Vadfunderardupå. Klimatfrågan. Hela tiden. Och på barnen. Och på stränderna. Och djuren på stränderna. Och havet utanför stranden, på havsdjupet och djuren i havsdjupet. På krill. Valar. Näringskedjan. Jagtänkerpå korna. De lite glosögda korna i hagen bredvid oss, hur de står och tittar på oss när vi pumpar vatten och när vi slår bollar och kastar frisbee. Vi är inte kloka. Jagtänkerpå att vi är inte riktigt kloka. På himlen, hur hög den är och hur tunn. Det blå bandet som är vår atmosfär, det är som ett tunt tunt nagelband, som om jorden var en tumme i tomheten: typ lajka. Allt det här syret, det finns knappt, det är som att det skulle sugas ut i rymden - bara sådär. Vi klamrar oss fast vid jordskorpan. Vi klamrar oss fast i nuet. Vid fjärrkontrollen. Popcornskålen. Mörkret. Det är som om mörkret trycker ner oss i tevesoffan och jag tänker på att vårt behov av att tillfredsställa oss i nuet överskuggar allt annat. Och att naturen också sker i ett nu. Men att den kommer att hämnas. Jagtänkerpå naturens hämnd. Och samtidigt tänkerjagpå att vi är en del av naturen, att det är det vi måste begripa, att vi måste bli lite undergivna, att vi behöver gå ned på knä för naturen och sänka vår blick mot marken. Och ta på den. Och andas in alltihop. Och fatta att vi har missbrukat det. Att det är en störning i kraften. En rubbning. Att vi har orsakat den. Jagtänkerpå att jaghartänktpådethär ganska länge nu. Det är ändå lite som att någonting har skett. Bara senaste månaderna har det skett, har det inte? Klimatmedvetenheten. Kretsloppstanken. Ta bara årets julklapp: det återvunna plagget. Nu räddar inte det jorden. Ingen räddar jorden. Men vi kan förändra den. Jagtänkerganskastarktnupå att vi kommer att förändra det här. Den cirkulära ekonomin. Återbruket. Att vi inte är traktorer som krossar allting i sin väg med väldiga kedjor på hjulen och stora taggiga skopor. Utan att vi är cyklister. Att vi rör oss mjukt i luften, liksom susar fram på våra tysta cyklar och det går fort och är miljövänligt och att det blir bättre. Jagtänkeratt det som är långt bort är väldigt nära; att räddningen sitter i ditt knä. Att det är du. Att ingen står bakom dig som kommer att förändra det här åt dig. Men att vi sitter här tillsammans, som i en stor rymdfarkost som sakta kajkar sig fram, varv efter varv efter varv, i ett expanderande universum. Ett rymdfartyg - en livräddningsflotte som vi klamrar oss fast vid - som inte får sjunka. Att vi har borrat hål i durken. Oljeborrhål. Kolgruvehål. Vi har perforerat hela jordklotet med hål och nu läcker det olja ur kroppen. Farkosten - nu är den som en väldig uppblåst blågrönvit badboll - sjunker ihop. Vi imploderar. Jagfunderarpå att det tunna blå bandet håller oss samman och att det är så mycket som är vansinnigt oss människor emellan att man blir vansinnig utav det. Vilka är vi. Vad håller vi på med. Vad är ett oljeborrtorn värt. Jagtänkerheltplötsligt på stridsvagnar och utarmat uran och bombmattor och - igen - på barnen som rör sig i allt detta, komplett oskyldiga. Jagfunderarpå om det vi gör för dem är tillräckligt. Om det är något mer vi kan göra. Vad funderar du på? Vadfunderardupåvadfunderardupå.
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|
