onsdag, mars 02, 2011

simhallsupproret

Nu får det vara nog.

Jag vet inte vad det är med just simhallarna. Men det är en gräns som går här; jag tror platsen också är symbolisk. Vi möts här. Det är vår simhall. Vi har betalt inträde och vi har i åratal betalt skatt för att våra simhallar ska vara som de är: allmänna, kommunala, våra tillsammans.

Här sitter jag med gubbar och ungar och tonåringar från alla samhällsklasser på lavarna i bastun. Vi är nakna här men inte skyddslösa. Det är vårt ställe. Vår fristad. I simhallen, efter tusen meter, eller i gymmet, efter en mils löpning eller ett pass i trappmaskinen eller på stretchmattan, så mår man bra. Vi blir människor här tillsammans. Sälj inte vår simhall. Här samlas ungarna för innebandymatch. Här möts aerobicfantasterna och spinningfartdårarna - alla är lika svaga eller slimmade och svettiga och självklara här - och vattenjumpaentusiasterna och styrketränarna och hälsofreaken och råbantarna och de lagoma tjocka och de alltför spensliga och ... alla är här, här är det ingen skillnad på oss - så olika vi ändå är.

Och platsen är inte fredad, här finns inga skrank, inga barriärer, ingen åtskillnad. Här råder rättvisa och gemenskap. Man kan vara tyst och i sig själv eller kämpa tillsammans i grupp. Men ytorna är allas. Kaklet. Vattnet. Ljuset. Vi har pröjsat för det här. Vi vill ha det kvar.

Jag vill detta. Jag vägrar se det allmänna säljas ut till sista vattendroppen.

*

Apropå gym.