Thursday, May 18, 2017

revolutionen

Kompromissar inte med revolutionen. Glömmer inte varför vi kom hit (för att bli jämlika och lyfta upp varje människa). Skriver sönder alfabetet. River ner bokhyllan och drar pärmen av gamla uppslagsverk och tejpar upp porträtt på alla människor som trodde att de förändrade något (när de i själva verket förstörde den långsamhet som vi har gemensamt med: uråldriga barrträd, valar, glaciärer, orangutanger, alla bladverk, flockar av undulater). Kastar kniv. Lurar i alla andra någonting som gör dem glada. Jag viker ihop himlen. Gör en dagbädd av strimlade nyheter. Är inte tyst. Jag tror att den första gnistan är den starkaste och att det är den vi hela tiden ska återvända till och aldrig glömma; det är det grövsta misstaget. Ekelöf återvände alltid till 'sent på jorden'. Kanske eftersom det alltid var det. Det är kanske alltid det. Eller tidigt i början på någonting. Egentligen vet vi ingenting. Rymden håller upp oss mellan tummen och pekfingret och tittar på oss med sitt bläcksvarta öga. Vi springer ditåt. Vi springer hitåt. Flyttar in i ett nytt universum, ett där dimensionernas genomskinlighet gör att vi kan sväva mellan varandra precis på det sätt som vi föreställer oss att själar gör (fast vi har ingen själ: allt är mörk materia eller ett slags inre duggregn). Jag skriver ett manifest som jag oavbrutet reviderar; varenda rad äter upp den som kom före. Jag är Pacman, ett slags poesins sopmaskin som borstar vintersmutsen och vårdammet och höstgruset från tangentbordet. Så att nu kan trafiken ta sig fram. Så att nu kan vi gå barfota. Så att nu kan vi marschera. Vi vecklar ut de röda fanorna. Vi vecklar ut de svarta fanorna. Vi hissar de himmelsblå flaggorna. Vi kastar regnbågsfärgat konfetti från hustaken. Det är alltid en ny fred som kommer. Det är alltid ett krig som nalkas. Det är alltid så patetiskt (på ett stormande och genuint vis) att finnas till. Jag finns till, jag vill tro det; jag är bombsäker på att jag är osäker. 


Foto Magnus Carlbring 2017

No comments: