kyssen

Elmer Diktonius är tio och ett halvt år; skolsalen dränker honom i blitt ljus. Edith Södergran kommer spökvit inskridande i klassrummet med en bukett vita rosor, daggvåta, i ena handen, och en bunt gulnade brev i den andra. Hon säger ingenting, först, sedan niger hon, och säger: "Jag klättrar igenom den januarisvarta björken med min mörka fjäderdräkt blixtrande i det grå ljuset som blod", och Elmer Diktonius, i sitt inre, meditativa blundande, hör läraren mässa de latinska grammatiska formlerna samtidigt som en enda klar tanke når honom: "Jag är på väg." Och långt senare antecknas detta: "Jag är lugn. Jag vill vara öppen och ödmjuk och lyssnande, receptiv, utåtriktad, ja framförallt - lugn. Mitt ansikte börjar få en del rynkor, mitt hår börjar växa ut och bli långt. De mörka åren är på väg att utmynna i ett klart och skarpt ljus. Därframme är solen, förgöraren." I samma ögonblick som ordet "solen" nedtecknas, dör Edith Södergran. Hennes sista svaga rossling hörs inte, och sedan stannar hon upp. I samma ögonblick fyller Gunnar Björling år; han tar upp pennskrinet och det glättade papperet med alla sina guldstjärnor faller mjukt frasande till golvet, han tänker: "Som en nedvält ordstod, som en varningstribunal, som en lärkmidja." Och Elmer Diktonius reser sig, i samma stund, åldrad, krasslig, benskör, ur sin bänk, och möter lärarens ogillande blick när han kliver fram på det såpdoftande furugolvet och tyst, alldeles alldeles tyst, omfamnar den till synes tomma luften och kysser sin egen kind.

Ur Sandslott, 1997

Sandslott firar tjugoårsjubileum. Och vi säljer ut restex till det förmånliga priset 100 kronor (inkl. moms och frakt). Enkel och säker betalning via Swish eller Paypal. Beställ ditt exemplar här!

Foto Magnus Carlbring 2017