lördag, december 23, 2017

mötet med julapan

Ur romanen Paul Exodus Propp (2004), femte kapitlet. Detta har hänt: Det är tidig vinter. Författarämnet, den tämligen olycksamme poeten Paul Propp, har blivit misshandlad, knivskuren i läppen, i Kungstrådgården i Stockholm. En för honom alldeles okänd familj har tagit honom om hand; det är barnen Vera och Hannu och mamman Lillemor och pappan tillika läkaren Klaus. Paul Propp är skadad, omtöcknad av morfin och bandagerad i ansiktet. Familjen har fler medlemmar, ska det visa sig, och en av dem ska vi strax få träffa. Här följer Mötet med julapan.


Nu satt han upp. Man hade flyttat honom. Man måste ha släpat eller burit honom in i ett annat rum, i lägenhetens – han såg en fasad glittra på andra sidan gatan, fönster med ad­ventsstjärnor, sjuarmade elektriska ljusstakar, en elgirland i form av en vinkande Kalle Anka som blinkade i grönt, i gult, i rött i ett fönster; han befann sig inne i staden, någon­stans, i en äldre fastighet, högt i tak, höga föns­ter, stuckatur längsmed väggarna, en kakelugn – var­dagsrum, och han satt upprätt i en blodröd soffa med händerna i knäet och huvudet uppall­rat av kuddar. Rummet var tomt på människor. Det brann levande ljus på bordet, röda. En liten julgran i plast stod på en pall mitt i rummet. I en skål framför honom fanns mandari­ner och nötter och kolor i glittrande papper. Musik strömmade genom rummet: Nu tändas tusen juleljus Och nu öppnades en dörr, en vit dörr med skimrande mässingshandtag, och en liten tomtenisse kikade in, den röda luvan hängde först fram genom dörrspringan som en vimpel och se­dan stack ett fräknigt pojkansikte fram därunder med ett stort rött ärr längsmed ena kin­den och glodde på honom med ljusa ögon. Tomtenissen glodde på Propp, gjorde en grimas och klampade in i vardags­rummet; han bar en liten jutesäck på ryggen, och efter honom kom lilla Vera i sina lusse­kläder, ljuskronan lyste, hon höll ihop sina hän­der till en kil som pekade mot himlen och hon stirrade mycket allvarsamt framför sig, hög­tidligt, nästan skrämmande. Och sedan följde Lillemor, klädd även hon i lucialinne, med ett brett rött band om midjan och ett stearinljus brinnande i handen. Nu var det förstås bara tomtefar kvar, tänkte Paul, och suckade uppgivet. Han var fast i något slags ritual här, här skulle ske ett offer, ett blot, man skulle dansa långdans, och han var utsedd till publik, till den här familjens femte hjul, vad tvingades man inte genomlida i sitt liv. Men O, detta var ju diktarens öde. Det var slumpen. Det var bestämmelsen. Det var konsekvensen. Detta, att sitta bandagerad i halva fejan i en puffig Ikeasoffa i ett vardagsrum någonstans i Stock­holms innerstad den första dagen i advent och invänta jultomten, det var den yttersta kon­sekven­sen av att han en gång började skriva, att han beslutade sig för att hämnas på De Som För­störde Min Barndom – ”Jag ska bränna dem med min pennudd!”, att han hade börjat, som femton­åring, att stava sig igenom Dostojevskijs samtliga romaner – han kom bara en kvart in i varje innan han uppgivet slängde dem ifrån sig, bölande: ”Fy i helvetet så många NAMN de har de där ryssarna!” – och samtidigt själv föra an­teckningar, noter, dag­bok, skisser – i vad han på senare tid valt att kalla för Vaxdukshäftet, en tunn samling dag­böcker han hade sparat i botten av den låda med paltor och pryttlar som nu låg och stank svett och pung hemma i Maja Viktorssons lägenhet på Överklassgärdet; en gång i en lagom avlägsen fram­tid skulle han plocka fram Vax­dukshäftet och skriva rent anteckningarna och ge ut dem i en tunn och svartpärmad volym under namnet Hämnden – försökte koppla av, gned sin torra gom med tungan, sneglade törstigt på en flaska julmust som stod hägrande på bordet, och inväntade tomte­fars intåg i rummet. Han klagade inte. Han hade satt sig själv här; hade han inte fått ingi­velsen, i skuf­fen på en trucker i natten i hösten, att bli dra­matiker och sedan gått till fot­bollsmafiosen Popovic för att låna en tiotusing och hamnat i ett snack om teve­produk­tio­ner och därpå hamnat hos Blitzkrieg och hade … och och och … hade världen bara stått stilla hade ingenting hänt.
  
