Tuesday, September 26, 2017

de trettio korparna

Jag trodde att det här var en dröm
Jag hade just avslutat min middag
Resten av familjen hade försvunnit
Verandadörren stod öppen och allt ljus
strömmade in, det hade varit en varm dag
Jag tror att det var september, jag antar
att jag hade diskuterat Ekelöf tidigare
och samtidspolitik; vi var nära valet
Moderata samlingspartiet hotade att vinna
Jag var så rädd för bourgeoisien, för ytan
som skar genom mitt och allas liv, sågskivan
närmade sig vit och kall, tänderna av ljus
Jag var aldrig rädd för något annat,
än kapitalets och marknadens makt
över människor; hur man blev lealös
Jag började att skriva en dikt, den sista
Förlorade dockor som sitter vita ombord
på ett tåg som aldrig mer kommer att röra sig
Ingen röst annonserar ut nya destinationer
Jag såg på mina bestick, de var uråldriga
Dikten skulle behandla sin egen tillblivelse
och sin relation till tillvaron i stort, metadikt
Jag tyckte att det kändes lite pretentiöst
Kunde inte stoppa processen, orden lämnar
händerna som spindlar en sprucken böld
Silvret förvandlades till svart järn och järnet
blev till pansarhud; gaffeln begav sig iväg
medan kniven reste sig och blänkte varm
mot min strupe; nu hörde jag en klocka
Mässingsklangen var förskräckligt tunn
Mina händer lät också, skramlade otäckt
Himlen var vit som en liksvepning; jag
var inte död, det förstod jag alltid, jag
skrev ned varje tankeled, varje bild brann
De inre trängde ut de yttre, till slut
var jag färdig; vita pråmar drev igenom
det land av ord som jag hade byggt
Jag var sjutton år när det här hände
Min första dikt skrev jag två år tidigare
Nu var jag fullt utvecklad som diktare
Trettio korpar fyllde plötsligt rummet
Himlen täcktes av de blanka vingarna
Mitt huvud fylldes av deras läten, olika
varandra allihop: en svart sal av stenar
Sjung alla ni granitblock och kolvingar
Jag skrev ned allt det här när jag vaknade
Nästa dag hände exakt samma sak; skrev,
åt, vaknade, sov, drömde, skrev, åt, allt
hände i samma märkliga ordning: jag fanns
som en skugga inuti mig själv
Dikten passerade som ett tyst fartyg
Himlen slöt sig kring mig som ett öga
Jag var fortfarande ett barn av modernismen
Jag ville trots detta lämna jaget, det lugna,
bakom mig; jag ville någon annanstans
Jag föreställde mig en helt naken dikt
som endast skildrade/gestaltade/avbildade
det jag hade framför mig: dikten själv
Besticken och den avätna tallriken, döden
som jag hade till bordet: ruttna munnar
med ruttna tungor och ruttna ögon, ruttna
ord som ramlade över mina torra läppar
Jag var tvungen att gå ut en stund; andas
Bilar stod parkerade utanför vår port
En ambulans och en taxi och två privata
fordon; två män stod och rökte och pratade
Den ena var förstås jag, den andre var lik mig
Jag sa: Det kom mycket oväntat det här
Jag sa: Vad kan han ha burit på för tankar,
det är vad man undrar; kunde vi ha … nej
Jag kunde inte hejda mig, sprang därifrån
Vingarna smet tätt åt om kroppen, dikten
lämnade mig med ett skrämt kraxande
Jag flög nu, jag var mitt i en flock fåglar
Grenen sjunger och himlen är alltid vit
Jag flyger nu, jag är mitt i mig själv: ögat
registrerar sin egen rörelse, näbben
och den lilla grå tungan drar fjäderpenna
för fjäderpenna, lägger allt till rätta
Jag somnar med utsikt över horisonten
Horisonten är helt tom på händelser
Det här är ingen dröm, utan ett passerande

