Friday, November 16, 2018

skicka saltet

Nä nu ger jag fan i det här. Nu har jag ledsnat. Vaddå klimatet. Vaddå olja och kol. Vaddå kretslopp och skit. Vi är alla gödselstackar i alla fall. Gammal skit som ska bli ny skit. Yolo. Släpp väder och gå vidare. Lika bra att bränna av en rökare mens man lever. Eller. Vaddå kommande generationer? Tänk på oss som lever nu. Så himla kul är det inte. Varför ska jag försöka ändra mina kostvanor. Äta bör man - till slut dör man. Vaddå flygimport. Vill jag ha hallon och mango i det här jävla novembermörkret - because it makes me happy - så ska jag väl få det? Och en brasiliansk biffstek? Gäller att passa på medans det där underliga landet finns kvar. Hela djungler försvinner ju. Det talas om att kaffet kan ta slut, på grund av klimatförändringarna. Bra. Brygg mig en dubbel espresso, i expressfart! Jag behöver faktiskt palmolja för mina vällevnadseksem. Orangutanger kan man väl ha på zoo? Jag behöver solsken. Jag behöver ta en tur med bilen till havet och bara stå där med motorn på tomgång och bli varm och mysa och se hur horisonten darrar. Vaddå. Det är ju mitt hav?! Varför ska jag inte få flyga till Kalifornien och titta på bränderna. Jag älskar brandrök. Och regn. Jag tänker flyga till översvämningarna i Jordanien, där turister evakueras från världsarven. Tänk på min bucketlist, whattafuck. Jag är inte rädd för lite global uppvärmning. Kolla sommaren 2018. Lite skogsbränder har väl ingen dött av. Eller? Lite utslaktad boskap på grund av foderbrist - det är väl bara bra? Djuren släpper ju bara ut metangas. Eller. Grundvatten, vad ska man med det till. Det finns ju kranvatten? Och vaddå insektsdöd. Jag fick inte ett enda myggbett i somras. Är det dåligt eller? Varför ska jag källsortera. Allt skräp bränns ändå där borta vid sopstationen. Varför ska jag samåka. Det är ju min bil. Varför ska jag förändra mitt liv och leva mer hållbart. Jag gör ju ingen skillnad. Jag är bara en liten skit. En fjärt i universum. Mitt bidrag till den här planeten räknas inte. Så räkna inte med mig. Skicka saltet. Jag ska strö det i mina sår.






Tuesday, November 13, 2018

skalbaggen

Han har ett rynkigt, grått ansikte under det blanka järnskalet. Skalet öppnas med ett släppljud, som en diminuerad tryckluftsdörr … fssst. Han ser precis ut som Werner Aspenström, med hög och solgrå panna. Han ligger tyst bland de andra skalbaggarna när gryningen spräcker dem till liv; han känner stråk av enzym- och ljusblått på vingbredds avstånd. Ljuden av knapranden. Löv som bryts över daggig filmjölk. Doft av gråstensmur och grässtrån som petar i sig av himlen. De andra skalbaggarna har alla satt igång att äta. Men han är lite annorlunda. Han väntar först en stund; i en liten stund av väntan sker så mycket stort. Det anar han.

Ur Sandslott (1997). Idag - 13 november 2018 - är det Werner Aspenströms hundraårsdag.

Foto Magnus Carlbring 2018

Friday, November 09, 2018

jag tror inte

Jag tror inte
på positiv påverkan
Jag tror inte på egenansvar
Jag tänker inte
förändra mig, eftersom jag
vill inte det; jag ser inte

skogsbränderna i Kalifornien
Översvämningarna i Italien
Att orkanerna växer i styrka
Jag fattar inte
sambandet mellan den globala
uppvärmningen och de stigande
halterna av koldioxid
Människorna som flyr missväxt
i Centralamerika, torkan
i Syrien; jag fattar inte
sambanden
med alla dess värmerekord
och hur världen vrider sig

i kramper, grundvattnet sinar
under oss där vi går
Jag är en komplett idiot
Men det kan jag inte skriva här
för det blir en riktigt dålig
dikt, jag är ingen poet
Jag är samvetslös
Men jag vill bli omtyckt
Jag vill ha lajks, du kan väl
klicka på mig, mitt hjärta

