Vardag. Mot Allhelgonahelg. Är det så att de döda kommer närmare oss nu, eller är vi bara så bra på att suggerera deras närvaro - eftersom: de är oåterkallerligen borta, det är för alltid.
Jobbmusik. Det är något med det här: Prefab Sprout - trots allt det veckotidningsglättade och liksom smått storstadsjazzigt töntiga - som inte kan släppa. Jag har låten i huvudet hela tiden. Jag antar att det är uppriktigheten i både budskap och stomp. Såhär enkelt kan det också vara. Att vara hängiven sitt ärende. Den milda musiken är också möjlig att arbeta - åtminstone redigera och nätagera - till. Den största musiken att jobba till är dock tystnaden. Och trafiken där ute som en aldrig avslutad sömn.
Tredje kapitlet iväg.
Snart betalar jag in till Spotifys Premiumkonto. Kan omöjligt höra reklamen för det där byggvaruhuset en gång till. Då kommer jag också att hamna i de dödas sällskap. It is killing me.
