Monday, December 05, 2011

rut och rot gör en embryo

Måndag eftermiddag. Den första snön kommer, den singlar som silver ur den svarta himlen.

Varken Rut eller Rot har sett snö förut. De står alldeles stilla. Och tittar. Och tittar. Ögonen fylls av snö och kyla och hela världen gnistrar. Varken Rut eller Rot kan röra sig ur fläcken. Snön och ljuset genom snön hypnotiserar dem. Allting är verkligt. Allting är stilla. Allting är tomt och fridfullt.

Det snöar, säger Rut.

Det är helt otroligt, säger Rot.

Plötsligt kommer Farran förbi. Med en skovel på axeln och en skyffel i handen.

Ska ni hugga i här eller?

Nä, säger Rut och Rot i en mun. Med öppen mun. Med snö i munnen. Det bara vräker in i dem. De förvandlas till snögubbar. Allting är vitt. Öppet.

Det snöar, säger Rot.

Det är helt otroligt vad det snöar, säger Rut.

Och Farran drar igång snöslungan och Morran plöjer sig fram med skoveln och Embryo och Brollan vispar förbi med varsin skyffel.

Ska ni inte skottland? säger Embryo.

Nä, säger Rut. Nä nä, säger Rot. Vi är i snön. Vi är inuti snön. Vi är snön. Snön. Snön. Snön.

Och sedan försvinner de ned för gatan, långsamt vaggande, armarna utsträckta, ansiktena mot himlen. Man hör deras snösång, deras verser, deras dikt om snön, orden bara vräker ned, de hamnar i drivor, de hamnar överallt. Alla ord är snö. Snö. Snö. Snö

rut och rot orsakar panik

Det finns inte en lugn stund. Hela tiden måste man göra något. Och man måste göra det bra. Och man måste göra det nu. Och man måste göra det effektivt.

Det spelar ingen roll vad man gör, bara man gör det. Rut och Rot pinnar omkring överallt hela tiden och utför sysslor, bara gör saker, för att allting ska bli som det är - uttänkt, planerat, uppdraget, uträknat. Alla är små kuggar som måste göra nytta, för att - göra nytta. Alla måste arbeta för att det är bra att - arbeta. Ingen kan hamna utanför. Ingen kan var ineffektiv. Ingen kan dagdrömma. Ingen kan sitta och skriva dikter eller bara vegetera. Ta dagen som den kommer. Hasta Mañana. Hakuna Matata. Det finns inte längre. Tillvaron är ett garnnystan, och alla människor är invirade i det som fångna insekter. Det surrar och kvider och susar och jäklas.

Bara en stackare står utanför.

Bara en enda överlevare står vid sidan av och betraktar eländet.

Bara en slöfock är kvar i periferin. Bara en är hemma i utanförskapet. Embryo. Han sitter på en parkbänk med händerna knäppt över magen och benen utsträckta och har en milkshake bredvid sig och blicken bara travar omkring i Ingenting och tankarna bara svävar omkring i Ingenting. Han är ingenting. Han kan ingenting. Han vill ingenting. Han är dagens hjälte. I Embryo bor sinnesfriden.

Wednesday, November 30, 2011

rut och rot koloniserar världsrymden

Plötsligt står de där, sotsvarta och räliga, i trädgården, med varsin vidbränd rymdhjälm under armen. Det ryker ur dräkterna och de plockar bort askflagor från armarna.

Vi har nyss landat, säger Rut.

Precis, säger Rot.

Kapseln slog ner mitt i centrum, säger Rut.

I centrums mitt, säger Rot.

Morran förbarmar sig över dem och bjuder på varsitt glas nykokt. Farran står med armarna i kors och bara tvivlar och tvivlar; han gillar inte de här figurerna alls. Deras ambition. Deras tjänstvillighet. Oäkthet. Han tycker inte om när människor är servila mot varandra och underdåniga. Han tror på jämlikhet. På människors lika värde. Han vill inte ha några tjänstehjon som gör skitjobbet i hans hus. Lika lite som han skulle göra det åt någon annan.

Vi har varit på semester, säger Rut.

I en annan galax, säger Rot.

Morran frågar hur det var där borta och om resan gick bra och allt det där man säger.

Åjovars, säger Rut. Och Rot säger samma sak: Åjovars. Nog var det fint i yttre världsrymden. Stjärnklart. Tyngdlöst. Som ett slags oändligt fritt fall, rätt ut i evigheten.

