Friday, November 16, 2018

skicka saltet

Nä nu ger jag fan i det här. Nu har jag ledsnat. Vaddå klimatet. Vaddå olja och kol. Vaddå kretslopp och skit. Vi är alla gödselstackar i alla fall. Gammal skit som ska bli ny skit. Yolo. Släpp väder och gå vidare. Lika bra att bränna av en rökare mens man lever. Eller. Vaddå kommande generationer? Tänk på oss som lever nu. Så himla kul är det inte. Varför ska jag försöka ändra mina kostvanor. Äta bör man - till slut dör man. Vaddå flygimport. Vill jag ha hallon och mango i det här jävla novembermörkret - because it makes me happy - så ska jag väl få det? Och en brasiliansk biffstek? Gäller att passa på medans det där underliga landet finns kvar. Hela djungler försvinner ju. Det talas om att kaffet kan ta slut, på grund av klimatförändringarna. Bra. Brygg mig en dubbel espresso, i expressfart! Jag behöver faktiskt palmolja för mina vällevnadseksem. Orangutanger kan man väl ha på zoo? Jag behöver solsken. Jag behöver ta en tur med bilen till havet och bara stå där med motorn på tomgång och bli varm och mysa och se hur horisonten darrar. Vaddå. Det är ju mitt hav?! Varför ska jag inte få flyga till Kalifornien och titta på bränderna. Jag älskar brandrök. Och regn. Jag tänker flyga till översvämningarna i Jordanien, där turister evakueras från världsarven. Tänk på min bucketlist, whattafuck. Jag är inte rädd för lite global uppvärmning. Kolla sommaren 2018. Lite skogsbränder har väl ingen dött av. Eller? Lite utslaktad boskap på grund av foderbrist - det är väl bara bra? Djuren släpper ju bara ut metangas. Eller. Grundvatten, vad ska man med det till. Det finns ju kranvatten? Och vaddå insektsdöd. Jag fick inte ett enda myggbett i somras. Är det dåligt eller? Varför ska jag källsortera. Allt skräp bränns ändå där borta vid sopstationen. Varför ska jag samåka. Det är ju min bil. Varför ska jag förändra mitt liv och leva mer hållbart. Jag gör ju ingen skillnad. Jag är bara en liten skit. En fjärt i universum. Mitt bidrag till den här planeten räknas inte. Så räkna inte med mig. Skicka saltet. Jag ska strö det i mina sår.






Tuesday, November 13, 2018

skalbaggen

Han har ett rynkigt, grått ansikte under det blanka järnskalet. Skalet öppnas med ett släppljud, som en diminuerad tryckluftsdörr … fssst. Han ser precis ut som Werner Aspenström, med hög och solgrå panna. Han ligger tyst bland de andra skalbaggarna när gryningen spräcker dem till liv; han känner stråk av enzym- och ljusblått på vingbredds avstånd. Ljuden av knapranden. Löv som bryts över daggig filmjölk. Doft av gråstensmur och grässtrån som petar i sig av himlen. De andra skalbaggarna har alla satt igång att äta. Men han är lite annorlunda. Han väntar först en stund; i en liten stund av väntan sker så mycket stort. Det anar han.

Ur Sandslott (1997). Idag - 13 november 2018 - är det Werner Aspenströms hundraårsdag.

Foto Magnus Carlbring 2018

Friday, November 09, 2018

jag tror inte

Jag tror inte
på positiv påverkan
Jag tror inte på egenansvar
Jag tänker inte
förändra mig, eftersom jag
vill inte det; jag ser inte

skogsbränderna i Kalifornien
Översvämningarna i Italien
Att orkanerna växer i styrka
Jag fattar inte
sambandet mellan den globala
uppvärmningen och de stigande
halterna av koldioxid
Människorna som flyr missväxt
i Centralamerika, torkan
i Syrien; jag fattar inte
sambanden
med alla dess värmerekord
och hur världen vrider sig

i kramper, grundvattnet sinar
under oss där vi går
Jag är en komplett idiot
Men det kan jag inte skriva här
för det blir en riktigt dålig
dikt, jag är ingen poet
Jag är samvetslös
Men jag vill bli omtyckt
Jag vill ha lajks, du kan väl
klicka på mig, mitt hjärta

