Tuesday, June 04, 2019

vi ger oss

Vi kapitulerar, vi lägger oss i gräset och låter det långsamt äta sig in i våra kroppar, vi vet att de kommer hitta lämningarna efter oss. De halvt raserade köptemplen. De tomma motorvägarna. Kajerna med betongramper som sluttar ner i de torra vikarna. Tomma hus. Tomma torg. Där kryper miljarder gråsuggor nu, där, där du drog din golfbag. Du vinkade åt publiken med din vita svinlädershandske. Där, där du dök från femman, sitter skarvarna utsvultna med plast och lera i krävorna. Solen är en grå fläck i en vit himmel. De som en gång rörde sig över planeten med sina rullande resväskor i aluminium och sina klockarmband av noshörningstagel, de är skuggor endast i ett om morgonen uppklarnande dis. I fältets mitt, på ön av sopor, sitter de med händerna om sina evighetsmuggar i hårdplast med reklam för däckfirmor och bensinbolag. De minns, som långsamma migränattacker, alla tusentals teveserier de såg. Var det människor eller robotar som spelade huvudrollerna. Livet är som slajm. De minns alla gånger de passerade genom tryckluftsdörrarna till möbelvaruhuset och välkomnades av de mjukt pärlande rösterna som berättade om dagens alla extrapriser. Köp en stor viktlös kista av molnvit skumplast, den kan du sova färdigt i. De minns julaftnarna, som i ett prisma av kalejdoskopiska bildskärmar. Alla fotograferade varandras längtan, den brann som glitterpuder i huden. Vem tar den godaste palmoljebiten ur cellofanasken. Nu sköt de ner den sista orangutangen ur det sista vilda trädet vid gränsen till plantagernas plantage. I himlen svarta kors flygplan som bolmar ur sig koboltblå rök; de eldar upp de sista fjällnära skogarna och renlaven som rakats från bergets rygg. Motorerna hackar och kabinpersonalen är dödssjuka av gifterna. Men allt för att flyga, en gång till. Allt för att leva, fullt ut. Vi går och badar nu. Stranden är varm av smuts. Vattnet är blåsvart av alger och ytan guppar tung av miljontals döda maneter. Vi doppar oss. Under ytan är det ganska skönt. Man kan ta några simtag och det händer att man möter någon annan som simmar, som gömmer sig, som väntar på att vi ska bli havsvarelser igen. Dyka. Äta sådant som är färskt och salt. Dricka riktigt vatten. Sitta på en sten och lyfta en hand för att skugga blicken för den skarpa solen. Se hur sjöfåglar i sträck efter sträck passerar. Och visst, där ute, där vågorna bryter, de långa böljande dyningarna som startade på andra sidan havet, där skimrar sälarna. Vi hör hur de skäller. De är ensamma nu, däggdjur på den här platsen. Vi har gälar och fasettögon. Vi är borta. Allt andas.
Foto Magnus Carlbring 2018

Wednesday, May 29, 2019

koldioxid

Här är länkar som förklarar hur koldioxidhalten i atmosfären påverkar den globala uppvärmningen. Slå av tändningen, klicka på länkarna, och läs. Vi måste sluta bränna fossila bränslen.

On the causal structure between CO2 and global temperature



Carbon dioxide controls Earth's temperature




Foto Magnus Carlbring 2019


snabelförnekaren

Ibland hamnar man i diskussioner med människor som inte tror på det som finns i verkligheten. Det är inte så lätt alltid att hantera det där. Hur säger man till någon att en elefant har en snabel, medan hen samtidigt hävdar  - å det bestämdaste - att så är det inte alls.
   Elefanter har små näsor.
   Nej, säger jag. Det ser du ju att elefanter har snablar. Titta. Där är en elefant. Hur ser den ut?
   Den har en liten liten näsa. Syns knappt.
   Men känn på den. Lång och böjlig och grå. Det är en snabel.
   Nej.
   Jo.
   Du kan inte bevisa att det är en snabel!
   Men det ÄR ju en snabel, vad är det jag ska bevisa?
   Jag vill ha evidens.
   OK. Här har jag en bild på snabeln.
   Duger inte.
   Här har jag en doktorsavhandling: ELEFANTER HAR SNABLAR.
   Duger inte. Hur ska jag veta att den är sann?
   Men här har jag en elefant. Ser du inte?
   Jag ser det jag ser. Jag är ju inte du. Eller hur?
   Nej, i och för sig men …
   Ha! Där ser du. Du vet inte vad du talar om.
   Jo det gör jag.
   Nej. Och du kan aldrig bevisa att det du säger är sant.
   Men läs forskningen, säger jag.
   Jag har läst massor av forskning, säger hen. Kolla här. En hemsida som heter ELEFANTER HAR SMÅ NÄSOR TRO INGET ANNAT.
   Men, säger jag. Det handlar inte om att tro. Det handlar om att vi faktiskt vet att elefanter ser ut så här. Det är verklighet. Det är på riktigt.
   Nej.
   Jo.
   Nej, det tror inte jag.
   Men, säger jag. Om du nu hävdar att elefanter har små näsor, kan du bevisa det för mig?
   Javisst.
   Hur då?
   Det står ju här: ELEFANTER HAR SMÅ NÄSOR TRO INGET ANNAT.
   Men, säger jag. Här har jag en elefant.
   Och jag lyfter upp hela elefanten, håller den i famnen, det är jättetungt att bära (men vad ska jag göra) och jag lämnar över elefanten till den här snabelförnekaren och ber hen att känna efter på riktigt, och om det inte sitter någon snabel där, visa mig det.
   Men då är förnekaren borta.
   Då har förnekaren sagt något om att "Så där kan du inte säga, så där kan du inte göra, du är ju en religiös marxistisk snabelalarmist". Och så kastar hen elefanten ifrån sig och springer och gömmer sig bakom en skärm någonstans.