Men, säger de i en mun och ser först på varanda och sedan med lystna blickar på det ostädade huset och den oräfsade tomten bakom dem. Men borta brak hemma bäst.

Och därmed drar de igång jobbet igen. Kavar ur astronautkostymerna och klär sig i arbetsoveraller och kepsar och hämtar dammsugare och sugmopp och hinkar och trasor och krattor, gräsklippare, våtskrapor, tvättsvampar, sprejflaskor, dammvippor - you name it.

Medan Farran och Morran med varsina djupa suckar sätter sig med sina smartphones och stirrar in varsina olösliga korsord. Livet är fyllt av alla dessa oskrivna ord som ingen begriper.

Thursday, November 24, 2011

rut och rot går på gym

Rut och Rot står på garageuppfarten i likadana overaller överallt.

Embryo släpar sig ut med hakan i marken och hämtar en bunt meningslös reklam i brevlådan.

Godmorgon Embryo.

Jaha. Och?

Nu ska vi till grymmet. Ska du med?

Ofta.

Sedan joggar de iväg i traktorsulor och med vimplande mössor och små elitryggsäckar med slangmunstycken och energidryck där bak. Häpp häpp häpp.

Väl framme vid gymmet stormar de in och drar i allting och lyfter allting och tänjer på allting och bryter allting och till slut sitter de på varsin jättestor boll och hämtar andan.

Vilket grym.

Helt grymt.

Efter duschen häller de i sig en odrickbar dricka - jolmbrun och besk som pappersmassa - och joggar tillbaks, ringer på dörren och kliver in och tjoar: Embryo är du vaken! Vi är grymt pigga.

Wednesday, November 23, 2011

rut och rot bygger en båt

Hej det är vi som är Rut. Och Rot.

Nu ska vi lära er att brygga en bråt. Eftersom klimatchocken. Eftersom vattnet. Eftersom översvimningarna. Eftersom landböjningen.

Embryo ba: Men här.

Rut: Precis här.

Och Farran går in i garaget och låser fast sig vid snickarbänken och börjar hyvla av sig allting. Och Morran går till Coop Konsum och tröstköper papparkakor.

Men Rut - och Rot - de drar igång båtbygget, mitt på tomten. De reser en vagga och plintar en bark och fräser en köl och halar en halv och helar en del. Sedan är det bara att klättra ombord.

Parken är klar.

Först tar vi ombord alla myrstackare. Och sen alla sniglar (eftersom: långsamheten). Och sen alla singlar (eftersom: ensamheten). Och sen alla andra djur och odjur. Och sist Rut och Rot.

Nu står de där. Rut och Rot. Hand i hand och väntar på flodvågen och flodvåren.

Tuesday, November 15, 2011

rut och rot gör ett vårdval

Morrans morras morra - morrmorrsmor - har tappat fotfästet och behöver stjälpas av någonstans.

Det fixar vi, säger Rut. Det fixar sig, säger Rot.

Och de kommer och hämtar henne i en svart bil i en svart sopsäck och för ombord henne på ett flygplan och flyger henne till ett skratteparadis: sandstränder, solsken, ett evigt lugn och en miljon golfhål att slå sig igenom.

Det är i skratteparadiset man ska åldras, säger Rut.

Ja det är rena paradiset att betala skratt, säger Rot.

Thursday, November 10, 2011

rut och rot torkar upp

Farran väger nu tvåhundranittio kilo. Morran strax över. Allt de är kapabla till är att - om ens det - lyfta fjärrkontrollen från golvet och byta kanal.

Slå över. Här händer ingenting.

Slå över igen. Här händer ingenting.

Rut och Rot finns dock tillhands, för att förströ. De spelar upp sketcher. De drar vitsar. De skryter och skrävlar och beter sig. De serverar och ordnar. Allting är alltid tiptop.

Men Morran låter sig inte underhållas. Hon är så uttråkad av bekymmerslöshet - det finns ju ingenting att fundera över, ingenting att planera, nu när Rut och Rot gör allting - att hon behöver kräkas. Farran är likadan. Han dräller godispapper omkring sig och fjärtar slappt. Livet är meningstömt. Och Rut och Rot är genast där och torkar upp och plockar upp.