är lika hårt som ditt

Foto Magnus Carlbring 2018



Friday, November 02, 2018

det här är ingen dikt utan en text

Fredagen den 2 november 2018, klockan 8.25

Egentligen vill man bara skratta åt alltihop
Ingen vill läsa en långdikt
om svårigheterna inuti dig eller ute i världen
Alla vill egentligen bara ha lite kul, ingen poesi
kan ändra på någonting, ingenting
ändrar på någonting, vi som vill skriva
ner det uppenbara, hamnar ofta i det dilemmat
Att det uppenbara inte låter sig nedskrivas
Att det är som att skriva av sig en klåda omöjlig
att bli av med: vi kallar det
verkligheten, den narrativa och tydliga dikten
passar, trots allt, på ett sätt bra in nu, den  
går snabbt att ta till sig och ögonblicket
blir fryst, minns du
vad du såg på teve igår kväll, minns du
vad du läste på Twitter senast, minns du
vilken uppdatering du lajkade på Facebook
Kommer du ihåg när du sprang igår kväll
i det första riktigt djupa novembermörkret
En man på väg hem från förskolan med sina barn
Hans ansikte upplyst av mobilskärmen, barnen
gick alldeles tysta en bit framför honom
Det här är ingen dikt utan en text
med avgörande radbrytningar där du kan andas
Verkligheten är inte mångskiftad, den är helt
samtidig, och uppenbar; är diktens uppgift
att tydliggöra det uppenbara
eller göra det icke uppenbara tydligt
Dikten har ingen jävla uppgift, den är 
en wettexduk, välj vilken färg den ska ha bara
Och torka av alla bordsytor tills trasan
börjar lukta unket; då är texten lika levande
som du själv, och aldrig blir du ju färdig
med ett enda något; strömmen av händelser
spränger sig in efter varenda vers
Donald Trump står – det här är på riktigt – och
säger att karavanen med flyktingar
från Centralamerika kommer att mötas 
med vapenmakt; kastar de sten på oss, 
skjuter vi dem; ibland kan en fara annalkas
och den tycks omöjlig att avvärja, en katastrof
kan komma att ske, en massaker, en sådan där 
händelse som inte kommer att utplånas
ur mänsklighetens historiska minne, Medelhavet
nu, de tusentals drunknade i år, de tiotusentals
döda genom åren – vi bara låter det ske, gör vi inte
det; omöjligt att resonera kring, Nordsydkonflikten
har vuxit sig allt starkare och mer brant och
i och med klimatförändringarna blir den prekär
Samma dag: nyheterna om att sextio procent
av jordens alla däggdjur har utplånats
på fyrtio år; arter har alltid försvunnit från jorden,
fler är de som har funnits än de som finns,
evolution och naturkatastrofer, istider,
asteroider som har störtar ner, allt har skett
Men ingenting går att jämföra med det vi
människor åsamkar/skadar/förstör nu
Minns du vad du såg på teve igår, var det
en spelfilm, kanske byggd på en verklig 
händelse, mordet på JFK, eller en dokumentär
Människor med alldeles trasiga liv
sitter vid ett köksbord med tårar i ögonmandeln
De berättar långsamt om precis allt som hänt
samtidigt som kameran rör sig
ut genom fönstret och lyfter
i en drönartagning högt över hustaken,
förortsområdet, skrotupplaget, industrierna,
förbränningsstationen, tajgan, horderna
av boskap med bleka ryggar
som rusar över en svartgrön mark, längre bort
flockar av fåglar som lyfter, vingarna
sprider sig och skuggorna växer
över havsytan och allting glittrar, vi hämtar
något att dricka och byter kanal; en riktigt rå
amerikansk komedi om människor
vars liv hela tiden utsätts för påfrestningar,
motgångarna verkar aldrig vilja ta slut
Och till slut bara skrattar vi åt alltihopa
Kolsyrebublorna fräser i munnen och mörkret
är en stenstod där utanför, känner ni inte
hur mörkret stirrar tillbaka in på oss

Foto Magnus Carlbring 2018

som färg

Vill att det jag skriver
ska kastas ut över papperet
Du vet som färg
som vad hette han som Ed Harris
spelade, Jackson Pollock
Det blir inte precis så

men jag vill i alla fall

Foto Magnus Carlbring 2018