Så.
  
Släpp in morfintomten.
  
Allt är ändå mitt fel.
  
Herregud.
  
Låt skådespelet börja.
  
Och nu hördes trampandet av stora stövlar, tomtenissen Hannu och lill-Lucian Vera och den stora tärnan Lillemor stod och kikade mot dörren. Propp kunde se hur Lillemor plirade mot honom i ögonvrån där han satt med huvudet hängande mot en väldig, julröd, hjärt­formad plyschkudde. Nu bultade det på dörren.
  
– Iiii, tjöt lilla Vera.
  
– Sug fett, sa tomtenissen.
  
– Håll i er nu, sa Lillemor. Nu är det dags. Nu har det äntligen blivit dags.
  
Och nu kom chocken. In störtade – inte vankade eller vickade eller gungade eller åbä­kade sig in som en gammal gubbe med en säck på ryggen och ett väldigt skrattande tomteskägg, utan in störtade, frustande och grymtande och med svängande armar och hu­vudet flygande på en lång, böjlig hals och fötterna smattrande mot parketten, klädd i tomteluva och kort, röd rock, en apa. En schimpans. En bjässe. En brungrå, dreg­lande schimpans som hukade sig in, ylade mot taket, gjorde en kullerbytta och släntrade fram mot soffan där Paul satt och apan dunkade en näve i soffbordet och medan han klängde upp i Pauls knä, tung och frustande, greppade han en näve mandariner med en hand och började skala dem med tänderna, en i taget, samtidigt som han utstötte höga, gutturala, tjattrande läten. Apan la se­dan en arm om Pauls hals och började med ett fruktansvärt långt pekfinger pilla av ho­nom bandaget, ritsch, han slet av det, plåster och gasbinda och klämmor och bomull och fetvadd och blod och hudslamsor for genom rummet och apan stack ett finger in i Pauls mun och bände upp käkarna och Paul skrek – nu skrek han för full hals, nu var bandaget borta, nu kunde han låta all skräck och ilska komma ut – av smärta när schimpansen bör­jade trycka in mandarinklyftor mellan hans trasiga läppar. Ci­trussaften sved och skrek i det färska, ny­sydda såret.
  
Hannu och Vera stod stumma och stirrade på apan och på Paul, blickstilla, öppna små munnar, Hannu släppte den lilla tomtesäcken i golvet, Lillemor stod likadan som sina barn, alldeles stel, uppsträckt, ett leende fastsmetat i ansiktet som en örfil. Och apan tog ett nytt grepp om Paul, klängde upp på hans rygg, la armen om hans hals och drog ned honom ur soffan, de rullade in tillsammans under soffbordet, juleljuset som brann där uppe slogs om­kull, det dråsade nötter och frukt över de två, och Paul gjorde ett försök att ge tillbaka, la ar­marna om apans rygg och mage i ett försök att få in ett brottningsgrepp, kanske en halv­nelson, armen måste in där, upp över nacken, men apan var ohyggligt stark, reste sig, ku­tig och vrång, och rus­kade av sig Paul Propp som ohyra ur sin päls. Paul nu på rygg. Apan över honom. Käften öppen, tänderna klapprar. Apan höjer sina väldiga armar med de knutna små apnävarna högt, högt över Paul och börjar beartbeta honom med lösa, fladd­riga slag. En arm upp som skydd. Paul rullar ihop i fosterställning. Apan hoppar upp på honom, trampar honom i hu­vudet, slår honom över ryggen, sidan, magen, låren, sla­gen blir allt hårdare. Nu biter han till, i örat. Paul tjuter. Blod. En hand mot örsnibben. Han­den blodig. Kinden blodig. Det forsar blod ned i den beigea tjocka mattan under dem. Paul för­söker slå tillbaks, kommer upp på knäna, måttar en höger mot apan och slår ett hål i luften. Apan genast bakom honom. Drar honom i håret, klättrar upp på hans axlar. Hannu lösgörs ur sin förtrollning, brister ut i skratt. Vera skriker: ”Iiii!” Lillemor dråsar samman, hen­nes ljus i handen faller i mat­tan, det slocknar inte, hennes knän vi­ker sig, hon faller åt sidan, halsen viker sig, huvudet slår i golvet, det stora lakansvita lin­net punkteras, sjunker samman över henne som en svepning.
  
