Monday, October 26, 2009

litteraturen äger

Vem äger texten? Från att ha varit bly och grafit och lackade plåtar och papper på vals transformeras den till ettor och nollor och elektroniskt bläck.

Världens scannrar går varma, glasskivorna och digitalkamerorna fylls av ord ord ord. Och samtidigt pågår någon slags batalj om vem som äger rätt till dessa ord.

För mig som författare är svaret ganska givet. Jag. Och - när de har gjort dikterna romanerna prosastyckena bloggposterna fragmenten till sina egna upplevelser - de som läser mig. Resten är bizniz, mellanled, diskussion, produktion och distribution.

Att man, som Sigge Eklund gör i DN, ber om att få sänkt royalty på grund av digitaliseringen, är yrkesmässigt harakiri. Typ: Vem går in till sin arbetsgivare och ber om sänkt lön? Varför ska vi som lägger grunden till allt detta som produceras, trycks, distribueras, tankas hem, googlas upp, kopieras, stryka på foten? Det här handlar om litteraturen i stort. När en författare går ut offentligt och säger sig vara beredd - för branschens skull - att diminuera sina inkomstmöjligheter, bereder han knappast en väg för nya starka författarskap. Han skadskjuter istället en hel yrkesgrupp. Utan författare inga texter. Utan texter ingen bransch.

I SvD skriver samma dag Kjell Bohlund om Googleavtalet. Och menar att det bryter mot grundlagen. Jag är inte så säker; till en början betedde de sig uruselt och scannade utan vett och sans. Men i USA har man nu - efter stämningar - resonerat sig fram till lösningar. Och förhandlingarna fortgår. Det är så det måste göras - breda och gedigna samförståndslösningar, noggrant skrivna avtal efter reko förhandlingar där alla parter är ungefär lika nöjda/missnöjda. Google Books skriver, trots allt, på sina sidor: "Vi respekterar upphovsrättslagarna och det enorma kreativa arbete som författarna lägger ned på sina verk."

Såväl Bohlund som Eklund missar dessutom att Google Books inte får ensamrätt på de böcker de scannar; även efter Googles aktion kan man ge ut verken digitalt via andra kanaler. Pelle Snickars från KB hejar på Google i sin understreckare i SvD. Men borde inte biblioteket varit långt före Google? Borde inte staten - vilken myndighet det nu är som skulle göra det här jobbet - se till att kulturarvet, i stort, digitaliseras på fullt allvar?

Om upphovsmännen erbjöds en - försvarlig och solidariskt framförhandlad - summa av statliga medel, för att deras verk scannades in av biblioteken själva; det skulle både ge ett ordentligt kulturstöd och nya arbetstillfällen och öka möjligheten att söka på text och material på nätet och på bibblorna. Både forskare och nöjesläsare skulle hitta nya trådar att nysta i, nya alster och gamla texter, utgångna böcker skulle få nytt liv. En bok för alla i den digitala tidsåldern.

Men. Aldrig att vi som sitter längst ned i ordgruvan och hackar i den svarta bokstavsgrafiten ska ge upp våra rättigheter. Det är ur det skrivande djupet som allt detta skum på ytan - vem som ska distribuera vad och på vilket sätt och till vilket pris - härstammar. Därför är det - för den enskilde upphovsmannens möjligheter att klara sig i digitaliseringens tidevarv - av största vikt också att upphovsrätten skyddas och stärks.

Risktagandet man gör som skrivande person är enormt. Det är en satsning för livet. Och det är inget man kan skryta med eller framhålla, det är självvalt. Men man ska inte behöva stå och bocka och be om att få en mindre del av kakan, på grund av alla tekniska framsteg. Litteraturen är längre än så. Författarna ska givetvis använda sig av tekniken för att komma närmare dem för vilka vi skriver. Läsarna.

2 comments:

Mats Söderlund said...

Hade inte kunnat säga det bättre själv.Drömemr samtdigt om något slags Litteraturens rundabordssamtal där författare, övesättare, förlag, bibliotek, bokhandlare och kulturministrar satte sig ner och i värsta Saltsjöbadsandan bara sa nu jäklar, nu kommer vi överens, nu lägger vi ner detta med vem som ska ha mest och värst och störst. För litteraturens skull.

embryo said...

yep: ordet äger!