, för att deras verk scannades in av biblioteken själva; det skulle både ge ett ordentligt kulturstöd och nya arbetstillfällen och öka möjligheten att söka på text och material på nätet och på bibblorna. Både forskare och nöjesläsare skulle hitta nya trådar att nysta i, nya alster och gamla texter, utgångna böcker skulle få nytt liv. En bok för alla i den digitala tidsåldern.

Men. Aldrig att vi som sitter längst ned i ordgruvan och hackar i den svarta bokstavsgrafiten ska ge upp våra rättigheter. Det är ur det skrivande djupet som allt detta skum på ytan - vem som ska distribuera vad och på vilket sätt och till vilket pris - härstammar. Därför är det - för den enskilde upphovsmannens möjligheter att klara sig i digitaliseringens tidevarv - av största vikt också att upphovsrätten skyddas och stärks.

Risktagandet man gör som skrivande person är enormt. Det är en satsning för livet. Och det är inget man kan skryta med eller framhålla, det är självvalt. Men man ska inte behöva stå och bocka och be om att få en mindre del av kakan, på grund av alla tekniska framsteg. Litteraturen är längre än så. Författarna ska givetvis använda sig av tekniken för att komma närmare dem för vilka vi skriver. Läsarna.

verkliga nyheter

hurra

hurra

grottbokens folk

Längst ner under allting - under underst - sitter bokstavsträlarna och knåpar ihop bokstav för bokstav. Det blir en enda lång aldrig avslutad berättelse som vandrar från det urtida Persien och genom det antika Grekland och Bysans och runt jordklotsen genom det ryska artonhundratalet och den europeiska realismen och över den latinamerikanska sjungande kontinenten och över prärien i Amerika och de korthuggna prosaisterna och flaxande upp i den senmodernistiska himlen med sina trasor av text och hem hit. Bildskärmen lyser av ord. Det går ett lod rakt ner genom litteraturhistorien, ner i orterna djupt i ordgruvan där varje ord byggs samman, tuggas och spottas och fejas och ansas och yxas och slipas och skickas till slut upp som gnistrande ädelstenar eller som svarta bitar av renaste kol. Nu är de här. Nu sprider vi ut dem över internet.

teleapati

vad gör du embryo det undrar jag nu yo

läser

vad läser du det undrar jag nu

bröderna kramarmassov

men du har ju ingen brok

nej men jag har ett chips: vill du smakra

ett chips

yep: i hjärnbarken mitt i roten: här inne

där inne: under helikoptermössan

yep: orden sprutar jag in här: jag bara kropplar usbpinnen till kroppen: här nere

där?

yep

men är det inte lite obekvämt att ha usbpinnen: där?

jo man får sitta försiktigt det säjer jag nu: men vad gör man inte för en grod bok det säjer jag nu

yo

text

Vad gör du Embryo det undrar jag nu.

Skriver.

Jamen det ser jag: Vad skriver du?

Text.

Åhå. Går det bra?

Så kan man inte fråga.

Kan man inte.

Nej. Eller jo. Men man kan inte svara. Man kan inte använda slika begrepp. Bra. Dåligt. Det går ibland långsamt ibland fort. Ibland går det uppför. Ibland nedför. Ibland går det igenom ett svårt hål. Ibland går det rakt upp i rymden, i tomma intet. Ibland går det hit och dit. Ibland går det i cirklar. Ibland går det ...

Ja ja. Jag ska inte störa då.

Så kan man inte säga.

Kan man inte.

Jo det kan man. Jag bara skojade.

Jaha.

Jag bara skrev en grej.

Vaddå?

Det här.

internet

Sverkcers farra kommer vinglande nedför gatan på sin krångliga cykel med fickorna fulla av silvermynt och guld. Han skrattar högt, kastar en hatt i luften. Kastar en till. Och ännu en. Flera!

- Jag har hur många hattar som helst! Jag är galet rik.

Embryo och Farran står vid staketet och försöker sparka igång en gammal ihjälskrämd Zündapp.

- Vad är det som händer det undrar jag nu.

Och Sverkcers farra bromsar in och kastar cykeln ifrån sig. Och en till. Ännu en. Han har hela rocken full av cyklar.

- Jag har hur många cyklar som helst!

- Vad är det som har hänt?

- Internet!

- Jaha. Och.

- Jag fick epost från en gammal kollega jag inte har kommit ihåg någonsin. Och det visade sej att en massa för mej lagom okända personer är skyldiga mej en miljard dollar.

- Oj.

- Och sen fick jag femhundra dollar av en pokerspelare och vann gång på gång. Det bara sprutade sedlar ur usbporten.

- Oj.

- Internet! Det är gratis och vansinnigt!

Och Sverkcers farra plockar fram en bärbar dator ur rocken och kastar iväg. Och en till. Och ännu en. Till slut skruvar han av sej huvudet och kastar iväg.

- Jag har hur många som helst!

ekumenik

Sverkcer och Embryo och Abuabu står som så ofta förr med varsitt dvdkonvolut i händerna och försvarar sina val.

"Alltså Huset som Gud drömde är den obsalut läbbrigaste som finns."

"Alltså prästident Nixon är den obsalut läbbrigaste som finns."

"Alltså Djungelboken 2 ... den har vi ju inte ens sett mer än tio gånger."

Till slut slår Sverkcer ut med armarna.

"Vi hyr allihop."

Och Abuabu: "Vi hyr ingen alls."

Embryo ställer tillbaks sitt förslag och drar ut ett nytt, ett trumfkort.

"Långbens Olympiska spel."

"Isses."

"Det säger jag nu. Yo."

Och de andra lägger armarna om hans axlar och gnuggar honom i helikoptermössan.

"Eftersom hemmagrymmet. Eftersom boxningsfinalen."

Och med chipspåsar och läskeblask tågar de ut ur det skimrande dvdtemplet. Ovanför dem brinner oktoberhimlens skärvor och månen lutar sig över världen med ett milt, enande leende. Vi hör allihop ihop.

helpless

neil young live at massey hall 1971

ordbro

läs

lyssna

tolerans

medförståelse

inlevelse

kunskap

samtal

insikt

bro

Vad gör du Embryo det undrar jag nu yo.

Brygger en bro.

En bro? Vardå?

Här.

En ordbro.