Friday, May 24, 2019

klimatrörelsen

Drömmen väcker mig
Ett sandhav breder ut sig
En skärfläcka doppar sin näbb
i den tunna strandlinjen
Solen stiger allt snabbare
Balkongen är fylld
av växter som idag
demonstrerar sitt missnöje
Brotten mellan spöregn
och stekande hetta
En pilfink på toppen
av den svajande
spaljén, koltrastnätterna
har övergått
i gräsbrand efter gräsbrand
Vi har hört tusentals
sirener de senaste dygnen
Aspträden spyr ur sig
moln av grå pollen, granarna
är späckade med illgröna
kottar, allt är mer
och större än vanligt
efter förra årets bränder
Vi vet inte vad som sker nu
Vi vet exakt vad som sker
#nu

Foto Magnus Carlbring 2019

Monday, May 20, 2019

odla

Kronärtskockorna har flyttat hemifrån och bor nu i ett litet hus. Majsfältet är litet men det är ändå ett majsfält. Vitlöken växer sig kraftig i jordbädden; rödlök spirar runt omkring. Under fiberduken broccoli och blomkål. Rädisor, morot, kålrabbi i pallkragarna. Potatis och jordärtskocka gror sakta; di sma undar jårdi vaktar. I en jordvall har ett gäng solitärbin flyttat in, kopparglimrande, starka, gräver sig framåt i leran och studsar omkring i luften. Väntar på att få pollinera. Idag skuttade två helt ljudlösa koltrastar in genom spaljén och runt runt under rabarberbladen. Vi hälsade på varandra och sedan var de strax borta. Jag satte ner en planta kanelbasilika och en liten pärontomat. Allt det här blir bra.




Friday, May 17, 2019

flood

Du trodde att du kunde äga en flod. Men det var alltid floden som ägde dig.
Du trodde att du kunde inmuta ett berg. Men det var berget som omslöt dig. Det var slätten som du inte kunde lämna. Havet som tog dig tillbaka.
Du trodde att allt utanför dig inte var du men det var du.


Foto Magnus Carlbring 2018

Wednesday, May 15, 2019

antropocen

Det här är antropocen. Människans epok. Oljeåldern. Sedan industrialismens början har vi höjt koldioxidhalten i atmosfären från 280 ppm till över 415 ppm, genom att bränna olja och kol. Det är den högsta halten på 3 miljoner år. Och ökningen går rasande fort. I 10 000 år låg halten på jämna 280 ppm; det var under den epoken mänskligheten tog över världen. Nu har det gått snett. Värmen stiger på grund av våra utsläpp. Det tog 150 år. Biosfären, vår egen livsmiljö, är i omedelbar fara. Vi måste sluta bränna fossila bränslen. Nu.