Hjälp mig.
  
Deus ex machina.
  
Bonk bonk bonk.
  
FINNS DET NÅGRA SNÄLLA BARN HÄR.
  
Och nu gjorde Klaus till slut sin entré. Han kom i morgonrock och tomteluva och toff­lor, som uppkliven direkt ur sängen, grusig i blicken och med ett koppel i ena handen och två bananer i den andra, han kom smygande, kopplet svängde framför honom som en lasso och han kom runt soffan som en jägare, en spejare med hu­vudet i höjd med soffans kant, och kikade fram, för att precis se hur apan slet tag i Pauls hår och började dunka hans lea­lösa huvud i golvet, dunk dunk dunk. Hjälp mig. Mother I am dying. Jag försvinner i ocea­nen. Allt detta blod, o mor, vi må jag lida. Och Klaus viss­lade lågt, en kort vissling, nästan tyst, han bara blåste ut lite luft mellan läp­parna. Frrrt. Och apan stannade upp, höjde sitt huvud, vred på det, lystrade. Klaus viss­lade igen, höll upp de bägge bananerna.
  
– Såja Ubbegubben. Såja.
  
Och apan gnydde till, torkade sig om munnen med den håriga armen och rullade ned från den snyftande Paul Propp, hur det molade i örat, hur det tjöt i käften av smärta, tårarna kom. Klaus satte sig ned på huk, lockade på djuret och sträckte fram bananerna, höll kopplet i ena handen som en snara och när apan larvade fram över vardagsrumsgolvet vif­tade Klaus till med kopplet, slog det om apans hals och drog till; han reste sig och hämtade in snaran, släpade djuret till sin sida och – istället för att ge dem till apan – stoppade bana­nerna i morgonrocksfickan.
  
– Duktig idiot, muttrade Klaus, vände om och började släpa apan ut ur rummet. I dör­ren vände han sig om. – God jul på er förresten, sa han och log mot sin lilla familj. När jag har låst in apjäveln ska vi väl ha varsina skinkmackor, eller vad tycker ni.
  
Lillemor lyfte sitt huvud från där hon låg, kravlade upp i sittande och gned sin nacke.
  
– Och sedan, sa hon matt, sedan blir det långdans.
  
– Det suger värsta fett, sa Hannu, som nu smög fram mot Paul där han låg och kved med handen för det sargade örat. Hannu böjde sig ned och stirrade på blodet i mattan. Fett fett fett, sa han.
  
– Javisst, sa Klaus från dörren, nu försökte apan gnyende klättra upp i hans famn, den sträckte sina långa armar upp mot hans ansikte och plutade med läpparna. – Fy skäms, Ubbe, fräste Klaus och knuffade undan schimpansen. Fy dig. Javisst, sa han. Sedan blir det långdans.
  
Lilla Vera satte sig, hon sjönk ned på knä på golvet och tog av sig luciakronan som hon la framför sig, snurrade på den, log mot sin pappa.
  
– Det e alla fall roligt, sa hon och fnissade till.
  
– Roligt, sa Klaus. Vad är roligt, gumman min?
  
– När det blir av, sa Vera.
  
– Blir av.
  
– Ja.
  
– Vad?
  
– När julapan kommer.
  
– Jo, det är skoj. Men nu får vi låsa in honom igen.
  
– Te nästa jul, pappa.
   – Till nästa jul, min lilla gumma. Till nästa jul.