När kvällen kommer kryper Rut och Rot in i hundkojan där de bor. Det lilla husljuset Mysko sitter på tassarna utanför och ser misstänksamt in i mörkret. Mysko börjar tröttna på de där två. Det är som om entusiasmen, kreativiteten, handlingskraften, påhitten och underfundigheten och samvaron och lättjan och ... ja allt skoj ... har försvunnit. Varken Morran eller Farran bryr sig om ett jota längre.

Det fixar Rut.

Det fixar Rot.

Det är allt de orkar säga. Det fixar Rut och Rot. De ligger i varsin soffa och ältar sitt mantra: Det fixar Rut det fixar Rot det fixar Rut det fixar Rot ...

Wednesday, November 09, 2011

rut och rot planterar om

Farran sitter som en stubbe mitt i trädgården och bara gråter.

Mitt lärkträd. Mina björkar. Rosorna. Syrenbersån. Magnolian. Det vildvuxna riset bakom garaget. Sniglarna. Mössen. Ekorren och alla fåglar. Var är min trädgård, mitt allt?

Istället: en grön gräsplätt, till synes vidsträckt och minimal samtidigt. En bild av Ingenting. Ett enda träd. En tall, som kunde vara i plast. En garageuppfart i betong.

Rut tuffar förbi på en åkgräsklippare och vinkar: Hej vad det går!

Rot knallar förbi med en bensindriven blåsbälg: Hösten är ett litet helsicke!

Farran reser sig och går - med knapp styrfart - in i det välstädade, dammfria huset. Tänker: Jag måste tröstäta. Jag äter vadsomhelst. Men i kylen finns inget sådant. Där finns bara nyttiga, apfräscha produkter med ett overkligt skimmer ikring.

Farran ylar: Jag vill ha en gammal macka. En ostkant. Jag vill ha lite skit i vrårna. Jag vill ha en mugg som stinker av lite mitt och ditt. Jag vill ha tillbaks min trädgård! Jag vill odla den igen!

Sunday, November 06, 2011

rut och rot tar över världen

Det går tio år. Rut och Rot har tagit över hela världen. Det går tjugo år. Trettio. Rut och Rot koloniserar rymden. Rut och Rot löser klimatfrågan. Rut och Rot fixar fred i Palestina. Rut och Rot bygger en ark. Rut och Rot störtar alla diktatorer. Rut och Rot ger ut en kokbok. Rut och Rot har en förfärlig teveshow. Rut och Rot bildar ett politiskt ytterlighetsparti. Rut och Rot förbjuder alla oliktänkande. Rut och Rot bygger fångläger. Rut och Rot blir ett ondsint kejsarpar. Rut och Rot börjar slåss. Rut och Rot sliter ögonen ur skallarna på varandra. Rut giftmördar Rot. Rot giftmördar Rut. Rut och Rot bygger atomvapen. Rut och Rot börjar blogga. Rut och Rot firar jul. Rut och Rot tänder grillen. Rut och Rot är ena riktiga pajsare. Rut och Rot skattefuskar. Rut och Rot har slavar i källaren. Rut och Rot blir anarkister. Rut och Rot bildar anfallspar. Rut och Rot tvålar in varandra. Rut och Rot springer över de elyseiska nejderna. Rut och Rot vinner Idol. Rut och Rot förnekar sig inte. Rut och Rut och Rut och Rot och Rut och Rot ...

Embryo! Vakna! Embryo Embryo du pratar i sömnen. Embryo! Embryo!

Rut och Rot väcker Embryo. De kommer in med en liten fin frukostbricka med en ljummen giffel och en mugg varm O'boy och en nystruken Fantomentidning bredvid.

Allt för dig, Embryo. O Embryo. Vi är dina trälar. Vi är dina tjänstehjon. Du är våran viktigpetter, Embryo. Utan dig skulle vi icke vara intet, och allt.

Och Rut och Rot faller på knä och rör försiktigt vid Embryos lakansfåll, innan de bugande smyger ut ur hans rum under djup och andäktig tystnad.

Ave, Embryo.

Friday, November 04, 2011

rut och rot tänder på

Livet är hemskt. Det finns ingenting att göra åt det.

Farran och Morran släpar sig runt i sitt välstädade hus: allting är färdiggjort, allt är komplett. Vad ska vi här att göra.