är lika hårt som ditt

Foto Magnus Carlbring 2018



Friday, November 02, 2018

det här är ingen dikt utan en text

Fredagen den 2 november 2018, klockan 8.25

Egentligen vill man bara skratta åt alltihop
Ingen vill läsa en långdikt
om svårigheterna inuti dig eller ute i världen
Alla vill egentligen bara ha lite kul, ingen poesi
kan ändra på någonting, ingenting
ändrar på någonting, vi som vill skriva
ner det uppenbara, hamnar ofta i det dilemmat
Att det uppenbara inte låter sig nedskrivas
Att det är som att skriva av sig en klåda omöjlig
att bli av med: vi kallar det
verkligheten, den narrativa och tydliga dikten
passar, trots allt, på ett sätt bra in nu, den  
går snabbt att ta till sig och ögonblicket
blir fryst, minns du
vad du såg på teve igår kväll, minns du
vad du läste på Twitter senast, minns du
vilken uppdatering du lajkade på Facebook
Kommer du ihåg när du sprang igår kväll
i det första riktigt djupa novembermörkret
En man på väg hem från förskolan med sina barn
Hans ansikte upplyst av mobilskärmen, barnen
gick alldeles tysta en bit framför honom
Det här är ingen dikt utan en text
med avgörande radbrytningar där du kan andas
Verkligheten är inte mångskiftad, den är helt
samtidig, och uppenbar; är diktens uppgift
att tydliggöra det uppenbara
eller göra det icke uppenbara tydligt
Dikten har ingen jävla uppgift, den är 
en wettexduk, välj vilken färg den ska ha bara
Och torka av alla bordsytor tills trasan
börjar lukta unket; då är texten lika levande
som du själv, och aldrig blir du ju färdig
med ett enda något; strömmen av händelser
spränger sig in efter varenda vers
Donald Trump står – det här är på riktigt – och
säger att karavanen med flyktingar
från Centralamerika kommer att mötas 
med vapenmakt; kastar de sten på oss, 
skjuter vi dem; ibland kan en fara annalkas
och den tycks omöjlig att avvärja, en katastrof
kan komma att ske, en massaker, en sådan där 
händelse som inte kommer att utplånas
ur mänsklighetens historiska minne, Medelhavet
nu, de tusentals drunknade i år, de tiotusentals
döda genom åren – vi bara låter det ske, gör vi inte
det; omöjligt att resonera kring, Nordsydkonflikten
har vuxit sig allt starkare och mer brant och
i och med klimatförändringarna blir den prekär
Samma dag: nyheterna om att sextio procent
av jordens alla däggdjur har utplånats
på fyrtio år; arter har alltid försvunnit från jorden,
fler är de som har funnits än de som finns,
evolution och naturkatastrofer, istider,
asteroider som har störtar ner, allt har skett
Men ingenting går att jämföra med det vi
människor åsamkar/skadar/förstör nu
Minns du vad du såg på teve igår, var det
en spelfilm, kanske byggd på en verklig 
händelse, mordet på JFK, eller en dokumentär
Människor med alldeles trasiga liv
sitter vid ett köksbord med tårar i ögonmandeln
De berättar långsamt om precis allt som hänt
samtidigt som kameran rör sig
ut genom fönstret och lyfter
i en drönartagning högt över hustaken,
förortsområdet, skrotupplaget, industrierna,
förbränningsstationen, tajgan, horderna
av boskap med bleka ryggar
som rusar över en svartgrön mark, längre bort
flockar av fåglar som lyfter, vingarna
sprider sig och skuggorna växer
över havsytan och allting glittrar, vi hämtar
något att dricka och byter kanal; en riktigt rå
amerikansk komedi om människor
vars liv hela tiden utsätts för påfrestningar,
motgångarna verkar aldrig vilja ta slut
Och till slut bara skrattar vi åt alltihopa
Kolsyrebublorna fräser i munnen och mörkret
är en stenstod där utanför, känner ni inte
hur mörkret stirrar tillbaka in på oss

