Novemberskymning. Isblå
speglingar i asfalten och himlen
dovt grå. Genom duggregnet
ett underligt ljus, som i april.
Och högt upp i träden koltrastar.
De sjunger som vore det
en tidig, kall försommargryning.
Ett sträck mycket lågt flygande
kanadagäss, de skrockar
och skränar, nästan stryker
trädtopparna; det finns en jäkt
i flykten, oro. Vad är det som
händer med världen? Märker du
att Arktis flyttar sina punkter,
det är som en hand som vrider sig
mot solljuset och nu täcker
nya regioner på kartan: köldrekord
långt långt österut medan isen
smälter snabbt undan rakt
norrut. Vi är en del av det arktiska
klimatsystemet. Vi är en del
av rubbningen, det justerade.
Natten kommer in alldeles varm
och regnvåt och fåglarnas sång
övergår i ett mjukt brus
av trafik: susande taxibilar
och lågt skramlande pendeltåg,
då och då en siren och blåljus
som kastar vilda kvastar högt
upp i sovrumstaket. Sömnen
rör sig rakt in i midvintern,
helt ovetande, som hos ett djur.
Vi faller genom drömmarna.
Drömmarna faller in i varandra,
som meningslösa ordkedjor.
Jag ser i sömnen hur handen
skriver men jag vet inte vad.
Vad betyder en enda textrad.