Yep. Herregudrun här står folk på varsin sida av allting alltid och bara kastar allt elände på varandra sen urminnes tider och in i framtiden. Nån gång måste vi hitta en ny gång att gå på.

retro

Skruvat, knäppt och alldeles underbart

"Det är en närmast oupphörligt underhållande historia — vilket inte säger lite med tanke på att boken är på över 470 sidor.
Både det svenska medie- och kulturlivet utsätts för groteska parodier. Satiren är sällan subtil men alltid skarp och vansinnigt rolig. Magnus Carlbrings kritik av kommersialismen och populismen i kulturlivet är drastisk och slår ofta till från oväntat håll."

Catrin Ormestad, UNT, 040909

Gammal länk återfunnen

Propp på Bokus

lästips

Hatet mot muslimer av Andreas Malm. Igår klev vardagsverkligheten alldeles för snabbt in i texten. Men Malm såg allt det där komma; i boken dras linjerna tydligt bakåt och framåt och varningsklockorna ringer överallt. Han skriver i förordet: "Fascismen har nu även i Sverige ett hav att simma i."

Ja. Vi vet det nu. Det man bara anade flöt upp till ytan. Vi måste skyndsamt minska polariseringen, öka medförståelsen och skapa dialoger - överallt - om vilka vi människor är och vad vi gör här.

ibn al arabi

"The movement which is the existence of the universe is the movement of love."

Ibn 'Arabi, Fusûs al-Hikam

roky2

i walked with a zombie

förbjud allting

Förbjud maskerader. Förbjud hockeymålvakter. Förbjud Sverkcers farra att ha en pappåse på huvudet då och då (eftersom det är hans egna grej). Förbjud biodlare. Förbjud smink. Förbjud clownnäsor, peruker, bredbrättade hattar, sorgflor. Förbjud alltför stora toppluvor, huvtröjor, parkas, dufflar, björnskinnsmössor. Förbjud spegelglasögon och alla andra solglasögon. Äh förbjud folk att bära glasögon överhuvudtaget. Förbjud folk att bära på nånting alls. Förbjud bijouterier, skor, jeans, kappor, halsdukar, underkläder, pjäxor, sandaler, strumpbyxor, pushupbehåar, badbrallor, hawaiikalsonger. Förbjud rutiga kläder. Förbjud randigt. Förbjud mångfald, olikheter, blomsteruppsättningar, dyra kravatter, smokingpartyn, arbetsoveraller, förbjud integralhjälmar, prästkappor, poetmantlar, lagdräkter. Förbjud teatrar. Förbjud biografvaktmästarkostymer. Förbjud kirurgmasker, gasmasker. Förbjud all form av förställning, inbillning, fantasi. Förbjud litteratur. Förbjud internet. Pseudonymer. Förbjud yrkesroller och myndighetspersoner och förbjud politiker. Förbjud glass, när ni ändå håller på. Ja förbjud precis allting. Utom mig.

world wide web

Det ringer på dörren. Morran släpar sej in i brakrummet och låser om sej. Farran glömmer sej bakom tevetofflan. Brollan börjar genast försvinna in i väggen. Kvar blir Embryo. Det ringer på dörren förtvivlat.

Då Embryo är en vänlig själ öppnar han till slut.

Där står deras kusin, Kapitalistsvinet. I handen har han en mobiltelefon. Han strålar av vansinnig glädje.

- Hallon!

- Yo. Kliv på rakt in och dräll överallt det säjer jag nu.

Och Kapitalistsvinet kliver på och hänger inte av sej någonstans utan börjar genast berätta allting om ingenting.

- Inuti i den här, säjer han. Och pekar på den lysande displayen. Inuti den här har jag allting.

- Oj.

- Precis allting.

- Oj oj oj.

- Om jag trycker på den här lilla knappen som knappt syns hamnar jag mitt i alltings mitt. Alla kan nå mej alltid.

- Kul. För dom.

- Och jag kan nå alla alltid. Jag är världens mitt.

- Wow.

- Och nu kan du - Embryo - hamna där också.

- Var då?

- Mitt i prick i mitten.

- Wow.

- Om du köper den här för nästan ingenting - då ligger världen för dina fötter.

- Men ...

- Inga protester! Du vill väl hamna i händelsernas centrum?

- Nej.

- Jodå. Det vill alla. Du vill vara i mitten av mitten.

- Nej.

- Sluta larva dej. Alla vill vara där.

- Inte jag.

- Men kom igen. Alla vill synas.

- Nej.

- Embryo.

- Ja.

- Det är gratis. Nästan. Ett knapptryck bara. Från allt.

- Tryck du.

Och Kapitalistsvinet trycker. Och i ett nu är han försvunnen. Dörren svänger efter honom. Dagsljuset i en vit bård över hallgolvet. Himlen utanför är grå som entropi. Det råder frid på jorden.

tvättvisa

tvätta din kalsong
och sjung en sång

orättvisa

Struttsministern har de här idéerna om orättvisa. Därför inför han vissa regler. Om exempelvis skolkministern inte är närvarande på ett möte, då får han ett litet straff. Ingen bulle till kaffet: "Oj tog dom slut?!". En lapp på ryggen där det står: Sparka mej. Gliringar. Tjyvnyp. Allt är tillåtet.

Och om någon av ministrarna råkar bli sjuk, då blir straffet högre. Ju sjukare man blir, desto högre straff. Frilansministern har hjälpt till och gjort en liten skala. 1. Förkylning: avdrag på lönen. 2. Kroppsskada (typ benbrott): ingen semester. 3. Grisinfluensa: indragna lunchkuponger, samt inga fikapauser någonsin mer. 4. Livshotande sjukdomar: ingen pension, samt ingen julgåva.

Och nu sitter de där, struttsministern i sin säng och frilansministern i sin. Bägge apsjuka. Febertermometrarna glöder. Ögonen brinner. Näsan rinner.

Skolkministern sms:ar alla andra: TJI FICK DOM SÅ SPRACK DOM.

rättvisa

Farran har de här idéerna om rättvisa. Allt ska delas lika. Bördor som välgång.

Nu ska de ut i skogen. Morran tar ryggsäcken. Farran svampkorgen. Brollan får bära det lilla husljuset Mysko. Embryo får dra vagnen med all ved.

- Ja man får inte bryta kvistar, säger Farran med ett finger i luften. Allemansreträtten ni vet.

- Men ... klagar Embryo.

- Inga men.

- Men. Mysko väger ingenting.

- Åjo, säger Farran. Det där lilla krypet kan vara nog så krångligt att holland reda på.

- Men all den här veden ... det är ett ton. Jag kommer att dö.

- Ånä. Vi ska bara plocka lite svamp herregudrun. Ingen har dött av en skogspromenix. Upp med hakarn.

- Men ...

- Äpp äpp äpp. Nu tar vi ut kompassriktningen Morran.