*

Paul Propp finns att låna som e-bok här.









måndag, december 18, 2017

i dikten sjunger jag

I rymden kan ingen höra dig skrika. I Sverige talar man svenska. I poesin bryts språket upp Och du blir fri I dikten sjunger jag
på versmått dolda i radbrytningens flik Sant är att makt innebär makt över språk: läs mycket skriv mycket.
Foto Magnus Carlbring 2017


torsdag, december 14, 2017

det genomgripande


Foto Magnus Carlbring 2017


Det genomgripande

Det som tvingar dig framåt, det som ställer dig, tyst och sist i kön,
med hakan tryckt mot bröstet och blicken svepande över
cigarrettfimpar och pappersskräp, det som föser dig ombord
på den överlastade bussen, det som fäller dig, som en rakkniv,
ned i det svartglänsande sätet, det som rycker igång bussen, det som
får passagerarnas kroppar, i absolut samtidighet, att rycka, tungt,
först åt vänster, sedan snett vridas framåt, och sedan kastas lätt bakåt,
det som vrider asfalten, iskall, under de varmt mjuka däcken,
det som får din blick att fullkomligt tomt registrera den bländande
ljusreklamen, de förbipasserandes regnvåta ansikten, det som
utan egentlig granskning, alldeles uppgivet, naket, medföljer
all denna tidsförbrukning, nednötning av intet i intet, det som
styr eftermiddagsljuset i en vild båge, från din blick och ut
i gatuvimlets slumpmässiga skeende, det som vägrar
att genomskådas, analyseras, nedskrivas, gestaltas, det som
är en ljus susning av en förbiilande känsla, knappt förnimbar,
det som sker och knuffar skeendet framåt, vidare, det som
du är en försvinnande del utav, det är vad som, i sin tunna dräkt
av strålar, förenar och skingrar oss, ger den tillfälliga tillvaron
en luftburen, gemensam upplevelse av livets skimmer, av tid

Ur Sånger vid E4:ans avfart, 1999




Köp ett exemplar av Sånger vid E4:ans avfart.

1999 fick Magnus Carlbring Tidningen Vi:s litteraturpris för diktsamlingen Sånger vid E 4:ans avfart. Motiveringen löd: "Magnus Carlbring får Vi:s litterära pris 1999 för sin diktsamling Sånger vid E4:ans avfart. Med stor bildfantasi och djup respekt för människan sätter han ord på en livskänsla som kan finnas i alla stämningslägen mellan självmordet och kärleksscenen i köket och var som helst mellan en motorvägskant och en mälarstrand. Livet är stort, men det ryms i förorten."


lördag, december 09, 2017

om fjärilar verkligen behövs

Om vi ger upp allting Om vi lägger ned vapnen
Om vi räddar det vi har
Om vi gör världen beboelig
Om vi ser till att barnen
Om vi ser till att barnbarnen
Om vi månar om människor
Om vi lyssnar till öbefolkningar
Om vi lyssnar till inuiter
Om vi vill ha regnskogen kvar Om vi ens vill ha vatten kvar
Om vi vill höra i gryningen koltrast
Om vi bevarar mångfalden
Om vi tänker oss en framtid
Om vi ser oss själva i andra
Om vi kan känna kustlinjen
Om vi vill äta frukt
Om fjärilar verkligen behövs
Om darrgräs och ljusgröna granskott
Om trattkantareller i fuktig mossa
Om enkelbeckasinen ska ryttla
Om dofter av orkidé och ängslilja
Om blad och bladens verk av nerver
Om vi tycker om att skratta
Om vi menar allvar när vi sjunger
Om vi besjunger havets skiftningar Om varje utskrivet ord är allvar Är vi då beredda att förändra allting

Foto Magnus Carlbring 2017

torsdag, december 07, 2017

kyssen

Elmer Diktonius är tio och ett halvt år; skolsalen dränker honom i blitt ljus. Edith Södergran kommer spökvit inskridande i klassrummet med en bukett vita rosor, daggvåta, i ena handen, och en bunt gulnade brev i den andra. Hon säger ingenting, först, sedan niger hon, och säger: "Jag klättrar igenom den januarisvarta björken med min mörka fjäderdräkt blixtrande i det grå ljuset som blod", och Elmer Diktonius, i sitt inre, meditativa blundande, hör läraren mässa de latinska grammatiska formlerna samtidigt som en enda klar tanke når honom: "Jag är på väg." Och långt senare antecknas detta: "Jag är lugn. Jag vill vara öppen och ödmjuk och lyssnande, receptiv, utåtriktad, ja framförallt - lugn. Mitt ansikte börjar få en del rynkor, mitt hår börjar växa ut och bli långt. De mörka åren är på väg att utmynna i ett klart och skarpt ljus. Därframme är solen, förgöraren." I samma ögonblick som ordet "solen" nedtecknas, dör Edith Södergran. Hennes sista svaga rossling hörs inte, och sedan stannar hon upp. I samma ögonblick fyller Gunnar Björling år; han tar upp pennskrinet och det glättade papperet med alla sina guldstjärnor faller mjukt frasande till golvet, han tänker: "Som en nedvält ordstod, som en varningstribunal, som en lärkmidja." Och Elmer Diktonius reser sig, i samma stund, åldrad, krasslig, benskör, ur sin bänk, och möter lärarens ogillande blick när han kliver fram på det såpdoftande furugolvet och tyst, alldeles alldeles tyst, omfamnar den till synes tomma luften och kysser sin egen kind.