Blekfeta zombier med en jättemuffin i ena handen och en kaffelatte i den andra, spillande och dreglande vandrar de omkring i sitt hus. Inte ett dammkorn. Inte en sak att förändra. Rut och Rot har gjort allting.

Till slut sätter de sig på varsin pall mitt i bradagsrummet och glor in i varsin vägg. Kaffet rinner ur deras väldiga muggar. Plask, plask.

Embryo ligger i soffan, uppsvullen som en kokosboll. Ena ögat är öppet och glor tomt in i tevens alla meningslösheter. Det andra ögat är slutet. Huvudet är fullkomligt tomt.

Brollan har gömt sig i garaget. Där kan han sitta i en gammal solstol och bläddra i uppslagsböcker som någon (läs: Rut och Rot) har ställt undan. I garaget finns det liv. Gamla leksaker. Tevespel. Teddybjörnar och legogubbar.

Rut och Rot ångar på. Huset är färdigställt: det ska se ut som i en broschyr: ingenting finns, utom de renputsade möblerna och det skinande golvet. Nu har de gett sig på trädgården. All jord och alla plantor är bortgrävt och bortburet. Urberget lyser i höstdimman.

Nu borrar de hål i berget. Nu pular de ner dynamitgubbarna. Nu tänder de på.

Wednesday, November 02, 2011

rut och rot bunkrar upp

Vintertid. Otid.

Farran har gått i ide. Morran har gått i ide. Embryo sitter dövstum med en fjärris i handen och zappar sig igenom novembernatten - den dygnslånga.

Det är så mörkt att det gör ont.

Men Rut och Rot, de ger inte upp. De beger sig till Coop Konsum med en köplista lång som Niagarafallet och en kundvagn lika djup som Loch Nessjön. Här ska bunkras upp.

De kavar fram längsmed varugångarna. Tänk Biblioteket i Babel. Men med ost.

Gata upp och ned med livsmedel. Allt som behövs för att klara det tredje världskriget och jordens undergång: konservburkshelvetet.

Men Rut och Rot, de blir lite uppgivna. Ingenting de själva gillar hittar de. Rut är mest inne på raw food: inälvor som är vid liv och insekter som ännu kan flyga med sina klibbiga vingar. Rot vill bara ha motorolja och en polygrip att tugga på.

Vad äter människor?

Rut håller upp en burk. Fjärtor.

Rot håller upp ett paket. Smackaroner.

En påse. Kanylbullrar.

En kartong. Klägg.

De ger upp. Parkerar kundvagnen på en parkering lika stor som Kalahariöknen. Traskar hem längsmed en nermörk höstgata, lika lång som Highway 61, revisited.

Monday, October 31, 2011

rut och rot hjälper till

Gryning. Vargtimma. Poeternas tid. Embryo sitter och skriver. Försöker. Det är tungt. Det blir tunt.

Han skriver: I varje människa bror en poet. 

Och sedan tittar han ut. Ett knivblad solsken glimmar till vid horisonten. Sedan bara mörker, mörker, mörker.

Han försöker igen. I varje ord bror en syster.

Men nej. Han dunkar pannan i bildskärmskanten och suckar. Det går inte. Herregudrun det går inte. Han går ett varv i det tomma rummet. Sätter sig igen. Händerna är av is.

Jag kan inte mer. Gud hjälpe mig.

Plötsligt borrar sig en väldig borr in genom väggen. Gipsdamm. Hostningar. Ett huvud med skyddsglasögon och hjälm tittar fram. Ett fönster slås upp. En skalle till kikar fram, med mask för munnen och väldiga hörselkåpor. Man hör ljudet av en motorsåg.

Hallå där.

Det är Rut. Och Rot.

Hallå där Embryo. Vi brygger om allting.

Vi tänkte ta tag i dig nu. Och din dikt. Du behöver nog lite hjälp.

Friday, October 28, 2011

rut och rot ställer om

Natt. Dimma. Ljuset från gatan lyser över det tomma köket. Det lilla husljuset Mysko ligger i sin korg. Hela världen sover.

Då, klockan exakt noll tre noll noll, ställer Rut och Rot om alla klockor överallt.

Det måste gå apfort, så att det inte går fel och tiden går fel. Det blir ett väldigt brak när de ställer om moraklockan i bradagsrummet. Det börjar tjuta om väckarklockorna när de vrider om visarna ett helt dygn. Köksklockan går igång med ett visslande och äggklockan skramlar i sin låda.

Mysko vaknar. Hjärtat slår som en kläpp. Hjälp oss hjälp oss.

Ute i garaget är det en gammal ångdriven skeppsklocka som brölar. Nere i Centrum rasslar det om stationsklockorna. Kyrkklockorna ska vi inte ens tala om. All världens klockor börjar skramla och larma. Atomuren i yttre världsrymden hickar till och hoppar bak en timma.

Och sedan går de ett varv, Rut och Rot, med varsina fotogenlyktor och lyser upp allting.

Klockan är tre och allt är lugnt!

Klockan är fyra och allt är lugnt! Utom vi förstås!

De kryper in i Embryos krypin och lyser honom i ansiktet: Vi söker en människa.

Och fann ett embryo det säjer jag nu yo.

Thursday, October 27, 2011

rut och rot flyttar in

Torsdag. Höst. Embryo ligger utslagen med ansiktet i tangentbordet.

Jag kan inte mer. Det blir inte mer. Internet är dött. Alla konton är kapade. Alla ord är stulna.

Han vacklar ut i ljuset i trädgården där Farran och Morran sitter i varsin iskall solstol och stirrar tomt framför sig: Vi kan inte mer, det blir inte mer, vi är helt utbrända.

Då flyttar Rut och Rot in. De kommer med varsin kappsäck och varsina verktygslådor: Hej hallon här ska vi skruva till det litegranna.

Flytta på er så ska vi ställa in sommartiden och ställa till lite reda i oredan. Vad är det här? Text. Den suddar vi ut. Vad är det här? En teve. Den bär vi ut. Det är en ny tid nu.

Gör lite jumpa eller något. Självförverkliga er.

Under tiden brygger vi kaffe och brygger om litegranna. Utan att det kostar er skjortan precis. Eller nåjovars: varsina skjortor får det bli. En rutig och en rotig.

Wednesday, October 19, 2011

oktober


oktober är portalen: upplyst av ett sista solsken går du
in och försvinner i mörkret som en skugga in i sig själv

Friday, September 23, 2011

september


dagen är solblekt och övergiven
nattblinda fönster slukar allt ljus

Thursday, August 04, 2011

augusti

jordklotet mognar som en tung tomat
på en gulnande skör kvist av solljus

Sunday, July 17, 2011

juli

natten skördar vit och röd solskensvallmo; lugnet
växer upp ur havet som en väldig sköldpaddssköld

Thursday, June 16, 2011

juni

juni är himmelens månad: de grå molnkaskaderna det isblå
midnattsljuset; vita sår som öppnar sig och efter det allt regn

Wednesday, May 04, 2011

maj

jordklotet: en godismelon med varmt inre som sipprar ut
som gult solljus som rinner över människorna och djuren

Wednesday, April 13, 2011

april


solens sandgula pansarhjälm forsar fram i natten
narcisserna slår i marken som vita fosformissiler

Wednesday, March 09, 2011

supermånen

vargens vita pupill möter jaktgevärets hårkors; månen
är ett enormt svart hjärta med en laserpunkt som slår

i jordens mörker

Wednesday, March 02, 2011

simhallsupproret

Nu får det vara nog.

Jag vet inte vad det är med just simhallarna. Men det är en gräns som går här; jag tror platsen också är symbolisk. Vi möts här. Det är vår simhall. Vi har betalt inträde och vi har i åratal betalt skatt för att våra simhallar ska vara som de är: allmänna, kommunala, våra tillsammans.

Här sitter jag med gubbar och ungar och tonåringar från alla samhällsklasser på lavarna i bastun. Vi är nakna här men inte skyddslösa. Det är vårt ställe. Vår fristad. I simhallen, efter tusen meter, eller i gymmet, efter en mils löpning eller ett pass i trappmaskinen eller på stretchmattan, så mår man bra. Vi blir människor här tillsammans. Sälj inte vår simhall. Här samlas ungarna för innebandymatch. Här möts aerobicfantasterna och spinningfartdårarna - alla är lika svaga eller slimmade och svettiga och självklara här - och vattenjumpaentusiasterna och styrketränarna och hälsofreaken och råbantarna och de lagoma tjocka och de alltför spensliga och ... alla är här, här är det ingen skillnad på oss - så olika vi ändå är.

Och platsen är inte fredad, här finns inga skrank, inga barriärer, ingen åtskillnad. Här råder rättvisa och gemenskap. Man kan vara tyst och i sig själv eller kämpa tillsammans i grupp. Men ytorna är allas. Kaklet. Vattnet. Ljuset. Vi har pröjsat för det här. Vi vill ha det kvar.

Jag vill detta. Jag vägrar se det allmänna säljas ut till sista vattendroppen.

*

Apropå gym.

Tuesday, March 01, 2011

mars

blek knagglig rotblöt utlevd och överlevande
sätter man sig upp i sarkofagen och kikar ut

Thursday, February 03, 2011

sponsor sökes

Hej!

Jag är en glad - men ibland också lite vemodig (det hör till yrket) - poet som söker sponsorer. Lite ny deg i tråget; tangentbordet behöver kanske bytas ut och man behöver nya tofflor att gå från rum till rum i och grunna. Det borde vara lätt det här, att knyta an till näringslivet; luftigt liksom, direkt. Allt handlar ju om kommunikation, och stilbildning. Att skriva poesi är lite som att lansera ett nytt tvättmedel: det ska vara fräscht och få bort de dåliga lukterna ur livet.

Eller nej.

Ibland måste det få komma upp lite illaluktande smolk ur eländet också. Ibland måste man skriva ganska hemska saker. Ibland kanske en dikt inte blir helt salongsfähig. Och det där kan innebära ett problem.

Säg att jag blir sponsrad av ett knäckebrödsföretag. Och sen måste - det där 'måste' kommer inifrån, det är ett driv att gestalta något som man upplever, ser, hittar på, behöver reflektera över eller sätta i relief - jag skriva en narrativ dikt om en stackars knäckebrödsfabriksarbetare som blir illa behandlad av sin chef och till slut dör olycklig och ensam ute i ödemarken, förvirrad och förstörd av kapitalets makt över den lilla människan?

Tänk om jag måste skriva en dikt som handlar om att jag inte tror på marknadskrafternas expansion och kapitalismen som motor i människans historia? Tänk om jag måste skriva en anti-sponsor-dikt? Hur ska jag bibehålla textens trovärdighet om någon bilfirma får presentera sin logga på pärmen till min bok (hej alla bilfirmor jag har inget körkort men en femdörrars familjemiljöbil med sollucka och riktigt bra stereo, det skulle sitta fint; jag kan skriva en fin dikt om utflykter i vår nya Volvo Saab Skoda Toyota Chevrolet); tänk om bilen krockar med texten?

Hur kunde Faust dikta, om han sålde sin själ till djävulen? Hur ska konstnären kunna stå fri när han eller hon köps in som en pokal, en gisslan, av ett företag? Hur ska dikten kunna vara genomlysande och uppriktig, när man har businessmannens andedräkt i nacken? Ska vi ge upp textens ärliga uppsåt? Ska vi sälja oss på marknadens iskalla bräde?

Eller ska vi sluta att skriva.

Eller ska vi inte. Jag kan tänka mig en liten fin kärleksdiktsamling som är sponsrad av RFSU. Jag kan tänka mig en bok om hur vi ska rädda barnen i världen som Unicef är med och distribuerar. Men skulle det få gagna mig? Skulle jag kunna dra nytta av sådant? Jag skulle kunna tänka mig en seriös politisk poesi, vars ändamål var att förändra världen i en ny riktning. Eller en diktning som bara var ett motstånd: snudd på oläslig i sin tvärilska mot rådande normer och maktordning. Vem skulle sponsra detta? Och varför? Och hur skulle dikten - igen - kunna få vara fri?

Bakbunden. Munnen igentejpad. Texten som aldrig kunde vara tyst. Dikten som blev utkörd ur klassrummet. Revolten som föddes i cyklonens stilla öga. Shut up: We are paying you to do so.

Men om vi gör ett försök. Vi sätter oss ned och tänker efter. Hur kunde marknaden kliva in i ditt konstnärsskap, på allvar. Och hur skulle du, på allvar, kunna stå fri som diktare, fortfarande?

Hm. Man kunde tänka sig en diktsamling sponsrad av ... sponsrad av ... (nu förflyter en hel förmiddag en halv arbetsdag, stämpeluret ryker där borta på poetväggen: varumärken passerar revy som ett bildspel från en galleria: skidpjäxor tevespel parfymflaskor krukväxter broderade kuddar) sponsrad av ... näej, det är fett kört.

Jag vill ha en T-shirt med loggan embryo tryckt på ryggen. Embryo kan inte sponsra någon bättre än sig själv.

SvD SvD2

Wednesday, February 02, 2011

februari

ljuset är kyla och kylan är ljus
och mörkret är kallare än ljuset

Thursday, January 20, 2011

januari

en mjukfrusen milkshake på en blank bordsyta: orange
synkoper av norrsken i de marmorerade nebulosorna

den pigge entrepenören

Hej!

Det är jag som är den pigge entrepenören. Jag kommer gående i texten i tusendollarsskor och skimrande kostym. Jag är hal. Bakslug. Påhittig. Bedräglig. En lögnare. Kan man tänka sig en bättre entrepenör än en författare? Jag går omkring med en bricka och bjuder på skumpa och lämnar ifrån mig visitkort. Köp mig. Läs mig.

"Lille vän", sa alltid Fröken till mig som barn. "Du som skriver så bra, du borde bli ... entrepenör!"

*

Jag är Marcel Proust, den franske romanförfattaren; han som satt sjuklig på sin kammare och skrev och skrev och skrev. Pennan brann i handen. Ända in i döden skrev han på sin väldiga roman. Inte mycket till entrepenöranda, i den opigge konstnären. Men han skrev världslitteratur. Så hur skulle han ha gjort i dag? Piggat på sig, och lite käckt lagt ut sina skrivande tunna händer på entrepenad? Eller hade han lagt av, med alltihop?

Ta Franz Kafka annars. Han lessnade så helt på alltihop - konstnärskapet, ekonomin, förlagsstridigheter, ordens vrånghet: hela det jämrans entrepenörskapet - att han lät bränna en massa av sina texter. Men inte allt. Oförmögen att ens äta, på grund av sin svåra sjukdom, korrekturläste han till sin sista dag i livet manuset till volymen En svältkonstnär. Vilken tur då, att det fanns entrepenörer som kunde se till att manuset gavs ut, efter konstnärens död.

Kan man tänka sig Gunnar Ekelöf, knalla fram i den här texten, som en glad entrepenör? Den dysterkvisten? Bah. Edith Södergran, en av våra mest banbrytande modernister vars dikter har blivit en del av kulturarvet. Lungsjuk och eländig dog hon alldeles för ung och utan att alls ha påvisat något entrepenörskap. Hon bara skrev. Och skrev. Och skrev. Och skrev. Tills hon dog.

Ibland kan jag tänka på människorna som ett kollektiv, där man har olika roller och där man hjälper varandra. Där finns läkare och bibliotekarier och brandsoldater och butiksbiträden och entrepenörer (vad ÄR en entrepenör?) och konstnärer (typ: poeter målare musiker filmare) och annat. Man tar del av varandras jobb. Man hjälper och stödjer varandra. Läkaren lappar ihop min trasiga hjärna, när den har legat ute på entrepenad och blivit nedtrampad. Sedan läser hon mina dikter, doktorn, på kvällskvisten. Medan bibliotekarien lånar ut mina böcker och butiksbiträdet sitter i ett kyffe bland grönsaker och läser poesi poesi poesi. Och entrepenören, han ... han ... han ... ja vad GÖR en entrepenör egentligen? De är pigga, det har jag fattat. Och de entrepenerar.

Gunnar Ekelöf pratade om någonting han kallade Ingentingtimmar; den där tiden då diktaren gör till synes just ingenting. Vegeterar. Promenerar. Lagar sin lunch, diskar efter sig. Finns till. Ser sig omkring. Samlar på sig grejer. Stoff. Ord. Tillfällen. Bilder. De där timmarna kunde man kanske ägna åt sitt entrepenörskap istället? Frågan är då vad entrepenörerna skulle göra? Ingenting, kanske?

DN i dag

Tuesday, January 11, 2011

tyst hav

det är något med fiskarna, säger havet
det är något med havet, säger fiskarna

men deras ord hörs inte; bokstäverna
ligger uppspolade på stranden, ruttnar

Wednesday, January 05, 2011

tyst vår

fåglarna dras ner ur himlen som torra druvor
och kastas ut över en vit oändlig lakansväv