torsdag, maj 18, 2017

revolutionen

Kompromissar inte med revolutionen. Glömmer inte varför vi kom hit (för att bli jämlika och lyfta upp varje människa). Skriver sönder alfabetet. River ner bokhyllan och drar pärmen av gamla uppslagsverk och tejpar upp porträtt på alla människor som trodde att de förändrade något (när de i själva verket förstörde den långsamhet som vi har gemensamt med: uråldriga barrträd, valar, glaciärer, orangutanger, alla bladverk, flockar av undulater). Kastar kniv. Lurar i alla andra någonting som gör dem glada. Jag viker ihop himlen. Gör en dagbädd av strimlade nyheter. Är inte tyst. Jag tror att den första gnistan är den starkaste och att det är den vi hela tiden ska återvända till och aldrig glömma; det är det grövsta misstaget. Ekelöf återvände alltid till 'sent på jorden'. Kanske eftersom det alltid var det. Det är kanske alltid det. Eller tidigt i början på någonting. Egentligen vet vi ingenting. Rymden håller upp oss mellan tummen och pekfingret och tittar på oss med sitt bläcksvarta öga. Vi springer ditåt. Vi springer hitåt. Flyttar in i ett nytt universum, ett där dimensionernas genomskinlighet gör att vi kan sväva mellan varandra precis på det sätt som vi föreställer oss att själar gör (fast vi har ingen själ: allt är mörk materia eller ett slags inre duggregn). Jag skriver ett manifest som jag oavbrutet reviderar; varenda rad äter upp den som kom före. Jag är Pacman, ett slags poesins sopmaskin som borstar vintersmutsen och vårdammet och höstgruset från tangentbordet. Så att nu kan trafiken ta sig fram. Så att nu kan vi gå barfota. Så att nu kan vi marschera. Vi vecklar ut de röda fanorna. Vi vecklar ut de svarta fanorna. Vi hissar de himmelsblå flaggorna. Vi kastar regnbågsfärgat konfetti från hustaken. Det är alltid en ny fred som kommer. Det är alltid ett krig som nalkas. Det är alltid så patetiskt (på ett stormande och genuint vis) att finnas till. Jag finns till, jag vill tro det; jag är bombsäker på att jag är osäker. 


Foto Magnus Carlbring 2017

fredag, maj 12, 2017

väljarbarometern

Enligt den senaste
väljarundersökningen vill alla
människor bli älskade
Alla vill ha ett eget hem
Vatten att dricka och mat nog
för att klara dagen
Varenda människa vill älska
tillbaks och stödja dem
som har det lite svårare
Alla instämmer i påståendet
att livet är ett ämbar
som vi fyller tillsammans
Varenda en kryssar i
att de har en levande själ
som de inte begriper
En längtan som är svår
att alldeles tillfredsställa
Ett minne av någonting fint
och ett starkare av det hemska
Enligt väljarbarometern vill alla
känna gräset under fötterna
Och sanden som är varm
Närheten till havet
En skog som andas långsamt
Enligt varenda undersökning
vill vi ha en kram
innan vi somnar eller ett ord
som ger lite av tröst
En del bryter dock mönstret
och vill ha något annat
De vill vända ut och in
på tillvaron och inte välja alls
De vill inte svara på frågor
Ingå i den här gruppen
De vill vara fria
Ingen vet exakt vad frihet är

Foto Magnus Carlbring 2017

poesins uppgift

Vad är poesins uppgift
Att förenkla djupet att fördjupa det enkla
Vara opretentiöst pretentiös
Brinna kallt
Livet är ett diktutkast ett diktutkast
Är livet
alls

Foto Magnus Carlbring 2017



diktens uppgift

Vad är diktens uppgift
Att inte ha en uppgift


Foto Magnus Carlbring 2017

torsdag, maj 04, 2017

sova räv med poesin

Sova räv med poesin?

Ja det är tvunget; läs som Den vandrande
vålnaden sover. På stengolvet. Alltid
lätt. Alltid beredd på att vakna
ur drömmen.


Foto: Magnus Carlbring 2016

klämma lite på poesin

Klämma lite på poesin?

Ja det kan man väl göra, den är ju lägst
och högst av alla litteraturformer.

Två spröda kex med en marshmallow i mitten.

Universum är en marshmallow. Expanderar.
Är fyllt av skum och mörker. Gott att grilla.


Foto: Magnus Carlbring 2016

sparka på poesin

Sparka på poesin?

Ja det kan man väl göra.

Detta mjuka block av granit.

Foto: Magnus Carlbring 2016