Foto Magnus Carlbring 2018

som färg

Vill att det jag skriver
ska kastas ut över papperet
Du vet som färg
som vad hette han som Ed Harris
spelade, Jackson Pollock
Det blir inte precis så

men jag vill i alla fall

Foto Magnus Carlbring 2018

Monday, October 29, 2018

den sista snön

Nu faller den sista snön
Där avgår det sista långflyget, de sista
stora perspektivfönstren
gnistrar av ett sista intensivt dagsljus
Himlens sista vita rispa
Ta en sista bild på en sista horisont
Vi håller händerna om den iskalla kanten
en sista gång, håll min hand
den här sista stunden
vid det sista frukostbordet, jag läser
en sista morgontidning
De grå sidorna fladdrar
i ett sista tidigt vinterljus, den sista
snön är gles och vass
Den blanka svarta marken äter allting
Den här platsen är inte förbannad, den är
övergiven, den här
ansatsen till förändring
är inte uppgiven, den är förlorad
Där rör sig den sista jordbrukaren
över de sista svarta åkern, de sista
fläckarna som yr i hans blick
Där står de sista två rådjuren frusna
i den sista skogsdungen utanför
de kommande torra åskovädren
med de sista fräsande blixtarna som slår ned
i den gamla gistna grå höladan, tom
på foder; där går skuggorna
av de sista arbetshästarna
Vid ratten sitter den sista familjefadern
och röker en sista cigarrett, slår på
en sista ljuskägla
som spelar över den grå vägbanan, där
ett sista kattdjur en sista igelkott några få
långsamma kaniner som hasar
nedför en sista svart grässlänt
mot en sista vit sandstrand
Himlen är upptänd för sista gången
Folk har samlats för att fira en ny årstid
för sista gången, sjunger yrvakna
sånger om hur tidigt och skört allting var
En sista spirande stockros, en stjälk
som brister en sista gång
över en av grå bolmande rök
instormande morgon, en sista gång

Foto Magnus Carlbring 2018


Wednesday, October 10, 2018

läs bort världen

Civilisationens sista utpost. En McDonald'srestaurang vid motortrafikleden. Vi sitter med varsin milkshake och suger i oss allting. Det isar i hjärnan, verkligen. Trafikströmmen vill inte ge med sig därute. Ju längre dagen lider, desto mer bilar. De kör rakt igenom våra tunnlar till hjärtan. Genom huvudet ett vasst spår av flygfotogen. Ansiktet perforerat av oväder efter oväder. Människor spolas bort i lerfloden och en ny storm bryter sig in över land. Det här är tjugohundratalet. Vi pratar om Trump. Om Bolsonaro. Om högerkrafterna. Sedan skiter vi i det där. Vi reser oss från de blanka plastlaminatborden och tar oss ut genom svängdörrarna av mörkt skuggat glas och vi sätter oss i grässlänten med varsin bok och läser. Läs bort världen. Skriv bort den. Vi är här nu med stora maskiner av ord som ska fånga upp allt det okända och göra det begripligt och hjärtligt. Följ med. Sätt dig här du också. Välj en valfri bok. Läs under tystnad. Men läs. Upplev hur det inre spiller över på det yttre och världen återtar en form som är både helt ny och uråldrig.

Foto Magnus Carlbring 2018

Saturday, October 06, 2018

jag gör en spellista

Jag gör en spellista till hösten. Och ett bildspel. Jag skriver ner alla detaljer ur minnet samtidigt som jag inser att det här är inte minnen det är ett slags levande organismer. Ord är inte skuggor de har sköldar och innanför sköldarna odlar vi tillsammans upp areal efter areal av ljus. Det är så vi förstår varandra. Vi kommunicerar genom bark. Ja det är lövens nervkarta och det grå och det som kommer inifrån som vi inte kan. Jag har en öppen hand, öppen mot det jag inte vill förstå. Tänk dig att handen är en parabolantenn. Allt som strömmar är in är förbjudet men mänskligt. Vi vill vara tigrar som försvinner i det bengaliska gräsets skugga men vi är kundvagnar som aldrig upphör. Stålet är mitt inre uppdrag att slita det ur kroppen som en enda fråga. Bredvid mig sitter mitt jag och gråter över allt som inte blev. Men det som blev då. Men det som kan bli då. Men hösten då. Men det som vi är då. Det som verkligen finns. Att ansiktet går att plocka ner bland de andra varorna och när man väl är framme vid varubandet inser att det här, det här är ju Vintergatan och det där, det där är inte mitt ansikte, det är en rymdfarkost. Att vi speglar oss i dimmorna innan de lyfter och vad som blir kvar är en nyss sönderäten åker. Vi kan inte leva i ett vakuum men vi kan gräva oss ner i det och låta mörkret tugga i sig av oss. Jag är god. Du är god. Hur vi än försöker kan ingenting nöta det ur oss. Bara en sista uppgivelse innan allt vänder som i slutet av den där oerhörda filmen som du inte minns titeln på eller vad den - egentligen - handlade om eller vem eller vilka som spelade huvudrollerna. Men det var vi. Vi anar det. Att det är ett utvecklat synopsis av den tid som var vår som vi nu genomför. Och till musik. Och till stråkar. En oboe som skär upp himlen som bara en oboe kan göra när den tar de högsta tonerna; det är som ett träd som gråter ljusrött blod som reflekterar svagt svagt viskande solstrålar. Det här är inte kitsch det här är verklighet. Lammen betar i ditt inre. Håll kvar den bilden. Håll kvar hur ängarna välter ned i havet till sång.
Foto Magnus Carlbring 2018



Monday, October 01, 2018

att inte alla bara

Att inte alla bara bokar av sina flygresor. Att inte alla bara börjar samåka; om två delar på en bil minskar man sina vardagsutsläpp från bilen med hälften. Om tre delar. Om fyra. Om man tar bussen eller tåget - optimalt. Att inte alla bara går över mer och mer till vegetariskt och ser till att köpa närproducerat. Att inte allt är ekologiskt. Att inte alla skippar fulköttet och den långväga flygimporterade frukten. Att inte alla säger ifrån på jobbet och i affären. Att inte all engångsplast. Att inte alla röstar på partier som sätter klimatfrågan främst. Att inte FN varje dag. Att inte regeringen bildas och tar tag i klimatfrågan omedelbart. Att inte industrin. Att inte marknaden. Att vi inte ändrar konsumtionsmönstren. Att inte bensinransonering införs. Att inte motbok på flyg. Att det inte omedelbart införs bilfria städer. Att vi inte har bilfria söndagar. Att ingen är perfekt. Att vi alla har vår koldioxidskuld. Att inte alla gör allt de kan. Att inte alla gör allt de måste. Att vi ser koldioxidhalten stiga, vecka för vecka, i atmosfären. Och ändå. Att de klimatrelaterade katastrofnyheterna fortsätter att komma. Och värmen. Och vindarna. Och torkan. Och människorna som måste fly sina kuster och sina jordar. Och ändå gör vi inte mer. Och ändå nedgraderas frågan. Och ändå glömmer vi. Vi är fast i det. Och jag är förstås där också; vi måste alla sänka våra koldioxidutsläpp från över 10 ton per person och år till 1 ton per person och år. Det är en hel del flygresor. Det är en hel del bortförklaringar som behövs för att inte. Det är en hel del oro. Det är en hel del larmrapporter. Det är en hel del positivt tänkande. En hel del uppmuntran. En hel del gröna fingrar. En hel del pauser i tillvaron. Ett neddraget tempo. En minskad tillväxt. Ett närmare liv. En mer levande skog. Ett hav som börjar fräsa av krill och där korallerna lever igen. En fin himmel. En atmosfär med mindre andel växthusgaser. Ett kretslopp där vi är en självklar del, och inte egenutnämnda härskare som kan begå rovdrift på allt. En värld där det biologiska kretsloppet - fotosyntesen, djurens medverkan, människans ödmjuka handlag - fungerar. En värld där vi slutar bryta den geologiska kolcykeln: bryt inte mer kol och pumpa inte upp mer olja - det ligger smart och säkrat i marken. Det behövs lite mer insikt och andhämtning. Vad gör vi här, egentligen. Varför är vi här. Hur vill vi ha det. Vi vill ha ett vänligare klimat. Ett bättre klimat. En lite tystare mer lågmäld värld. Det sker långsamt en förändring. Atomuren bromsas upp. Visarna stannar. Vi börjar backa oss ut ur oljeåldern. Backa framåt, så snabbt det någonsin går.


