Embryos kusin - Kapitalistsvinet - har fått en lidnersk knäpp. Eller inte bara en. Ett par hundra tusen, som det verkar. Han springer omkring och köper och säljer precis allting som går och står och sitter och ligger och som man kan flytta. Eller inte.
"Vad kostar den här gatan?"
"Men, snälla lilla vän, det här är inte Monopol. Det här är verkligheten."
"Vill du köpa min själ?"
"Vad tror du om mig, att jag är Hin håle själv?
"Jag köper er teve. Vad ska ni ha för den?"
"Men det går inte. Det är match på gång."
"Just därför. Ni får ett par tusen. Vad ska ni ha för köksmöblerna? Frysskåpet? Vad kostar hela garaget? Hur mycket tycker ni att himlen här ovanför är värd? Månen, vad ska jag ge för den?"
Och folk ger upp. Man orkar inte med allt tjat. Köp. Sälj. Köp. Sälj. Konsumismen står dem upp i halsen. Ta det då. Du får allt billigt, din gaphals. Till slut har han köpt allting. Hela verkligheten. Och blir sittande där, mitt i skiten.
"Vad ska jag med allt det här det undrar jag nu."
"Njut av det. Du äger."
"Men det är lite ensamt. Tomt liksom."
"Äh. Du är the boss."
"Vill du ha någonting? En bro."
"Nej tack."
"Men kom igen. Nånting. En snabbmatsrestaurang; jag har på tok för många."
"Nej det är bra. Jag behöver ingenting."
"Är det ingen som vill ha någonting?"
"Nej tack."
"INGENTING ALLS?"
"NEJ BEHÅLL ALLTING SJÄLV DU."
"Men. Vad ska jag med det till då. Om ingen annan vill ha det? Va? Hallå? Hallå?"
Och vi lämnar honom där, med sitt habegär tillfredsställt för all framtid och i all tid och evighet. Amen.
