till en varelse med ögon och magmun med fjädrar och klor
med tunn päls och små runda horn med nakna fötter
och hårig rygg med blanksvart kostym vit skjorta
och bredrandig slips veckad kjol och pärlcollier
En ensam varelse i en liten kajak paddlar mellan isflak
Molnen ovanför är svarta av aska, vilda streck
av bortflyende fåglar och en brinnande bräm
av uttorkad skog; verkligheten
har blivit hallucinatorisk; vi måste minnas det här
på två sätt: där utanför ditt fönster händer
nästan ingenting (hos mig: brandbilar nyss, med påslagna
sirener, liksom med pannorna i backen nerför
motan in i kulverten under järnvägen, skatorna samlas
i den nu helt nakna björken, de tjattrar, har ett viktigt
samtal, himlen är av kallt stål), och där nere
i djupet av vår utveckling, den där evolutionära kedjan
vi tror på som ett slags naturvetenskapligt credo,
äter sig insikten – mycket snabbt gnager den – stark
att vi har missbrukat samma finkalibrerade
förlopp; vi har slitit itu kedjan, det faller ett kallt regn
över paddeln, det mörka vattnet är en tomhet
som växer för varje andetag du tar, häpen ser du
en värld i ögonblicklig förändring, du skakar själv om
den lilla julkulan och den vita snön av mikroplaster
fyller det som nyss var evigt blått med evig svärta
 |
Foto Magnus Carlbring 2018
|