Foto Magnus Carlbring 2018

Monday, September 24, 2018

#klimatval2018

Idag öppnar Sveriges riksdag. Den första punkten på dagordningen är de alarmerande klimatförändringarna. Tillsammans kommer de duktiga och handlingskraftiga och solidaritetsmedvetna politikerna att bilda en klimatministär som ska arbeta för att först och främst sänka koldioxidutsläppen; de måste halveras den kommande mandatperioden, så det är av yttersta vikt att allt fokus i politiken läggs på detta. Klimatarbetet kommer att prägla allt arbete framöver. Vi har ju en värld att rädda. Varje diskussion. Varje utredning. Varje beslut. Varje åtgärd. Varje handling kommer att sätta klimatet i fokus. Det kommer att bli spännande; vi är ju alla medagerande, det handlar om allas vår framtid. Hela biosfären - vår och alla våra medvarelsers livsmiljö - är hotad. Men nu sker förändringsarbetet. Eller hur?

Foto Magnus Carlbring 2018


Wednesday, September 19, 2018

det är inte du och jag

Vi ser alltihop komma. Regnen. Och torkan. Människorna och djuren som kommer att dö i klimatförändringarnas spår. Allt finns i korten. Korten ligger på bordet. Vi stirrar på dem. Vi rakar ned leken i golvet. Vi ser alltihop komma. Vi gör ingenting. Vilka är vi. Det är inte du och jag. Vi agerar ju, eller hur.

Foto Magnus Carlbring 2018


Friday, September 07, 2018

det här är inte naturromantik

Det här är inte naturromantik
Det är realism; överskottet
på maneter i somras, bältena
av giftalger i Florida som dödar
delfiner och havssköldpaddor
Allt det som vrider sönder världen
har ökat; vilka tror vi att vi är
Bränner fossila bränslen
och skövlar regnskogar, där ute
bor skogsmänniskan - orangutangen
Men vi tar sakta men säkert död
på den, vi tar död på alltihop
Det är så vår verklighet är beskaffad
Allt det här som omtalas nu: flyget,
fulköttet, biltrafiken, konsumtionen,
tillväxten som måste öka för att
den måste öka för att annars
ökar den inte och då - ökar den inte
Logiken i vårt handlande är inte
bristfällig, den är helt renons
på förnuft kunskap medvetenhet
insikt förstånd medkänsla; fuck
Kalla det godhet om det svider
Neil Young har fått kritik
för att hans musik ibland
är pamflettartad, övertydlig,
politisk; det är i lyssnaren
budskapet ska formas, via
gestaltning, ett slags estetisk
skörhet som öppnar världen
Och så kan det få vara, oftast
Neil Young själv har sagt
att ibland måste man, ibland
måste man ta i; varje uttryck
söker sin form; en skön text
som bär av sin egen andhämtning
glider in i dig som ett spjut
av blankt ljus; men inte idag
Idag är det naturrealism
som bara duger; säg som det är
Vi har ett ansvar att bära
En liten värld med ett tunt skal
där igelkotten smattrar fram
under farstutrappen, där
det står en förvånad tonårsräv
och glor på oss när vi grillar,
där en ljudlös kungsörn
kastar sig från klinten
som ägde hon allt i världen
Och gör hon inte det
Jag vill ge min röst åt örnen
Tänk bara en värld
som vi har ruinerat för henne
Och ungarna som lyfter
i en bladformation