Foto Magnus Carlbring 

Tuesday, May 14, 2019

klimatupproret

Vi är alla tvångsanslutna till den här gruppen. Den heter jordklotet. Vi bor här, vi människor tillsammans med allt annat levande. Vi som har ett hyggligt medvetande och en viss förmåga att tänka i rätt så många led, både framåt och bakåt, har ett stort ansvar för vad som sker.
Vi kan förstås inte ta ansvar för sådant vi inte rår över. Naturkatastrofer. Dygnens kommande och gående. Soluppgången. Månens rörelser på himlen. Flodernas riktning. Äggen som kläcks. Hur växterna spränger upp ur jorden. Vulkanaktivitet. Jordbävningar. Tidens gång. Men vi kan ta ansvar över det vi själva har åstadkommit.
Klimatkrisen. Detta enkla faktum att all den koldioxid vi har pumpat ut i atmosfären sedan industrialismens början inte tas om hand av just de där processerna vi inte kan rå över. Istället gör överskottet att den globala temperaturen oavbrutet ökar. Och med den ökningen kommer de svårigheter vi ser nu på jordklotet. Avsmältningen av inlandsis och glaciärer. De allt kraftigare ovädren. De allt kortare vintrarna. Skogsbrändernas ökning. Grundvattentäkter som sinar. Dricksvattnet som tar slut. Arter som utplånas. Skördar som minskar. Grödor som tappar näring. Platser som blir obeboeliga, människor som hamnar i nöd och behöver fly.
Vi kommer att behöva anpassa oss till förändringarna. Ändra livsstil, dra ner på tempot, ändra kostvanor, transportera oss på nya sätt. Och vi måste sluta bränna fossila bränslen. Nu. Det är inte lätt att ställa om så snabbt, vi halkar alla efter då och då, men vi måste göra vad vi kan. Varje beslut kräver ett klimatövervägande, högt som lågt, helg som vardag, storpolitiskt som privat.

De där besluten kräver att vi är överens, att vi gör det här tillsammans. Det betyder att vi behöver sluta fred, allihop. Vänner för livet, allihop. Ingen smal sak. Men kul. Mycket roligare än att träta. Eller hur? Världen är orolig. Men klimatupproret är roligt.


Foto Magnus Carlbring 2019

Monday, April 29, 2019

vi börjar här


Vi börjar här. Klimatförändringarna har skapat en enorm rörelse bland människor. Insikten har vuxit snabbt, trots allt. För bara något år sedan var det ganska svårt att ens ta upp frågan, samtalen blev ansträngda, man skruvade på sig, sänkte blicken, ville protestera, säga ifrån. Men om man är inläst på ämnet och om man följer nyhetsströmmen, blir verkligheten alltmer knivskarp och de prognoser som tidigare har gjorts visar sig stämma, med råge. De som nu försöker hävda att de värmeböljor och den torka och de bränder och de höjda havstemperaturer som orsakar enorma översvämningar vid orkaner, att allt det bara är väder och att det är i övergående, har alldeles fel. De tjugo av de varmaste åren någonsin uppmätta har varit de senaste tjugotvå åren. De fem varmaste åren någonsin har varit de fem senaste åren. Och koldioxidhalten har stigit enligt samma kurva. 27 april uppmättes 414 miljondelar (ppm) koldioxid i atmosfären. I 10 000 år låg halten på 285 ppm, och klimatet var hyggligt stabilt - givetvis skiftade vädret, det gör det alltid - och det var under den epoken människan erövrade jorden. Kring 1850 begick människan dock misstaget att börja bränna kol och olja, och ganska snart rubbades jordens system. Temperaturen började omedelbart att stiga, globalt, i samma tempo som koldioxidhalten steg. Och nu ser vi effekterna av detta i stort sett dagligen i nyheterna. De fruktansvärda vattenmassorna i regnoväder och orkaner. Torkan både här i Sverige och ute i världen. Arktis som smälter snabbare än någonsin; även Antarktis, isvärlden, rubbas. Skogsbränder. Djurarter som deklinerar och som kommer att dö ut. En fortsatt stegring av koldioxidhalten är - i klarspråk - förödande. Så vad gör vi, nu när samtalet är lättare att föra och insikten växer? Vi agerar. Vi ställer om till ett hållbart samhälle och anammar en cirkelekonomi; vi förstår att kretsloppsliv är mer likt hur jorden fungerar, än människans ständiga expansion, utåt, uppåt, framåt. Vi måste backa, men framlänges. Vi måste sluta bränna fossila bränslen. Vartenda ton koldioxid räknas, varje utsläpp avgör hur det går längre fram. Så vi börjar här, varje dag, varje morgon. Hur kan jag minska min koldioxidskuld, i detta nu? Hur kan vi? Hur kan vi påverka makthavare, industrier och företag? Hur kan vi arbeta tillsammans - det är väl det enda sättet? - för att insikterna ska övergå i direkt handling? Det är - med de största ord som finns - en fredsrörelse som sker, förhoppningsvis den största någonsin. För det är bara genom fred och samarbete som vi kan ordna upp det vi har ställt till. Och faktum är att den klimatkris vi befinner oss i just nu, kan bli det som enar människor jorden på ett sätt som aldrig tidigare har skett. Säg inte emot. Säg inte att det är en dröm. Säg inte att det inte går. Eftersom det måste gå. Eftersom verkligheten är krass och hård just nu; klimatet är i olag. Men genom starka initiativ och modiga beslut kan vi förändra allt.
Foto Magnus Carlbring 2019


Friday, April 26, 2019

kretsloppsfantastiskt

Tycker du om att röra dig i naturen. Är du en skogsmänniska. Älskar du att bada i havet. Tycker du om färsk frukt. Skogshallon. Har du gjort fläderblomssaft. Är du en sån där som står i vadarstövlar och fiskar, i en knäpptyst älv. Hör du lommen. Har du mött en älg, ett rådjur, har du sett en kungsörn, hört enkelbeckasinen ryttla. Tycker du om att ligga i gräset, och bara se himlen, hur det rör sig där uppe. Är du galen i Vintergatan, tröttnar du aldrig på sommarnätter: att stå där med munnen öppen och gapa åt alltet. Använder du rapsolja. Har du sett en räv, i det vilda. Har du sovit i ett tält. Tycker du om att cykla på små knaggliga vägar och lägga cykeln i gräset för att stanna till och huka dig över ett hav av purfärska smultron. Vet du hur kungsmynta doftar. Eller en vildros, den knappt kännbara parfymen som du måste vända om och hämta in. Minns du uttrycket "mellan hägg och syren". Kommer syrenen att blomma i år. Finns häggen kvar. Är det ekorrar kvar i trädkronan. Finns det humlor, bin. Hur många sjöfåglar har försvunnit. Vet du vad som hänt med alla insekter. Varför hör du ingenting när du vaknar. Varför blåser det så. Varför är vinden så torr. Varför så många bränder. Varför så lite grundvatten. Varför alla dessa alarmerande nyheter, om hur temperaturen bara stiger, år efter år efter år. Det vet du ju. Du vet vad du ska göra. Vad vi ska göra. Vi ska ta oss tillbaks till något vi har förlorat, och samtidigt arbeta oss framåt, mot någonting nytt. Fossilfritt. Hållbart. Kretsloppsfantastiskt.
Foto Magnus Carlbring 2019

Thursday, April 11, 2019

flaskcpåsken

embryo okcså hans farra sittrer på bryggran okcså vimplar fiskc

oj vilkca fina gräddor som svimmrar här i skön

ja vilkca enorma badare: den där måste vägra minskc ett flundra ton

den sjungrer på sista färsen det säjer jag nu

yo

dom glömmer sej i vaskcen det säjer jag nu yo

fly mej ett drag eftrersom det blåsrer upp

vilkcen sorts drag det undrar jag nu yo

en rödsprätta okcså en hål

en hål det undrar jag nu yo: kan man fiskca hål

obsalut: svarta hål dom svimmrar in okcså glömmer sej innan dom torskcar det säjer jag nu

yo

men vad är det som kommrer flyttande där är det en flytkartong det undrar jag nu yo

nej det är en flaskcpåsk: att dom aldrig kan bestämmra sej för vilkcet det ska vara antingen är det julmusk ellrer påskcmusk

vimpla upp den på kroken det säjer jag nu

det är en lapp i med en liten dikct

vad strår det det undrar jag nu yo

inte är det mykcet

men läs ändå det säjer jag nu

det är det det står:
inte är det mykcet
men läs hela stykcet

fint

yo

det rimmrar det säjer jag nu

embryo: du har fått napp

nej jag är alldeles för stror det är en melon år sedan nu det säjer jag nu

är du bakom flötet: du har fått nappnapp

det är en liten haj den slängrer jag tillbakcs det säjer jag nu

ja du har inget val

yo

Friday, March 15, 2019

natten är allt större

Natten är allt större
ett allt större rum där tiden
ligger sammankrupen som en sömningrediens
Du rör dig utan mål nu längre
Du rör dig utan att vara medveten
nu längre om dina svagheter dina styrkor
Du är inte befriad men du är ändå fri, inuti
växer de gamla granskogarna upp, ravinerna är
fyllda av nysnö, solen krispig, allt korn
rör sig i luften det gnistrar
Du är inte korpen som kryssar sig genom
ark efter ark av is och tystnad landar
på toppen av den rostiga uttjänta
radiomasten, natten är alltmer fylld
av fullkomligt förintande dagsljus
Ljuset alltmer fyllt av dig
Du ser de där människorna som mediterar
på de blågröna yogamattorna vid havet
och de där tunna figurerna som sakta paddlar i bukten
på sina mandalasurfbrädor, de där
vid den dygnetruntöppna hotellbaren
De dricker flaska efter flaska av det andalusiska
starkvinet tills allt vin är slut alla flaskor
är tömda, sandstranden en vit sorgbård
kring horisontens öppna kistlock
Du vet inte vart du ska ta vägen
Du snörar på dig vandrarkängorna, hänger
en ryggsäck på axeln och tar kameran med dig
upp i bergen; här har man sett flockvarg
och lokatt och du bygger ett gömsle
av vildsyrenkvistar och renlav
Du ligger här tills natten kommer tillbaka
Du ligger här tills rumtiden vänder sig inåt
Och dagsljuset stryker dälden
med tunna vibrerande fingrar, allting är uppgjort
på förhand; varje utbuktning i händelsehorisonten
är din livshistorias små törnar: där föds du
där lär du dig att hålla i pipmuggen där läser du
för första gången en fullständig mening där
ligger du på en sten ett stycke ut i havet
och solen fräter sönder dig som en koka sjögräs
en ruska tång; du är världsalltet
detta ögonblick då strömmen av sädesärlor
sveper förbi som korta melodislingor, aldrig
har någon sett så många ärlor, de skymmer
himlen – varenda sjöfågel är död nu varenda
geting bålgeting humla jordbi ollonborre mygga
varenda visent polarräv sjöelefant manetstim
djävulsrocka rödpanda, det är ofattbart men
varenda liten orangebrun daggmask är död nu
Och vi går till sängs
Lakanen är iskalla
Boken naken
Ljuset tomt
Ditt minne
i rörelse upp ur kroppen som en sprejfärgad rökslinga i violett
på en aluminiumplåt som gnistrar som ett sista ensamt fyrverkeri
i ditt inre just i det hypnagoga tillståndets absoluta sista bild
som kommer till dig innan natten sliter tag i dig med sin näve

Foto Magnus Carlbring 2019

Friday, February 22, 2019

mänskligheten

Mänskligheten gå hem, du är full. Du har berusat dig på olja. Du har rökt på, på kol. Och omvärlden blir sjuk av det. Du blir sjuk av det. Doktorn säger: Sluta drick olja. Vetenskapen säger: Sluta bränn kol. Biosfären säger: Vi kan inte andas. Träden djuren havet himlen allting: Vi pallar inte trycket. Lägg ner. Lägg av. Ställ om. Gör som doktorn säger, den enda medicinen är du själv. Ändra ditt beteende och fyllefebern kommer att gå ned. Och du ba: Inte kan jag sluta hälla i mig den här goda oljan. Inte kan jag sluta känna kicken när jetplanet skjuter iväg mig, hur jag trycks in i flygstolen som en liten märla. Inte kan jag sluta bli stenad av allt detta kol, uppfylld av dessa dimmor av rök som omger våra städer. Jag är beroende av smog. Jag är beroende av att lägga handen på en nypåtänd förbränningsmotor och känna hur den skälver under mig. Jag är inte full, jag är stark. Jag är superstark. Men doktorn säger, igen: Lägg ner nu, Mänskligheten. Ser du inte att allt omkring dig avlider. Insekter. Sjöfåglar. Däggdjur. Biosfären krymper samman till en liten livrädd näbbmus. Och till slut lägger den sig på rygg med likstela ben. Allt dör. Vill du verkligen det här, Mänskligheten? Se din egen värld gå under i dina dimmor av petroleumdroger? Nej. Gå hem då. Gå tillbaka. Ut på savannen. Upp i träden. Ned till kusten. Upp i bergen. Andas. Stå absolut stilla, på Mount Everests topp. Och känn hur atmosfären återhämtar sig. Hur koldioxidhalten sjunker. Hur värmen avtar. Hur vinden tilltar i styrka och hur de stora molnen fylls av snö och hur isen stärks igen. Det går att få ihop det här. Stadga världen och låta kretsloppet sköta om det; naturen är mirakulöst spiknykter, alla dessa gifter du spytt ut till trots. Låt naturen ta kommandot.
Foto Magnus Carlbring

Thursday, February 21, 2019

crescendo

Alltså så här är det. Det ungdomarna har sett och förstått är ju de vetenskapliga fakta som vi har vetat om länge nu och vad de gör - den här revolten - är att säga ifrån. Finns det något annat de kunde göra, rimligare? Somliga menar att de skulle gå i skolan och lära sig om klimatet och på det viset påverka. När då? Hur då? På vilket sätt? Klimatkrisen är nu. Alla vet vad som behöver göras. Ingenting sker. Och det är självklart att de här ungdomarna kommer att arbeta med att stävja klimatförändringarna och bygga en mer hållbar värld i framtiden; de kommer att bli tvungna till  det. Det viktigaste vi kan göra är att stödja dem och att inte tycka att det är rart att de agerar utan fatta att det här är allvar. De kommer inte att sluta. Klimatförändringarna kommer inte att upphöra. Ingenting kommer att ske, förrän reaktionen från den så kallade vuxenvärlden (vem är vuxen den här situationen?) är den enda rimliga. Aktion. Handling. Gör vad ni någonsin kan för att medverka till omställningen till ett hållbart samhälle. Barnens och ungdomarnas frustration är inte på lek. Somliga menar att de är uppskrämda, att de mår dåligt av klimatlarmen. Tror fan. Det är deras framtid larmen handlar om. Deras jord. Vi som kommer från materialismens crescendoepok, 1900-talets slut, en era med outsinligt flöde av saker och drivmedel och en till synes aldrig avstannande expansion - människan är kapabel till allt - har nog inte helt och hållet fattat det som klimatforskare, från Antarktis i söder till Nordpolen i norr, och nu de unga, har begripit. Jorden är en enda. Och vi bor på den. Och förstör den, snabbt.

Tuesday, February 12, 2019

naturmupp 2.0

Jag har blivit kallad en mängd saker. Jävla naturmupp. Klimathotstroende. Klimattaliban. Klimatextremist. Klimatsekterist. Klimatalarmist. Katastrofidealist. En del gör det till en vänsterhögerfråga och drar kommunistkortet. Alternativt: religiös fanatiker. Eller det allra senaste: klimatfascist. Jodu. Tjenare. Eller vad ska man säga. Klimatet är förstås en fråga för precis alla. Om vi utrangerar jordklotet, utrangerar vi det för alla. De som är bättre bemedlade kommer möjligtvis klara sig ett extra tag, de kan bo bättre, de kan köpa sig tid, vatten, mat. Men i slutändan når klimatförändringarna oss alla. Stefan Jarl gjorde en gång en film som hette Naturens hämnd; det kan bli en titel på framtidens berättelse. Naturen tar det här tillbaka ifrån oss, när vi är klara med det och kusterna är släckta och natten ljus och het.

Vi har bara en biosfär. Det är ett tunt blått band vi bor i, en strimma i alltet där alltihop funkar så märkligt bra: fotosyntes och fortplantning och frön som gror. Det är förstås ofattbart, på ett sätt. Hur har det blivit så här. What a wonderful world. En del klättrar in i himlen och håller fast vid det. En del djupdyker i naturvetenskapliga tidskrifter. De flesta tar sig ut i naturen ibland, och häpnar. Vad fint det här är. Jag vet inte mer än så, att det är fantastiskt och att vi måste värna det.

Läser man på, bara så lite, vet man hur landet - och världen - ligger. Det finns inga tvivel. Prognoserna stämmer, med brutal exakthet. Det man räknade ut för 50 år sedan, att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären ger en temperaturökning globalt med två grader, är på väg att ske. Termometrarna ljuger inte. Det finns ingenting i det här sköra, och ändå så starka, systemet - kretsloppet i biosfären - som tar hand om det överskott av växthusgaser vi släpper ut. Det finns ingen lucka i atmosfären som släpper ut det. Det finns inga dammsugare som käkar upp det. Istället blir överskottet till värme och det sker globalt och på vissa ställen är det redan fatalt. Arktis. Öknarna. Glaciärer i bergskedjor. Önationer. Kustnära städer. Grundvattentäkter. Det går bara åt ett enda håll: helsicke. Och det sker på grund av mänsklig påverkan; kurvorna har stigit i snabb takt sedan 1850 och industrialismens början. Och nu kommer nästa fas, den exponentiella tillväxten: värme, utsläpp, det ena ger det andra och alltihop får följdverkningar, albedoeffekten avtar, metanfickor slås upp, haven värms upp och koldioxidhalten ökar samtidigt någon miljondel varje dag, varje vecka. Och temperaturen följer efter.

Ska vi vänta på the tipping point? När temperaturen drar iväg upp mot 4 och 5 och 6 grader? Jag har skrivit om det här i över 10 år. Diskuterat. Försökt förklara. Läst på mera. Gått djupare. Men javene. Vad hjälper det? Jävla naturmupp, blir svaret. Klimathotstaliban. Men. På tio år har det ändå skett en del. Kunskaperna ökar, och samtalet växer. Det sista året har varit det verkligt händelserika; ämnet diskuteras, på teve och radio och på sociala medier, på ledarsidor, vid fikabord och middagsbord. Och sista halvåret, ja sista månaderna bara, har det riktigt stora steget tagits. Ungdomarna revolterar. Greta Thunbergs klimatstrejk sprider sig över världen.

Vi kan inte tveka. Klimatförnekarna och de som har gjort frågan om den globala uppvärmningen till politik (som om man skulle kunna tycka bort det faktum att temperaturen stiger) blir allt hårdare - och gemena - i sin retorik. Men det är i övergående. Vägen mot omställning till ett hållbart samhälle går ju inte via dem, utan via dem som engagerar sig och som själva ställer om och som bildar opinion. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Det är bråda och oroliga - men också kreativa och roliga - tider, för oss naturmuppar.


Foto Magnus Carlbring



Tuesday, January 29, 2019

det är som om människor inte har några hjärtan längre

Jag har brottats med den här texten hela eftermiddagen
Jag ser till den mellan skrivpass och annat
man måste göra: laga mat, äta mat, bära mat, diska
upp efter maten
Min tillvaro är luxuös: jag har det så förspänt
att jag sällan reflekterar över det självklara
i att vara en fri människa
En text måste vara uppriktig, även en skönlitterär
text lever på sin känsla av äkthet
Det är där det här inte fungerar: jag vill gestalta
verkligheten: men den glider bort, känns helt förändrad
Är det på riktigt, det vi upplever: avhumaniseringen
av medmänniskor, brotten mot asylrätten
Vad är det som har hänt med oss
Om man följer nyhetsflödet och flödet
i sociala media är det en enda fråga
som tycks uppta människor just nu: hur ska vi
hantera strömmen av flyktingar, och allra helst
de ensamkommande barnen
Det är som att läsa en spökskrift
Det är som att se ett bildspel ur en mardröm
rulla över näthinnan; hur kan vi ens diskutera barn
utifrån sådana premisser
Ät på de här orden:     ensamkommande      barn
Vad rör sig i dig då; din egen barndom kanske
Minns du den? Kalla, sura vintrar, elaka
skolgårdsungar och denna fördömda insikt: att
vi är här för att stanna en tid; att växa upp
till människa är en plågsam tilldragelse
Men                                 men                         men
Vi som har växt upp utanför krigen, kan vi
någonsin förstå, vi som har växt upp i toppen
av den här kastordningen som utgörs av nord/syd
Vi som tillhör västvärlden: mot de forna
kolonierna, övermakt mot förtryckta och utnyttjade
Kan vi någonsin förstå ett uns av vad det innebär
att vara ensamkommande flyktingbarn
Vi kan ju försöka: hur var du när du var liten, säg
tio, tretton, femton år; hur skulle du ha fungerat
utan social trygghet, utan föräldrar, skolgång, pengar
Eller gå ännu djupare, försök minnas
det du aldrig har upplevt: minns du när du
växte upp under en totalitär regim, det rådde
utegångsförbud på kvällarna och du fick aldrig
lämna din hemstad, knappt ens kvarteret
eller byn där du bodde, minns du
när rebellerna kom till
din mellansvenska lilla stad
och slet ut dina föräldrar på torget
och sköt dem i huvudet
Minns du nätterna i tältlägret vid gränsen
Eller, om vi tar ett annat perspektiv: ta dina egna
barn: att i tanken skicka dem till världens ände
för att troligtvis aldrig återse dem igen
Brinner det i hjärtat
Gå under hemma på din gård, vänta tills torkan
har tagit alla djur alla grödor, eller fiendearméerna
har tagit allt du äger: du kommer att dödas
Men ditt barn, dina barn: de flyr ensamma
De är de ensamkommande barnen
som flyr undan förföljelse
Krossade människohjärtan
En urvriden flytväst
Jag kommer ingen särskild vart med texten, läget
är på något sätt hopplöst: det är en spärr
mellan den äkta verkligheten och den fiktiva, 
politiska verklighet där människor tycks tro
att vi kan stänga dem som flyr från krig ute, att vi
har rätt att stänga dem som flyr
från ett skenande klimat ute från den del av världen
där just vi är födda; det kommer förstås inte
att hålla streck
Den här texten handlar inte om dig eller mig
Det är det som gnager sönder raderna: det handlar
om oss alla och om dem som kunde vara du
som kunde vara jag; vi måste bli övertydliga
eftersom nuet kräver det av oss: det finns
bara ett enda jordklot, en enda värld
Och den är inte vår: den är barnens
Slut med alla försök till konstfullhet
Ingen jävla sentimentalitet
utan direkt handling, total och solidarisk
uppslutning kring omsorg och vänlighet
Vår trygghet kan aldrig bli en sköld
utan bara självklar öppenhet
Någonstans i de här raderna springer
bröderna Lejonhjärta förbi, de sicksackar
mellan ord och handling
Skorpan som, när han kommer till Nangijala,
är så ensam och föräldralös som en människa
bara kan vara på andra sidan
av sin egen verklighet, och där är hans bror
som tar honom i sin famn
Jonatans monolog: om att inte vara någon liten lort
Den skulle skrivas överst på internet
just nu, som en uppmaning till alla som har, att ge,
och som ett löfte till alla barn, ensamkommande
och inte, på flykt i världen: vi ska rädda er
Det finns inga undanflykter bara feghet 28 januari 2016
Foto Magnus Carlbring 2018


Monday, January 28, 2019

en akvarellslinga

sorgen drabbar aldrig de idogt arbetande inutivarelserna även
om en sylvass insikt om intighet antyds när hjärnboet bränns
månens genitalier flyter som maneter eller en blodtransfusion
ur himlens slemsäck när jordklotets bombhund finner sin väg
omsorgsapparaten sitter mållös i den masserande läderfåtöljen
med fjärrkontrollen svävande i medvetandet som ett inre lod
ur civilisationens sista äggkopp: en liten dödsvind som är fadd
en liten isvind som är som en akvarellslinga över hjärteroten

Ur HORD (2012)

