torsdag, september 14, 2017

rävansiktet

Till slut drar du bara
ett ord ur din mun: börja här
Vi plöjer ner mörkret
i ljuset, tillåter oss att plocka
loss färgflagorna från pansarplåten
Titta ut och det grå viker undan
Titta in och det grå viker undan
Det står en bukett strofer på bordet
Skriv ner dem, det står en skål
frusna druvor framför teven: ät upp
radbrotten och spotta
kärnorna i mitt ansikte: atomvapen
finns inte längre, robotrampen
finns inte längre, skräcken
finns inte; hör du hur orden
som kommer ur människors munnar
alltmer formar sig till blypatroner
Att det är kriget
(Jag vet faktiskt inte alls vad jag skriver
här eller varför, det är lite skönt: tänk dig
att det är sommarkväll och tranorna
har fått sällskap i majsfältet av en räv
och du inte begriper hur det ska sluta)
Att det är bortförklaringar
om människans oförmåga
att hålla sams som beväpnar
varenda kommande strid: det är
en virusstorm
Den somnambula texten
sitter upphöjd på en vickande sits
i terrängfordonet och runt omkring oss
haglar det ordharanger och förskräckliga
världskrigsmetaforer
Ska vi få se jordklotet slitas upp
och kika in i dess slut som i ett brevinkast
Ingen är hemma
Bara dammpartiklar
rör sig i det elektriska ljuset
Om du är tillräckligt övertygad
om att det som rinner ifrån dig: all
färg och all musik all hud alla dofter
Att det kan komma tillbaks
Om vi alla vore övertygade
om att ömhet var mindre strävt
än förakt; jag tror fortfarande
att de flesta människor kan bärgas
ur sig själva
lätt; här är jag: håll i
diktens tunna pappmugg, jag kan
röra mitt huvud, jag kan
lyfta fötterna och orden (det hände inte
ett jota, jag tror inte räven riktigt förstod
vad hen var med om; två livs levande
tranor med sina märkliga överjordiska
uråldriga läten och starka näbbar
som sliter loss majsskotten ur kronorna
av mörkgröna blad: vad ska en räv
egentligen ta sig till)
Utan att du släpper greppet om mig
Dikt
Dikten springer med sin mjuka starka kropp
bort mot natten, det solröda rävansiktet
fylls av bläck och skugga
Och jag är inte här längre
Vad är det som händer med oss människor

Foto Magnus Carlbring 2017