på den tunna termiken


Foto Magnus Carlbring 2018



Friday, August 31, 2018

Det finns inga domedagsprofeter

Det finns inga domedagsprofeter
som skriver och talar om klimatförändringarna
på allvar, eftersom det här är allvar nu
Det här är inga profetior
Inga mardrömsscenarier
Det här är allt vi har
Var du här i somras, eller var du någon annanstans
på jordklotet, där det brann, där hettan var värre
än någonsin, kanske var du vid en översvämning
Var det du som klagade på att vi inte fick grilla
Eller du som åmar dig över att bensinpriset höjs
Du kanske grinar illa av den där flygskatten
som kostar dig någon hundralapp - ett par drinkar
i Malibu eller Khao Lak; tänk lite försiktigt
på den dagen ingen av oss kan flyga längre
eftersom landningsbanorna är för varma
Eftersom det råder flygförbud på grund av att oljan
är kraftigt ransonerad och bara får användas
till det ytterst nödvändiga: transporterna
till katastrofområden, släckningen av skogsbränder,
förflyttningen av de som inte längre kan bo kvar
på grund av torkan: det finns ingen mat kvar
Tänkte du på att det var ovanligt torrt i somras
Tänkte du på att bönder fick slakta ut boskap, att de sålde
svenskt kött ovanligt billigt i affärerna, tänkte du
på att sädesfälten var sammankrympta, att det rök
av damm och veteax som blev till puder
Det finns inga domedagsprofeter
som går igång på att somrarna blir längre
och vintrarna allt mildare, på att bränderna
klättrar allt längre norrut, förbi polcirkeln, det finns
ingen som läser rapporterna från väderinstituten
där temperaturerna iskallt rapporteras, år för år för år,
hela tiden stigande, och inte fattar allvaret
Det finns inga alarmister
bland de som påkallar din uppmärksamhet: haven
blir allt varmare, alltmer försurade, alltmer döende, isen
försvinner från polerna och albedoeffekten
avtar: inget solljus reflekteras bort, all värme
sugs ned i havsdjupet - för att komma tillbaka
Allt som sker just nu är verklighet
Det finns ingen som följer det verkliga skeendet
som vill vara med om detta; permafrosten släpper
Du vet vad det innebär: den eviga tjälen
bryts upp, fickor i underjorden
och på havsbottnarna öppnas: metangas
väller upp
Om poesi kunde vara politisk skulle den här
vara som en stigande rök
Inga larmsignaler utan faktiskt skeende
Förändra allt innan allting är förändrat
Det finns inga domedagsprofeter bland dem 
som vill att vi ska agera snabbt och tillsammans
för att bromsa den växthuseffekt
vi själva har orsakat: all koldioxid vi släpper ut
när vi kör våra bilar, när vi sätter oss i flygplanssätet,
när vi producerar plast, när vi handlar flygimporterade
produkter, när vi äter industriframkallad mat, när vi
bygger och växer och ständigt utvecklar mer
av det som i slutändan förgör, när vi
lever som vi gör; därför måste allt
förändras, det finns ingen som inte vill
förändra allt ständigt till det bättre; människan
är en sådan varelse: expansiv, påhittig, alltid
nyfiken och kreativ, vi har lätt 
att se världen på nya sätt, vara pragmatiska, anpassa
livet efter dess förhållanden
Nu krymper de samman, nu brinner de ut, nu 
svämmar de över, nu räcker inte jorden till
Det finns ingen som inte vill ordna
upp det som har blivit fel; biosfären, vår själva
livsmiljö, håller på att kajka ur: vindar beter sig inte
som de brukar, golfströmmen beter sig inte
som den brukar, klimatet beter sig 
på ett annorlunda, alltmer farligt, sätt, kolet
kan inte bindas någonstans, fotosyntesen
räcker inte till, djungler och skogar
är inte längre reservoarer: allting läcker kol
Allt är instabilt, och det är vi
som är skälet, vi som kan åtgärda det
Vi är inga domedagsprofeter, vi är människor
med ansvar och makt att värna allt detta
vi tills nu har förstört; du och jag
är kuggar i ett kretslopp vi har svårt att omfatta
Vi är silvertärnor
Vi är blåklockor
Vi är strandråg och ett mjukt försiktigt duggregn
Vi är en del av allt detta som vi kallar vår värld
Den är inte vår, den är sin egen
Vi kan göra den en aning bättre
Vi behöver inte vara domedagsprofeter
Vi behöver bara agera, nu