Foto Magnus Carlbring 2019

Thursday, January 24, 2019

det genomgripande

Det som tvingar dig framåt, det som ställer dig, tyst och sist i kön,
med hakan tryckt mot bröstet och blicken svepande över
cigarrettfimpar och pappersskräp, det som föser dig ombord
på den överlastade bussen, det som fäller dig, som en rakkniv,
ned i det svartglänsande sätet, det som rycker igång bussen, det som
får passagerarnas kroppar, i absolut samtidighet, att rycka, tungt,
först åt vänster, sedan snett vridas framåt, och sedan kastas lätt bakåt,
det som vrider asfalten, iskall, under de varmt mjuka däcken,
det som får din blick att fullkomligt tomt registrera den bländande
ljusreklamen, de förbipasserandes regnvåta ansikten, det som
utan egentlig granskning, alldeles uppgivet, naket, medföljer
all denna tidsförbrukning, nednötning av intet i intet, det som
styr eftermiddagsljuset i en vild båge, från din blick och ut
i gatuvimlets slumpmässiga skeende, det som vägrar
att genomskådas, analyseras, nedskrivas, gestaltas, det som
är en ljus susning av en förbiilande känsla, knappt förnimbar,
det som sker och knuffar skeendet framåt, vidare, det som
du är en försvinnande del utav, det är vad som, i sin tunna dräkt
av strålar, förenar och skingrar oss, ger den tillfälliga tillvaron
en luftburen, gemensam upplevelse av livets skimmer, av tid

Ur Sånger vid E4:ans avfart, 1999

Foto Magnus Carlbring

Wednesday, January 23, 2019

ha en bra dag

Medan människor förhandlar om vilket år som vi ska ha nått den och den utsläppsnivån och medan människor diskuterar om den globala uppvärmningen verkligen är så allvarlig (det är den) och om det här verkligen beror på oss (det gör det) och medan människor flyger till stora världsledarmöten för att diskutera frihandel och tillväxt och oljepriser, så smälter världens inlandsisar och glaciärer. Ingen kan förhandla bort faktum. Koldioxidhalten i atmosfären stiger, vecka efter vecka, och den globala medeltemperaturen följer samma kurva. Det här har pågått sedan vi människor började bryta olja och kol. Det enda vi måste göra - det har vi veta så länge nu - är att minska utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid. Sluta flyga. Ställ bilen. Konsumera mindre. Handla närodlat. Ändra matvanor. Påverka politiken: rösta på de som tar klimatfrågan på störst allvar. Påverka marknaden: köpvägra. Påverka industrin: demonstrera och ockupera. Låt gång- och cykeltrafik alltid komma först. Inför bilfria städer. Föreslå förändringar. Varje utsläpp räknas. Förbjud all (fossildriven) privatbilism i alla tätorter vardagar mellan 8 och 17. Inför motbok på flyg. Inför bilfria söndagar. Fortsätt subventionera elcyklar. Satsa all kraft och alla medel på kollektivtrafik. Ge varje nybliven artonåring en cykel, med vagn. Shopstoppa. Odla upp varje tom yta. Odla på höjden. Täck taken med gräs. Skippa subventioner på flygbensin; låt en flygbiljett kosta vad den kostar. Bygg ut och rusta upp tåget. Satsa på förnybart. Odla urbant. Nyplantera skog. Gör landsbygden levande. Avindustrialisera jordbruket. Våga drömma om förändring och sluta drömma om en evig tillväxt. Tänk hela tiden: kretslopp. Återvinn. Släng inte i onödan. Lev lite närmre, lite mindre energikrävande. Ät mer plantbaserat. Mindre kött. Flygimportera ingenting. Tänk på att vartenda ton räknas, vartenda utsläpp. Skaffa kunskap. Lita på forskarna och de seriösa instituten. Lyssna på dem som vet. Hör vad ursprungsbefolkningarna säger, önationer, de som bor i bergen och är beroende av glaciärer, inuiter; de som ser klimatet skifta. Läs böcker. Var snäll. Tänk efter före. Den som sover syndar inte. Det lilla kan vara det stora. Tänd ett ljus. Kom närmre. Berätta något. En rolig historia drar ingen energi, den ger. Skratta. Gråt. Var snäll mot jorden, vi behöver den så förbannat mycket. Ha en bra dag.

Foto Magnus Carlbring 2018





Friday, January 18, 2019

sodapop

Kulturförakt. Bildningsförakt. Människoförakt. Förakt för svaghet. Främlingsförakt. Självförakt. Är de giftbär på samma buske? Åh. Ge alla de som går i mörkret varsitt färskt äpple. Be dem tugga solljus. Ge dem ord att dricka. Eller bara en sodapop (det låter så himla gott, och uppåt). Sodapop!

Foto Magnus Carlbring 2018