Och Morran hukar sig över kartan och kompassen och vädrar i luften och ser hur lavan växer på stammarna och åt vilket håll myrorna kryper och i vilket väderstreck grodorna kväker.

- Hitåt, säger hon och pekar med hela handen.

Och det lilla tåget tar fart. Slingrar sig över daggstänkta berg. Farran småsjunger på en stump ingen förut har hört. Brollan släpper ned Mysko och dom leker tafatt i snåren. Och sist kommer Embryo med vagnen proppfull; det är som att släpa en pråm i en flod utan vatten. Svetten forsar. Blicken är vild av utmattning och törst. Till slut måste man ändå säga ifrån på allvar.

- Herregudrun, stönar Embryo. Hjälp mig. Hjälp mig.

Och Morran gör halt och håller upp en hand och ser sig omkring.

- Här är det, säger hon och kavar av sig ryggsäcken och plockar upp matsäcken och Farran staplar av all ved och gör en väldig brasa och efter någon timma har alla ätit allting och ligger i mossan och rapar och suckar och till slut är det dags att bege sig hemåt. Farran stönar och suckar; svampkorgen är full av kremlor och kringlor och väger sina modiga kilon. Mysko är apmätt och dödstrött och Brollan får kånka djuret medvetslöst på ryggen. Morran går längst fram med blicken sömnigt pejlande i kompass och karta.

Och sist kommer Embryo, med vedvagnen tom och lätt under armen och på starka, nyväckta ben. Ingenting väger ett jota. Livet är alldeles för enkelt, för välfungerande, för okomplicerat. Embryo skriver en vers i sitt huvud. Solen skiner ännu en stund, innan den sakta sjunker bakom villaområdet som de nu träder in i som hobbitar rakt ur en sagoroman.

sälsafari

Nä nu ger vi den i det här.

Farran och Embryo och Brollan och Morran och det lilla heliga ljuset Mysko packar allt dom äger och har - en korg ananas en flaska franskt - i en gisten eka och Morran sätter sig vid årorna och Farran i aktern med megafonen och sen bara ror dom rakt ut mot havsbranden havsbandet havsbranten och när natten kommer fortsätter dom att ro - byts av och bryts av och svär och flämtar under årorna och nu är det Brollan som gormar dom framåt: "Galärslavar!" - och till slut stiger solen som en väldig brinnande blomma framför dom och dom låter båten bara glida in i soluppgången som en rymdskyttel över händelsehorisonten och in i nästa dimension.

okcså där svimmrar bråkstäverna
under bråten som flimrande skimrande
punkter: ...

okcså där tittrar sälarna upp ur vattnet
som nyfikna telefonjakc:

..

..

innan dom dykrer upp okcså ner igen
okcså bokstäverna stävar utåt
bortåt
okcså bror dom hemåt
långsamt: årtag
för årtag år för år eon för eon
tills dom strår på tröskeln
till värkligheten igen

- poff! -

Hemma. Villagatan. Himlen som skymmer. Teven som susar. Det är vilken vardag som helst ånyo. Farran bläddrar igenom gomorrontidningen: allting har redan hänt och passerat. Morran hukar över en algoritm. Brollan står med händerna i akvariet. Embryo vid sitt tangentbord med självlysande ansikte. Det lilla husljuset Mysko sitter i fönstret och tittar upp mot skärvhimlen. Skärvorna ser tillbaks på honom, tysta och tomma i mörkret.

upp till kramp

vad är det du skriver embryo det undrar jag nu yo

bråkstäver

åsiktspolis

Mitt i mediaströmmen står en liten åsiktspolis och skäller: Andra ska inte få klandra andra för deras klander av andra. Den enda som får klandra andra för deras klander av varandra eller av andra, det är jag.

verklighetens folktribunal

Gillar du Så ska det låta?

Nej. (Overklig)

Gillar du fredagsmys?

Ja. (Verklig)

Har du vänstersympatier?

Åjovars. (Overklig)

Gillar du Anna Odells installation?

Absolut; den var stark. (Mycket overklig)

Och graffiti?

Jomenvisst; det är folkets egen röst. (Extremt overklig)

Ogillar du köphysteri?

Ja. (Verklig)

Kan du tänka dig shoppingfria söndagar?

Ja. (Verklig) Jag kan tänka mig shoppingfria vardagar också. (Overklig) Och bilfria. (Ännu mer overklig)

Läser du böcker?

Ja. (Verklig)

Läser du mycket böcker?

Ja. (Ganska overklig)

För mycket?

Det kan man inte. (Overklig)

Läser du hellre böcker än ser på Så ska det låta?

Ja. (Helt overklig)

Har du familj?

Ja. (Verklig)

Åker du på semester?

Ja. (Verklig)

Arbetar du?

Ja. (Verklig)

Har du en teori om hur livet ska levas?

Ja. (Verklig)

Är det en märklig teori?

Kanske för dig, jag vet inte. (Overklig)

Abstrakt konst, är det verkligt eller overkligt?

Verkligt. (Overklig)

Monty Python, är deras humor kul?

Ja. (Overklig)

Är konstigheter normalt?

Ja. (Overklig)

Är det normala konstigt?

Ja. Lite. (Overklig)

Nä nu får det räcka. Vi vet nog. Vi dömer dig härmed - med en tydlig röstmajoritet - till att tillhöra overklighetens folk. Ditt straff blir att i tid och evighet rulla uppför en backe i en gammal folkvagn och på den uråldriga bilradion ständigt återhöra örhängen från förr som du inte visste att du kunde vare sig texten eller melodin till. Egentligen borde vi ju säga grattis. Det där låter ju kul.

publikum

Och i publiken sitter en massa äggplantor - embryon - med glosögda blickar och vidöppna käftar och applåderar hela skådespelet. Där kan vemsomhelst räknas in: bildad som obildad. Alla ska med. Det enda som är viktigt är vad man har i popcornskålen (proppcorn) och vem som har kontroll över fjärrkontrollen.

domarjäveln

Ja och i mitten har vi domarjäveln. Det är en välkammad och dumdryg och bredkäftad typ som aldrig har rätt men alltid fel och vars främsta egenskap är att räkna in sina egna självmål som goda meriter. Domarjäveln är värre än en vindflöjel; han är en bromskloss som man kan flytta allt eftersom.

så ska det låta

I ena laget har vi eliten: det är ett slags överutbildade intellektuella robotar som ser ner på allt och alla. De är vältränade och vet för mycket och kan för mycket och har för många insikter om människans skörhet och felbarhet. Och de är alltid fruktansvärt olyckliga.