                                               8 september 2010

Foto Magnus Carlbring




Friday, September 22, 2017

det är lyrikfredag

Det är lyrikfredag, som om det inte
vore lyrikfredag var dag: hur skönt kravlöst
är inte det, och hur fritt är inte det
Och hur smärtsamt är inte det
Hur självklart
Det är i versraden såret blottläggs
Eller solen sänker sig i sitt heta silver
Jag började tidigt
med en dikt av Mark Strand:
"Jag arbetar på min teg under måsarnas skrik
och den djupa himlens blick. Jag arbetar ensam
tills jag inte står ut med mitt arbete." (övers. Stewe Claeson)
Sen klev jag upp och ställde mig
vid branten och såg ner över floden och hamnen
Det låg svarta fartyg vid Stockholms alla kajer
De amerikanska örlogsvimplarna, fransiga och kantade
av sot och blod, täckte åskådarnas ansikten
Vi stod alla och grät utan att veta varför
Vi gråter allihop och vet exakt varför
Den tyst malande vardagen
Den tyst malande gråheten
Den envetna inre slåtterängen: dofterna av råg
Dofterna av ituskurna äpplen och varma handflator
Om du inte ser på din omvärld
som en möjlig förlust: vad ska du göra med den då
Skuggan virvlar ner i handfatet
Munnen är blöt av målarfärg, jag äter en skål
umbra och dricker ett litet glas ockra
Pendeltåget gräver sig ner mellan bokens blad
Brandlarmet gick
Vi stod och svajade i fältet
tills kronbladen slets loss från vår rygg
Jag låter långsamt Giuseppe Ungaretti skruva
locket av konservburken: svartvingade
fjärilar fyller skallrummet/natten:
"Och rösten som smulas
Sprider ut vass i månen.
Rädslan dör och medlidandet."
(tolkn. Pierre Zekeli & Marianne Sandels)
Rädslan dör och medlidandet
Muore il timore e la pietà
Jag vet inte hur det sker men det grå regnet
stiger som en mjuk allt varmare mur av vatten
Tills allt du ser är en hand
som sluts och knyts och öppnas och knyts
Muore il timore: och nävarna knyts
Det skulle kunna bli ett bett
eller en sångrad eller någonting
att stryka och glömma bort, det sköna
är att varenda framdrömd vers
är lika lätt, precis lika lätt

som den här


Thursday, September 14, 2017

rävansiktet

Till slut drar du bara
ett ord ur din mun: börja här
Vi plöjer ner mörkret
i ljuset, tillåter oss att plocka
loss färgflagorna från pansarplåten
Titta ut och det grå viker undan
Titta in och det grå viker undan
Det står en bukett strofer på bordet
Skriv ner dem, det står en skål
frusna druvor framför teven: ät upp
radbrotten och spotta
kärnorna i mitt ansikte: atomvapen
finns inte längre, robotrampen
finns inte längre, skräcken
finns inte; hör du hur orden
som kommer ur människors munnar
alltmer formar sig till blypatroner
Att det är kriget
(Jag vet faktiskt inte alls vad jag skriver
här eller varför, det är lite skönt: tänk dig
att det är sommarkväll och tranorna
har fått sällskap i majsfältet av en räv
och du inte begriper hur det ska sluta)
Att det är bortförklaringar
om människans oförmåga
att hålla sams som beväpnar
varenda kommande strid: det är
en virusstorm
Den somnambula texten
sitter upphöjd på en vickande sits
i terrängfordonet och runt omkring oss
haglar det ordharanger och förskräckliga
världskrigsmetaforer
Ska vi få se jordklotet slitas upp
och kika in i dess slut som i ett brevinkast
Ingen är hemma
Bara dammpartiklar
rör sig i det elektriska ljuset
Om du är tillräckligt övertygad
om att det som rinner ifrån dig: all
färg och all musik all hud alla dofter
Att det kan komma tillbaks
Om vi alla vore övertygade
om att ömhet var mindre strävt
än förakt; jag tror fortfarande
att de flesta människor kan bärgas
ur sig själva
lätt; här är jag: håll i
diktens tunna pappmugg, jag kan
röra mitt huvud, jag kan
lyfta fötterna och orden (det hände inte
ett jota, jag tror inte räven riktigt förstod
vad hen var med om; två livs levande
tranor med sina märkliga överjordiska
uråldriga läten och starka näbbar
som sliter loss majsskotten ur kronorna
av mörkgröna blad: vad ska en räv
egentligen ta sig till)
Utan att du släpper greppet om mig
Dikt
Dikten springer med sin mjuka starka kropp
bort mot natten, det solröda rävansiktet
fylls av bläck och skugga
Och jag är inte här längre
Vad är det som händer med oss människor

Foto Magnus Carlbring 2017

Monday, September 04, 2017

gestalta hösten

Gestalta hösten, ja
den är ledsen, ja det regnar
Ja det är svårt för många
människor, ja och för andra varelser
på jorden, ja du står kvar här, ja...
du andas och molnen drar igenom dig
Och regnet
Och det tillfälliga
Och att de sätter upp ett stängsel
kring torget utan att förklara varför, ja
och du går där med dina våta plastpåsar
De döda morötterna och de grå potatisarna
Hösten är ekorrens och nötväckans tid
Ja de samlar in allting för vintern
Det gör vi också: grå skyar
Misslyckade rekordförsök
En halvt uppäten dagstidning, sår
som aldrig riktigt läker, ja
Det är sorgligt, ja sorgen är en inre
taggig grävskopa som äter
Trådar av tårar
genom fönsterrutan: en dikt, ja
Den lämnar dig för att bli något annat



Foto Magnus Carlbring 2017