Ur Sandslott, 1997

Sandslott firar tjugoårsjubileum. Och vi säljer ut restex till det förmånliga priset 100 kronor (inkl. moms och frakt). Enkel och säker betalning via Swish eller Paypal. Beställ ditt exemplar här!


https://formogr.am/IfY803eMcd
Foto Magnus Carlbring 2017

tisdag, december 05, 2017

poesi


Jag har alltid trott
på en poesi som alla
kan läsa och som berör
utan att destruera
sin egen konstruktion
Samtidigt tror jag
på det motsatta, en dikt
som är så främmande
i dina händer
att du blir rädd; läs all
poesi


Foto Magnus Carlbring 2017

de döda befolkar allt

De döda befolkar allt; hela Hamngatan kryllar av deras skuggor
Sturegallerian, här rör sig de döda mellan ostronbarer och kostymaffärer, en död kvinna köper en karmosinröd byxdräkt med skarf från Beijing; på Hedengrens sitter de döda i de tomma fåtöljerna och läser, sidorna är rastrerade och grå När de lyfter sina ansikten mot lysrörsljuset kan du tydligt se de blanka öppningarna som leder till den andra sidan På kudden på den avlagda täckjackan utanför McDonald's vid Norrmalmstorg sitter konturer av döda människor tillsammans med henne som nu tigger Kungsträdgårdens is - fylld av virvlar när de döda gör sina piruetter De döda är inte som luft eller gas, de är av en egen densitet: tät och alldeles genomsläpplig, de försvinner aldrig; över Strömmen drar ljuset norrifrån in i röken från vattnet Fåglarna är också döda, hela flockar av mås och trut och ett sträck lågt flygande sångsvanar fyller himmelsrummet Gamla Stan är ett rent dödskvarter Du kan höra suckarna, det är närmast kitschigt dött här, varenda gränd gnisslar och kvider av våndor Tusentals år av sjukdomar och smuts och död; en kupol av tomhet över oss; bort mot Slussen tornar de upp sig, rör sig i skikt på skikt på skikt: alla våra minnen har konturer av de dödas minnen I varje handling rör sig en död hand inuti och utanför din egen; de dödas röster är underbart tysta
Foto Magnus Carlbring 2017

måndag, december 04, 2017

vi är vilda inuti

Ögonen

Såhä
r är rummet: vitt, med en rörlig ljusblomma i hörnet,
det är teven som har hämtats upp ur Atlantis,
blöt, öppen, med silvertentakler; sugkoppar som biter
sig fast i våra babynappskroppar
där vi sitter och gömmer oss i dunklet, vilda,
inom ramen för den betalda månadshyran
Vi är vilda inuti tevebilden
Där sitter vi med var sitt fat och var sin kopp, vi
dricker oss försvinnande in i soffmönstret
Där går lejon, tunna av skugga, och morrar, i fiberskiktet
mellan väggarnas tapeter och den rungande gipsskivan
in till nästa lägenhet
Där händer detsamma: skölpaddor och kräldjur, snabbt
löpande djungelsvin, grenar, blad, blommor
med vansinneslånga pistiller klättrar in i rummet
Där sitter vi, eller våra exakta repliker,
med var sitt enbent öga och sugs in i tevebilden, in
till det vilda

Ur Sandslott, W&W 1997

KÖP SANDSLOTT. BESTÄLL DITT EXEMPLAR HÄR.