I det andra laget har vi verklighetens folk: det är ett slags underutbildade amöbor som knappt orkar släpa sig till tevesoffan utan att få vällevnadssjukdomar. De kan ingenting om någonting och sköter sig själva och skiter i andra. Och de är alltid fruktansvärt aplyckliga.

åsiktselit

Farran har alltid åsikter om allting. Om vilket avsnitt av Seinfeld som är det bästa (Marinbiologen). Om vem som ska bli nästa förbundskapten (Svennis och Grip med Henke som tredjetränare ute på gräset). Om årets Idol (måste bli den där mini-Van Morrison). Om årets nya glassar (vem ÄR den där Ben & Jerry; ta hit dom så ska jag lära dom vad man INTE kan stoppa i glass). Om semikolonets användande (det är den perfekta knäleden mellan två fullständiga satser; ett slags språkets internkommunikation, en osynlig våg, en handrörelse som vispar om i rytm och meningars rörelser; samtidigt är tecknet friare än så, det är nästan omöjligt att helt definiera, en grammatikens libero, satsdelarnas zlatan). Om skattepolitik (ju rättvisare desto mer rättvist - är det svårt eller?). Om samhällsbygget (lägg grunden för de svagaste; låt ingen klättra på någon annan). Om vädret (det duger). Om kaffepauser (livets mening). Om Gud (ett inre falsarium som kan skapa en - bedräglig men säkert betryggande - trygghet). Om hur andra människor lever sitt liv (bara dom inte trampar på någon så). Om åsiktsfrihet (trodde inte man skulle behöva försvara något sådant, idag). Om åsiktselit (absolut: vi är alla bäst).

cowboy

cowbyo

cowboy

vad jobbar du med embryo det undrar jag nu yo

bokstavskötsel: samlar ihop ordhorden ute på svärien

rätt fel

vad har du för livsåskådning embryo det undrar jag nu yo

bokstavstro

bro

var bror du embryo det undrar jag nu yo

i ett bokstavskomplex

fel rätt

vad är det du äter embryo det undrar jag nu yo

bokstavssoppa

störtregn

Sverkcers farra är alltid först på plats. Står där med ansiktet vänt upp mot den gråsvarta himlen och tar emot alltihop. Det smattrar mot pannan och kinderna och det händer att han öppnar munnen och låter det skölja runt. Bäst är oktoberregnet, det kalla, nästan underkylda, som verkligen känns mot huden och blöter ner kläderna ordentligt. Man ska känna att man har varit där, i regnet.

Efter Sverkcers farra kommer de andra. Hela samhället ger sig ut. Alla står med ansiktena vända upp mot mörkret. Tar emot. Låt det regna bara. Ös på.

vmkval

Farran gör korstecknet och kysser tröskeln som vore den en sidlinje och kliver in i bradagsrummet i sina blågula kläder och hälsar på publiken som sitter i tevesoffan med händerna djupt nere i popcornskålarna och han joggar ett varv först runt soffbordet och skakar loss lederna och stretchar nacken och sen ställer han sej mitt på golvet och kickar med en osynlig trasa i luften och låter den liksom studsa upp mot taket innan han tar emot den på ryggen och får den att rulla ned på vristen och sedan tjongar han den med full kraft rakt upp plasmaskärmens svarta ramkryss och sträcker armarna i luften för att ta emot folkets totala jubel: Farran Farran Farran!

utmaningen

"Skriv någonting om [a] den fria viljans begränsningar och möjligheter, om [b] vad man kan leva utan och inte, om [c] vad som är möjligt att förhålla sig med distans till och inte." david074

okej

på a svarar vi: det blir som en malström ett svart hål som att stå vid en händelsehorisont och inse att allt och ingenting är mögligt

på b svarar vi: varandra: och inte

på c svarar vi: allt och ingenting: men man ska akta sej för att trampa på dom som är mindre

retro

mac

paradox

Redan de gamla grekerna hade sina Bellmanhistorier. Men då hette han inte Bellman.

andras idéer

Embryos kusin - Kapitalistsvinet - har fått en lidnersk knäpp. Eller inte bara en. Ett par hundra tusen, som det verkar. Han springer omkring och köper och säljer precis allting som går och står och sitter och ligger och som man kan flytta. Eller inte.

"Vad kostar den här gatan?"

"Men, snälla lilla vän, det här är inte Monopol. Det här är verkligheten."

"Vill du köpa min själ?"

"Vad tror du om mig, att jag är Hin håle själv?

"Jag köper er teve. Vad ska ni ha för den?"

"Men det går inte. Det är match på gång."

"Just därför. Ni får ett par tusen. Vad ska ni ha för köksmöblerna? Frysskåpet? Vad kostar hela garaget? Hur mycket tycker ni att himlen här ovanför är värd? Månen, vad ska jag ge för den?"

Och folk ger upp. Man orkar inte med allt tjat. Köp. Sälj. Köp. Sälj. Konsumismen står dem upp i halsen. Ta det då. Du får allt billigt, din gaphals. Till slut har han köpt allting. Hela verkligheten. Och blir sittande där, mitt i skiten.

"Vad ska jag med allt det här det undrar jag nu."

"Njut av det. Du äger."

"Men det är lite ensamt. Tomt liksom."

"Äh. Du är the boss."

"Vill du ha någonting? En bro."

"Nej tack."

"Men kom igen. Nånting. En snabbmatsrestaurang; jag har på tok för många."

"Nej det är bra. Jag behöver ingenting."

"Är det ingen som vill ha någonting?"

"Nej tack."

"INGENTING ALLS?"

"NEJ BEHÅLL ALLTING SJÄLV DU."

"Men. Vad ska jag med det till då. Om ingen annan vill ha det? Va? Hallå? Hallå?"

Och vi lämnar honom där, med sitt habegär tillfredsställt för all framtid och i all tid och evighet. Amen.

sprock

Embryo och Abuabu och Sverkcer sitter utanför dvdbutiken och äter varsin krokusboll. Plötsligt inträffar det oväntade. Ett Ufo landar mitt i rondellen. Ut kliver en massa rymdvarelser. De är stora och plufsiga och klädda i grymma overaller. Rymdtjejerna i silveroveraller. Rymdkillarna i guldoveraller. Eller om det är tvärtom, det är inte så lätt att avgöra. Nu kommer de över till grabbarna.

- Hrlgfrpr.

Sverkcer plockar fram sin mobil, kopplar upp sig på nätet och översätter alltihopa.

Embryo och Abuabu kollar ner i den lysande displayen.