Foto Magnus Carlbring 2018



Thursday, August 16, 2018

turtubsockorna

I rymdsätet. Pilotdräkten skimrar i neonblått. Jag är lite irriterad, för jag glömde mina turtubsockor i morse. Alltid borde jag ha dem, de limegröna med den rosa toppranden. Hur ska jag kunna flyga barfota. Jag kan inte ha några andra strumpor än de där, och utan strumpor inga pilotskor och utan pilotskor inga strumpor: moment Magnum 44. Jag får flyga ändå. Jag har ju ändå ingen farkost. Jag har ju ändå inget luftrum. Jag har bara en imaginär process som jag kliver in i, en enorm cylinderformad simulator som har en liten liten liten glugg mitt på hjärtat där du kan kika in. Ser du mig? Ser du vad jag håller på med. Kan du begripa vad jag gör. Bokstaverar mig igenom världsrymden. Bygger en megastruktur av solreflekterande skärmar. Kapar förtöjningarna. Ser jordklotet sprätta iväg som en illgrön liten spottkula. Nu är vi här. I det tyngdlösa. I det försvinnande. I det som lämnar kroppen och fyller det vi inte har något annat namn på än ”själ”. Jag kallar det jaget, eller – lite förenklat – en brist. Ändå är det ju inte jag. Inte heller du. Det är i sammanblandningen av allt det där – okända – som vi blir till. Vi är rymdhavets skum. Vi är rymdöknens skimrande fräknar till stjärnor. Vi är allt.

Foto Magnus Carlbring 2018




Monday, August 13, 2018

universum är ostadigt

Tänker på ett universalspråk. Att poesin är ett resultat av en universell språkmaskin. Att vi skriver kobolt. Att det är asteroider som slår igenom papperet. Att det ordlösa är den mörka materian. Att mystik är urlöjligt. Att allt finns förborgat i allt. Att det här inte spelar någon roll men samtidigt är jaget så tungt att det sjunker genom sin egen text. Att det inte är texten i sig som är det avgörande, utan att den gnistrar i mötet med sin skugga. Att en hand är ett ord. Att vi sprutar ur oss betydelser. Att vi spottar grus. Att en strand är en båglinje. Eld är speglar av mörkrets mörker. En lång rad händelser leder fram till den här, och sedan är den förbi. Att hur vi än förstärker det vi bygger upp, så rämnar det av tid. Om en mening som krympt ihop som en mördarsnigel i torkan och krupit ner i jorden och gömt sig plötsligt fylls av iskallt regnvatten, bär du den då tillsammans med mig till dagvattenbrunnen och låter den glida ner i dess mörker och ljus som en varelse utan ord utan tankar utan egentlig mening annan den att för stunden finnas till. Är det det universella. Att sambandet är lika oklart som glasklart. Jag vet inte. Det går inte att förklara, inte via poesin. Det är därför poesin är så allvarlig och så mjuk och i slutändan lika evig som kometen med sin issvans som återkommer och återkommer men aldrig enligt våra beräkningar. Universum är ostadigt. Gestalta det.