Sandslott, klipp

"Carlbrings poetiska styrka ligger i att han inte skyr de stora frågorna och att han dessutom ofta behandlar dem på ett rakt och tämligen enkelt språk. Denna tendens har lyst med sin frånvaro i en stor del av 90-talets lyrikproduktion." Magnus Rodell, NT 970818

"Hans inspirationer kan gå från allt från Kalle Anka över Ekelöf till Sonja Åkesson. Men också Fantomen vandrar i barndomens landskap i egenskap av sig själv - som en vålnad. I Carlbrings dikt när den är som bäst kan vad som helst hända - och gör det också, och man kan träffa på Göran Sonnevis fåglar - tornseglaren, skärfläckan, storspoven, och möta Werner Aspenström som skalbagge." Bertil Pettersson, Nerikes Allehanda 970814

"Och Sandslott är full av befriande konkreta bilder. Carlbring kastar sig gärna in bland vardagens föremål för att klämma dem på betydelser och göra dem till ord. Diskborstar, bussar, flipperspel och stenar får ställa upp och betyda olika saker." Martin Aagård, Arbetarbladet 970917

"Surrealist i badbyxor" Leif Nylén DN, 970814

"Att han är en hängiven kärlekslyriker visste vi förut, och det manifesterar han även i sin nya diktsamling Sandslott. Men att han dessutom är en melankolisk tankediktare av rang har vi väl bara bitvis kunnat ana tidigare. /.../ Förutom av hans handfasta språkbehandling är jag imponerad av hans spänstiga tankeflykt, frigjord från den bedrägliga förhoppningen att till sist komma fram till ett slutgiltigt mål och träffa mitt i prick, och av något så sällsynt som en kommunikativ kraft." Tommy Olofssom, SvD 970814

"Magnus Carlbrings lyriska värld finns i det ultimata ögonblicket, den intensiva stunden. Han bryr sig sällan om det icke-möjliga, det som kunde ha varit, men inte blev. Hans dikter är nu, i en närvaro här, även om anledningarna till deras uppkomst vilar någonstans i minnets lagrar." Kristina Wikholm, Norrbottens-Kuriren 970825

"Sakliga barndomsbilder - av exempelvis mobbing - blandas frimodigt med napalm, Kalle Anka, science fiction och bildrik surrealism. På sandstranden är det väl bara ett moln i badbyxor som fattas." Jan Karlsson, Bohuslänningen 971204

"Det är som ett slags trolleri, men det kan också stavas god poesi." Ulf Malmqvist, NVT 970914

"Som om Göran Tunström vore tjugo år yngre och fortfarande skreve poesi. Så är det att läsa Magnus Carlbring. Samma kärlek till den reellt existerande världen - även om man doge av den. Samma vida rum där smärta och glädje kan vistas sida vid sida utan att börja slåss om herraväldet över människosjälen." Magnus Ringgren, Aftonbladet 970825

"Magnus Carlbring är en i den bästa mening okomplicerad poet, driven för han läsaren fram genom tider och minnen. /.../ Den avslutande dikten 'Självbiografi', som är en replik till en replik av Sonja Åkesson på Ferlinghetti, är suverän i sin förströddhet; i sin förmåga att blixtbelysa enkla vardagshändelser och ladda dem med ett magiskt skimmer." Kristian Lundberg, Kristianstadsbladet 970813





Köp Sandslott

Tjugoårsjubileum!

Hösten 1997 kom Magnus Carlbrings diktsamling Sandslott. En samling om tre sviter; en om liv och barn och barndom, en om valfrändskaper, en om skrivandet och - igen och alltid - vardagen och tillvaron mitt i alltihop.

*

Ur Sandslott: "Ett slags sång, avig, ordlös, klingar ut över havet, en tung, våt sång ur sanden, eller ur ditt nackhår, där du står flåsande och ser byggnadsverket vitna under dig. Du lägger dig ned, fibrer av torkad släke, krossat musselskal, skaver mot ditt bröst, och du ser solens sista strålar pricka minaretens topp i ditt bönehus, ditt slott."

*

"Förutom av hans handfasta språkbehandling är jag imponerad av hans tankeflykt, frigjord från den bedrägliga förhoppningen att till sist komma fram till ett slutgiltigt mål och träffa mitt i prick, och av något så sällsynt som en kommunikativ kraft."  Tommy Olofsson SvD 970814




lördag, december 02, 2017

Sånger vid E4:ans avfart

KÖP Sånger vid E4:ans avfart, från 1999. Prisbelönad. Berömd. Narrativ och direkt lyrisk. Vi har restex kvar!