- Vad står det? Vad sa han?

- Hrlgfrpr.

- Men vad betyder det?

- Ingen aning.

Strax därpå skakar de hand allihop. Rymdvarelserna går in i butiken och hyr hela hyllan med sciencefiction. Betalar med ett ganska underligt kort. Kliver ombord på sitt Ufo igen och försvinner med en vissling mot solen. Dvdmannen kommer ut och drar av sig kepsen och kliar sig i skulten och muttrar något om astronomiska förseningsavgifter.

nya idéer

Man kunde tänka sig ett teveprogram där man låser in en massa människor som inte känner varandra. Och så får de laga mat tills de dör.

Man kunde tänka sig ett teveprogram där man låser in en massa människor. Och så får de äta upp varandra.

Man kunde tänka sig en massa mat. Och så får man låsa in den.

Man kunde tänka sig ett teveprogram där någon gör allting. Och så får man låsa in den som gör allt det där.

Man kunde tänka sig ett inlåst teveprogram. Som ingen fick se.

Man kunde tänka sig ett teveprogram som alla fick se tills de dog.

Man kunde tänka sig döden.

Nej det kunde man inte.

spårk

Här sitter folk överallt och hukar över sina tangentbord: det är som en öken. Man hör bara smattrandet från fingrarna som sveper över bokstäverna: det låter som regn eller som vågor eller som regn i vågor.

Man borde ge dem en spårk i själva härligheten.

Och.

Och få ut dem i friska luften: tänk dig en armada av vinglande tangentbordszombies som med bildskärmsansikten och usb-kablar hängande ur fickorna kommer raglande in på Coop Konsum. Ge oss mat ge oss tröst. Eller som söker jobb. Behöver ni ett oändligt antal ettor och nollor? Eller som demonstrerar mot någonting vadsomhelst. Eller för något: a) fred på jordklotsen b) spårka loss språket från sitt fängelse: kommatecken punkter grymmatik radbrott och andra kriminaliteter.

roky

apropå bermuda

abuabu shakespeare

Farran: (in från höger) Var är min skriftnyckel?

Brollan: (uppifrån andra våningen) Var är min bryrsejpenna?

Morran: (från tevesoffan) Var är min kulturspetspenna?

Embryo: (inifrån sitt rum) Var är mitt tangentord?

Det bultar på dörren. Det lilla husljuset Mysko pinnar iväg och öppnar. Kulissen svajar. I dörren står Abuabu. Han har ett manuskript under armen, det liksom dräller ner ord på farstutrappen och över hans fötter.

Morran: (med sopborste) Herregudrun.

Abuabu: Jag har skrivit en pjäs.

Embryo: Aha! Det är alltså du som har snott alla skrivdon.

Farran: Aha!

Brollan: Aha!

Morran: Det ska han få för den lille dramatikern.

Och sedan ger de sig på honom allihop. Smack. Tjoff. Tills papper och ord ligger utspridda över golvet. Väggarna är nedsmetade av regianvisningar, scenerier, staffage, rekvisita, repliker som skriker ut sitt budskap. Allt är dumt. Övertydligt. Illa skrivet. Till slut kravlar Abuabu mot utgången. Farran kastar en ridå efter honom.

Farran: Grå i kloster!

spelar roll

hallon embryo

yo

vad hänger

åh: inte mycket: jag pluggar in den här rollen

åh: ska du spela teater

nej nej: det här är på riktigt

på riktigt

yep

vad ska du spela för roll: på riktigt

embryo

jag vet jag vet: men vilken roll är det

embryo

ska du spela: dig själv?

yep

okej: vad händer: får jag läsa

visst: först kommer du in från vänster

där borta

yep

okej: och då säger jag: hallon embryo

yep: och jag svarar: (i rollen som embryo) yo

och jag: (i rollen som mig själv) vad hänger

embryo: åh: inte mycket: jag pluggar in den här rollen

jag: åh: ska du spela teater

embryo: nej nej: det här är på riktigt

jag: på riktigt

okej: och så håller vi på sådär: sida upp och sida ner

yep: dag ut och dag in

men: har vi roligt det undrar jag nu

obsalut

jag: (skrattar)

embryo: (likadant)

bermuda

ithaka!

allihopa i alla a i asien

ä en ö

är vi i extas eller texas det undrar jag nu

på gatorna i ystad

paris!

å nu kom dom till en å

embryofamiljen på brrrilsemester

kinderegg

Scen: Rosenblad. Struttsministern samlar sina allierade kring förmiddagsfikat.

Struttsministern: Idag får alla presenter.

Alla: Åh!

Struttsministern: Eftersom vi har sänkt skratten igen och igen.

Alla: Åh!

Frilansministern: (stroppar ner hela huvudet i stroppskålen, det ekar där inne) Snart har vi ingen skratt kvar.

Specialministern: (stroppar ner handen i struttsministerns brakficka) Är det en jättebanan? Eller kanske pain riche?

Struttsministern: Nej nej.

Alla andra ministrar: (stroppar ner händerna i snyltburken) Är det extraarvoden specialbonusar reservtillägg?

Struttsministern: Nej nej. Det är tre grejer i ett.

Alla: Åh!

Struttsministern: (med en knuten näve) Det är det grötrörda alternativet.

Alla: (med viss tvekan) Åh.

Struttsministern: (med ett finger i luften) De tre bockarna Bruce.

Alla: Åh. Nä.

Struttsministern: (med tre fingrar i luften) En överraskning. En grodis. Och en kräksak.

Alla: Yacki.

Och alla ut åt höger. Ännu mer åt höger. Ja. Ut med dem bara.

specialaren

Specialministern håller ett litet anförande för de övriga på Rosenblad. Han står där framme i ljuset från den projicerade datorbilden. Det speglas i hans glasögon, ljuset och de andra. Ansiktena. Munnarna. Skedarna som blänker. Man äter gräddtårta. Man dricker påtår. Man lägger armarna i kors. Man nickar instämmande (utan att veta åt vad). Man hummar. Man kollar mobilen i smyg. Man tittar ut över verkligheten där utanför: den är blåtonad. Man anar en enorm plattskärmsteve inne på struttsministerns kontor. Zlatan gör ett inlägg därborta, drar en försvarare. Nu kommer en reklamsnutt.

Alla gäspar.

Specialministern har just lärt sig det här mer powerpoint. Han klickar och det kommer upp en bild på hans lilla hund, en terrier. Äsch då. Han klickar igen och det kommer upp en bild på hans fru, en liten terrier. Äsch då. Han klickar igen och det kommer upp en bild på honom själv. Det är under Palmedalsveckan. Han gör v-tecknet bakom nacken på en rauk. Nu börjar det på allvar; han bläddrar förbi en miljard bilder på ansikten. Äsch då. Äsch då.

- Det här är Facebook, säger han. Här bor verklighetens folk.

Nu kommer en bild på solen, en sån där nebulosalik närbild med eldstormar och tungor som spretar ut i rymden.

- Det här är solen som ni ser.

Nu gör han en paus och väntar på någon slags respons.

- Ser ni?

Ingen svarar. Alla dricker påtår, sörplar. Tar en bit tårta. Specialministern fortsätter att prata om allt och ingenting. Det är bara en massa ord. Det går en evighet. Nu kommer det in två vakter och bär ut honom som en pappskylt under armarna. De morsar åt de andra: struttsministern, frilansministern. Hela gänget reser sig och kollar sin mobiler, nu helt öppet.

Struttsministern sträcker på sig, kollar in på sitt kontor. Teven därborta. Ser hur Zlatan gör en kroppsfint, glider emellan två försvarare, tjongar till trasan och den smiter just över ribban.

- Grym han är ändå, den där.

Alla nickar instämmande.

Någon säger: - Vilken kanon.

- Nä, säger struttsministern. Nu tar vi långlunch eller vad säger ni?

- Kanon.

folk

Om man exempelvis skriver: jag är som folk är mest.

Hur är man då?

då

då: det kan både vara då: när det nya kommer

och då: när det redan har blivit det som var nytt

nu

embryo

embryo

hallon embryo: vad gör du där inne

embryo

vakna

embryo vad gör du där inne

SKRIVER DET SÄJER JAG NU STÖR EJ STÅR DET PÅ SKYLTEN LÄS SJÄLV ALLTING: I den merkantila efterindustriella och snart postdigitala tidsåldern blir ofta individen kollektiviserad utan att han eller hon kan värja sig det är faran med att fösa samman i tysta majoriteter (som ej har yppat sin åsikt (eftersom de (vilka de nu är) är en just en tyst - eller snarare: tystad - majoritet)) som man kallar "verklighetens folk" eller "vanliga människor" eller inordnar i ytterst abstraherande begrepp som "som folk är" eller "folk i allmänhet"; därför är det självvalda kollektivet en så mycket starkare entitet och bildar en långsam utåtrörelse - mot periferin där man kan nå och till slut omfatta alla - där ord som solidaritet, jämlikhet, medförståelse och enande får en ny - och alldeles självklar - betydelse.

jaha: okcså vart ska det där ledra

vilkcet då

orden: ordhorden

herregudrun: jag vet inte: dom är som en flod i en flod

saknrar du inte ditt embryo: embryot till embryo

nej nej: inuti glödrer ännu ananananasen

det kan den väl inte göran

nähä: då glödrer någnonting annat: en krålrot en branan en skrattsumas det finskc en melon andra grejer som kan ta vid ta över fortsätta hållra på tjatra övergrå i någonting eller ingenting annat: om man går ner i floden blir man blört

blört

ja ellrer vårt

vårt

ja det är allt vi har: dykrer du djuprare blir du djup det säjer jag nu

yo

retro

aftonbladet 06

svampsoppa

detta har hänt

Embryo föddes, växte upp, åldrades, dog plötsligt. Återvände från Ingenstans, byggde upp ett imperium. Satte sig upp mot gudarna. Satte sig upp mot makten. Satte sig upp mot ondskan dumheten människoföraktet miljöförstöringen kapitalismens rovgirighet. Mördades bestialiskt; slets i stycken och/eller sprängdes i atomer. Grävdes ned överallt. Spreds för vinden. Återsamlades i en annan dimension. Kom tillbaks på en knarrande trehjuling och med helikoptermössan snurrande på skulten. Solen gick upp över radhusområdet. Stridsvagnarna rullade in. Tredje världskriget var här och himlen täcktes av stridsrök och oavbrutet tjöt alarmsignalerna. Embryo slog på datorn; allt var vitt och ljust och tyst.

fnsvampen

foppasvamp

svampbob

helikoptersvamp

båtsvamp

rallysvamp

vanlig svamp

svamphöst

en vanlig dag bland vanligt folk i verkligheten

Det var en hyggligt genomtråkig torsdag. Embryo och hans bäste kompis Abuabu satt på trappen utanför dvdbutiken, på samma sätt som de alltid gjorde. De tillhör de här människorna - de unga - som inte har något att se fram emot. De kommer inte att bli rika. De kommer kanske inte ens att få något jobb. De har ingen gedigen bakgrund, ingen ordentlig utbildning. De kan egentligen ingenting. Mer än att hänga utanför dvdbutiken och diskutera vardagliga grejer. Som det senaste bankrånet. Som den där influensan som ingen verkar bli sjuk av. Som attacken mot kulturarbetarna (Embryo: "Jag skulle gärna bli författare eller nånting, men nu vet jag faktiskt inte."). Som Allsvenskan (Abuabu: "Varför är det så lätt att vinna och så ohyggligt svårt att förlora? Embryo: "Därför att det är förlusterna som bygger upp oss inifrån, som bygger utsiktstornet som ger insikt.").

Nu kom en tredje, Sverkcer. Han bor längre ned på gatan, snett över, i en stor och ekande tom villa tillsammans med sin far. Sverkcer skulle handla ett par liter. Slog sig ned ett slag. Samtalet flöt iväg. Från det där vardagliga surret övergick det till mer existentiella grejer: varför finns man, hur blev livet till, finns det liv i yttre rymden, vad innebär det att vi sitter här, nu, och snackar om det här, för dem som kommer efter oss, är framtiden en del av nuet, är dået en del av det som kommer, hänger all tid och allt rum samman, är verkligheten krökt, kan partiklar röra sig - trots att de är stilla, är verkligheten i sig inte statisk, oföränderlig, utan hela tiden ett slags förflyttning. Finns vi, alls?

Till slut blir det just så. De finns inte kvar där längre. De var bara påfund, parenteser i tillvaron. Det var vi kanske allihop.

provokation

Vad gör du Embryo det undrar jag nu.

Tar av mig pablopicassokalsongerna i det offentliga rummet.

Men är inte det lite: oanständigt.

Det skiter jag i.

Ja det ser vi. Men varför, varför måste du utmana på det här viset.

Varför måste ni vara islamofobiska. Varför måste ni grilla flintastekar. Varför måste ni titta på reklamfinansierade skräpkanaler på teve. Varför måste ni bli provocerade av att man bara klär av sig; det gör väl alla. Varför måste vi ställa frågor till varandra. Varför kan vi inte vara olika och mötas, där, i olikheten.

Men. Jag vill inte ha med dina pablopicassokalsonger att göra; jag har mina egna. Från Ullared.

Får jag se på dem?

Aldrig i underlivet.

Men bara glutta på kalsongranden.

Den är lite - hur ska man säga - rosa.

Apsnyggt. Ska vi byta?

Kalsonger.

Nej. Världsbild. Du får min: jag bror i ett litret hus på en grata mitt i planeten okcså har jag min brolla min morra min farra mitt lilla husljus mysko okcså vill jag räddra jordklotsen.

Herregudrun. Det kan man inte göran.

Du ser. Nu har du fått min. Nu pratar du som jag.

okcså du pratrar som jag det säljer jag nu: gratis gratis

Tack. Lycka till.

du okcså det säjer jag nu

yo

1200-talet

I äldre västgötalagens lekarerätt står det skrivet att en misshandlad konstnär kan få skadestånd endast om han orkar genomföra konststycket att hålla fast en piskad otämjd kviga i den såpade svansen, alltmedan den församlade menigheten förlustar sig på hans olycka och oförmåga. (källa: Upphovsrätt för författare, Jan Gehlin 1983)

Lekarerätten avskaffades formellt via Magnus Erikssons landslag (1350) men i sak gällde den 700 år (1961) då upphovsrätten trädde i kraft. Men någonstans står vi där ännu, och håller i den där såphala svansen. Hur ska man säga; det sjuder ganska snabbt upp ett slags oanat förakt för kultur - här och var och gärna i efterdyningarna av politiska beslut som gör det lite mer såphalt för kulturarbetarna. Vad gör man? Ökar bildningen, insikten, medförståelsen. Kolla. Det här är kultur: Stockholms T-bana är världens längsta konstutställning. Dödsannonserna i tidningen kryllar av fragment ur den svenska poesiskatten. Radion. Teveutbudet. Det är kulturjobb. Alla dessa filmer som i viss mån bygger upp oss och underhåller oss och i ganska stor utsträckning vidmakthåller ett angloamerikanskt livsåskådningsperspektiv på vår tillvaro. Gå och bada. Musiken som strömmar ur simhallens högtalare. Målningen på väggen; den väldiga fresken med vallmo. Språket, både det som kommer ur folkdjupet ("Hellre äter jag själv än låter barnen svälta, sa gumman") och det nypåfunna (herregudrun så mykcet ord som man kan kokra upp på en spik sprik språk), som vi läser, talar. Vårt sätt att tänka. Husen, arkitekturen. Kommunikationsvägarna. Tangentbordets design. Mina joggingskor, alla varumärken, tygfärger, förpackningar, bilmodeller, svensktoppen, tabloidpressen, de alldeles lagom abstrakta resonemangen i filosofiska rummet, kvällens fotbollsmatch, lagtröjorna, sången vi alla sjunger innan domaren blåser igång.

Inte allt, men nästan, som omger oss och gör oss till dem vi är, är kultur.

Så det är bara att hålla i den där piskande, viftande, såphala svansen!

bacchanal

Det blåser snålt kring kulturskaparna. Vad mer är nytt under solen? Euripides och Aristofanes ser ner på oss från molnen och höjer sina rödtjutsbägare. Vi fick också gissla makten och kittla mammon under hakan. Det ingår. Det har alltid ingått. Mecenater. Sponsorer. Stater. Kungahus. Och en liten narr som spritter iväg med den röda svansen klattrande mot tiljorna.

fukc no

"offra inte familjen för jobbet om du inte får åtminstone 50.000 mer i månaden i lön"

Ursäkta om jag svär. Det är inte ofta, bloggwise. Men: Fukc no. Vissa saker kan man inte - hur marknadstroende eller marknadsberoende man än är - räkna om i pengar.

folk

what's he building? lake charles mary queen of arkansas born in puerto rico incident at cronklin creek folk bits

A-laget

Strutsministern har nyss återvänt; han har varit på turné för att rädda jordklotsen: "Ja det blev ett stort steg för mej och ett litet steg för den vanliga människan."

Specialministern: (räcker upp handen; nervöst) "Apropå det där ..."

Strutsministern: "Men vad är det, du ser lite ut som en liten strykrädd hund."

Specialministern: "Jo."

Strutsministern: (sätter händerna i sidorna) "Berätta. Vad har du nu gjort?"

Specialministern: "Åh. Jag skrev en liten grej. Från hjärtat. Du vet hur det kan bli. Pennan drar iväg med en som en galen terrier."

Strutsministern: "Jag vet på ett ungefär. Man vill väcka folk. Ingen fattar."

Specialministern: "Det var verklighetens folk jag ville åt. B-folket. Basen. Bagarlärlingen. Bordellmamman. Byrådirektören. Badhusvakten. Bijouteriförsäljaren. Balanskonstnären. Bidragstagaren ... nej visst ja. Banktjänstemannen. Bastubadaren. Bastubespelaren. Basketlaget. Bokmässebesökaren. Bananbåtsbesättningsmannen. Brevbäraren. Biblioteksbiträdet. Biodlaren. Bilbesiktaren. Brustablettblandaren ..."

Hela kabinettet: (sover, snarkar)

Specialministern: (fortsätter, räknar på fingrarna) Binnikemaskborttagaren. Blinismetsblandaren. Bysthållebrandskyddsinspektören. Blomkrukebevattnaren. Bekymmersbefriaren. Bortplockarbortplockaren. Bakomflötetbortflytaren. Bergsbestigaren. Barnvakten. Brandvakten. Byrålådsinspektören ...

Frilansministern: (kvicknar till, slår upp blicken, med ett finger i luften:) Har du redan sagt!

Specialministern: Har jag inte.

Frilansministern: Har du.

Specialministern: Inte.

Frilansministern. Har.

Specialministern: Inte.

Frilansministern. Har.

Specialministern: Inte.

Frilansministern: Har.

Specialministern: Inte.

Fullt slagsmål avbryter. Hela kabinetten ryker. Bataljen fortsätter på gatan utanför. Alla lägger sig i. Elit. Vanligt folk. Ja till slut är slagfältet fyllt av kroppar, sönderslagna, medvetslösa, lemlästade. Alla lika. Alla likadana.

kulturkompisar

Till försvar:

"Allianspartierna uppträder som om de hade en oplockad gås med 1970-talsvänstern, men de flirtar också med en förment folklig ovilja inför ”obegripligheter i kons­ten”."