Foto Magnus Carlbring 2018



Thursday, June 21, 2018

vad är en människa

Vad är moral
Vad är en rå värld
Vad är det som tar tag i dig
Vad är en människa
Vad är en sjöborre, vad är en grå
skimrande flock martorn
i bortflyende sand
Vad är det som lever inuti oss
Vad är det vi ska författa här: ängar
blomster förhoppning trasiga stjälkar
Håligheter som river upp håligheter
Vad är det som dör
Vad är det som bygger upp dödshimlen
De där förbidrivande stumma molnen
Korpen som lämnar den döda tallen
Vi tillber och tillber: och allt
rasar samman, vad innebär det
att handla, vad gör oss
till ingenting, vad gör oss till
det här vi är vad är det

Foto Magnus Carlbring 2018

Friday, June 15, 2018

post-postmodernism

Nu använder de ordet 'postmodernism' som skällsord om ditten och datten. Det är ju bara så 1990. De har ingen aning om vad de själva menar. Postmodernism är ett konglomerat av tankar och linjer, det är burspråk som speglas i simbassänger och grillverandor som faller ned i Medelhavet, långsamt, liksom på skrå. Jag tänker att som poesi skulle postmodernism vara ett grått, gistet utedass. Och en blankpolerad Steinwayflygel.
Postmodernism är frihet med ett kryddmått ironi. Jag tror att det gör ont att ha ont. Och så gör det ont, som i helvetet. Och då vet man inte hur det ska gestaltas. Skriva något om det. Eller skita i det. Man kan gå på Donken och riva sönder servetter istället. Eller öka takten. Måla sitt inre. Här är det. Ja, med en brinnande ros. Jag älskar att arbeta. Leta vidare.
Postmodernism är en skräckfilm för de som känner behov att sätta allt i ett sammanhang som inte finns. Rusa omkring i de mörka rummen och sök ljuset. När det är i dina händer det brinner. Lys upp varandras ansikten: det är post-postmodernismen. Kärleken i en lotusblomma.
Postmodernismen var ett stort vingligt hus på en ödetomt och i källaren om natten i den vita ljuskäglan flöt David Foster Wallaces händer över tangentbordet i ett aldrig avstannande försök att finna en mening i det meningslösa. Ordningen blev en tennisbanas vita linjer i det gröna. Ett system utan system. En ram innanför och utanför alla ramar.
Du kan inte ha en åsikt om det som frigör sig från åsikter. Och därmed kan du ju det. För mig är termen postmodernism ett slags individualismens hippiebegrepp; det kan vara rättså lattjo och det kan vara lite inskränkt och räddhågset. Jag tror inte på begrepp utan på bedrägeri; bakom masken är ansiktet blött av svett och tårar. Skratta Pajazzo.

Foto Magnus Carlbring 2017

Thursday, June 14, 2018

vad är det du skriver

Det kliver in en dinosaurie i rummet där han sitter; kontoret är belamrat med papper och dokumentmappar och arkivskåp med öppna lådor som det dräller gulnade papper ur, i taket hänger en gul glob i sprucket glas, det luktar sur tobak och gammalt kaffe i rummet och människa – svett och piss och mök och hår och andedräkt. Och dinosaurien, det är en åldrad velociraptor med tunnbågade runda glasögon och en grå väst och damasker över de gråblå lite håriga fötterna, sätter sig på en av de blåmålade pallarna och lutar hakan mot en käpp som han håller i klorna och sen säger han, långsamt och med sån där knarrande velociraptorröst: ”Vad är det du sitter och skriver egentligen?” Och han – eller jag om jag ska vara ärlig – rusar upp från min skrivpulpet med ett bläckhorn i ena handen och en penna som dryper av svärta i den andra och trycker upp mig mot väggen och dess bokhyllor fyllda av all världens poesi och uppslagsböcker. ”Vad är det du skriver?” Han frågar det igen, och nu skjuter han fram hakan och blottar tänderna och de gula ögonen med huggormspupillen blixtrar. Till slut måste jag svara. ”Jag skriver om dig och mig, din jävel.”

Foto Magnus Carlbring 2018