Jag vill finna en förströdd, men exakt, formulering, gömd
i ekorrsnåren på vår väg till dagis; en plötslig glimt
av det enkla och genomgripande livsallvar som stör

"Magnus Carlbring diktar om 'årets stora valfrågor: Kärleken, Livet och Sanningen i ett Försvinnande Ögonblick'. I sin marginal är han en ytterst trovärdig poet, kanske i själva verket betydligt trovärdigare än många som befinner sig närmare Centrum." Björn Gunnarsson GP 991021

"Den redaktör som vore smart nog att ge ut Sånger vid E4:ans avfart i pocket kunde alltså gott dra till med något om dikter för 'alla livets tillfällen' till baksidestexten. Även om de flesta borde sträckläsa, vid ungefär vilket tillfälle som helst." Nina Lekander Expressen 991021

BESTÄLL DITT EXEMPLAR HÄR. 100 kr. per bok (inkl. moms och frakt). Enkel och säker betalning via Swish eller Paypal.



fredag, december 01, 2017

Att skriva en dikt, 3

Under tre omstörtande vårdygn
bryter grävmaskinerna upp den asfaltsbelagda vägen
som rinner igenom vårt bostadsområde
Den här spikraka vägen, med en lätt höjning
i mitten och en svacka mot sitt slut, är vår gemensamma
kroppspulsåder, här har allting passerat
Mycket enkelt och med en genomplanerad struktur
i sitt teamwork bryter arbetslaget från NCC
upp vägen och gräver ett tre meter djupt dike
i dess ställe
De vita hjälmarna rör sig som blinda sköldpaddor
i diket, tonåringar med cyklar står och glor
djupt ned i gropen, män med gråa pudlar
svär när de passerar
Arbetslagen byter av varandra, de jobbar dygnet runt,
metodiskt grävande, sprängande (tjutet av
varningssignaler skär hål i Sovstadsstiltjen, vid
middagstid, i vargtimman, när skolbarnen
nyfiket stannar till på morgonen)
Den sönderbrutna vägen blir längre, graven
allt djupare och ingen vill svara på varför; såret
bara djupnar, dagarna bara går, vägen bryts upp
och försvinner, tills
de en morgon har fyllt igen alltihop,
och rullat ut nya gräsmattor; de lägger ny, doftande
asfalt, reser lyktstolparna, backar undan sina
grävmaskiner, och vårt liv återgår
till det som förut var

Ur Sånger vid E4:ans avfart, W&W 1999

Vi säljer nu ut restex av Sånger vid E4:ans avfart för 100 kronor per bok (inkl. moms och frakt). Enkel och säker betalning via Swish eller Paypal.

Gör din beställning här.

Foto Magnus Carlbring 2017

novemberskymning

Novemberskymning. Isblå
speglingar i asfalten och himlen
dovt grå. Genom duggregnet
ett underligt ljus, som i april.
Och högt upp i träden koltrastar.
De sjunger som vore det
en tidig, kall försommargryning.
Ett sträck mycket lågt flygande
kanadagäss, de skrockar
och skränar, nästan stryker
trädtopparna; det finns en jäkt
i flykten, oro. Vad är det som
händer med världen? Märker du
att Arktis flyttar sina punkter,
det är som en hand som vrider sig
mot solljuset och nu täcker
nya regioner på kartan: köldrekord
långt långt österut medan isen
smälter snabbt undan rakt
norrut. Vi är en del av det arktiska
klimatsystemet. Vi är en del
av rubbningen, det justerade.
Natten kommer in alldeles varm
och regnvåt och fåglarnas sång
övergår i ett mjukt brus
av trafik: susande taxibilar
och lågt skramlande pendeltåg,
då och då en siren och blåljus
som kastar vilda kvastar högt
upp i sovrumstaket. Sömnen
rör sig rakt in i midvintern,
helt ovetande, som hos ett djur.
Vi faller genom drömmarna.
Drömmarna faller in i varandra,
som meningslösa ordkedjor.
Jag ser i sömnen hur handen
skriver men jag vet inte vad.
Vad betyder en enda textrad.