Barbro Hedvall i DN

Till Göran Hägglund:

"Ja, man kan tro det, för du fortsätter med att beskriva de vanliga som spenderar sommaren med att snickra, gå på loppisar, slåss med fästingar och åka utomlands.

Lustigt. För det är precis vad jag och mina kulturelitkompisar gjort i sommar."

Bob Hansson i SvD och på sin blogg

kulturproppen

Ur Tredje kapitlet

Om Paul Propps tid som dramatiker; en tid av uppbrott, kris och konflikter, vändpunkter, stegringar, fiktioner och kvicka replikskiften.

Han skulle skriva en riktigt bra och verklighetsbaserad teaterpjäs, och den skulle skrivas på ren inspiration och med stark frenesi, en politisk och dagsaktuell föreställning om det tjugoförsta århundradet. Han skulle lägga sina nuvarande och något stelnade projekt åt sidan, diktsamlingen – den viktiga Nummer Två – kunde vänta, självbiografin kunde vänta; nu gällde det att erövra tiljorna, att skriva ett drama som varken de stora institutionsteatrarna med sina statliga anslag eller de små, offensiva privatteatrarna kunde motstå. Där han nu gick funderade han över just detta, över vilken teater han skulle erbjuda sin pjäs, vem som skulle få äran att som förstaläsare ta sig igenom det mästerverk han var i stånd att skriva. Han spekulerade för sig själv i hur mycket ett riktigt bra pjäsmanus kunde inbringa i kalla stålar: ”Hundra tusen, tvåhundra tusen, kanske tre, fyra, en halv miljon?” Han kände att krafterna hade återvänt till honom, att livsandarna och skrivlusten grep honom med full styrka och när han nu svängde Odengatan upp mot Valhallavägen stannade han för ett ögonblick i den gråsörjiga dagern och blickade upp mot hustaken, mot himlen, mot det okända Alltet som rörde sig över honom i sin kolossala och ofattbara hastighet och storhet.
Han rös till.
I ett svagt ögonblick trodde han att han höll på att genomgå någon slags frälsningsprocess, att det var Gud eller Brahman eller Asakraften som pillade på honom med ett mjukt, väldigt finger och försökte väcka honom. Men. Nähäru! Det var inget annat än hans självkraft, hans pragmatiska och positiva inre sinnelag, hans Ego som fyllde honom med en inre värme och glädje som var svår att hålla tillbaka. Han log. Han vände sig om på gatan, såg sig om i världen; jodå, människorna i hans omgivning tycktes räta på ryggarna, stegen blev spänstigare och mer målmedvetna än nyss. Han älskade dem, han älskade människorna omkring sig, han ville dem allt gott, han skulle skriva dem en sagolik teaterpjäs. Ur detta snömoddiga vardagskaos som han befann sig mitt i skulle ett storverk födas, ett Opus Magistratus. En megahit.

/.../

– Åh, nu minns jag! Paul, ja. Du var den där lille killen på rullskridskor. Som aldrig hade några egna cigg, va?
– Nej det var inte jag. Strunt samma. Jag skriver. Du jobbar med teater, eller hur?
– Jo. Visst. Jag leder en liten fri grupp härute i förorten.
– Och det går bra?
– Jo. Visst. Sådär. Vi gjorde en turné nu i somras med en Strindberggrej.
– Och det gick bra?
– Jorå. Sådär.
– Jag tänkte, jag har en pjäs på gång, sa Paul, och jag undrar om du skulle vara intresserad av att sätta upp den?
– Fan, sa Glukkom. Nya manus växer inte på trän, vet du. Vad är det för någon pjäs menar du?
– Det är en rätt så stark grej.
– Ja, men det är bra. Det är skitbra. Man ska våga ta i när man skriver dramatik. Vad handlar den om?
– Jo, alltså, det var det jag vill snacka med dig om. Jag har den här idén att man skulle bygga upp en pjäs tillsammans med skådisarna, att man skriver i själva nuet, i ögonblicket, att man fångar ordet …
– Okej okej, sa Glukkom. Lite Unga Klara liksom. Men … du har ingen text färdig alltså?
– Jag har idéer, sa Propp. Bra idéer. Men om vi kunde ha – typ – ett möte. Du och jag och din teatergrupp. Hur många skådespelare har du?
– Många. Det vill säga den fasta ensemblen är väl egentligen inte fler än tre. Jag och Brittmarie, min fru, och Elof, en ung kille. Men vi jobbar mycket med Vår Teater härute och har resurser till att hämta in ett gäng duktiga skådisar. Det är inget problem.
– Jag hade tänkt mig ett ganska stort antal roller.
– Hur många?
– Jag ville fånga ett slags myller, som om allting bara händer överallt utan att någon fattar någonting, fattar du? Liksom jobba med spridda scener som ska fogas ihop. Som en rulltårta kanske … eller … nej, inte precis. Om du kan tänka dig en gata. I en storstad. Alla människor som rör sig där … och att det låter inuti alla huvuden.
– Du snackar lite antidramaturgi med andra ord?
Paul tvekade, det där sista begrep han inte riktigt.
– Vad sa du? frågade han.
– Vaddå, sa Glukkom.
– Vad sa du att det hette sa du?
– Antidramaturgi. Sprängd sekvensering. Lite Altman.
– Ja, sa Paul dröjande. Det är möjligt. Jag hade nog tänkt mig det så. Lite anti.
– Bra, sa Ivan Glukkom. Jag är alltid på. Jag gillar när någon försöker hitta det nya. Hur många roller sa du att du ville skriva för?
– Sådär en femtio, sextio stycken hade jag tänkt mig. Kanske uppåt hundra. Så att känns att det finns liv, att allting är möjligt. Är det möjligt?
– Inga problem, Paul. Jag är van att jobba i stora projekt. Vem har du som producent?
– Producent?
– Ja. Vem är det som håller i kulorna?
– Kulorna?
– Har du någon sponsor? Vänta nu här, va! Du har väl någon som fixar pengarna?
– Nja, sa Paul. Vi säljer väl biljetter?
– Det funkar inte så, Paul. Stöd. Fonder. Sponsorer. Det är vad som håller teatrarna uppe, vet du. Det finns inte en föreställning i det här landet som går med reell vinst.
– Har ni några sådana bidrag? Du och din grupp?
– Vår senaste turné var sponsrad av Q8. Vi hade med en bensinpump på scen. Det går jävligt fint med Strindberg. Bensinpumpar, de är så jädra maskulina.

Paul Exodus Propp av Magnus Carlbring, W&W 2004